Veckomatsedel vecka 9

Ni som har barn och bor i Stockholm har förmodligen sportlov just nu och vill ha snabb och lättlagad mat. Så vill jag alltid ha det! Jag avskyr krångliga recept som tar lång tid. Å andra sidan är det oftast Martin som lagar maten hemma hos oss, jag läger bara fram recept som jag är nyfiken på  :-)

Jag började på Viktväktarna just för att jag inte lagade mat. Barnen fick maträtter lagade från grunden, medan jag själv väntade med att äta tills de hade somnat och då tryckte jag i mej limpmackor med ost. Resultatet blev viktuppgång och trötthet. Jag skrev in mej på viktväktarna för att få en sundare syn på mat, recept och gå ner i vikt. Å så blev det!

Efter nästan två månader utan träning pga semester och operation ska jag försöka komma igång igen. Utmaningen den här veckan är alltså att träna minst 2 ggr på Curves, promenader varje dag och fylla i checklistan ordentligt. Jag lyckades få till två pass på Curves förra veckan, himla bra! Bröllop och bröllopsresan är bokad, nu kör vi!!!

Veckomatsedel vecka 9:
Måndag: Spagetti med kasslersås 5 SP plus pasta
Tisdag: Vitlöksräkor 6SP plus ris
Onsdag: Köttfärslasagne med keso 12 SP
Torsdag: Kyckling i ugn med färskoströra 7 SP
Fredag: Blomkålspizza 4 SP
Lördag: Taco med hemmagjord tacokrydda
Söndag: Krabb- och räkgratäng 8 SP

Klicka på maträtterna så kommer ni till recepten  :-)
Ha en fin vecka!

Resultatet av senast operationen

Förändringar är ofta svåra att se själv. Då är det bra med bilder!

Jag kommer förstås ihåg hur ont det gjorde att springa och hur jag nästan kräktes när jag gjorde yoga. Allt pga mina stora bröst. Men hur stora de faktiskt var har jag förträngt och inte förrän jag ser bilder inser jag skillnaden mot idag. 

Ingreppet jag gjorde för en månad sedan har jag funderat lite över. Var det verkligen nödvändigt? Så idag tog jag nya bilder och visst var det nödvändigt! Den bröstvävnad som var kvar efter operationen låg i kläm och den är borta nu. Nu har jag två bröst, inget extra vid sidan om.

Visst är det lite krångel och ofta en lång väg att gå för att få hjälp med sina problem. Men ofta är det värt jobbet för att få problemen fixade. Det tog många år att våga be om remiss, några år att uppfylla kriterierna, ett år från bedömning till operation och nu ytterliga 18 månader till innan ärren kunde fixas. Men jag är så nöjd!

Jag har aldrig brytt mej om hur ärren skulle bli eller hur mycket de skulle synas. Det enda som var viktigt var att brösten blev mindre och att jag skulle kunna röra mej som jag ville, sova bättre och blir av med värk. Jag är jättenöjd över hur bra allt läkt och hur fina ärren är, men hade faktiskt varit helt ok om ärren synts också. Det var inte ärren som var viktiga, det var storleken!

Så var inte rädd för den långa vägen och krånglet. Det kan vara något av det bästa du gjort!

Vårens glassar från GB! (med SmartPoints)

Igår fick vi hem vårens nyheter från GB. Sämre smaktest har man ju haft...

Det är tio olika glassar som vi smakat och även räknat ut SmartPoints på. Som Viktväktare får man faktiskt äta glass, men kanske inte så mycket som vi gjort de senaste två dagarna :-)

Här är vad vi tyckte och hur många SP de är:

Twister Bär är en svalkande isglass med jordgubb/citrus- och svartvinbärsglass. Väldigt god bärsmak! 4SP

Solero Red Berries
Jordgubbsglass med hallonsås och överdrag av hallonsorbet. Fräsch och somrig! 6SP

Oreo Sandwich
Vaniljglass med Oreobitar mellan två tjocka Oreokakor. Jättegod men otroligt mättande! Smular! 9SP

Lakritsdröm är en laktosfri glass med lakritsströssel på toppen och lakritsrippel inuti. Lite mer lakrits så hade den varit perfekt! 8 SP

Kingis Crumble
Laktosfri vaniljglass med hård nougatkärna och choklad- och hasselnötsöverdrag. Som en laktosfri Nogger ungefär... 8SP.

Magnum Double Caramel
Vaniljglass täckt med dubbla chokladlager med choklad- och kolasås emellan. För chokladälskare! 13 SP

Magnum Double Peanut Butter
Jordnötsglass täckt med dubbla chockladlager med salt jordnötssås emellan. SUPERGOD!!! 12SP

Feast Snack Bar
Jordnötsglass med kolasås och choklad i litet format. God och bra storlek. 7 SP

Sandwich Break
En mindre variant av den klassiska sandwich-glassen. 8 SP

Ben & Jerry’s Cookie Dough ‘Wich
Ben & Jerry’s klassiska cookie dough-glass mellan två chocolate chip cookies. 10 SP

Man skulle ju kunna tro att min favorit skulle bli Lakritsdrömmen, men det står faktiskt mellan Oreon och Magnum Peanut. Men som den Viktväktare man är så lär det ändå bli Twistern som äts mest av i sommar. Den funkar lixom bäst i SP-budgeten  :-)

Glassarna finns i Pressbyrån redan nu!

Ska jag eller ska jag inte?

Idag var jag äntligen tillbaka på Curves igen! På två månader har jag tränat hela två gånger, det var mellan semestern och operationen. Men nu har allt läkt som det ska och jag kan fungera som vanligt igen. 

Jag drog glatt på mej träningskläderna i morse, åt frukost och drog iväg. Jag insåg ju att det skulle bli lite jobbigt, jag har gått upp något kilo och kroppen känns tung. Å visst kändes det, men inte så farligt som jag trodde. Den där halvtimmen var helt ok och efteråt kändes det riktigt skönt. Det är första gången jag tränar både med klack och inlägg i skorna, så nu är alltså båda benen lika långa och dessutom raka. Å skillnaden känns! Jag har redan träningsvärk i ena vaden  :-)

Planen är att jag ska köra ett pass på söndag också och sedan har jag och Sussie uppföljning på måndag innan jag tränar igen. Åsså hade jag tänkt köra 2-3 gånger i veckan, de veckor som är lugna. I övrigt blir det ju hundpromenader varje dag, så motion får jag oavsett. Tillsammans med bra mat, appen från Vitväktarna och nya medicinen så hoppas jag nu se resultat. Jag vet ju att kroppen stramar upp sej ganska snabbt, men det får ju gärna synas på vågen också. Tre kilo ska bort...

Men det viktigaste är att valkarna på ryggen försvinner, så klänningen sitter snyggt på bröllopet. Allt annat går att trolla bort, men valkar på ryggen syns hur man än gör när man har en bar rygg... 

Jag har fått förfrågan om att söka "Årets Curvett", ett pris som Curves delar ut varje år i tre olika kategorier. Isf skulle det bli i kategorin "årets inspiratör" och det kan jag väl kanske köpa... Jag vet att jag inspirerat en mängd kvinnor att testa Curves koncept och att många gillar det. Så varför inte? Jag kan vinna en resa till Amsterdam... vad tycker ni? Ska jag skicka in en ansökan eller ej? Är jag tillräckligt inspirerande?

Oavsett så är jag iaf tillbaka! Kroppen har saknat träningen, det känns tydligt. Min fibromyalgi blir bättre, magen sköter sej bättre och nu kanske jag blir av med låsningen i nacken som jag gått med ett tag. För det här handlar inte om vikt för mej! Vikten sköter jag med mat. Träningen får min kropp att orka mer och hålla längre. Den gör mej slankare och starkare. Jag kan gå ner i vikt utan träning, det fixar maten - men jag kan inte bli stark utan träning!  Och för att kroppen ska orka med mej i längden, så måste den bli starkare - det gäller oss alla. Alla behöver någon form av träning för att orka bli gamla. Dessutom blir man glad och sover bättre  :-)

Så nu kör vi!

Testar nya nagellack!

Som ni vet så är jag nagellacksnörd. Så pass att hela vår lilla toalett är inredd med hyllor bara för mina nagellack... de är ett par stycken  :-)

Jag blir glad som ett barn på julafton varje gång det kommer nya lack som jag inte testat förut. Förra veckan blev jag alltså väldigt glad när jag fick hem några snygga färger från Lumene med deras gellack som jag bara testat en gång förut. Härliga vårfärger förstås.

Ibland får jag frågan varför jag inte går och fixar mina naglar på salong, enkelt: för dyrt! Jag har ingen egen inkomst just nu och skulle aldrig med gott samvete kunna fixa naglarna för flera hundra med Martins plånbok. Även om jag vet att han skulle tycka det var helt ok. Å även om jag hade pengar så känns det ganska onödigt eftersom jag gillar att sitta där och pyssla och vill byta färg varje vecka. Så pengarna går till annat och jag får mitt söndagspyssel  :-)

Det svåra är att välja färg! Särskilt när man får hem en massa nya färger, då ber jag följarna på Instagram och er här på bloggen om hjälp. Oftast följer jag era råd, som nu senast. Det mörkröda lacket fick flest röster, så det har jag nu testat i snart en vecka. Jag är jättenöjd!

