Inte så imponerad...

Jag var alltså en av 500 utvalda att testa Birkas kryssning till Åland. Detta pga att jag tidigare varit missnöjd och nu skulle åka med som kritisk passagerare. Det började inte så bra...

Redan när vi skulle boka kryssningen gick det snett. Kriterierna var Premiumhytt, ett dygn till Åland. Inget annat. Ändå gick det inte att boka en helg, som vi ville åka, priset blev bara högre och högre hur vi än gjorde. Det skulle ju vara NOLL! Så vi ringde till kundtjänst för att få hjälp och möttes av en högst otrevlig man vars mantra var mailadressen för klagomål. Resultatet blev att Martin fick ta ledigt en dag för att vi skulle kunna åka alls, vilket till slut blev en söndag till måndag. Ingen bra start.

I söndags var det alltså dax att kliva ombord. Vädret var fantastiskt! Klarblåhimmel och nästan vindstilla, kunde inte bli bättre väder för en kryssning! Å hytten var också fantastisk! Stor och fin, bättre än Tallinksilja faktiskt. Solen sken in genom det enorma fönstret och champagnen stod och väntade på oss, vi tänkte att det här blir bra! Tills någon passerade utanför, det lät som de gick rätt in i hytten. Så otroligt lyhört! Men hytten var fin, med en otrolig utsikt!

Vi gick upp på däck för att ta bilder av vackra stockholm och kolla runt lite. Birkas båt är fin och väl planerad. Det finns bekväma solstolar lite överallt, det utnyttjade vi på hemvägen. Vi ville egentligen ha något lättare att äta på kvällen, en pasta eller liknande. Men det som fanns var inte det vi sökte och var ganska dyrt, så vi slutade ändå i buffén vilket vi egentligen inte alls ville. Men det var mest prisvärt och där finns det ju lite att välja på. Buffén var helt ok, inget snack om saken - men det var inte det vi egentligen ville ha.

Efter middagen kollade vi igenom butikerna ombord, jag fick mina fina smycken som jag skrev om i förra inlägget, och Martin köpte cognac. Utbudet var inte riktigt så stort som vi hade väntat oss och jag saknade en del saker som jag hade velat köpa. Vi gick upp på däck, njöt av en fantastisk solnedgång, tog lite bilder och gick sedan ner till hytten. Med den fantastiska utsikt vi hade från rummet, behövde vi inte vara någon annan stans. Vi satt där i soffan, drack gott och tittade ut på solnedgången. Helt perfekt!

På morgonen hade vi sk lyxfrukost. Det innebar att vi fick gå längst fram i båten, tränga oss förbi en avspärrning och bli erbjudna champagne direkt på morgonen. Området där vi satt var bara avgränsat med en tjock tross och de på andra sidan blängde på oss. Jag förstår dem! Ganska många gick fel och fick antingen "jagas" bort eller "fångas" in. Jag kände mej som apa i en bur ungefär och hade gärna sett en vikvägg mellan utrymmena. Från köket slamrades det så vi knappt hörde vad vi tänkte, så det där med lyx vete sjutton! Men frukostmaten var god, utbudet helt ok och mätta blev vi.

Efter frukost bytte vi om till solkläder och tog plats på soldäck med varsin bok/tidning. Där satt vi tills det var dax för lunch. Så himla skönt! Det är det absolut bästa med kryssningar. Det där att sitta i solen, höra vattnet, en och annan motorbåt, se hur landskapet flyter förbi och bara njuta! Strax innan lunch gick vi tillbaka till hytten, bytte kläder, packade ihop oss och styrde mot lunchbuffén. Den buffén var som kvällsbuffen, men mycket mindre. Det var några saker som var utbytta på efterrätterna och man kunde göra sin egen sallad (stort plus) annars var det lika.

Bakom oss satt en familj med två barn, den ena runt 2 år och den andra runt 6 år. Bägge krälade på golvet där man skulle gå och klättrade i fönstren, gapade och hade sej. Jag noterade, men det störde mej inte särskilt mycket - däremot började jag fundera på om det kanske finns en marknad för barnfria kryssningar. När servitören Jörgen såg ut att inte ha alltför mycket för händerna frågade jag honom om man testat eller övh övervägt barnfria kryssningar. Han personligen hade välkomnat det, men han trodde inte att någon lyft frågan. Jag kollade av lite på Facebook och bland mina vänner var de flesta positiva, även de som har barn kunde tänka sej att åka helt barnfritt. Min tanke var att man kanske kunde ha barnfria dygn en gång varje eller varannan månad. Undrar om klientelet skulle se annorlunda ut på de resorna?

