Ingen lust alls!

Förbereder både mej, hemmet och jobb inför morgondagens operation. Jag har ingen som helst lust att åka dit! Inte för att jag är orolig, utan att för att jag inte orkar med att hålla mej stilla, klådan i stygnen och allt annat trassel det kommer att innebära. Låter kanske bortskämt, men jag trodde alla operationer var gjorda och har ingen lust att göra en till.

Men hemmet är iaf hyfsat städat, ska väl dammsuga också. Nagellacket är borta och händerna ser skittråkiga ut. Sängarna är renbäddade och jag ska ta första hibiscrubben ikväll och sen igen imorrnbitti. Vi äter upp resterna av gårdagens taco ikväll och sen ska jag fasta tills operationen är över. Då har jag en äggmacka med mej att äta direkt efter, för då är jag förmodligen svinhungrig. Jag kommer även ha med mej hudkräm och något att fixa håret med, så jag ser ut som folk när jag ska åka hem.

Eftersom man ska försöka göra ingreppet utan narkos, så kommer det att gå ganska snabbt och jag får åka hem nästan direkt efter. Om man inte ändrat sej imorrn när jag kommer dit, håll tummarna för att det bara blir lokalbedövning!!!

Vad är det jag ska göra då? Jo, när jag gjorde min bröstförminskning blev det kvar lite bröstvävnad på varje sida om de nya brösten. Det är en valk som är kanske 4-5 cm lång och ett par centimeter i tjocklek om man klämmer ihop den. Det gör att behån inte kan omsluta det nuvarande bröstet utan valken smiter ut utanför och kläms mellan kroppen och behån. Eftersom jag inte har någon känsel där och kanske aldrig får tillbaka den heller, känner jag inte när det blir totalt stopp i blodflödet och det är ju inte så bra i längden. Sen ser det inte klokt ut heller... Det är alltså korrigering av både funktion och utseende.

I övrigt är jag supernöjd med resultatet av bröstförminskningen. Att gå från E till C kanske inte låter så mycket, men det var ändå ungefär 750 gram som försvann. En nästan full mjölkförpackning alltså. Håll en sån framför bröstet och hoppa lite, får ni känna hur det känns. Numera kan jag röra mej som jag vill, ligga på mage och sova, springa, ha vilka kläder jag vill och slipper både rygg- och nackvärk. Valkarna blev inte tydliga förrän efter drygt ett halvår, när allt var läkt, svullnaden lagt sej och tyngdlagen gjort sitt. Ju mer muskler jag fick och desto mer fett som försvann, tydliggjorde valkarna som iofs är fettvävnad - men precis som de gamla brösten så stannade de kvar även om jag gick ner i vikt. Mina bröst har alltid varit lika stora oavsett vad jag vägt, tyvärr. Nu är de små och alldeles perfekta för min övriga kropp. Jag är ju bara 156 cm lång.

Så imorrn vid 7.30 får ni gärna tänka lite extra på mej. Då ligger jag på operationsbordet igen och håller tummar och tår för att jag inte ska behövas sövas. Sen hoppas jag att operationen går snabbt och inte gör jätteont... Jag hoppas också att jag får åka hem direkt och att det inte ska göra för ont efteråt i såren. Martin och jag åker dit tillsammans, sen ska han sitta första dagen på sitt nya jobb och undra hur jag mår. Jag får alltså ta mej hem på egen hand bäst jag kan och sen får han komma hem och pyssla om mej efter jobbet.

Usch! Jag vill verkligen inte göra detta, men nu är det som det är. Vill ju bli av med valkarna till bröllopet eftersom de syns igenom kläderna. Till sommaren kan jag ha en tunn klänning eller topp igen. Det är väl det jag får tänka när jag ligger där. Jag känner mej som en trulig 3-åring ungefär och har helst lust att lägga mej på golvet och sparka med benen, men nu är det som det är... och det brukar ju bli bra till slut...

Veckomatsedeln kommer iaf ut som vanligt, så kika in här redan imorrnförmiddag för veckans mat.

Därför älskar vi Gambia!

Nu är det drygt en vecka sedan vi kom hem från Gambia, tiden går så otroligt fort! Jag får ofta frågor om landet och varför vi tycker att man ska åka dit. Jag tänkte försöka svara på det nu...

Gambia är Västafrikas minsta land, bara 11 000 kvm stort, som Småland ungefär har jag för mej. Det ligger på bägge sidorna om Gambiafloden, inuti Senegal. Det är alltså ett land i landet kan man säga, men med egen flagga och eget styre. Det har varit en engelsk koloni, vilket gör att de allra flesta talar engelska plus sina egna stamspråk.

Vi tycker om Gambia för att det är solsäkert, vackert, god mat (smakrik utan att vara stark), trevliga människor, ganska nära (8 timmar med flyg) och bara en timmes tidsskillnad. Man åker ju bara rakt söder ut och slipper alltså jobbig tidsskillnad som enligt mej blir värre att tampas med ju äldre man blir. Nu sätter man sej bara på flyget och allt är som vanligt både när man kommer dit och hem, jätteskönt!

Vi kom alltså hem förra onsdagen och när vi var där hade vi runt 35 grader varmt på dagarna. Det kan låta mycket, men eftersom värmen är torr och Atlanten hela tiden fläktar gott så känns det inte så varmt. Åker man inåt landet kan det bli riktigt hett, men vid stranden är det helt perfekt. Stränderna är nästan tomma och underbara att gå långa promenader på. Rent teoretiskt skulle man kunna gå från norra delen från gränsen till Senegal, genom hela landet och till södra delen till andra gränsen till Senegal. Det är några mil, men strand nästan hela vägen.

Vi tar ofta långa strandpromenader, bla för att min vän Linda bor en bra bit bort från hotellområdena och vi gärna går till henne istället för att åka taxi. Det har blivit promenader på 2-3 timmar, då man stannat och badat, tagit härliga bilder och bara njutit av tillvaron. Ibland kommer det fram någon och vill prata, ibland passeras man av en häst eller hör apor tjattra. Här och där ser man hur fiskarna kämpar med sina nät och ibland får man hjälpa till att dra upp fisken.

Allt är så enkelt i Gambia! Som turist finns det alltid något att göra, om man inte vill ligga och sola hela dagarna. Folk är trevliga och hjälpsamma. Överallt finns fantastisk natur och djur som underhållning. Tycker man om att fotografera är man i paradiset, alla bilder blir fantastiska! Det finns ett helt ok gym, en väldigt speciell huvudstad, Gambiafloden som bjuder på härligt fiske, trumkurser på stranden och en kulturhistoria som måste bevaras. Här har man aldrig tråkigt!

I Gambia gör man skillnad som turist. Bara genom sin vistelse i landet bidrar man till arbetstillfällen som gör att familjer överlever. Å vill man göra lite till och verkligen se hur folk lever, tar man sej bara en liten bit bort från turistområdena. I byarna är man mer än välkommen! Man kan köpa med en säck ris och verkligen göra nytta. Eller som vi som tog med kläder, leksaker och annat smått och gott hemifrån. Vi köpte med oss potatis, lök, olja och ris för flera månader för att underlätta för vår familj. Nu behöver vår pojke inte vara rädd att familjen ska gå hungriga för ett bra tag framöver. Myggnäten vi köpte till familjen för tre år sedan har gjort att ingen i just deras hus dött i malaria. Att veta det betyder allt!

Jag har rest mycket och sett stora delar av världen. Jag tycker egentligen att världen är för spännande och för stor för att bara åka till samma ställe vid varje semester. Men till Gambia återkommer jag, just för att allt jag älskar finns där. Så om ungefär tre år är vi tillbaka, då har vi sett några nya platser under tiden, sen måste vi se hur Smile och familjen mår igen. Gambia har precis allt man behöver, utom en massa jobbig tidsskillnad. Åk dit! Ni kommer inte att ångra er!