Lacket täckte bra vid första strykningen, perfekt vid andra. Jag har haft det i snart fem dygn och det glänser fortfarande som när jag precis hade lackat naglarna och har inte flagat det minsta än. Mitt krav är att nagellacket ska hålla minst 5 dagar, en arbetsvecka. Man ska inte behöva fixa naglarna mer än en gång i veckan om man gör ett bra jobb. Så det Lumene får mer än godkänt!

Men hur bra det är håller så blir det ett nytt på söndag. Kanske samma märke, men annan färg... vi får se. Det kanske hinner dyka upp något nytt här hemma :-)

Jag och förintelsen

Jag har ett stort intresse av allt som rör Förintelsen och har haft det så länge jag kan minnas. När jag började gå på biblioteket själv lånade jag Anne Franks dagbok första gången och sedan dess har jag nog lånat och läst allt som går att läsa. Jag förfasas, äcklas, berörs och upprörs - men kan inte lägga texterna åt sidan. Kommer någon ny bok ut, så har jag snart läst den också. Det är människoödena som är mest intressanta. De överlevandes berättelser och vittnesmål.

Jag hade länge velat besöka något arbets- eller förintelseläger, så när jag visste att barnen skulle börja läsa om Förintelsen i skolan satte jag oss alla i bilen och drog iväg till Bergen Belzen i Tyskland. Det var det minst otäcka att börja med. Där fanns "bara" massgarvarna kvar och ett stort kors som överlevande judar satt dit. Här fick barnen sin första dos av den fruktansvärda händelsen som vi alltid måste minnas och berätta vidare om. Här fanns även Anne Franks grav och jag kunde berätta hennes berättelse för barnen.

När Martin kom in i våra liv uppfylldes min önskan om att besöka Auschwitz och Birkenau. Martin kommer ju från Polen och har språket, men hade inte besökt någon av platserna. Vår första gemensamma semester var över en väldigt varm midsommar, då besökte vi de bägge lägren. Inte särskilt romantiskt som första semester, men svetsade nog samman oss fyra i det vi fick se och uppleva. Besöket är ett av de starkaste resminnen jag har!

Här om veckan fick jag se att en ny utställning om Anne Frank skulle öppna på Forum för levande historia i Gamla Stan. Jag bokade snabbt in mej på pressvisningen och gick dit i torsdags. Det regnade och snöade om vartannat och var svinkallt, ett passande väder för just en sån utställning. Där var redan en skolklass på plats för att vara lite försökskaniner då den nya utställningen även har workshops. Utställningen heter  ”Om jag bara får vara mig själv” och syftar till att väcka frågor om unga människors rätt att bestämma över sin egen identitet. Att få vara den man är.

De kanske 20 stycken 16-17-åringarna fick se bilderna av två personer som de inte visste något om mer än utseendet och så skulle de ut efter sina egna fördomar sätta etiketter på dem. Det kom ord som feminist, flata, bög, plugghäst, nörd och en massa annat. Sedan fick de se två korta filmer där personerna presenterade sej och då visade vilka fördomar kring utseende vi alla faktiskt har. Det blev en rejäl tankeställare för oss alla som var i rummet. Alla har vi fördomar, så är det bara. Frågan är bara vad vi gör av dem och hur mycket vi skadar andra med dem.

Det glädjer mej oerhört att det är nästintill fullbokat på varenda workshop under våren. Det här är i mina ögon så otroligt viktigt och något varenda människa borde fundera mer över. Man får ha fördomar (alla har det), men man måste låta folk vara som de är och acceptera varandras olikheter. Det är särskilt viktigt just precis nu när världen ser ut som den gör. Inga flera ska behöva gömma sej bakom bokhyllor som familjen Frank fick göra, pga religion, ras, språk eller något annat.

Se gärna utställningen och gör det tillsammans med era barn, ungdomar, unga vuxna och föräldrar. Prata om värderingar, fördomar, olikheter, respekt och acceptans. Att det faktiskt är både fint och helt ok att vara lite speciell och unik. Det skulle ju vara riktigt tråkigt om vi alla var lika och tyckte lika, eller hur?

Det går åt skogen!!!

Igår när jag ställde mej på vågen så kved den "bara en i taget!" eller om det var "kliv av!" den sa... hur som helst så hade både jag och Martin gått upp, igen!!! Två månader utan träning pga semester och operation börjar visa sej. Dessutom är det fel vecka i månaden och godissuget har varit enormt!!! Att ligga däckad i förkylning och då få hem inte mindre än TRE kartonger med godis/snacks fullbordade katastrofen.

Först kom det ekologiska nyheter från Markatta som skulle provas, salt och gott! Sen vann jag en massa härlig lakrits från Lakritsfabriken i Ramlösa som jag förstås inte kunde hålla tassarna borta från... och som grädde på moset kom ett paket från Viktväktarna med Amirs nya fina kokbok, men även lite gott förstås. Mycket godis blev det... och jäkligt gott var det! Vissa skulle kalla det synd och fusk, jag kallar det medvetet jäkligt korkat val! Men nu är det gjort och går inte att gör ogjort, bara att stryka ett streck och komma på bättre tankar.

Nu är det exakt fem månader kvar till bröllopsresan, så nu kör vi upp på banan igen! Igår började jag fylla i checklistan igen och så fort förkylningen är borta så ska jag tillbaka till Curves, för nu är det tre veckor sedan operationen och då var det ok att träna igen. Så nu är planen att hålla sej hyfsat inom de dagliga pointsen, bli frisk och komma igång med träningen igen. Nu har viktkurvan pekat stadigt uppåt och står nu på 61 prick. Det är alltså tre kilo som ska bort, minst! I min takt kommer första kilot gå på ett par veckor och sedan blir det 1-2 hekto i veckan. OM inte medicinen kickar in, då kanske det kan gå snabbare. Man kan ju hoppas  :-)

Veckomenyn finns ju, den görs varje vecka och läggs ut här på bloggen med SP och allt. Utmaningen är att skriva in den och allt annat jag äter i checklistan. Onsdagen är fulltecknad med sånt som är svårt att räkna, så den dagen blir som den blir. Men nu är det två ganska lugna veckor som gjorda för att komma igång igen. Så inga ursäkter alls finns det! Å jag har ju mitt mål, min klänning som ska bäras på vigseln. Den är inte figursydd, men så tunn att minsta skavank syns. Å sen ska jag ligga på ett kryssningsfartyg och sola, då vill jag ju inte ha en massa volanger här och där. Så nu kör vi!

Bröllopsform 2016, here I come!

Favoriter i Veckomatsedeln V 8

Den här veckan bjuder jag på en veckomeny med mina egna favoriter. Enkla recept med ganska lite points. Vi har precis fått hem Amirs nya kokbok som vi förstås ska kika lite i och inom kort bjuda på recept ur.

Nu är det bara en vecka kvar av februari, en månad kvar av vintern. Snart är det vår!!! Snart ska sommarkläderna på!!!

Här är veckomatsedeln för vecka 8, klicka på rätterna så kommer ni till recepten  :-)

Måndag: Pasta med laxsås 6 SP plus pasta
Tisdag: Vegetarisk moussaka 6 SP
Onsdag: Färsspett med raita 6 SP plus ris
Torsdag: Indiska räkor 3SP plus ris
Fredag: Vitlökskycklinggryta 4 SP plus pasta
Lördag: File i dragon och senapssås 4 SP plus ris
Söndag: Pasta med spenatsås 2 SP plus pasta

Smaklig spis!

Bröllopsresan är bokad!!!

I fredags fick vi besked från PRV att ett av namnet vi ansökt om är tänkt att beviljas så länge ingen säger något emot det under tiden för kungörelse. Runt 1/4 tas beslutet, men beskedet från PRV är ju att namnet kommer att beviljas. Därför tycker vi att det måste vara ok att boka bröllopsresan nu!

Så alldeles nyss loggade vi in på ving.se, tryckte på knappen boka och bekräfta och betalade in handpenningen. Det värsta som kan hända är att någon sätter sej emot namnbytet och då får vi köpa nya flygbiljetter. Men då ska den personen har ett tillräckligt gott skäl för protesten och dessutom våga stå för det. Så varför skulle nån?

Om 154 dagar flyger vi alltså ganska nygifta till Barcelona och dagen efter kliver vi på Brilliance of the Seas för en 12 dagar lång kryssning i Medelhavet. Vi kommer att ha hytt med balkong, för att lyxa till det lite extra. Stoppen är Villefranche, Franska Rivieran - Livorno, Italien - Rom, Italien - Salerno, Italien - Venedig, Italien - Ravenna, Italien - Kotor, Montenegro och tillbaka till Barcelona. I Venedig är vi hela två dagar, så det blir riktigt romantiskt  :-)

Äntligen börjar säcken knytas ihop. Vi kan inte beställa några papper för hindersprövning och sånt förrän namnet är helt klart. Å vi har inte bokat plats för vigseln än... men datum är spikat och fotografen är iaf med på tåget. Vigselförrättaren är inte heller helt klar, den vi ville ha drar till Las Vegas... men en annan kompis väntar på sin vigselförrättarlicens, så vi får väl hoppas att han blir godkänd. I bästa fall blir vigseln på en av Strömmas båtar som går till Drottningholm, med lunch efter. Lagom komplicerat. Då ska bara närmaste familjen vara med, så det ska vara litet och familjärt.