Efter lunch var vi framme i Stockholm igen. Det här är första kryssningen som Martin och jag gör helt själva. Vi hade väldigt mysigt och vädret gjorde nog sitt eftersom vi både kunde titta på den fantastiska solbedgången och sedan sitta och sola på däck. Det blir lixom extra plus på sånt.

Nu har vi testat Tallinksilja och Birka, Viking är kvar - det blir om några veckor. Sen ska vi göra en ordentligt utvärdering på magasinet. Just precis nu föredrar jag Tallinksilja, även om hytten på Birka var mysigare. Det där fönstret var en STOR bonus! Att kunna ligga i sängen och se solnedgången är inte helt fel! Så det blir spännande att se vad Viking har att erbjuda. Ska deras hytter vara ännu bättre?

Jag gillar att åka på kryssning, men man blir bekvämare med åren och jag kan konstatera att jag aldrig mer kommer att bo i en liten fyrbäddshytt utan fönster. Det är helt klart värt att betala extra för något som ser mer ut som ett hotellrum faktiskt. Vi åker inte för festen, utan för att få ett mysigt dygn tillsammans och sova gott på vågorna. Jag sover otroligt gott på båt!

Inom kort kan vi alltså berätta vilket vi tycker är bästa rederiet att ta en kryssning med. Så kika in lite då och då, så får du veta  :-)
 

Ni kan sluta leta!

Många klagar på sina män och ofta ser man olika citat på bla Facebook där det står hur den perfekta mannen ska vara. En del säger också att drömmannen inte finns och det är lika bra att sluta leta. Sluta leta kan ni absolut göra, jag har nämligen redan hittat den perfekta mannen och han är MIN!

Martin kanske inte är bildskön, vältränad, superrik osv... det är inte att vara perfekt om ni frågar mej. Den perfekta mannen för mej är någon som är stolt över mej, vill mitt bästa, älskar att se mej skratta, tröstar mej när jag är ledsen, gärna hjälper mej med det jag behöver, byter kanal på tv´n fast det är hans favoritprogram, köper mina galna idéer och inte känner det som en uppoffring att avsätta tid för min skull. En man som helt enkelt bryr sej om mej av hela sitt hjärta. Sån är Martin!

Många är kvinnorna som stått brevid oss i olika butiker och frågat om han är ledig när han uppmanat mej att handla något som jag tyckt varit fint. Senast igår. När vi stod inne i en av butikerna på en av Birkas båtar såg jag plötsligt en väldigt fin ring. Jag provade den och den satt perfekt, den var lixom gjord för mej. Martin tittar på mej och ringen och säger "köp den då!" Damen brevid mej bara ler och plockar vidare med sitt. Så hittar jag ett matchande armband som också är jättefint och Martin frågar om jag vill ha dem och om jag isf inte ska ha ett par örhängen också. Nu börjar damen brevid mej att leta efter ett halsband som passar till och frågar var män som Martin finns. " I Polen" svarar jag. "Ojdå, däger hon, så långt kan jag nog inte åka". Det blev inget halsband, trots damens hjälp - men ring, armband och örhängen blev det. Trots att jag hade enormt dåligt samvete för plånboken. Jag drar ju lixom inte in några pengar...

Men jag är så glad över mina nya smycken. De är från Edblad som jag ganska precis upptäckt och tycker är sååå himla fina! Jag var på deras pressdag i vintras och ser redan fram emot nästa. Visst har jag fått fina smycken? Av världens bästa man. Den perfekta!

Tänk att jag jobbat med The Phantom of the Opera!!!

Jag har nog haft världens roligaste jobb! Eller iaf jobbat på den absolut häftigaste arbetsplatsen. För en herrans massa år sedan jobbade jag nämligen på Oscarsteatern med The Phantom of the Opera, en av de bästa musikalerna som någonsin satts upp i världen! En föreställning som väldigt många har någon slags relation till. Alla som sett den har ett minne för livet, då kan ni kanske förstå hur det är för oss som jobbat med den.