Vill ni så är ni välkomna att följa med oss nästa gång vi åker dit. Som det ser ut nu så blir det i januari 2019. Det kostar ca 8000 kr för flyg, boende och halvpension. Börjar man spara 240 kr i månaden nu, så finns pengarna när det är dax. Betydligt mindre än till många andra resmål, som inte alls har lika mycket att bjuda på. Gambia är helt fantastiskt och det hoppas jag att jag lyckats förmedla till er. I Gambia gör varenda turist skillnad, vi är efterlängtade och uppskattade. Det finns inget bättre!

Nutellakaka med bara två ingredienser!

Jag fyller år på söndag. Imorrn ska vi fira Martin som fyllde år i
Gambia, Sonen som fyllde igår, mej och Baileys som fyller nästa vecka. Tårta är varken kul eller särskilt gott, så istället bjuder vi på Nutellakaka. 

Det är den enklaste kaka man kan göra och gillar man nutella så är den ett måste! Att den är glutenfri är ett stort plus! Så enkel att tom jag kan göra den  :-)

Du behöver:

• 4 ägg
• 240g nutella

Gör så här:
Knäck äggen i en bunke och vispa dem hårt (högsta hastighet) med elvisp eller maskin tills smeten är ljusgul och fluffig (minst 6 min). Värm nutellan på låg värme några sekunder i mikron eller under omrörning i kastrull tills den är lättrinnande. Blanda försiktigt ner äggen i nutellan, en tredjedel åt gången så att man inte förlorar för mycket av den luft som man har vispat in i äggen, samtidigt ska smeten vara välblandad.

Smöra eller bröa en springform som är 22-24 cm. Eller använd en form med non-stick beläggning, då blir kakan verkligen glutenfri och bara två ingredienser. Häll smeten i formen och grädda i 175°C i 25-30 minuter. Låt svalna och dekorera efter önskemål (om du hinner).

Det är väl inte jättekul att räkna ut Points på sötsaker, men det är iaf 68 SP (eller 44 PP) för hela kakan, plus det du eventuellt smörjer formen med.

Skrattade så vi grät

Ni kanske har sett programmet "Would I lie to you?" på BBC? Ett lekprogram där man ska avgöra om folks olika berättelser är sanning eller lögn. Galna och utflippade, ofta osannolika berättelser, som ofta är helt sanna...

Vi fick nys om att programidén kommit till Sverige, "Tror du jag ljuger?" kommer det att heta här och vi fick plats på inspelningen. När vi fick veta att Anna Mannheimer är programledaren som ska hålla ordning på lagledarna Fredrik Lindström och Johan Glans var det lixom självklart att gå dit. Idag var det dax!

Trots regn, halv storm, signalfel och inställda tåg lyckades vi ta oss in till stan och till och med komma i tid. Vi möttes upp av supertrevliga Beatrice som såg till att vi hittade rätt i TV-huset. Allt skulle komma igång kl 15, men pga SJ blev allt försenat. Peter Apelgren åkte från Göteborg, men kom bara till Hallsberg innan det fick bli taxi resten av vägen till Stockholm. Men när han väl var på plats körde allt igång.

Ena laget bestod av Fredrik Lindström, Renee Nyberg och Knut Knutsson. Andra laget bestod av Johan Glans, Shima Niavarani och Peter Apelgren. Med de kombinationerna kan det lixom bara bli kul, det fanns inga andra alternativ. Och kul blev det. Vi har skrattat så vi gråtit mer än en gång!

Att höra Renee berätta hur hon ringde SOS alarm i sömnen och trodde att 10000-metersklubben var något helt annat än det det faktiskt är eller Peter Apelgren gå rätt in hos en vanlig familj och be om lunch och sedan höra de andras frågor var verkligen helt sjukt roligt! Sanning eller lögn spelar ingen större roll, det är hur kul som helst oavsett.

Två timmars inspelning ska nu klippas ner till en halvtimma och den 19 mars kan vi se resultatet på SVT. Jag kommer att sitta klistrad för det var så sjukt roligt och det ska bli riktigt spännande att se vad som blir kvar av vårt helt galna program. Jag önskar att allt är med, men det går ju inte... tyvärr. Jag fattar bara inte hur de ska kunna välja bort något... 9 program blir det och jag ska se vart enda ett!

Han har förmodligen räddat mitt liv!

Ibland händer det saker som gör att man får sej en rejäl tankeställare. Förra året var det krocken med älgen som ställde livet på sin spets. Igår var det narkosläkarens ord...

För ungefär 18 månader sedan gjorde jag en bröstförminskning som gav mej mitt aktiva liv tillbaka. Man tog bort E-kupan och istället fick jag en liten nätt C-kupa som jag är väldigt nöjd med. Tyvärr blev det lite bröstvävnad av E-kupan kvar som sitter lite illa till i sidorna och gör så att ingen behå passar. Det ska man rätta till nu på måndag genom en ganska enkel operation. Men alla operationer kräver förberedelse och de flesta som gör just denna gör det under narkos, men det blev ju lite trassel sist så jag har bett om lokalbedövning istället. Jag blev ändå kallad till narkoläkaren för samtal ifall att...

Jag har blivit sövd tre gånger på ganska kort tid, två gånger på Södertälje Sjukhus och en på Sankt Göran. Det var den sista gången, där på Sankt Göran som det höll på att gå lite illa. Alla sövningar och operationer är en risk, det vet vi alla. Att jag skulle vara svår att väcka var jag däremot inte förberedd på eftersom det gått bra de andra gångerna. Men man fick knappt liv i mej och när man väl fick det somnade jag direkt igen och så höll det på nästan en månad efter operationen. Jag var så fruktansvärt trött! Därför vill jag förstås undvika narkos så långt det är möjligt.

Dotkor Sixten lyssnade noga på mej, letade upp gamla journaler och kom fram till att man gjort det mesta fel när det gäller mej. Jag har sömnapne av det ovanligare slaget som man inte kan särskilt mycket om, men Sixten visste! Min sömnapne har inget med övervikt, snarkning eller ryggsovande att göra. Det är helt enkelt så att hjärnan inte riktigt fattar galoppen med att andas när man sover... även kallat andningsdepression fick jag veta. Då ska man absolut inte ta morfinpreparat! Något jag fick rätt mycket av under den senaste operationen. Morfin gör nämligen att man andas långsammare... jag kunde alltså slutat andas helt om det velat sej riktigt illa!

Sixten blev riktigt förbaskad när han hörde att jag bara fått diagnosen skriftligt, utan några förhållnadsregler alls. Rekommendationen borde varit att hålla mej borta från Coxillana, Citodon, Treo-Comp och allt annat innehållande morfin och att detta borde ha stått som varning i min journal. Nu har jag ändå hållit mej borta från dessa eftersom magen inte gillar dem tack och lov. Men det hade kunnat vara förenat med livsfara utan att jag hade den minsta aning. Jag berättade om min sömnapne även innan den senaste operationen, men den narkosläkaren hade tydligen inte samma kunskap som Sixten. Den vanliga sorten av sömnapne berörs inte alls av morfin och är inget man behöver ta hänsyn till vid narkos eller smärtstillande.

Nu står det en klar och tydlig varning i min journal på Sankt Göran, men behöver att skrivas in även till HS och Södertälje Sjukhus. Min familj och vänner behöver också känna till alla detaljer om jag skulle behöva åka in akut och inte själv kan föra min talan. Så det måste jag ta tag i direkt!

Klart man börjar fundera... ytterligare en gång var det alltså nära ögat även om jag inte visste hur nära det var. Hur många chanser ska jag få? Vad hade kunnat hända om jag som gammal och skröplig blivit sjuk, åkt in akut och man gett mej morfin? Som yngre har man ju ändå en viss motståndskraft och livsvilja, men som äldre och sjuk... Vilken jäkla tur att det finns läkare som faktiskt lyssnar och gräver i sitt minne efter konstiga diagnoser. Vad hade hänt om Sixten inte funnits och man ändå sövt mej på måndag? Hade jag kommit hem igen? Vad är egentligen viktigare än livet och hälsan?

Nu känner jag mej ändå ganska lugn. Operationen kommer att förberedas som vid sövning med tvagning på alla de sätt innan och med infart i handen, men man kommer att göra ingreppet under lokalbedövning så långt man kan. Jag tar hellre smärtan än risken att dö, även om jag nu vet att jag kan sövas på ett annat sätt än sist som är säkrare för mej.