Om ungefär ett halvår smäller det!

En rejäl mancold!

Nog för att jag känt det komma smygande, men jag har vägrat ge efter. I morse hade jag inget val, jag vaknade med en rejäl mancold innehållande både kilovis med snor, tjock, ond hals och total orkeslöshet. Jag orkade resa mej från sängen, gå på toa och dra på mej min onepiece... sen orkade jag inget mer. Så idag tillbringas all tid i soffan, men en ständigt full tekopp, lakritshonung och läkerol.

Jag blir inte sjuk, så är det bara. Och blir jag sjuk så tuffar jag ändå på. Att jag blir totalt knockad är väldigt sällsynt tack och lov. Förr var det omöjligt. Då var jag ju ensam med barnen och var helt enkelt tvungen att skjuta undan mitt eget mående annars fungerade ingenting. Att ligga sjuk var helt enkelt inte ett alternativ. När Martin kom in i mitt liv för 8 år sedan började vår relation med att jag blev jättesjuk och han tryckte ner mej i sängen och tog över allt. Det kanske var då han fick mitt hjärta, jag hade ingen motståndskraft alls  :-)

Just idag orkar jag inte särskilt mycket, så jag tänkte planera kommande två veckomenyer och fixa naglarna. Var på pressdag i torsdag och fick med mej nya nagellack från Lumene hem som jag ska testa. Har inte bestämt vilken färg jag ska börja med. Förslag?

Så hoppas jag att detta bara är en intensiv 24-timmarförkylning som är över imorrn. Nu har jag iofs två ganska lugna veckor framför mej och har tid att ta igen mej lite. Ett bra tillfälle att testa lite nya juicer, snacks och godis som jag fått hemskickat. Bilder kommer på instagram och recensioner på Du i Fokus. Håll koll om ni är nyfikna  :-)

 Nu måste jag snyta mej och fylla på te. Ha en fin helg!

Supermysig invigning av nya Birka!

Några veckor i januari las Birkas Fartyg i docka och byggdes om ganska rejält. Man la 200 meter ny kabel till wifi, fixade lite nya mattor och helrenoverade däck 10. Det enda som är sej likt där uppe är bassängen och att en jacuzzi är kvar, i övrigt är allt nytt. I går var vi inbjudna att vara med vid invigningen!

Ganska otroligt ändå... vi som verkligen tyckte illa om båten och rackade ner på det mesta... att vi något år senare tycker att både båten och personalen numera är toppen! Vi hade inte helt fel i vår kritik, allt vi påpekade är numera förändrat plus lite till. När en kvinna knackade mej på axeln på ett annat event och presenterade sej som rederiets VD  för ett tag sedan trodde jag att jag skulle bli utskälld och utslängd.... istället fick vi ett bra samtal och igår kramade vi om varandra. Sedan våra katastrofkryssningar har vi haft en helt annan upplevelse och med det här nya greppet med Terrassen på däck 10 tror jag att det blir ännu bättre. Man kan alltså bli goda vänner och få ett gott samarbete trots att allt började på helt fel fot. Så blir det om man respekterar och lyssnar på varandra  :-)

Att få vara med om invigningen av Terrassen var verkligen jättekul! Vi fick kliva ombord på båten under två korta timmar medan båten låg i hamn. Vi var inte jättemånga och hade ganska gott om plats att ta bilder, äta supergoda tapas, dricka lite vin och umgås. Vi pratade mest med Marie på marknadsavdelningen på Birka och så träffade vi fina Magnus! Magnus som var vår klippa på senaste kryssningen som visade oss runt och upp på kommandobryggan. Både han och Marie är verkligen pärlor, som företaget ska hålla hårt i!

Terrassen är alltså helt förändrad. Det som förr var plask och lekrum på dagtid och nattklubb för mer än måttligt onyktra på nätterna är nu ett lyxigt tillhåll för vuxna. Här finns som sagt fortfarande en bassäng, sollamporna och en jacuzzi. Men nu finns även ett utrymme för vinprovning, en bar för alla möjliga drycker och en tapasbar. De där tapasen var otroligt goda!!! Det blev en helt annan känsla där uppe och jag tror att det kan förändra klientelet en hel del. Det blir nog en "mognare" publik som kanske är mer intresserade av att njuta av mat och dryck än att bara hälla i sej så mycket som möjligt på kortast tid...

Båten går redan i trafik så det är bara att boka och åka med! Vi funderar på att åka med till Gotland på en matkryssning i maj. En kryssning där man får veta mer om och lära känna Gotländsk matkultur och matbönderna där. Jag kan ju en hel del om Öländsk, så varför inte? Å eftersom vi numera gärna åker med Birka så är enda kravet att Magnus jobbar, så vi får väl se hur datumen ligger. Vi skulle gärna åka med till Höga Kusten, men det är fullbokat tyvärr. Nästa sommar kanske? Men funderar ni på en kryssning själva, så testa Birka och boka in er på en vinprovning uppe på nya Terrassen. Jag tror att det kommer bli en höjdarupplevelse  :-)

Hemmagjord tacokrydda

Jag älskar taco och skulle nog kunna leva på det. Om jag fick äta sushi också ibland...

Men jag är inte så förtjust i alla tillsatser som finns i tacokryddan man kan köpa och därför gör vi vår egen. Den blir godare och mycket billigare! Dessutom vet vi vad den innehåller  :-)

Här är receptet:

Tacokrydda
1,5 tsk salt
1 tsk vitlökspulver
2 tsk chilipulver
1 tsk spiskummin
2 krm cayennepeppar
1 tsk majsstärkelse
1 tsk lökpulver

Vi brukar ta receptet x3, det är enklare att handskas med msk än tsk och då räcker det ett tag. Eftersom det bara blir en enda SP för hela satsen så brukar jag inte räkna det alls när jag väl äter det.

Det är därför!

Ibland får jag frågan varför jag bloggar. Här ovanför har ni svaret. För att hjälpa andra till ett friskare
och rikare liv! En del av det jag skriver om är tabubelagda ämnen som man absolut inte pratar om. Men tabubeläggs ett ämne betyder det ofta att det är fult eller på annat sätt fel. De sjukdomar och åkommor som kvinnor kan råka ut för är allt annat än fult eller fel. Men ofta är det skambelagda ämnen som är såra att prata om. Just därför berättar jag allt!!!

Jag har själv haft svårt att hitta information om mina egna bekymmer. Nog hade jag väl hört att en del kunde ha rikliga blödningar vid mens och kanske läckte lite vid ansträngning. Men i min bekantskapskrets var jag nog ensam... eller? Å det var väl bara att acceptera och leva med... eller? Det fanns ju ingen information, så vad skulle jag tro?!

Men jag gav mej inte utan letade och hittade hjälp som skulle komma att förändra mitt liv, med ganska små ingrepp. Då kan jag ju inte låta bli att dela med mej och låta fler veta! Om jag så bara kan hjälpa en enda kvinna till ett bättre liv, så är det värt allt. Idag vet jag att jag hjälp ganska många, det kommer mail lite då och då som berättar det. Å det gör mej alldeles varm av lycka! Igår kom ytterligare ett, som är anledningen till det här inlägget  :-)

Jag har alltså bränt slemhinnorna för att slippa rikliga blödningar. Att mina blödningar skulle bli nästintill obefintliga var en stor bonus. Innan kunde jag knappt gå hemifrån, nu räcker det med ett trosskydd en dag. Jag ser alltså att kroppen fungerar varje månad, men slipper den vanliga mensen. Ett ingrepp som tar ungefär en kvart och som förenklat mitt liv totalt!

Efter detta vågade jag be om hjälp med urinläckaget som jag haft nästan 20 år. Sedan första förlossningen skulle det visa sej, eftersom hela urinpaketet satt löst. Det hade släppt från musklerna och det var därför det läckte, hade alltså inget alls med knipövningar att göra. Även här var det ett ganska enkelt ingrepp, som tog kanske 30 minuter. Numera kan jag springa, hoppa och nysa utan minsta problem. Livsförändrande igen!

Mitt i alltihop fick jag veta att mina ögonlock var en trafikfara och helt plötsligt låg jag under kniven
igen! Hade ingen aning om att jag hade så begränsat synfält att jag riskerade körkortet... också en grej man inte talar särskilt mycket om. Iaf inte när det gäller yngre personer. Så det var jag ju tvungen att ta upp!

Vikten har jag pratat öppet om hela tiden och att målet var en bröstförminskning. Den gjorde jag för 18 månader sedan och bara att få en läkarbedömning var ett äventyr. Men efter att ha uppfyllt alla kriterier så kom jag alltså till operation och för ett par veckor sedan var jag tillbaka och korrigerade ärren. Jag har gått från en E-kupa till en C. Nu är jag symmetrisk, jag kan röra mej som jag vill och har inte längre ont i nacke och rygg. Jag har visat bilder från läkningen under hela tiden och berätta i detalj hur allt varit. Just för att jag vet att många vill göra samma sak, men har svårt att hitta information om just smärta, förhållningsorder, ärren osv.