Jag var med från första biljettsläppet, premiären och ytterligare drygt ett år. I ungefär 18 månader levde, andades och tillbringade jag nästan hela min vakna tid med människorna i och runt föreställningen. Till och med när vi var lediga träffades vi. Då ofta tillsammans med Chinateatern och Cirkus. Standard var att spela brännboll på Djurgården. Det var inte helt ovanligt att Skansens elefanter rastades medan vi spelade, så vi fick kela med dem samtidigt. Varenda måndag! Känns lite surealistiskt när man tänker tillbaka faktiskt.

Det här är 25 år sedan och fortfarande känns det som livet före och efter Phantom. För sisådär 5-6 år sedan tänkte jag att det kunde vara kul med en återträff. Men jag hade bara kontakt med ett par stycken från den tiden (bla Bert-Åke Varg som jag träffat en del under åren), de i sin tur hade inte heller särskilt många kontakter kvar. Så jag började med att skapa en Facebook-grupp, nån kanske skulle hitta dit. Det gjorde det... fem år senare... För ett par månader sedan smällde det till. Från att ha varit 9 stycken i gruppen i många år, blev vi över 100 på bara ett par dagar!!!

Ig fredags var det dags att ses!!! Äntligen!!! Trots sommar, semester och att folk är uppbundna av sina yrken på olika scener så blev vi nästan 30 personer. Vi har de senaste veckorna pratat massor via facebook, sett bilder och lagt upp minnen. Föreställningen pågick ju långt efter att jag slutade, så flera av dem som kom hade jag aldrig träffat. Men Bert-Åke viskade i örat på mej vilka alla var och på så sätt hade jag iaf lite koll. Jag hade koll på honom och att han hade det bra och han hade koll på alla som jag inte kände igen - himla bra samarbete!

Å så kul vi hade! Vilken nostalgitripp!!! Å alla sa samma sak; Phantom har satt spår hos oss alla för resten av livet. Det vi hade tillsammans var helt unikt och något ingen av oss upplevt sedan dess. Vad vi än gjort sedan dess har vi alla haft åren från Phantom som vår referens. Det låter kanske klyschigt men vi var en enda stor familj och det spelade ingen roll om man stod på scen, jobbade bakom, framför eller ovanför. Alla hörde ihop! Ingen var viktigare än någon annan! Alla behövdes! Å vi alla tyckte väldigt mycket om varandra. En genuin vänskap!

Vi skrattade, mindes, kramades och pratade pratade pratade. Helt plötsligt var klockan 23.30 och jag var tvungen att springa till tåget. Efter ytterligare en pussattack av Bert-Åke sa jag hejdå och lämnade en stor del av gänget kvar på restaurangen. Med löften om att ses snart igen. Väldigt snart!!! Dagen efter vaknade jag med träningsvärk i mungiporna och en väldigt skön känsla i magen.

Konstigt hur det fortfarande känns som en stor familj. Även de man inte träffat förr. Alla har känslan kvar. Alla har samma minnen och samma referenser. Men nästan ingen vill tillbaka. Jo, kanske om man kunde spola tillbaka tiden. Men att vara med i nästan uppsättning var de flesta tveksamma till. Vi vet ju hur det ska vara och hur vi alla funkade tillsammans. Så blir det nog inte igen och ingen av oss vill riskera att bli besvikna. Vi vill ha kvar magin!

För det vi hade var magisk! Föreställningen. Vänskapen. Det går inte att återskapa. Men vi har det kvar. Å vi kommer att ses igen. Väldigt snart. Å då hoppas vi att resten av gänget också kommer  :-)

Tack allihop för en helt fantastiskt kväll!

Pasta med supergod spenatsås

Jag tycker inte särskilt mycket om att laga mat, men jag vet förstås hur man gör och oftast blir det himla gott. Som alla andra så har jag mina paradrätter som de allra flesta gillar. Det här är en av dem; Pasta med spenatsås, med mycket vitlök! Rätten tar ungefär lika lång tid att laga som det tar att koka pasta, mer eller mindre... enkelt, billigt i PP och så otroligt gott!!! Me like!