Sixten förklarade allt för mej och såg till att jag förstod allt han sa. När jag skulle gå därifrån tog han mej i handen, tittade mej i ögonen och sa "det är en väldigt dålig idé för såna som dej att bli morfinister" så blinkade han och tryckte min hand. Sixten har formodligen räddat mitt liv och för det är jag honom oändligt tacksam. Tänk så mycket som hade kunnat hända i ett akut läge. Knappt man orkar tänka på det ens...

Resultatet och Veckomatsedel v 4

Tre veckor sedan senaste vägningen. Två veckor med trerättersmiddagar, pastaluncher och stora frukostar. Sist var det tre kilo upp, hur skulle det bli den här gången?

Resultatet var 0,9 upp och det är heeelt ok! Jag är otroligt stolt över att jag kom igång med träningen direkt förra veckan och att vi var på banan med maten redan på torsdagen. Formex sabbade lite med allt godis, å andra sidan blev det en himla massa steg.

Den här veckan kör allt igång rejält! Det är några pressvisningar, en gala och min födelsedag. På lördag firar vi Martin som fyllde år i Gambia, yngste sonen som fyller på torsdag och mej som fyller på söndag. Då käkar vi taco med alla som vill. Mamma fyller på onsdag och får sitt eget firande då. Det gäller alltså att ha lite koll på maten, så det blir så bra som möjligt mellan kalasen.

Här är veckans planering.

Måndag: Spagetti med kasslersås 5 SP plus pasta
Tisdag: Fisk- och paprikagratäng med ajvar 4 SP plus tillbehör
Onsdag: Krämig chickenkorma 4SP plus ris
Torsdag: Chili con Carne 8SP plus ris
Fredag: Krabb- och räkgratäng 8SP
Lördag: Taco men med lövbiffsröra
Söndag: Kyckling i kryddig tomatsås 2 SP plus ris

Jag måste vara i så bra form som möjligt på måndag, då jag ska opereras igen. Sen får vi se hur det blir med träningen, maten kan man ju sköta ändå  :-)

Ha en fin vecka allihopa!

Halvtid till bröllopet!

Idag är det 6 månader sedan Martin gick ner på knä och frågade mej den magiska frågan: Vill du gifta dej med mej? Självklart svarade jag JA och bröllopsplanerna körde igång direkt. För oss betyder nämligen förlovning att man gifter sej inom ett år, eller iaf nästan...

Först skulle vi ha ringar, dessa gjorde en kompis åt oss och de blev helt perfekta! Våra förlovningsringar blir även våra vigselringar, vi kommer alltså bara ha en var. Alltså var de ju tvungna att vara helt perfekta och något alldeles extra. Vi är så nöjda och tackar Tagessons Guld i Halmstad så otroligt mycket för hjälpen!

Sen var det namnet. Martin byter gärna namn och kunde tänka sej att ta mitt, men det gillades inte av övrig släkt eftersom jag är gift till det namnet. Så det blev inget av det. Jag vill ha kvar mitt namn eftersom barnen heter det... å vi vill ju ha samma namn. Hur skulle vi lösa detta? För mej får det alltså bli dublelnamn och ett helt nytt namn för Martin. Nu skulle vi bara komma på ett namn som han ville ha och som passade ihop med mitt gamla. Vilket jobb!!!

Ett nytt namn får inte finnas eller vara för likt något som redan finns. Alla namn vi kom på fanns redan eller var för lika... vi höll på att ge upp. I december lämnade vi iaf in vårt förslag till Patent och registreringsverket och väntar nu på besked. Handläggningstiden är minst 9 veckor och vi kommer nog få ett nej eftersom en person i Sverige har namnet men stavar på ett annat sätt. Men då ska man tydligen kunna få tillåtelse av den personen att ha namnet ändå. Så det är den vägen vi ska försöka gå. Vi borde alltså ha namnfrågan löst inom några veckor, annars har vi ytterligare ett förslag och det namnet har ingen! Ett jäkla jobb alltså och en massa pengar, bara för ett namn...

Datumet bestämdes direkt och står redan i ringarna, platsen blir på en lunchkryssning till Drottningholm är det tänkt. Inget är dock bokat än. Men det känns lite lagom att göra så när det bara är vi och våra familjer som ska vara med. Mysigt och fin miljö. En kompis är vigselförrättare och en annan kompis är fotograf, vi blir bara tio personer den dagen.

Dagen efter vigseln åker vi på en medelhavskryssning och när vi kommer hem blir det fest! Då blir det poolparty med filtar på marken, engångstallrikar, grillat och mys. Ingen fin bjudning, bara mysigt och mycket hjärta och vänskap. Det blir en skara nya och gamla vänner som vi tycker om, som vi tror passar bra ihop och som skapar en avslappnad atmosfär tillsammans.

Det är alltså planen! Imorse väcktes jag av en kyss och ikväll äter vi räkor och tar kanske ett glas champagne också. Snart har vi vår 8-årsdag, så det blir mycket firande just nu. Dessutom fyller jag år nästan helg! Vi är ganska bra på att uppmärksamma varandra och fira små grejer i vardagen och det tror jag är en del i att hålla hop i längden. Vi har otroligt roligt tillsammans och tröttnar aldrig på att prata med varandra. Martin är uppmärksam på min behov, mer än jag är på hans... han är mycket mer romantisk är vad jag är och en riktigt gentleman (precis som han pappa). Dessutom står han ut med alla mina knäppa idéer och plötsliga infall  :-)

Jag trodde verkligen inte att jag skulle gifta mej igen, hade ingen önskan om det heller. Men snart är det alltså dax! Det känns jättekonstigt! Men ändå helt rätt! Om ungefär ett halvår smäller det!

De viktiga rutinerna

Efter tre veckor i semestermode är det dax att ta tag i vardagen och komma in i rutinerna igen. Rutiner kanske låter tråkigt, men det är det som gör att jag klarar min vardag, får saker gjorda och kan hålla vikten. Så fort rutinerna skjuts åt sidan kommer kilona som på beställning.

Så idag är jag tillbaka till mina enkla frukostar med te och äggmacka. Det är min dagliga frukost om jag är hemma, varenda dag... vardag som helg. Allt annat jag äter varieras, men inte frukosten. Jag kan alltså avluta en dag med en riktigt vräkig middag och veta helt säkert att jag är på banan igen morgonen efter. Det är en rutin jag håller stenhårt på. Veckomatsedeln är också ett måste, som hjälper otroligt mycket.

Under semestern har frukostarna bestått av te och en fralla med antingen ägg eller ost. Ett bröd man inte står sej på särskilt länge... knäckebröd är absolut bättre för mättnaden, men finns ju inte överallt. Jag älskar vitt, mjukt/svampigt, onyttigt bröd, så det är en lyx jag väljer att äta just på semestern.

Jag är också tillbaka på Curves igen, trots 13 läskiga minusgrader! Det var verkligen inte skönt alls att gå ut, men bilen har tack och lov stått i garaget och var iaf inte lika kall som utetemperaturen. Jag var rädd att de tre veckorna skulle visa sej på kondisen, men faktum är att jag orkade mer idag än före semestern. Jag är alltså en av dem som vilar mej i form, solen och värmen gör underverk med min kropp.

Under semestern har vi iofs tagit en del långa promenader, men inte varje dag och oftast i helt fel skor så jag fått fel kroppshållning (mina ben är olika långa). Hårda solsängar har väl inte varit det bästa för ryggen och vissa mornar har jag varit som en fällkniv innan jag kunnat räta på ryggen. Just med tanke på ryggen ville jag komma tillbaka till gymmet så snart jag kunde och det var verkligen skönt att jobba igenom hela kroppen igen. Nu känns jag hyfsat mjuk igen och redo för resten av dagen.

Mina rutiner innehåller även hundpromenader, men när det är så här kallt klarar inte pälsbollen att gå någon längre sträcka. Han får kramp och trillar ihop, så det får vänta. Men jag har ju mitt löpband, som kanske får jobba lite senare.