Fibromyalgin, sömnapnén och nu hypotyreosen har kommit upp längs vägen. Att leva med dolda sjukdomar och ständig värk är rätt knepigt. Alltså berättar jag om det med! Min olika långa ben, förhöjda skor, inlägg och allt annat hänger också med. Jag visar allt; bra dagar, dåliga dagar, behandlingar, mediciner. Den osminkade sanningen kan man väl säga. För att hjälpa andra!

Om jag visar att det går att leva ett bra liv med en massa skavanker och hur jag gör, då kanske fler vågar ta hjälp och på så sätt få ett lite bättre liv. Att avdramatisera, visa upp och lyfta känsliga frågor gör att fler vågar prata, fråga och ta hjälp. Det är därför jag bloggar!

Tack för alla fina mail jag får! Fortsätt ställa frågor, ingen fråga är för konstig. Fortsätt skriva på bloggen eller skicka ett mail till mej och berätta att ni gjort ett ingrepp och hur det blivit. Jag är fullt medveten om att jag haft en jäkla tur med allt jag gjort och att allt lyckats så bra. Men det visar å andra sidan hur bra det kan bli och att små ingrepp kan förändra hela livet. Jag vägrar att begränsas pga att jag är kvinna med kvinnliga problem! Det går ju att göra något åt! Mina problem är på inget sätt unika utan drabbar tusentals kvinnor!

Så jag fortsätter att blogga, trots att en och annan ibland rynkar panna och frågar om det är nödvändigt att vara så öppen med precis allt. Ja, det är nödvändigt! Det förändrar faktiskt liv!!!

Fick avslag

Att byta namn är sannerligen inte enkelt! Särskilt inte när man itne har något gammal flick- eller släktnamn att ta till. Reglerna är otroligt snåriga och handläggningstiden är lååååång!

I vårt fall är det Martin som ska byta namn. Han hade gärna tagit mitt om han fått, men eftersom jag gifte mej till namnet så har jag inte rätt att ge bort det och exets släkt går inte med på att han tar det. Han vill inte ha sitt namn och eftersom jag kommer att få dubbelnamn så skulle det vara skönt med en kortare och enklare namn som andranamn. Så vi klurade och till slut var det Senior som kom på ett bra namn. 

Namnförslaget gick iväg i mitten av december och avgiften på 1800 kr betalades. Så var processen igång! Med minst 9 veckors handläggningstid var det bara att vänta och hålla tummarna. Igår kom beskedet; avslag! Namnet var för likt några förnamn och det fanns ett helt gäng företag med samma namn. Den lilla detaljen hade vi missat att kolla upp. Skit också!

Nu säger reglerna att man får pröva ytterligare tre namn för samma avgift eller överklaga bestlutet förstås. Vi valde att lämna in tre nya namnförslag och satt halva eftermiddagen och hela kvällen och letade namn igår. Vi gick igenom latinska ord, men fastnade inte för något särskilt. Då tog vi till två av stamstspråken i Gambia och där hittade vi massor med ord. Vi skrev ner alla och gick sedan igenom dem både i namn- och företagsregister. Kvar blev en handfull att välja mellan, tre av dem skickades iväg idag. De två första var vi helt eniga om, på plats tre hade vi varsin favorit - men eftersom det blir Martins hela efternamn (jag kommer ju bara att ha det som tillägg senare) så var det han som fick bestämma.

Så nu är det bara att hålla tummarna och vänta igen, den här gången är det inte sagt något om handläggningstid eftersom det redan är ett öppet ärende. Så det kan väl ta allt från någon dag till tre månader till antar jag... Inte förrän namnet är registrerat kan vi boka vår bröllopsresa, så vi hoppas ju att det ska gå snabbt. Annars blir det som Martin befarar; en bröllopsresa till Flen  :-)

Ni som funderar på ett namnbyte där det inte finns något gammalt namn att ta tillbaka - glöm det! Processen är krånglig, tar tid och ger en bara magsår. För oss är processen redan igång och vi vill förtås inte ha betalat in pengar i onödan, så vi vill gärna slutföra detta. Men går inte de här namnen heller igenom, så tror jag inte man har rätt till fler försök och då har vi slängt 1800 spänn i papperskorgen. Plus massor med tid! Det har gått många, många timmar att leta.

Så håll nu tummar och tår för att detta ska gå vägen, så vi kan boka vår resa innan alla platser är slut. Flen kan vi åka till någon annan gång...

Veckomatsedel v 7 och plus på vågen...

Veckorna går ruskigt fort! Vi har redan nått mitten av februari och det är bara fem månader kvar till bröllopet för oss. Veckans resultat på vågen blev plus 3 hekto. Det känns riktigt surt, då jag rört på mej massor. Men visst, ägglossning och lite för många tråkiga besked har väl gjort sitt.

Nu har jag ätit medicin för sköldkörteln i tre dagar, man ska tydligen börja märka skillnad efter någon månad. Så planen att ta bort två kilo till i juli kanske håller. Min viktkurva ser ut som en bergådalbana... Huvudsaken är att tajta till kroppen och få upp kondisen igen efter semestrar och operationen.

Nu finns det lite mer tid igen och den läggs på mat, motion och skratt. Här är veckans matsedel, en bra blandning av vegetariskt, fisk och kött. Så som vi vill ha det  :-)

Måndag: Vitlökskycklinggryta 4 SP plus pasta
Tisdag: Fiskgratäng med spenat och pinjenötter 7 SP plus potatis
Onsdag: Fylld aubergine 4 SP
Torsdag: Chilli con Carne 9 SP
Fredag: Ostfylld kassler 4 SP plus potatis
Lördag: Krabb- och räkgratäng 8 SP
Söndag: Kesoplättar

Målet för nästa vecka är att ta bort veckans plus. Det går upp och det går ner... men jag är iaf fortfarande på normalvikt :-)

Är du en Mappie?

När jag blir pensionär vill jag gärna bli sedd som en mogen, attraktiv pionjärperson. En person som tar hand om sej, har en aktiv vardag och som iaf en och annan kan se som någon slags förebild. I måndags utsågs Årets Mappie. Oj, så många färgstarka och häftiga människor på ett och samma ställe!

Det är tidningen M Magasin som delar ut priset, bakom magasinet står Amelia Adamo. Som väl är en av de största Mappisarna som finns? Priset fyller 10 år i år och instiftades för att uppmärksamma mogna kvinnor och att de fortfarande har en väldans massa kvar att ge och är goda förebilder. Mappisar genom åren är bla Carin Götblad, Maud Olofsson, Stina Dabrowski mfl. Starka kvinnor som fått kämpa en hel del och som är goda förebilder. I år tilldelades Lill Lindfors priset, mycket välförtjänt tycker jag!

Lill Lindfors är 75 år men ser ut som typ 60. Så jäkla snygg och trevlig, dessutom har hon hus i närheten av oss på Öland. Hon har funnits jämt! Jag tror att nästan alla kan nynna någon av hennes låtar på beställning. Ett hus ska byggas utan glädje, En man i byrålådan mm och vem minns inte den tappade kjolen i Eurovision? En otroligt karismatiskt person!

Galan gick av stapeln på Grand Hotell. Vi fick en härlig buffé med en massa godsaker som vi gärna lät oss smaka av. Tyvärr fanns det bara kranvatten som alkoholfritt alternativ, detta kanske man borde se över till nästa gång. En alkoholfri cider eller varför inte något gott alkoholfritt vin hade ju varit perfekt till den goda maten. Medan Martin sippade på det röda vinet, gick jag alltså runt på kranvatten. Men det gick bra det med!

Återigen kan man säga att ALLA var där, trots att det vara galornas kväll och både QX, Elle Decoration mfl var samtidigt. I vimlet såg vi flera av programledarna på Tv4, Tilde de Paula och Agneta Sjödin i sällskap av Pamela Alsterlind och Elaine Eksvärd. Elisabeth Höglund, Yvonne Ryding, Dominika Peczynski och en massa andra. Männen var i klar minoritet, men Martin fick iaf sällskap av Johan Rabeus och Björn Kjellman som var konferencier. Underhållningen stod däremot männen för... Niklas Strömstedt och gruppen Gentlemen rev av gamla godingar som de flesta sjöng med i.

Pristagarna för kvällen i de olika kategorierna var:

Årets Stilmappie: Hedvig Ander – Stylist och gör-om-mig guru.
Årets Maktmappie: Barbro Westerholm – Riksdagsledarmot och äldreambassadör.
Årets Internationella mappie : Maggie Smith -Skådespelerska och onlinedrottning.
Årets Kulturmappie : Ann-Marie Rauer – Journalist och TV- stjärna.
Årets Hjältemappie : Zeliha Dagli – Förortsfeminist och debattör.
Årets Hedersmappie : Lars Lerin – Konstnär

Extra roligt tycker jag det var att Maggie Smith fick pris, hon är en stor favorit hos mej! Men även att ett av priserna gick till Zeliha Dagli som är mamma till en av mina fd politikerkollegor Sakine, som numera är ledarskribent på Expressen. Att träffa dem bägge var en av höjdpunkterna på kvällen, Sakine och jag har inte setts på säkert 10 år. Hon kommer nog också bli en Mappie. Några andra jag tror kan bli årets Mappie någon gång är Yvonne Ryding, Dominika Peczynski, Tilde de Paula och Agneta Sjödin.