Till fyra portioner sås behöver du:
ca 300 gr bladspenat
4 dl matlagningsgrädde
vitlök efter tycke
salt och vitpeppar

Så här gör du:
Hacka valfri mängd vitlök (jag brukar ta 3-4 stora klyftor) och fräs upp tillsammans med bladspenaten i en kastrull. Häll på ca 1,5 dl av matlagningsgrädden. Låt koka ihop och sänk temperaturen så det knappt sjuder medan du kokar pasta. När pastan är nästan färdig drar du upp temepraturen på såsen igen och häller i resten av matlagningsgrädden och smakar av med salt och vitpeppar. Låt såsen snabbt koka upp och ta bort den från spisen. Servera med pastan.

Hela såsen är 7 PP, om man tar 4%-ig matlagningsgrädde, alltså 2 PP per portion. Pastan får man lägga till.

Ps. Vill man göra såsen lite mer festlig, kan man lägga i stekt kyckling i bitar. Soltorkade tomater är inte heller helt fel.

När man blir så där arg så...

... man nästan exploderar... ni vet när man har lust att lägga sej som en treåring på golvet och sparka med benen. Ungefär så kände jag nyss. Å allt handlar om något så patetiskt som att inte lyckas ladda ner en swish-app och fixa bank-id. Tålamod? Jag? Inte så mycket kanske...

Det verkar ju så himla smart den där med swish och alla verkar ha det. Nu har en tjej köpt böcker av mej och ville swisha över pengarna, visst tänkte jag. Lyckas jag inte fixa det, så får pengarna gå in hos Senior som har det. Men va sjutton, klart jag borde kunna installera det själv... och så körde jag igång. Jag började faktiskt i tisdags, men då kom det inget sms med kod från banken förrän efter flera timmar och då hade jag inte tid eller lust att fortsätta. Sen tycker jag ju inte riktigt om att fixa nya grejer via dator och mobil, så det fick vänta lite till. Tills nu.

Öppnade datorn, loggade in på internetbanken och körde igång. Den här gången kom koden direkt. Så det var bara att fortsätta. Så länge allt höll sej på datorn gick det bra, men sen skulle ju appar laddas ner och då tog det lite tid att hitta lösenordet till iTunes och appstore och då hängde sej hela skiten. Å jag blev förstås skogstokig och struntade i allt. I flera minuter. Arg som ett bi testade jag igen efter en liten stund och då funkade det! Vem är det som säger att det inte hjälper att bli arg???

Till slut lyckades jag alltså installera hela skiten och Senior testade, det funkade!!! Å jag testade tillbaka å det funkade också! Jäklar va jag e bra!!!

Men jag hade nog en puls på 783 innan jag fick till allt och jag gillar inte det där onödiga pulshöjningarna. Det sabbar lixom hela förmiddagen och man kommer ur balans. Det här trasslet tog kanske en timme att fixa, en timme då jag hade tänkt stå på löpbandet. Nu är klockan snart 11 och jag har inte ens ätit frukost... inte bra. Min hjärna fixar inte sånt här och jag kommer förmodligen behöva en tupplur efter lunch. Kanske låter löjligt för vissa av er, men inte för den som varit rejält utbränd eller den som har fibro. De fattar precis vad jag pratar om. Att bli arg tar så otroligt mycket energi och därför försöker jag undvika att bli det. Men med mitt temperament är det som det är... speciellt när jag inte "kan själv".

Jaja, nu har jag iaf Swish - skicka så mycket pengar ni vill  :-)

Vinnare!!!

Vi har en vinnare!

Grattis till:

Sara Källström

som vinner en cool designtermos från Eva Solo, som inte bara är snygg utan även himla praktisk.

Det kommer mail till dej inom kort!

Å snart kommer en ny tävling... ska bara bestämma mej för vilken det ska bli  :-)

 

Ett MÅSTE i Kalmar!

För någon vecka sedan hade jag och familjen förmånen att se första publikrepet av Tresteg i Snedsteg. Idag är det dax för premiär av föreställningen, men då är det i Kalmar - inte i Stockholm där vi såg den. Vi hade bara tur att de repeterade i Stockholm och att vi blev inbjudna till ett publikrep.