Nu är jag alltså på banan igen. Maten, motionen och vilan är på plats igen. Som det ser ut just nu har jag gått upp ca 1,5 kg under semestern, ska bli spännande att se vad måndagsvägningen visar. Det är ju några dagar till dess. Jag hoppas vara tillbaka på vikten jag hade innan semestern inom kort, jag ska nämligen opereras igen. Den första februari ska ärren efter bröstförminskningen snyggas till. Ingen stor operationen, men lite bökigt ändå. Får inte träna på ett par veckor och kan inte hålla ett hundkoppel, inget får riskera att stygnen blir fula. Men det blir nog bra!

Har man bara rutiner så behöver man oftast inte sakna motivation. Gör man samma sak varje dag så blir det snart en vana och efter 15 år med Viktväktarna sitter det i ryggraden. Visst trillar man av banan ibland, men då är det bara att kliva upp igen. Det är bara den som slutar försöka som är en förlorare, jag är inte en av dem.

Om ett halvår ungefär ska jag gifta mej och vara i toppform!

För stora kontraster...

Så är man alltså hemma igen och allt startar med en rivstart! Vi landade 2.30 och gick och la oss strax innan 5 am. 7.30 ringde väckarklockan, jag fixade ordning mej, jobbade någon halvtimme och sen drog vi iväg till Älvsjömässan och Formex.

Formex är en inredningsmässa kan man väl säga. Där finns inredning av alla de slag, vårens trender, en del mode, skönhet, godis och allt annat som inköparna från olika butiker är intresserade av. Vi gick alltså från det fattigaste fattiga på Gambias landsbygd till ett överflöd av lyx och konsumtion. Det har jag gjort förut också, men inte på så få timmar. Därför blev kontrasten väldigt stor och det var väldigt svårt att ta in allt från början.

Har man bara några timmar tidigare pratat med en ung grabb vars största önskan är att syskonen ska gå klart skolan och gett honom resterna av sin lunch, så blir steget till att tex bygga sin egen soffa väldigt långt. Soffan känns lixom lite oviktig, särskilt att designa och bygga den själv... våra grabbar har inte ens en soffa... inte ens en madrass... Så första timmarna på mässan gick åt till att anpassa sej till Sveriges verklighet och vår vardag igen.

Man förändras rätt mycket när man sett riktig fattigdom och umgåtts med människor som bara äger kläderna på kroppen. Man får en helt annan förståelse för vad som är viktig och vad man verkligen behöver för att leva. Det är en sak att överleva, en annan att leva. Och att leva som vi gör i Sverige är förstås en heeelt annan sak. Jag säger inte att vårt sätt att leva i Sverige är fel, det är så det är här helt enkelt. Men det är inte helt fel att se hur andra har det ibland och se hur bra vi faktiskt har det.

Vi kom till mässan 9.30 efter bara tre timmars sömn och gick därifrån kl 19. Ganska trötta i både skallen och fötterna. Vi hade hunnit med kanske 15 pressvisningar, träffat både gamla och nya bekanta, fått massor med pressmaterial och förklarat vår solbränna en himla massa gånger. Sen fick vi äntligen hämta hem vår älskade pälsboll och mysa i soffan med honom resten av kvällen.

Visst är det skönt att vara hemma, men fick jag välja så skulle jag nog hellre leva halva året i Gambia. Men just nu funkar inte det och då är det bara att gilla läget... och välja rätt klädsel för årstiden  :-)

Bye bye Gambia

Det är med stort vemod jag säger hejdå till alla vänner och landet jag älskar. 

Om en liten stund blir vi hämtade från hotellet och snart sitter vi på flyget hem. Vi landar på ett kallt och snöigt Arlanda 2.30 imorrnbitti. En liten lätt temperaturskillnad på sisådär 40-45 grader.

Imorrn är allt som vanligt igen och vi hoppar in i ruinerna direkt. Men snart ska vi på nya äventyr! Fick precis bekräftelse på en resa till Riga i mars. Å till Gambia kommer vi självklart tillbaka. Det måste vi!

Men ska bli väldigt mysig att kramas med pälsbollen igen!!!

Veckomatsedel v 3

Då närmar vi oss slutet på vår resa, imorrn blir vi upphämtade här på hotellet för att åka hem till kalla Sverige igen. Som vanligt har tiden gått alldeles för fort... men om några år är vi nog tillbaka igen. Då har ni återigen chansen att följa med mej hem till Gambia.  Det här är nämligen hemma!!! Gambia har verkligen mitt hjärta i ett stenhårt grepp.

Men snart är vi alltså tillbaka i Tumba igen och vardagen tar vid. Ska bli väldigt spännande att se vad vågen säger, sist var det tre kilo upp... resten av familjen hade varit magsjuka och gått ner i vikt. Inte jag inte. Men men, det blir som det blir. På torsdag är vi tillbaka på banan igen med veckomatsedeln planerad, kylen full och de dagliga hundpromenaderna.

Här är veckans matsedel:
Måndag: Krämig citron och vitlökspasta 6 SP plus pasta
Tisdag: Vitlökskycklinggryta  4 SP plus pasta
Onsdag: Fiskgratäng med spenat och pinjenötter 7 SP plus ris
Torsdag: Kycklingcurrygryta 3 SP plus ris
Fredag: File med dragon- och senapssås 4 SP plus ris
Lördag: Indiska räkor 6 SP plus ris
Söndag: Nudelsoppa med kyckling 5 SP

Ha en fin måndag. Vi lägger oss i solstolen lite till och smaskar på solmogen papaja  :-)

Så lite behövs...

Många verkar tro att det är svårt och krävs mycket för att kunna hjälpa någon till ett bättre liv. Så är det verkligen inte!  Med väldigt små medel kan man göra stor nytta och hjälpa någon väldigt mycket. Man behöver ju inte göra som vi och åka hela vägen till Afrika... det räcker med betydligt mindre än så.

Under hösten efterlyste jag begagnade telefoner. Flera gånger försökte jag utan framgång. Men så en dag fick jag ett sms där det stod att ett företag ville skänka en kasse med telefoner till oss! Va??? Jag blev så glad att jag fick tårar i ögonen. Jag åkte dit och hämtade en kasse med ett tiotal NYA telefoner!!! Vilken lycka! En åkte direkt till Gambia med en tjej som skulle dit i oktober och på så sätt fick Smile en fungerande telefon igen så vi kan ha kontakt. 

Man får inte ta in hur många telefoner som helst in i Gambia, så när vi kom hit för ett par veckor sedan kunde vi bara ta med ytterligare tre utöver dem vi redan har. Linda fick en direkt, de andra har vi hållit lite på. Vi kände att de skulle gå till helt rätt personer och ville sondera terrängen lite. Resterande skickar vi ner senare om vi kan, annars följer de med hit nästa gång vi åker.

Igår lämnade vi den andra telefonen. Den gick till Limbo som fixade vår båttur och som blivit en god vän till oss alla men framför allt killarna. Han är ensamstående pappa till två förskolebarn, som han satt i privatskola för att de ska få den bästa utbildningen. Han själv har ingen utbildning alls. Här i Gambia är det gratis att gå i den kommunala skolan, men klasserna är stora och de som inte hänger med slutar gå dit efter ett tag. Även om skolan är gratis så kostar det med skoluniform och material. Alltså betalar Limbo för sina barns skolgång, som kostar ungefär 300 svenska kronor per kvartal om jag förstod honom rätt.