Det var en väldigt mysig kväll och det blir en särskild stämning när det är övervägande kvinnor på en stor tillställning. Jag vet inte varför, det bara är så. Med äldre kvinnor blir det mer respektfullt än med yngre där det nästan alltid finns någon slags konkurrens. Det behövs några år på nacken för att bli så pass trygg i sej själv att man kan bjuda på sin erfarenhet utan att känn sej hotad kanske? Att ge av sej själv och sprida känslan av omtanke och trygghet. För det var precis det som fanns här! Fullt av respekt, omtanke och värme - ingen konkurrens eller "backstabbing" alls.

Priset delades alltså ut för tionde året i rad och Amelia Adamos förhoppning är att det inte ska behöva delas ut så många gånger till utan att äldre kvinnors gärning ändå ska uppmärksammas. Å andra sidan är det ju kul med fest och att uppmärksamma duktiga människor, så varför inte?

Är du en Mappie eller kommer du att bli? Vem tycker du borde få priset?

Kommer kilona rasa av nu???

Igår var det dax att få veta hur jag egentligen mår. Dagen då läkarebesöken avlöste varandra och som jag inte alls såg fram emot. Men jag mådde ju dåligt redan från dagen innan, så lite mer skit spelade lixom ingen roll...

Jag har länge misstänkt att min sköldkörtel krånglar. Jag har precis vartenda symptom; jag är frusen, har trög mage, svårt att gå ner i vikt, trött osv... men inga prover har visat något och symptomen är desamma som vid fibromyalgi som jag ju också har. Så man har lixom inte gått vidare, trots att jag varit helt säker på att jag har rätt. I höstas gjorde jag blodtester via Werlab på en pressträff, även dessa visade normalvärde men ett i underkant och ett annat i överkant av normalskalan. Jag tog med resultatet till Hälsomässan och pratade med en läkare i Sködkörtelföreningens monter. Han tyckte allt pekade på att jag iaf borde testa medicinering, med tanke på mina symptom.

Igår skulle alltså Dr Kompis komma med sin åsikt. Jag lämnade nya blodprover förra veckan och då hade han smugit in ett nytt prov och det var detta som skulle avgöra allt. Proverna på sköldkörteln visade precis som förut, normalvärde men i under- och överkant. Det nya provet däremot, visade att det fanns en jäkla massa antikroppar som jobbar emot allt som sköldkörteln försöker göra. Det är alltså inget större fel på själva körteln, om den bara fick jobba ifred. Antikropparna tar bort effekten och allt det som körteln ska hjälpa min kropp med och det är därför jag får alla de här symptomen. Jag hade alltså rätt hela tiden!!! Iaf nästan...

Kanske blir större minus nu?

Ännu en diagnos; Hypotyreos, skrivs nu in i min CV. Och en livslång mediciner påbörjas. Igår var det lite tungt att smälta. Visst är det skönt att få veta och särskilt som jag varit säker i så många år. Samtidigt känns meritlistan lite väl lång numera; fibromyalgi, olika långa ben, sömnstörning/sömnapné, astma mm mm... och nu alltså även hypotyreos. Men så tänker jag att fibron kanske blir mycket bättre nu! Jag kanske inte kommer att frysa lika mycket! Träning och bra mat kanske faktiskt ger mer än något hekto minus varje vecka from nu. Jag kanske kan nå min drömgräns på vågen! Visst har jag gått ner, men att träna 3-4 ggr i veckan, ta dagliga promenader och äta bra mat borde ta en längre än till BMI 24. Man ska inte riskera att hamna på gränsen till övervikt när man inte tränar någon vecka. Kanske kanske har vi hittat lösningen!!!

Så nu har jag smält min nya diagnos och ser fram emot att känna hur medicinen börjar göra nytta i kroppen. Det kan ta lite tid att ställa in medicinen och jag kollas upp var tredje månad from nu. Det får ta hur lång tid det vill! Äntligen vet vi! Efter kanske 20 år fick jag rätt och allt tack vare att Dr Kompis lägger till ett test som ingen annan velat ta. Nu ska jag börja 27:e kapitlet av mitt nya liv!

Tack Dr Kompis (Lennart) för att just du finns i mitt liv och är en så jäkla bra läkare, människa och vän! Vad hade jag gjort utan dej?

När världen gungar till lite...

Jag trodde att 2016 skulle bli mitt år och gjorde verkligen vad jag kunde för att det skulle bli så. Jag har tagit hand om mej och verkligen berett vägen för ett riktigt bra år. Det skulle innehålla veckorna i Gambia, midsommar på Öland, bröllop och bröllopsresa... mängder med mår-bra-saker. Barnen hade sitt; jobb, bostad och kärlek. Igår rasade det...

Namnfrågan krånglar fortfarande. Eftersom vi inte fått klart med namnet har vi inte kunnat boka vår bröllopsresa. Igår var det bara en enda hytt kvar på kryssningen vi drömmer om, vi bokade snabbt som ögat förstås. Men bokningen förfaller om inte namnet blir klart inom 7 dagar... det måste nämligen stå rätt namn från början. Det går inte att ändra ens mot en avgift. Surt, men det här blev ändå ett lyxproblem lite senare på dagen.

Äldste sonen blev nämligen uppsagd på jobbet med omedelbar verkan pga arbetsbrist. I slutet av arbetsdagen blir han och en till inkallad till chefen och får iskallt veta att de inte behöver komma tillbaka nästa dag. Sonen är förstås förtvivlad! Han trivdes bra och trodde han skulle jobba där resten av livet. Företaget köptes upp i höstas och nog visste man att det skulle bli förändringar, men det hade inte ens gått några rykten om uppsägningar så det kom som en total chock.

Min egna bekymmer blev med ens ganska små och ytliga, sonens jobb är viktigare än det mesta förstås. För honom handlar det om hela hans liv med bostad och allt annat. För mej handlar det om en lyxresa, två veckor i mitt liv. När man dessutom vet att en god vän precis kämpar med sviterna efter en svår hjärtinfarkt bara 47 år gammal och ytterligare en nära vän fick en hjärtinfarkt här om dagen, ja då blir min egna problem ännu mindre. Hälsan, arbete och bostad är viktigast - i just den ordningen. Jag har både hälsa och bostad!

Ändå svider det... mitt år blir alltså inte mitt år ändå. Kommer jag någonsin att få helt lugnt runt mej? Är det för mycket begärt att hela familjen ska få vara friska, ha jobb, bostad och kärlek samtidigt? Iaf några månader i sträck? Tillräckligt länge för att vi ska hinna landa och faktiskt njuta av lugnet. Det verkar inte så... varenda gång när jag tror att det ska bli så, så händer något. Alltid är det något som händer som raserar lugnet och drar tillbaka mej till verkligheten igen. När ska jag lära mej att ett lugnt liv inte är för mej? Att jag aldrig kommer att få uppleva att alla mår bra samtidigt.

Jag klarar mej alltid och reser mej alltid igen oavsett hur hård knocken varit. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Det är värre för sonen. Han kämpar och har kämpat med sin annorlundahet hela sitt liv och varje större motgång blir större för honom än för oss andra. Nu får vi alla dra i alla trådar vi kan för att hitta ett nytt jobb åt honom. Han kan bara inte gå arbetslös! Så känner ni någon som har ett jobb över, vad som helst och nästan var som helst i Stockholmstrakten. Så finns här en 22-åring som gärna jobbar, är skötsam och social, passar alltid tiden och gör det man ber honom om. Han kan börja direkt! Han har dessutom b-körkort och bil, kan ta truckkort om det behövs. Erfarenhet från restaurang (6 år på Mc Donalds) och 18 månader inom verkstad/industri/lager. Titta under varje sten och hör av er!

Jag klarar mej, skrev jag precis... och det gör jag. Men visst blir jag påverkad. Hjärnan stänger av, jag tappar tråden, vet inte vad jag pysslar med, får inget gjort. Det enda jag vill göra är att sova. Så reagerar en kropp som varit rejält utbränd och som fortfarande inte är frisk många år senare. Jag hinner bara ta emot informationen, göra nånslags krisberedskap och meddela dem som behöver veta. Sen stänger jag av, inte medvetet - allt sker automatiskt av kroppen. Som nåt slags skydd antar jag.

Världen gungade alltså till lite för min lilla familj igen. Vi kommer att klara av detta också, förstås. Vi klarar allt. Frågan är väl bara hur lösningen ser ut den här gången och hur fort det går. Allt brukar ju lösa sej... på nåt sätt...

Ensam...

Martins första två veckor på jobbet har gett mej en hel del egentid. Först var det personalfest och nu är han på "konferens" i fem dagar. Vissa börjar vältajmat kan man väl säga  :-)

För min del är enda skillnaden att jag är ensam lite mer, typ kvälls- och nattetid. Det gör mej faktiskt inte särskilt mycket, inte just nu iaf. Det ska bli ganska skönt att pyssla runt här hemma på egen hand komma ikapp med en massa grejer, lägga mej hyfsat tidigt och bara vara. Jag gillar att vara ensam och trivs i mitt eget sällskap numera. Så jag har en massa planer för de här dagarna!