Limbo berättade om sina drömmar om ett eget hus och att bo tillsammans med sina barn. Han driver sin verksamhet där vårt hotell ligger och under turistsäsongen bor barnen med farmor och farfar i en by en bit bort. Han har lyckats köpa en bil och driver taxi och guideverksamhet och det gör han väldigt bra. Han är mån om oss turister och sina vänner och när jag gav honom två brödbitar gav han bort den ena. Det avgjorde saken! Han skulle få vår nästa telefon! På så sätt skulle han lättare kunna sköta sin business och snabbare nå sin dröm. Jag sa att vi hade en fin present åt honom som han skulle få uppe på vårt rum. När jag tog fram telefonen och gav den till honom tappade han talförmågan totalt. Han bara tittade på oss och visste inte vad han skulle säga. Senare på dagen hjälpte jag honom att fixa en gilla-sida till hans verksamhet på FB som också kan hjälpa honom med kunder. Idag har han skinit som en sol hela dagen och vet inte hur han ska kunna tacka oss. Hans lycka är tack nog för oss  :-)

Ikväll kommer Smile, då ska han få resten av grejerna vi har med oss. Vi har bett honom ta med en stor väska eftersom vi gett bort våra. Han kommer också att få den sista telefonen. Det kan tyckas märkligt när han fick en så sent som i oktober. Men vi vet inte när vi kan skicka hit någon nästa gång och om vi inte kommer tillbaka förrän om tre år så behöver han en i reserv. Det är ju via mobilen vi kan hålla kontakt med varandra. Har han ingen fungerande mobil vet vi inte hur han mår och kan alltså inte hjälpa honom på rätt sätt. Mobilen är livsviktig bokstavligt talat! Därför får han en i reserv för säkerhets skull.

Vi har alltså hjälpt till, konkret, på plats här i Gambia. Vi har gett bort tre telefoner som underlättar tre personers liv. Vi har även åkt 40 mil tur och retur för att träffa Smiles familj. Där lämnade vi två väskor fullproppade med kläder och leksaker, 20 liter matolja, 25 kg potatis, 25 kg lök och 50 kg ris. Detta är mat för drygt 3 månader. Detta kostade ungefär 2000 kronor (medelinkomsten är ca 300 sek/mån) med resa (bensin) och allt, pengar som vi delvis samlat in hemma. Det är här ni kommer in!

Alla varken kan eller vill åka till ett U-land och hjälpa till, men man vill kanske ändå bidra. Som ni ser så går vår hjälp fram. Att bidra med en slant till oss hjälper otroligt mycket! Några swishar 25 kr, andra 500. Beloppet spelar ingen roll, alla bidrag är lika välkomna! Pengarna här räcker långt! 

Vi åker snart hem, men behovet kvarstår förstås. Vi kommer att fortsätta hjälpa Smile, eftersom hans situation är katastrofal. Han försörjer 12 personer.
De bor i ett hus och har ett par sängar med tillhörande myggnät. Inte en pryl mer! De lagar mat på marken, äter på marken, tvättar sej på baksidan med vatten de hämtar en bit bort och umgås på framsidan av huset. På marken förstås. Jo, just de - de äger faktiskt ett par stolar. Ändå är de mycket rikare än vi någonsin kommer att bli! 

De har varandra. De har en gemenskap som jag aldrig sett förut. De är tacksamma över sitt hus och att de har mat en gång varje dag. De är numera även tacksamma för att vi finns. Men jag är nog ännu mer tacksam att de finns och vi har förmånen att kunna hjälpa dem. Och att de tar emot vår hjälp. De är vår familj nu! Vi är för alltid sammanbundna genom Smile och Junior. Vi måste komma hit igen.

Ni som läser detta är hjärtligt välkomna att följa med när vi åker hit nästa gång. Det blir förmodligen i januari 2019. Om ni sparar 250 kr per månad tills dess så har ni så det räcker att följa med. Strax under 10 000 kr kostar det med flyg, mat och boende. För att få se världens vackraste land, träffa vår familj och verkligen göra skillnad i någons liv. Det skulle förmodligen förändra er för resten av livet... till det bättre. Ni skulle få träffa riktigt fattiga familjer men också total livsglädje! 

Men redan nu kan ni hjälpa till och skulle det vara så att ni mot all förmodan inte vill/kan följa med till Gambia så kan ni ändå bidra. Med en enkel knapptryckning swishar ni över minsta lilla korvöre till 070-7403542 så lovar jag att pengarna går oavkortat till familjen. Alla kan hjälpa till! Genom att bidra med pengar eller följa med hit nästa gång vi åker och träffa vår fina familj och ta en tur med Limbo. Det är så otroligt lite som behövs, och varenda liten slant gör nytta. Ni kanske kan avvara den där chokladbiten eller vinflaskan någon gång i månaden? Det behövs faktisk inte mer än så för att förändra livet för en hel familj.

Hjälp oss att hjälpa!

En jäkel på jämnvikt!

Hittade en bild från när jag sist var här i Gambia och var ju bara tvungen att ta en likadan för att se skillnaden. Då vägde jag runt 62 kilo, hade E-kupa och mådde ganska dåligt i min kropp med värk och sömnbrist. Nu väger jag runt 60, har C-kupa och mår himla bra. Jag har fortfarande både värk och sömnsvårigheter, men vet varför och kan därför handskas med det på ett annat sätt än tidigare.

Jag har alltså inte gått ner särskilt mycket, det är bröstförminskningen som gjort mest skillnad och träningen som omformat kroppen. Själv tycker jag inte att det syns så mycket på bilden, men det kanske ni tycker.

Jag skrev in mej på VV för snart 16 år sedan. Då var jag en plufsig, nyskild tvåbarnsmorsa som nästan aldrig åt lagad mat utan levde på mackor. Ungefär 11 kg senare skulle jag bara ta ett par hekto till sen skulle jag gå i mål. Det blev tvärtom. Istället gick jag upp 5 kg, min kropp ville inte alls som min knopp. Efter mycket ångest och slit som inte gav mer än dåligt humör gav jag upp och gick i mål på vikten jag kunde hålla istället för den vikt jag önskade. Det var helt rätt beslut visade det sej.

Jag höll i stort sett min målvikt de nästkommande tio åren, även om det krävdes mycket jobb och kändes surt. Jag ville ju väga mindre. Med tiden insåg jag att min kropp inte skulle göra som jag ville förrän jag fixat en massa andra saker runt mej, som tex stressen som det innebar att vara ensam med två sjuka barn, dålig ekonomi och en massa annat. Jag var både utbränd och vidbränd, klart att min kropp tyckte att jag skulle ha lite extra att ta av om det blev ännu värre. Men det här tog så klart ganska många år att förstå.

Det var nämligen inte förrän barnen flyttade ut och jag fick namn på min värk som kilona började trilla av. Helt plötsligt var det inte ett dugg svårt att vare sej hålla vikten, eller gå ner lite till. Jag är bara 156 cm lång och kämpade för att hålla mina 60 eller iaf inte gå över 62, men jag var nog uppe i 64-65 ett par gånger och vände. Sedan jag fick ordning på mej själv och stressen har jag legat runt 59 och det var det som krävdes för att jag skulle få min dröm uppfylld och göra en bröstförminskning.

Hösten 2013 fick jag remiss och åkte till bedömningen med mycket litet hopp om att bli godkänd. En timme senare var jag överraskande nog godkänd och skulle få träffa kirurgen vid nästa besök. Operationen dröjde ända till augusti 2014 och det slutgiltiga resultatet kunde man se hösten 2015 när tyngdlagen och läkningen gjort sitt. Om någon månad ska ärren korrigeras och jag kommer förhoppningsvis att bli ännu mer nöjd, om det ens är möjligt. Jag är supernöjd och bryr mej inte så mycket om att ärren blev lite fula, men går de att fixa så säger jag förstås inte nej.

Nu har jag alltså varit målviktig, normalviktig och Guldmedlem hos Viktväktarna i en herrans massa år och nu är det inte ens svårt att hålla vikten längre. Å det är det som bilden bevisar för mej. Den påminner mej om att omgivningen har mycket att göra med ens mående och att mycket spelar in när man vill gå ner i vikt. Stress är en stor faktor som sabbar mycket för många och absolut ska försöka undvikas så mycket det bara går. Jag vet det nu! Jag ser det så otroligt tydligt!

Numera är jag hälsosam, jag tar hand om mej och lyssnar på kroppen. Jag äter bra mat, tränar för att stärka kroppen och leva längre, undviker stress och skrattar mycket. Å jag mår så himla mycket bättre! Jag har blivit en jäkel på jämvikt och att hålla vikten!

Ge inte upp! Ta ett steg i taget och se hur det ser ut runt er. Be om hjälp! Å gå ner i vikt för er egen skull, för er hälsas skull. Ni måste ta hand om er - vem ska annars göra det? Man har bara en kropp och ett liv - ta hand om det!

Har så mycket att berätta!

Nu har vi avverkat drygt halva semestern och det börjar dra ihop sej till hemgång. Intrycken är många och jag har så mycket att berätta!

Första veckan var hektisk, vi skulle hinna mycket och träffa många innan yngste sonen skulle åka hem. Självklart ville han träffa Smile så mycket som möjligt, men även hinna koppla av på stranden. Schemat var tight, men helt ok. Nu när han åkt känns det däremot som vi har hur mycket tid som helst och dagarna är jättelånga. 

Nu finns det alltså tid för reflektion och tankarna är många. Smile var hos oss igår igen och nu följer han med upp till rummet, stannar inte längre utanför hotellet. Igår kom han för att vi bett om en tjänst och när vi hörde att han inte ätit på hela dagen tryckte vi ner honom på en stol och kokade en tallrik nudlar åt honom. Det hade han aldrig ätit förut och älskade det! Jag sa att han inte skulle äta så fort, för då kan man få ont i magen - han lyssnade inte  :-)

Det är såna här små saker som får mej att älska det här landet. Vem hemma skulle njuta på det sättet av en skål nudlar? Att se hans tacksamma ögon och se honom klappa sej belåtet på magen är värt hur mycket som helst. I all sin enkelhet. Vi pratade om hans hälsa och att han måste ta hand om sej. Han är den som drar hem maten till den stora familjen, vem ska göra det om det händer honom något. Så hade han inte tänkt förut. Han gav bort både myggnät och madrass till någon i familjen, som han tyckte behövde det bättre. Sedan hela familjen fick myggnät har ingen haft malaria... men han själv sover utan och direkt på golvet. Så jag fick honom att lova att ta hand om sej bättre och spara ihop till både myggnät och madrass, nu när han vet att familjen har mat i flera månader framöver. Maten vi var där med.

På söndag ska vi gå runt och presentera honom för olika personer vi känner och ge våra rekommendationer. I bästa fall kan det leda till ett jobb, kanske inte direkt eller ens den här säsongen - men kanske nästa. Smile är 34 år, hans dröm är att bygga sitt eget hus och att ha ett fast arbete, och en utbildning för sina syskon. Då först är han redo att själv skaffa familj. Vad drömmer våra svenska ungdomar om? I bästa fall kan vi hjälpa honom en bit på vägen. Med er hjälp kan vi göra hans liv lite enklare, hör av er om ni vill hjälpa till.

Vi har dessutom bestämt oss för att hjälpa ytterligare en ung kille här. Limbo, som arrangerade vår båtresa. Han har det ganska bra och kommer inte alls få samma hjälp som Smile, men han kommer att få en av våra telefoner och har redan nu fått lite leksaker och kläder. han är ensamstående pappa till två barn som han satt i den bästa skolan, för att de ska få bästa möjliga utbildning. Han kämpar med sitt företag och är värd all uppmuntran. Så vi ger hans namn till de vi hör ska iväg på olika utflykter, så han får lite jobb. Vi vet att han är pålitlig och att utflykterna blir bra.

Det finns alltså flera sätt som vi "rika vita" kan hjälpa till. det behöver varken vara svårt eller kosta pengar. Att rekommendera någon och lägga ett gott ord är enkelt och helt gratis. Att åka till en by med en säck ris kostar någon hundring plus bensin. Man behöver ju inte åka så långt som vi gjorde, även om det är där behovet är störst. Det var långt och varmt, men ett besök som vi aldrig någonsin kommer att glömma. Å vi ska absolut åka dit igen. Nästa gång vi är här. Då kan även ni följa med!

Resan är inte slut, men snart är det dax att knyta ihop säcken. Jag har mängder av grejer att skriva om, några idéer blev inte alls av - men det kom nya på vägen. Jag hoppas kunna locka någon att åka hit, det ser ut så på instagram. Tror att bilderna där lockat ganska mycket faktiskt. Vem tackar nej till långa, folktomma stränder, 35 grader varmt, fantastiskt mat och knappt någon tidsskillnad? Inte jag! Och kanske inte ni heller? Vi åker hit om tre år igen, följ med då!

Ni kan vara med och hjälpa! Å få minnen för livet  :-)

Så otroligt fult gjort!

Alla är unika och lika värda!

Vissa människor tycker tydligen att de är finare än andra och får bete sej hur de vill. Jag gillar inte såna...

I tisdags började vi prata med ett par från södra Sverige och när de sa var de kom ifrån frågade jag om de möjligen känner min kusin som är högt uppsatt politiker där de bor. Visst gjorde de det! De var nämligen också politiskt aktiva och satt i majoritet tillsammans med min kusin. Kvinnan betonade att det var mannen som var intresserad av politik, inte hon! Men hon hade däremot haft min kusins barn på dagis. Världen är rätt liten. Så långt var allt frid och fröjd...

Så frågade mannen om jag också var politiks aktiv och när jag svarade ja frågade han om vilket parti jag tillhörde. Jag svarade och sa skrattade att det var så långt ifrån honom och min kusin man kan komma och då ser jag hur han ger mej ett långfinger och säger fy fan. Jag får frispel! Jag säger att det var otroligt fult och onödigt gjort. Kvinnan ser ur som hon helst vill sjunka genom jorden... Jag fortsätter och säger att man ska vara glad att folk orkar engagera sej politiskt och respektera att vi tycker och tänker olika. Att hans sätt att bete sej är otroligt patetiskt och inte ens hör hemma i bland vuxna människor, framförallt inte bland oss som iaf försöker förändra världen. Då ber han faktiskt om ursäkt och säger att det var dumt gjort.

Hur sjutton är man funtad när man pekar långfinger åt en människa man inte ens känner? En man i 50-årsåldern, åt en kvinna i 40-årsåldern. Totalt respektlös, enligt mej! Så gör man inte mot nån!!! Detta för att jag alltså besvarat hans fråga, men tydligen uppgett fel svar... enligt honom alltså. Självklart har vi olika åsikter, våra partier står så långt ifrån varandra man bara kan göra. Men även när jag debatterat med andra partier har vi alltid respekterat varandra oc kunnat umgås utanför debatten och sammanträdesrummet. INGEN har behandlat mej så respektlöst i något politiskt sammanhang och detta skedde alltså inte ens i en politiskt situation. Helt sjukt!

Men det ger ändå en hint om varför världen ser ut som den gör. Hur lite vissa respektera andra människor och anser sej ha rätt att behandla andra på ett riktigt fult sätt. Jag vill inte kalla det kränkande, eftersom det är ett ord som missbrukas alldeles för mycket. Jag kallar det respektlöst beteende, för det är precis det den här mannen saknar. Respekten för andra människor. Respekten för andra människors åsikter och våra olikheter. Vad sjutton han gör i Gambia fattar jag inte! Här är det inte många som tycker som han... här respekterar man varandra och hjälps åt. Här är alla unika och lika mycket värda, det har han lixom missat.

Fyyy för trångsynta, egoistiska och respektlösa människor som han! Vad hade ni gjort i min situation? Ni fattar att jag blev rätt galen va?

Tillverkat baobabjuice med Pa Modou från Panetoz

De flesta som reser utomlands får problem med magen. När jag var i Mexico fick jag salmonella första gången, sen var det lugnt i magen ganska många resor. Nästa gång det körde ihop sej totalt och jag drog på mej salmonella igen var på Zanzibar, där vet jag dock att det var maten på det dåligt skötta hotellet som var boven. Här i Gambia brukar jag aldrig bli dålig, möjligen behöva gå på toa lite oftare än vanligt bara. Så är det nu och då brukar baobabjuice hjälpa bra. En juice som jag smakade när jag bodde här och inte tyckte om alls!