Morgonen började tidigt, med puss hejdå innan Martin åkte till jobbet och jag själv skulle på pressfrukost. För honom är det första gången han åker iväg på det här sättet. Förut har det varit ett par dagar med Viktväktarna, han och sisådär 40 kvinnor. Den här gången är det 22 grabbar och 3 tjejer som ska dela två stugor i Sälen. På vägen upp stannade de och tankade... på systemet... ni fattar varför jag skriver konferens inom kråksparkar va?

Jag kom hem vid 10.30, då spöregnade det och var inte aktuellt att gå med hunden. Innan jag åkte iväg hade jag kört igång en disk- och en tvättmaskin, dessa började jag med att tömma när jag kom hem. Sen fortsatte jag med at städa tvättstugan grundligt, lyfte på allt och torkade av. Samma sak i köket, där passade jag på att möblera om lite också. Har inte gillat att det är så trångt på bänkarna runt spisen, så nu ska jag testa att ha grejerna på ett annat sätt. Martin är meddelad, han får bara gilla läget - jag får göra som jag vill  :-)

Hittills har jag kört tre maskiner tvätt, en med nästan bara skjortor och två med filtar, mattor och sånt lite större. Jag har skrubbat golvet på lilla toan med en blandning av vinäger, bakpulver och salt för att få bort småpojksdoften av urin som suttit där alldeles för länge. Vet inte om det funkade, man skulle nog stängt av värmegolvet först... jaja, funkar det så funkar det, annars är det bara att göra om. Nu är det iaf skrubbat och renare än på länge och doftar iaf vinäger.

När det slutade regna vid 17-tiden gick vi en promenad och som sista större grej idag har jag dammsugit hela huset. Jag är långt ifrån färdig med städandet, men tar lite i taget. Jag plockar lite här och lite där och nu börjar det faktiskt bli mer ordning än på länge. Har det inte legat pressmaterial i hela vardagsrummet, så har det varit grejer som ska till Gambia eller goodiebags som inte är urplockade. Nu finns det iofs en hel del pressmaterial, men inte i hela vardagsrummet. Tanken är att jag ska försöka skriva om en hel del under de här dagarna, så jag kan slänga det mesta på söndag när jag ska till sopen.

Jag har stora planer för mina gräsänkedagar! Jag ska alltså städa grundligt så mycket jag hinner. Tvätta allt som ligger i smutstvätten och vika det. Ta hand om pressmaterialet och skriva mängder med texter. Göra fotoböcker x 5 från Gambia. Äta bra mat och ta hand om Baileys. Läsa ikapp och sova snarkfritt hela nätterna. På söndag när Martin kommer hem borde jag alltså vara både utvilad och nöjd med allt jag hunnit.

Ska vi slå vad om att jag bara kommer att hinna hälften...

Veckomatsedel v 6

Då är alla födelsedagar, helger och operationer över. Äntligen! Det var med en viss bävan jag ställde mej på vågen imorse... Jag vägde mej inte förra måndagen eftersom jag då fastat och skulle opereras tidigt på morgonen. Så detta var ett tvåveckorsresultat som bottnat i lite väl mycket kalasande. Men det var inte så illa alls: 1 hekto ner! Det är jag absolut nöjd med  :-)

Den här veckan är jag ensam mellan onsdag och söndag, då sambon ska på konferens med nya jobbet. Alltså blir det bra mat som funkar till lunch dagen efter och ett gäng matlådor. Håll till godo!

Måndag: Biffstroganoff 6 SP plus ris
Tisdag: Vegetarisk moussaka 6 SP
Onsdag: Bräckt kassler med spenat och ostpasta 8 SP
Torsdag: Indiska räkor 2 SP plus ris
Fredag: Köttfärslasagne med keso 12 SP
Lördag: Gratinerad kyckling 5 SP plus ris
Söndag: Fisk och paprikagratäng 4 SP plus ris

Nästa vecka satsar jag på minst 2 hekto minus, då är jag under 60 igen. Vad är ditt mål?

Bästa PT´n!

Nu har vi klarat av 8 födelsedagar, jul och nyår på 7 veckor. Idag fyller Baileys 9 år, han är den sista i raden av födelsedagsbarn innan det blir lugnt för den här gången.

Baileys är min bästa träningskompis och PT. Min energiladdare och kärleksbombare. Han är helt enkelt det finaste vår familj har! Jag är uppväxt med hund, men smärtan när vi tog bort min förra var så stor att jag inte vågade skaffa en egen hund när jag själv var vuxen nog att bestämma själv. Men när barnen blev lite större så ville jag ge även dem känslan av en riktigt kompis och ovillkorlig kärlek. Så för 10 år sedan började vi diskutera, planera och spara pengar. 1/4 2007 kom jag hem med vår lilla pälsboll som snabbt blev allas älskling.

Att ha hund innebär att man aldrig är ensam. För mej var det ovärderligt att ha sällskap de kvällar barnen var hos sin pappa. Att sitta där och klappa den lilla varma pälsklädda kroppen gav mej ett lugn som nog bara han kan ge. Många säger att har man hund så måste man gå ut i alla väder... njae... inte när det gäller vår grabb. Han gillar inte regn! När det regnar ställer han se på trappen och bara tittar på mej, hans ögon säger "gå du, jag stannar hemma". Så springer han snabbt ut på gräsmattan och gör det han måste. Sen springer han direkt upp och lägger sej i sängen igen.

Dessutom är han en riktig sjusovare och det passar mej väldigt bra! Om jag inte ska iväg och tvingar ut honom direkt på morgonen, så sover han gärna till långt efter lunch. Sitter jag och jobbar sover han belåtet i stolen brevid mej. Men visst får man motion när man har hund! Vi tar en lång promenad om dagen, då är vi ute kanske en timma. Orkar vi och har tid blir det en till, annars snosar Baileys nöjt runt på vår tomt. Han får vara ute hur mycket han vill, sommartid står dörren öppen dygnet runt nästan.

Nu är han alltså 9 år och lite gubbigt tjurskallig. Just Bordeterriers brukar leva länge, vi har faktiskt träffat hundar som är både 18 och 19 år gamla. Men Baileys är ju inte helt frisk. Han har fel på sköldkörteln, kramper som är rätt vanliga hos just borderterriers och en knöl som ska tittas närmare på. Det känns såklart jobbigt att tänka på, men jag tror inte han blir mer än kanske 11-12 år... å då får jag nästan panik! Tänk om jag bara får ha honom 2-3 år till!!! Hela magen knyter sej av bara tanken. Ett liv utan min pälskling. Hur är det livet? Visst är man begränsad när man har hund, men han ska vara där! Det går inte att tänka sej ett liv utan honom!

Men man måste ju vara realist. Baileys kommer inte att finnas hos oss om några år, hur många år vi får tillsammans vet ingen. Det enda jag vet är att ingen kan ersätta honom och att vi nog inte kommer att skaffa en ny hund på många år efter honom. Först ska vi åka på ett gäng resor, göra allt vi vill och sen när vi är färdiga med det får vi se. Vi har pratat om att vi ska ha varsin "rollatorhund" när vi blir gamla. En som sitter i korgen på rollatorn och skäller på allt och alla. Martin vill ha en dvärgtax och jag vill ha en yorkshiereterrier. Men det är då det.

Idag firar vi världens mest älskade pälsboll! Vår tjurgubbe som fyller 9 år. Han har precis tagit plats brevid mej och drar timmerstockar så väggarna vibrerar. Å som jag älskar den hunden!

Varken fusk eller synd!

Den som vill gå ner i vikt brukar från början ge 100% och ändra på precis allt för att få snabbast resultat. Första veckan brukar ge en stor viktminskning (som mest beror på vätskeförlust) som motiverar till en fortsättning. Sen brukar viktminskningen stabilisera sej och plana ut lite och vart efter minuset blir mindre minskar även motivationen. Det var inte så enkelt och gick inte så snabbt som man hade tänkt sej.

Efter 14 år i kassan på Viktväktarna blev mönstret tydligt. I snitt orkar man vara "perfekt" max sex veckor, innan motivationen brister. Många satsar allt, för att sedan även ge upp allt efter de här sex veckorna. Nu har det gått snart sex veckor sedan nyår och motivationen dalar för många. Hur gör man för att inte ge upp? Hur gör man för att stå ut i längden? Hur orkar man hela vägen in i mål?

För mej handlar det om att föra in viktminskningen i livet, istället för att föra in livet i viktminskningen.  Det kanske låter som samma sak, men det är det inte. Om man utgår från sitt nuvarande liv och gör små justeringar för att anpassa Viktväktarnas program till det egna livet är det enklare att stå ut i längden, än om man ändrar precis allt för att anpassa sej till Viktväktarna. Det här gäller oavsett vilket viktminskningsprogram man väljer.

Dessutom måste man ha ett liv under viktresan. Man kan inte försaka precis allt under lång tid, det håller inte i längden. Har man mycket att gå ner blir tiden utan tex snabbmat, alkohol, godis eller vad det än är - väldigt lång. För att stå ut måste man helt enkelt tillåta sej en skräpdag då och då. För mej har den dagen varit måndagar som är min vägdag. Då har jag tillåtit mej att äta precis vad jag vill! Från början räknade jag även de dagarna och struntade i om jag överskred mina dagliga matbudget, sedan jag blev guldmedlem räknar jag inte längre - men har en viss koll på intaget ändå. Om jag tillåter mej skräpdagar, så blir det heller ingen stress att jag fuskat. Då behöver jag inte ha dåligt samvete eller straffa mej. Jag är ingen dålig människa för att jag inte håller mej till programmet varje minut resten av livet!

Det är varken fusk eller synd att ta ett avsteg från programmet. Det är så livet är och sånt som kanske behövs för att stå ut i längden. Viktväktarna är ju ingen kur eller tillfällig diet, det är ett sätt att leva och en livsstil man faktiskt kan ha resten av livet utan större problem. Alltså spelar en dag hit eller dit ingen större roll. Nästa vägning kanske inte blir ett megastort minus, men istället kanske du orkar hela vägen in i mål utan att det varit allt för jobbigt. Att sedan hålla den nya vikten blir inte lika svårt om man redan haft ett liv under viktminskningen. Låt säga att man avstått från allt man verkligen älskar i kanske ett år, man når sin målvikt och börjar tillåta sej de där godsakerna igen... ja, då går man ju förmodligen upp i vikt en del igen. Istället för att lära sej hantera dåliga dagar, mängden godsaker och festliga tillfällen redan från början.

Att halka av banan ibland tillhör livet, fusk och synd är något heeeeelt annat. Mitt tips är alltså att tillåta er dagar då ni faktiskt struntar i allt (mer eller mindre). Både för att stå ut i längden och för att man ofta sätter lite fart på omsättningen (och får kanske en rejäl magkörare också). Ni kanske når ert mål långsammare, men å andra sidan är kanske oddsen att nå målet större än om ni satsat allt? Så är det iaf för mej. Det tog en jäkla tid att nå mitt mål, men nu har jag varit Guldmedlem i drygt 10 år. Numera har jag en ganska avslappnad attityd till både mat och godis, till skillnad från förr. Nu vet jag att en dag utan koll är ok, det spelar ingen roll i längden faktiskt. Huvudsaken är ju att jag mår bra! Å det kanske jag gör av just den där chokladbiten, just precis där och då. Jag kör av banan ibland, både medvetet och omedvetet, och det är helt ok! Så länge jag kör upp igen!

Livet är inte spikrakt, inte viktminskningen heller. Det kommer dåliga dagar, högtidsdagar, sjukdom och en massa annat i vägen. Att acceptera det är ett steg på vägen. Att inte se det som ett misslyckande minskar stress som är riktigt dåligt för vikten. Vi är inte mer än människor. Man kan inte gör mer än sitt bästa. Visst kör vi av banan ibland, men så länge vi kör upp igen har vi inte misslyckats. Det är bara den som slutar att försöka som har förlorat. Jag slutar aldrig försöka - gör du?

Det går framåt efter operationen

Jag avskyr rehabilitering, läkning och stillasittande. Inte för att jag är världens mest aktiva människa i vanliga fall, men när man inte får göra något så vill man helt plötsligt göra väldigt mycket. Konstigt det där...

Jag väger mej och ser hur vikten går uppåt, inte så fort - men åt fel håll. Jag ser mej i spegeln och vill gärna fortsätta jobba på den kropp jag tänkte ha till sommaren. Jag studerar mej ingående och kritiskt och ser massor med fel som jag vill fixa. Jag vet ju att förändring tar tid och att jag inte har så många månader på mej nu. Jag vill - läkaren säger nej. Jag måste läka! Och det vet jag ju!

Efter bröstförminskningen hade jag inte ont en sekund. Den här gången bränner och svider det rejält i såren. Jag har rejäla blåmärken, men är inte öm. Sömnen har varit katastrof fram till igår, men nu kan jag iaf ligga hyfsat på sidan och då funkar sömnen bättre. Problemet är att jag inte får mer ont vid ansträngning, utan lite mer hipp som happ. Då känns det som att det skulle vara helt ok att åka och dra av ett pass på gymmet. Jag kan ju bära, gå och göra det mesta som vanligt och förmodligen de flesta maskiner på gymmet också. Skulle kunna, men förståndet säger nej.

Idag var jag iaf ute med Baileys en kortis. Han är väl inte Sveriges lydigaste hund kanske, men det var inte att han skulle dra i kopplet som oroade mej, utan att jag skulle halka. Då flyger ju armarna automatiskt ut för att ta emot kroppen och det skulle ju kunna sluta lite hur som helst. Förra gången skulle jag bara ställa tillbaka en grej på en hylla och sträckte mej så långt att jag kände hur stygnen sprack. Hade tänkt vara smartare den här gången. Å promenaden gick bra, inget hände. Vi fick en riktigt skön stund i solen faktiskt.

En annan grej jag skulle vilja göra är att ta ett bad. Jösses så skönt det skulle vara! Varmt och massor med bubblor. Efteråt skulle det vara härligt att smörja in sej med en härlig lotion och sen krypa in i onepiecen. Det kan jag glömma! En dusch är ok, men det är för mycket plåster och förband i vägen för att jag ska smörja in hela kroppen. Jag vill bara riva av alla förband för att se resultatet. Blev det så bra som det ser ut med plåster på?

Som ni vet så är inte tålamod min starka sida. Jag kan knappt stava till ordet ens... tio dagar med förband, sen får jag byta tejp och samtidigt se lite av resultatet. Två veckor helt stilla, minst tre veckor innan jag får gymma igen. Inga stora rörelser med armarna på ca fyra veckor... Antar att när jag kan tvätta håret och hänga tvätt obehindrat igen får vara avgörande. Det kan jag inte än...

Hur som helst så går det framåt. De bränner inte hela tiden och svider bara då och då. Jag kan ligga på sidan och sova och sover faktiskt hyfsat igen. Det går bättre och bättre att tvätta håret och jag kan köra bil obehindrat. Jag tar inga värktabletter längre, känns onödigt när jag inte har någon värk. Jag lydde läkaren och tog iaf första dagarna efter hennes rekommendation. Det har inte gått ens en vecka, jag får väl stå ut iaf ett par till. Det är svårt att vara stilla när man känner att man klarar mer. Men men, benen får jobba så länge. Så tar vi tag i resten av kroppen sen, 5 månader kvar...

En omöjlig relation fyller 8 år

Idag är det 8 år sedan universums mest otippade relation kom till stånd. Den mellan mej och Martin...Vi hade känt varandra 6-7 år, i mina ögon var han en hemmasittande datanörd och i hans ögon var jag en ganska irriterad och stressad tvåbarnsmorsa. Det fanns inte minsta chans eller möjlighet att det skulle bli något mellan oss. Absolut inte!!!

Men så började vi jobba tillsammans lite tätare, vi pratade mer och mer och en natt bestämde vi över en chatt att vi kanske skulle testa ändå... kanske... eventuellt... testa lite... Martin flyttade in två veckor senare. Det är idag 8 år sedan vi gjorde den där överenskommelsen att försöka. En ganska bra överenskommelse tycker jag. Det blev ju ganska lyckat faktiskt  :-)

Den absolut omöjliga relationen har blivit den absolut bästa! Vi har fortfarande inte slutat prata. Martin är fortfarande en nörd. Jag är fortfarande tvåbarnsmamma, men inte längre irriterad eller stressad. Idag är vi en familj, där barnen numera är stora och har flyttat hemifrån. Nu är det lixom Martin och jag, ensamma på heltid. Då gäller det att man fortfarande har roligt tillsammans och har saker att prata om. Det har vi!

Vi är totalt olika! Men vi har samma värderingar och det är nog det viktigaste om man ska hålla ihop i längden. Martin är lugn och har tålamod, viket jag inte har något av alls. Han tar ner mej på jorden när jag flyger iväg lite för mycket. Min spontanitet gör att han får se lite mer av världen och träffa människor han förmodligen inte träffat annars. Totalt olika, men vi kompletterar varandra på ett väldigt bra sätt.

Vi har haft tur. Att vi skulle få chansen att uppleva kärleken på "senare dar" var iaf inget som jag hade räknat med. Jag hade redan gett upp och accepterat att jag skulle bli gammal ensam. Barnen skulle flytta och skapa sina egna liv, jag skulle förbli ensam och det var helt ok. Lite tråkigt, men ok. Så bara hände det! Innan bitarna föll på plats var jag väldigt förvirrad. Jag levde som vanligt, men det fanns en till där. Händer som sträckte sej efter saker jag inte nådde... barn kördes till träningar utan att jag satt vid ratten... mat fanns i kylen trots att jag inte handlat... det var jättekonstigt! Jag hade varit ensam och skött allt i 10 år! Helt plötsligt hade jag hjälp. Mycket förvirrande. Men man vänjer sej och idag är jag riktigt bortskämd!