Igår var vi hembjudna till Pa Modou (från Panetoz) som är här samtidigt som oss och som kommer härifrån. Av en händelse började vi prata via instagram, om just Baobabjuice och hur äckligt jag tycker att det är. När vi insåg att vi kommer att vara i Gambia samtidigt, lovade han att han skulle bjuda mej på hemmagjord juice och överbevisa mej. Igår var det dags…

Vi gick mellan hotellet och lägenheten han lånar, det tog ungefär 25 minuter. När vi kommer fram har han ordnat så att jag ska få vara med och göra juicen. Så Pa Modou och jag tvättar händerna och skrider till verket, medan Martin och Senior sköter kameran (Junior åkte hem till Sverige tidigare på dagen). 

Så här gör man Baobabjuice i Gambia:

Först gröper man ur allt kött ur baobabfrukten och lägger i en stor skål. Man sköljer köttet under rinnande vatten och häller av det. Sen häller man på nytt vatten och knådar köttet så det släpper från kärnor och frukttrådar. Till slut har man en vit lite tjockare vätska som det simmar kärnor i. Vätskan silas och finns det kött kvar på kärnorna gör man om proceduren. 

När man har en jämn och fin vätska och alla kärnor är rena, häller man en slags mjölk (finns på burk här) i ”smeten” och vispar. Vissa tillsätter sedan bara socker och så är juicen klar, men Pa Modou vill ha med lite mer smak, så vi hade även smaksättning av kokos och ananas och lite essens av jordgubb. När alla var nöjda med smaken hälldes juicen upp på flaskor och stoppades in i frysen.

Medan vi väntade på att juicen skulle frysa lite bjöds vi på  

Benachin som är en av nationalrätterna här. Benachin betyder ungefär ”en gryta” och med det menas alltså att hela rätten tillagas i en enda gryta och sedan äts ur densamma. Så vi fick varsin sked och började sleva i oss av smaksatt ris, kyckling, lamm och grönsaker. Snacka om att få en smak av Gambia!

När vi ätit färdigt var juicen kyld och hade precis börjat frysa till och var perfekt som efterrätt. Pa Modou fick rätt! Det var gott! Det smakar inte som jag mindes, utan mer som en slags smothie. Så han lyckades med sitt mission och överbevisade mej totalt. Att dessutom får vara med och göra juicen var ju hur kul som helst! Tyvärr en kunskap som inte går att använda hemma eftersom Baobabfrukten inte finns där… å det är därför Pa Modou har övervikt när han åker hem till Sverige ikväll. Han har nämligen väskan full.

Tack Pa Modou för en jättemysig kväll och för att vi fick träffa dina fantastiska vänner. Jag hoppas och tror att vi kommer att ses hemma i kalla Sverige. Vi har ju ett stort gemensamt intresse: Kärleken till Gambia och människorna här. Det intresset ska vi försöka göra något mer av, inte bara baobabjuice :-)

Veckomatsedel v 2

Nu har vi snart varit iväg en vecka och det är ungefär halvtid på resan. Första veckan har gått åt till att träffa vänner och göra allt vi kom hit för. Imorrn åker yngste sonen hem, då blir det lite annorlunda. Resterande tid kommer mest gå åt till sol och bad. Vad vågen säger har jag ingen aning om...

Här är förslag på nästa veckas matsedel:

Måndag: Pasta med krämig spenatsås 2 SP plus pasta
Tisdag: Kyckling i kryddig tomatsås 2 SP plus tillbehör
Onsdag: Köttfärslasagne med keso 12 SP
Torsdag: Fisk i chilisås 4 SP plus tillbehör
Fredag: Auberginemoussaka 8 SP
Lördag: Jägarfruns kycklingryta 5 SP plus tillbehör
Söndag: Grillade färsbiffar med raita från 8 SP

Håll till godo! Själv äter jag mest frukt och fisk  :-)
Självklart återkommer jag med en ny veckomeny nästa måndag!

Födelsedag på Gambiafloden

Idag fyller Martin år! Hela 43 år blir min toyboy ;-)

Vi försökte fixa surflektioner som ska gå att få nånstans här, men lyckades inte hitta var. Så det blev inget av det... 

Istället tog vi en båttur, vilket iofs var bestämt sedan ganska länge sen. Det fick bli hans present. Så imorse kom en bil och hämtade oss vid 9 som tog oss till Denton Bridge i Banjul. Där stod Limbo och väntade vid en båt som var lastad med lunch, dryck och fiskeutrustning. 

Så drog vi iväg, vi fyra och tre i besättningen. Jag la mej till rätta i skuggan på soldäck och grabbsen började ganska snart fiska. Dagen till ära fick Martin faktiskt napp först. En liten Jotto, tror jag den hette, ungefär lika vanlig som abborre hemma. 

Sen flöt det på. Killarna fick napp i tur och ordning, men inget större. Martin och Junior lyckades däremot få varsin giftorm på kroken, inget som dödar men är riktigt smärtsamt. Så den åkte i vattnet igen, reven klipptes bara av. 

Efter några timmar fick vi en enkel lunch och sedan fortsatte fisket för killarna och slappandet för mej. Fast jag skötte faktiskt fotograferandet också! 

Att åka runt i mangroveträsken i Gambiafloden är riktigt mysigt. Det är nästa vindstilla och knappt några andra båtar. Man är helt ensam nästan överallt. Så jag låg där uppe på däck och bara njöt. Här och där stod en häger, nån fiskmås dök efter fisk och det ända som hörs är hur grabbarna småpratar. Så härligt!

När vi kom tillbaka till hotellet var vi ganska sömniga men det var bara att slänga sej in i duschen och gå ner för att äta middag. När vi var nästan färdiga kom Smile och gjorde oss sällskap. Efter en liten stund tar han fram något ur en påse. Det visar sej att han låtit sy upp en finkostym, traditionell, åt Junior. Vilken grej! Den har nog kostat honom alldeles för mycket, men vilken otroligt fin gest! Självklart provade Junior den direkt för att visa, lite stor men perfekt i våra ögon.

Nu sitter vi på hotellet och visar Smile bilderna från förra resan hit. Han tittar, pekar och frågar. Junior svarar. Han ser sej själv och ler. Så nu ska vi göra ett album med bilder från besöket i hans by, som han ska få och kan visa för familjen. Bilden vi skickade ner på honom och Junior har hedersplatsen på väggen i hans rum. Jag är så otroligt glad att killarna började prata med varandra den där dagen i januari 2013. Tänk så mycket som hänt sedan dess!

Om en stund går Martin och jag tillbaka till rummet, medan grabbarna går till puben på reggaekväll. Sista kvällen för dem att ses innan Junior åker hem, han ska bara vara med oss en vecka tyvärr. Men nästa gång blir det två veckor för oss alla! Om sisådär 3 år, å ni är välkomna att följa med!

Semestermaten och motionen

Jag är alltså på semester, eller iaf nästan... Lite jobb blir det varje dag. Så hur tänker jag runt mat och vikt, har jag semester från det också?

Nope! Jag räknar iofs inte och skriver inte upp allt jag äter. Men jag tänker mej för och försöker göra bra val. Här i Gambia är maten bra för såna som mej. Det är mycket frukt, grönsaker och rena produkter. 

Nationalrätten Domeda tillhör favoriterna och den kanske inte är superbra med tanken på att basen görs av jordnötssmör, men i övrigt är det nötkött, kyckling eller grönsaker serverar med ris. Igår åt vi butterfish som är en välsmakande fisk och självklart nyfångad. Maten här är smakrik men inte så där stark som i tex Asien. Det är mycket kryddor och allt smakar fantastiskt. Tack och lov har vi inte buffé på hotellet, då hade jag ätit ihjäl mej!

Vi tar dagliga promenader. Min kropp älskar värmen och mår just  nu väldigt bra. Lederna känns mjuka och värken är betydligt mindre än vanligt. Igår gick vi längst stranden bort till nästa turistområde, en promenad på ungefär 15 km tur och retur. Att gå i sand är jobbigt, så motionen är det inget fel på. Vi träffade Pa Modou från Panetoz som också är här, han ska lära oss att göra baobabjuice som är kanonbra för magen. Självklart kommer jag skriva om det senare!