Vilken man skulle låta sin kvinna vara hemma på heltid, bara för att hon vill? Vilken man skulle ställa sej vid spisen när han kom från jobbet, bara för att kvinnan tycker det är tråkigt att laga mat? Vilken man orkar höra sin kvinna gnälla om värk dag ut och dag in? Min Martin! Jo, jag gör faktiskt en del för honom också. Här hemma heter det att var och en gör det den är bäst på. Så det faller på min lott att tvätta, städa och sköta hushållet, förutom köket då. Vi hjälps åt. Å även om det inte blir jätteofta, så lagar jag faktiskt mat då och då också  :-)

Det finns förstås inga garantier för framtiden, men om knappt ett halvår ska vi alltså gifta oss. Många tycker att det är på tiden. Kanske det. Vi har haft lite att pyssla med innan saker fallit på plats, kanske man kan säga. Vi tror på en framtid tillsammans. Ett liv ihop tills vi blir gamla och dör. Vem vet hur länge det blir? Det enda vi vet är att vi har HÄR och NU! Vi är himla bra på att leva just här och nu, uppvakta varandra och njuta av tiden tillsammans. Jag hoppas detta är för alltid och gör vad jag kan för att det ska bli så. Vi lever idag - imorgon vet vi inget om.

Grattis till oss på vår 8-årsdag! Nu kör vi ett till. Och ett till. Och så fortsätter vi väl så.

Lena Ph är ingen älskling...

Jag borde väl kanske hålla mej lite lugnare efter operationen än jag gör, men kommer det roliga grejer i ens väg så vill man ju gärna vara med där saker händer oavsett hur man mår...

Igår var det inget alternativ att hålla sej hemma, då var vi nämligen inbjuda till nya Skandiascenen på Cirkus för att se Lena Philipssons nya show Jag är ingen älskling. Jag har inte lyssnat särskilt mycket på hennes musik, men såg henne i SPÖK där hon var riktigt bra. Klart jag ville se detta!

I mina ögon har Lena Ph alltid varit en snygg svensk artist, ingen som stuckit ut men alltid funnits där. Hennes musik har satt sej i skallen och omedvetet har man kunnat tralla med i låtarna. Hon har funnits med länge och haft otur med kärlek och därför varit på löpsedlarna oftare än någon ska behöva vara. Så mycket mer har jag väl inte vetat... jag har varken tyckt bu eller bä om henne. Men igår växte hon verkligen i mina ögon!

Vi kom in i salongen där en riktigt snygg scen var uppbyggd. Just det ja! På vår biljett stod det Cirkus, Skandiascenen, och jag fattade ingenting. Cirkus är väl Cirkus? Nope! Cirkus har numera två scener, den "vanliga" och Skandiascenen som ligger i samma hus men lite snett ovanför den gamla ingången. En alldeles lagom salong för en intim konsert eller varför inte konferens. Jättesnygg salong faktiskt!

Showen körde igång och det var ett taggat 6-mannaband och en skitsnygg Lena som gav allt! Det var genrep och det betyder att de allra flesta är inbjudna och biljetterna är gratis. Kanske därför respekten för artisten varierar, men igår var den lika med noll! Folk släntrade in för sent, satt och pratade och var allmänt respektlösa. Det värsta var ett par som gled in kanske 30 minuter sent, tog sej förbi alla i första raden och sedan satte sej och hånglade! Tjejen klättrade nästan upp på killen, de slätade av varandra totalt och satt och fnittrade. Lena skulle just berätta om sin tyngsta period i livet och blev rejält störd av paret. Så hon pausade allt, stirrade på dem och bad dem gå ut. De trodde nog att hon skämtade, för killen började skratta och applådera. Men Lena gav sej inte och fick hjälp att ta ut dem, under publikens applåder. Där vann hon min respekt! Ingen jäkel ska sätta sej på någon som försöker göra sitt arbete, oavsett vem det är! Resten av showen förflöt som den skulle, men Lena återkom till det som hänt när hon tackade oss i slutet.

Showen var verkligen bra! Nya och gamla låtar blandades i en perfekt kombination. Det var personligt, massor med energi, bra mellansnack, snygg scen och snygga kläder, humor och en otroligt mysig stämning. Att se en avslappnad Lena vid ett piano kändes helt rätt. Det var lixom hon och pianot, grunden till allt, i centrum. Hon berättade om sitt liv, sin uppväxt, sina barn, alla löpsedlar, exmännen och en massa annat. Bildspelet med barnen var väldigt fint och berörande. Personligt helt enkelt. Skulle hon sluta med musik kan hon alltid bli ståuppare, hon är för jäkla rolig faktiskt! Dessutom har hon en otrolig självdistans, som många saknar.

Ni som gillar Lena Philipsson ska absolut se showen, ni andra kan se den bara för att den är himla bra!

Black Widows

För någon vecka sedan var vi inbjudna att se de första två avsnitten av den nordiska tv-serien Black Widows tillsammans med några av skådespelarna. Av rollistan (Peter Stormare, Cecilia Fors, Katarina Everlöf) att döma borde serien vara riktigt bra, så vi såg fram emot visningen. Å så bra det var!

Det är alltså tre kvinnor som helt enkelt tar livet av sina män genom att lägga en bomb i båten de är ute med. Först ser det ut som en olycka, men ganska snart börjar man utreda ett trippelmord. Kvinnorna får problem med arv, vuxna barn som flyttar in, pengar som ska gömmas och en massa annat. Dessutom överlever en av männen, men det avslöjar han inte.

Serien har premiär på Tv 3 imorrn kl 21 och jag tycker absolut att ni ska se den om ni gillar svenska/nordiska filmer. Det är roligt, invecklat, charmigt och spännande. Som ett kinderägg alltså. Helt klart värt att lägga en timme på!

Behövde inte sövas!

Igår var det alltså dax för operationen jag gruvat mej för. Inte för själva ingreppet, utan för allt trassel nu efter.

Jag gick upp i ottan för att ta den sista operationsduschen. Martin skulle ha sin första dag på nya jobbet, men åkte in tidigare för att följa med mej till sjukhuset. Jag togs om hand direkt och han gick iväg till sitt nya äventyr. 

Jag förbereddes som vid sövning, om och ifallatt... Så det blev infart för dropp i armen, EKG och lite annat smått och gott. Men alla var överens om att jag skulle vara vaken.

Jag blev ritad på, fick snygga kläder, la mej på operationsbordet och fick ett uppvärmt täcke över mej. Sofie och Petra jobbade på varsin sida och allt var över på mindre än en timme. Det enda som gjorde riktigt ont var när bedövningen sprutades in. Det blev väldigt många sprutor, området var rätt stort. 

Jag har alltså tagit bort bröstvävnad som blivit kvar från förra bröstet. Fettvävnad som legat i kläm mellan behå och hud. Eftersom jag inte har någon känsel i det området känner jag inte när det klämmer åt och med tiden kan det bli allvarliga skador av detta. Jag har även tagit bort en liten knöl vid sidan om bröstvårtan som man tror är helt ofarlig.

En del verkar tycka att detta är en lyxoperation och att jag tar tid från andra som behöver den bättre. Min bröstförminskning var enbart för att få en bättre hälsa, slippa rygg- och nackbesvär, sova bättre, kunna röra mej obehindrat osv. Att det skulle bli komplikationer med ärren var knappast något jag räknat med. Det var läkaren som ville rätta till detta, inte jag! Jag känner inte till vilka komplikationer det kan bli av klämt skinn, det vet hon. Jag följer min läkares råd, inget annat.

Min bröstförminskning fick jag genom landstinget, men det är ingen operation man bara ber om och  får beviljad. Man ska uppfylla en mängd kriterier innan man ens får träffa en läkare. Processen är lång och reglerna många och superhårda! För oss som genomgår en bröstförminskning innebär det att vi får ett helt nytt liv! Jag helt sluppit den rygg- och nackvärk jag haft de senaste 15-20 åren, jag sover mycket bättre och jag kan träna och ta hand om mej på ett helt annat sätt än tidigare. Jag är friskare helt enkelt! Iofs är det lyx att må bra, den finaste lyxen av alla - tänker man så är det väl en lyxoperation. Men i mitt fall var det ingen skönhetsoperation, det vill jag ha klargjort en gång för alla!

Sedan jag vart 11 år har jag kallats för Dolly Parton pga min byst. Jag har haft begränsad rörlighet och värk. Nu har jag en byst som passar min lilla kropp, som jag orkar bära runt på. Så snälla! Kalla det inte för lyxoperation förrän ni tagit reda på fakta.

Efter operationen mådde jag hur bra som helst! Jag klev bara ner från operationsbordet, åt en smörgås, kissade och bytte kläder. Sen gick jag till bussen och åkte hem och sov. Idag har jag lite ont i såren, de skar upp mer än jag trodde - så det är lite svullet och stramt. Men som det ser ut genom plåstren så är den där valken borta och nu ser det faktiskt ut som en hel tutte, inte en och en halv...

Det är nu trasslet börjar. Jag kan inte gå ut med hunden på några dagar och får inte träna på fyra veckor! Jag får inte röra armarna över huvudet eller mycket åt sidorna, roddmaskin är typ jättedåligt. OCH jag kan inte sova på mage!!! Så jag har sovit skitdåligt inatt och kommer väl göra det ett tag eftersom jag bara kan sova gott på mage. Men jag gör som sist och pallar upp mej med kuddar i framstupa sidoläge. Det funkar så där...

Nu hoppas jag att det sista är gjort nu när det gäller bysten. Det är definitivt inga roliga ingrepp och de tar lååång tid att läka. Men jäklar så bra det blir när allt är klart! Mitt nya, friska och aktiva liv!!!