Och sen har vi sömnen. Tredje benet i mitt välmående. Sömnen är otroligt viktig för mej! Vi bytte rum häromdagen pga en packad och högljudd granne. Han började gapa, skrika och leva runt vid 3.30 på nätterna så vi gav upp. Hotellet och Vingpersonalen var otroligt tillmötesgående och tog nästan beslutet åt oss. Så nu sover vi gott igen på nätterna. 

Igår kom Smile förbi och vi försökte vara uppe med honom, men vid 22 var det kört för min del. Så jag somnar vid 23 och vaknar med soluppgången vid 7. Den är så otroligt vacker och värd att vakna för. Jag ser den från sängen och behöver inte ens gå upp.

När jag har semester kopplar jag alltså ändå inte bort vikten. Efter så många år i kassan på viktväktarna finns tänket hela tiden där naturligt. Det sitter lixom i ryggen. Å kroppen behöver både så bra mat som möjligt, motion och vila - oavsett när och var man än befinner sej.

Men visst kommer jag gå upp i vikt, det är jag ganska övertygad om. Men då är det så. Ett par kilo kanske. Och det tar jag bort när jag kommer hem igen!

Så många intryck!

Jösses vilken dag! Just nu surrar det i skallen av alla intryck och jag vet inte om jag kommer att skriva något begripligt här. Men jag testar, för ni måste bara få veta allt!

Klockan åtta i morse kom Smile till hotellet och strax efter kom Buba som skulle köra oss. Vi skulle alltså ta oss hela vägen upp till Soma som ligger 15-20 mil rätt ut i bushen, längst med Gambiafloden. Men innan vi kunde åka skulle vi köpa ris, mjöl och fotbollar! Så vi började i Serekunda, där vi hade första butiken. Smile sa då att ris och fotbollar var en jättebra idé, men att de inte använder mjöl utan gärna tar olja, potatis och lök istället. Självklart! sa vi och köpte det han sa eftersom han vet detta bättre än vi. 25 kilo lök, 25 kilo potatis, 20 liter olja och två fotbollar kostade ungefär 700 kronor och räcker till hela den stora familjen (12-13 personer) i minst tre månader. Två månadslöner för någon med ett bra heltidsarbete. Sen kunde vi börja åka!

Tempen rörde sej upp emot 35 grader, men så länge bilen rörde sej fläktade det genom rutan och var helt ok. Vid 12 var vi äntligen framme och fick ett mottagande som ingen av oss varit med om förut. Hela byn var samlad! Barnen väntade på oss ute vid vägen, de sjöng och sprang brevid bilen den sista biten. De spelade, sjöng och klappade händerna. Ni kan se en filmsnutt på instagram om ni är intresserade. Welcome welcome, ljöd över hela Soma och nu anslöt sej även de vuxna och gamla. Det var helt galet och alldeles fantastiskt!

Vi kom fram till Smiles hus och varenda en skulle få plats inne på deras gård. Alla ville hälsa, ta i oss och vara nära. Jag såg direkt Smiles mamma, eftersom hon bar sjalen vi skickade ner i oktober och hälsade på henne allra först. Vi stod och höll varandras händer en lång stund. Hon sa en massa saker på mandinka som jag inte förstår knappt ett ord av, men jag förstod förstås innebörden. Vi blev beordrade att sitta ner, och sedan sjöng barnen för oss samtidigt som jag snodde familjens färskaste medlem. En liten underbart söt flicka som sov helt lugnt i min famn.

Sen bad jag Smile att samla bara hans familj så vi kunde ha dem lite för oss själva och dela ut våra gåvor. Men inget är särskilt enkelt här och den familj som vi fått veta skulle vara 12-13 personer vete sjutton hur stor den egentligen är... det var iaf mer än 12 personer i rummet... Smiles mamma satt framför mej och vi la säckarna med mat framför henne. Redan vid andra säcken slog hon händerna för ansiktet och när oljan bars in trodde jag nästan hon skulle svimma. Så jag höll ett vakande öga på henne när även våra stora väskor ställdes ner, men då hade hon sansat sej och insåg nog att hon inte alls hade någon koll längre. Hon satt bara med stora ögon och tittade på allt som låg framför henne.

Vi öppnade väskorna och gav alla barnen varsitt gosedjur och bollarna. En av de minsta barnen tog en av bollarna i ett fast grepp och vägrade släppa. Nallarna skrämde honom, så han fick behålla bollen som var större än han själv. Jag visade necessärerna med smink och nagellack för de äldre tjejerna och de jublade av lycka! De fick skolgrejer, ryggsäckar, tandborstar och tandkräm, mängder med kläder och några par skor. Allt i två stora väskor som de också får behålla, de kan användas som garderober. Smiles mamma tackade oss översvallade och jag sa att vi var glada att kunna hjälpa. Smile sa att de inte har så mycket men tackar oss av hela sitt hjärta och ber för oss varje dag. Jag sa att han är rikare än många andra, han har ju sin fantastiska familj! Det var tydligen för mycket, för då brast det även för honom.

Sen blev vi visade runt i deras hus. De har ingenting!!! Det är fyra väggar, ett läckande tak, en säng och ett myggnät. Thats it! Jag har sett fattigdom i många olika länder och detta var något av det fattigaste jag sett. Jag visste att Smile hade det svårt, men inte att det var så här illa. Jag är så otroligt glad och tacksam över att just vi får hjälpa just dem! Tänk att det var detta som skulle komma ur ett samtal mellan två unga grabbar i skuggan under en palm en dag för tre år sedan. Att Smile och Junior började prata med varandra ledde verkligen till något helt fantastiskt!

Sedan ville de visa oss byn och vi gick till den lokala butiken och köpte en säck ris. 50 kg ris för 260 kr, som kommer att räcka länge, länge. Den bars direkt hem medan vår uppgift var att hälsa på alla vi mötte. Alla män satt under ett träd i skuggan och där skulle vi hälsa, skolans rektor ville hälsa och en massa andra. Så fort jag lyfte kameran stod det tio ungar framför och ville bli fotade. Allt var helt fantastiskt! Jag tog så många bilder jag kunde och visar upp några här, fler finns på instagram.

Efter ungefär en timme kändes det lagom att runda av. Solen stod högt på himlen, det var brännande hett och vi började bli rätt slut i huvet av alla intryck. Så vi gick tillbaka till Smiles mamma och tackade för oss. Men innan vi gick tog vi fram ballonger som vi blåste upp och kastade iväg. Barnen blev som tokiga! Vi lämnade kvar några ballonger och sa bye bye. Sen påbörjades den långa resan tillbaka till "civilisationen". Smile åkte med oss tillbaka också och när vi var framme vid hotellet kunde han inte tacka oss nog. Han lämnade oss med lätta steg och vi ska ses imorrn igen.

Detta kostade oss en hel del. Bara resan upp till byn kostade drygt 1000 kronor och maten 1000 kr till. Självklart är det värt varenda öre, men vi tar gärna emot er hjälp för att kunna hjälpa ännu mer. Smile behöver fortfarande hjälp att fylla på sitt telefonkort och busspengar för att kunna åka till sin by då och då. Han har just nu en liten butik på marknaden, men han tjänar inte så mycket på det även om det är bättre än inget alls. Så vill ni hjälpa oss att hjälpa kan ni swisha pengar till 070-7403542. Minsta öre är välkommet! Allt går till Smile och han behöver verkligen all hjälp han kan få.

Nu är vi helt slut och försöker sortera alla intryck. Skallen snurrar och jag känner återigen en ödmjukhet över livet. Att mycket beror på var man är född och i vilket land man bor. Å att man är otroligt rik när man har ett hem, mat på bordet och en familj. Jag har sällan sett en sån sammanhållning som jag såg idag och en sån ödmjukhet för livet. Vilken förmån vi haft idag som fått uppleva allt detta! Jag är så otroligt tacksam!

Som jag sagt tidigare; ni är välkomna att följa med oss nästa gång vi åker hit igen. Det blir väl om sisådär 3-5 år, så ni hinner spara pengar.  Ni kommer att få en helt annan syn på livet, och förmodligen bli ganska förändrade. Men ni kommer inte att ångra er!

Vi har haft en helt fantastisk dag och kommer somna ovaggade. Gonatt!