Jag gillar publikrepetitioner. Det är lite mer personligt, det kan gå åt skogen, vissa saker är oftast inte helt färdiga och det är lite mer avslappnat på något sätt. Just den här gången gick allt bra, bara några få repliker som inte riktigt satt där de skulle. Men det är ju därför man har publikrep  :-)

Väldigt kort kan man säga att en kvinna lånar ut sitt hus till sin vännina för ett lite kuttrasju. Men tjock dimma gör att folk befinner sej på fel plats vid fel tillfälle och därför befolkas snart huset av innevånare som inte alls skulle varit där. Det hela utspelar sej i Kalmar på 60-talet och jag kan lugnt säga att hela dekoren påminder mej om vårt förra hus på Öland som hade precis samma inredning. Intrigerna och förvecklingarna blir snart ett nystan som man undrar hur det ska lyckas reda ut och få en upplösning på. Men det går! Och hela familjen, även ungdomarna, skrattade hjärtligt genom hela föreställningen.

Bild från Krusenstiernskas hemsida

Jag älskar Thomas Petersson som jag hade förmånen att få jobba med på Vasateatern med föreställningen SPIK när både han och jag var ganska färska i branschen. En annan favorit är Robert Gustafsson och att då ha dessa två på samma scen kan ju inte bli annat än lyckat. Med Annika Andersson och Carina Lidbom på samma scen blir det helt enkelt superbt! Men det finns två till som också ska ha uppmärksamhet och det är Anna-Karin Palmgren och Robin Stegmar som det helt enkelt inte skulle fungera utan. Det är sex starka karaktärer som passar perfekt i sina roller och som bjuder på förvecklingar och många skratt.

Nu var vi iofs inomhus, men visst är det väl himla mysigt med utomhusteater? Jag har inte besökt Krusenstiernskas i Kalmar än, men jag har varit på Fredriksdalsteatern, Hågelby och någon liten amatörteater på Öland när jag var väldigt lite. Å jag gillar det! Ni som har vägarna förbi Kalmar ska absolut se föreställningen! Den har alltså premiär ikväll och spelar till och med 29 juli. Så kan ni passa på att kolla runt lite i Kalmar också, besöka slottet och ta bilder av Ölandsbron. Det är faktiskt en himla mysig liten stad, väl värd ett besök.

Ett litet steg framåt...

Äntligen börjar vi få ordning på saker och ting! Nu är det snart tre veckor sedan älgkrocken och vi roddar mellan olika försäkringsbolag när det gäller olika saker. Så är det när man inte har kollat sin grundförsäkring, men har lite olika tilläggsförsäkringar som man knappt visste att man hade. Mycket tid går alltså åt till telefonsamtal, nästan fyra hela dagar så här långt.

Idag kunde jag iaf hämta ut nya, repfria, glasögon! Ett litet men viktigt steg framåt! Nu ser jag allt jag ska igen och slipper de där "älgreporna" som stör vad jag än gör. Allt är helt klart med hemförsäkringen, det gick på bara en timme. Medan det fortfarande finns frågetecken kring bilförsäkringen och våra skador. Olycksfallsförsäkringen vi har genom ICA har inte ens meddelat att de tagit emot vår anmälan, vilket de skulle göra... Å den sista tillägsförsäkringen vi har genom OKQ8 kan vi inte göra något med förrän allt med bilen är klart. Skaffa er en BRA försäkring som täcker allt ni behöver, så ni slipper det här trasslet. Det är ett hett tips!

Nästa stora grej blir när de ringer och säger att vi kan hämta bilen. I bästa fall nästa fredag. Då får jag ta tåget till Smålandsstenar för att hämta bilen på en verkstad där. Om den kostnaden går på försäkringen är nästa fråga som ska få ett svar. Och isf vilken av försäkringarna...

Mycket ringande och mailande hit och dit, men jag är ändå väldigt tacksam för att det finns försäkringar! Annars hade vi stått riktigt i skiten... Men i fortsättningen kommer jag inte att titta så mycket på årspremien, utan på innehållet.

Avsläppt på motorvägen...

Igår var det alltså dax att åka hem från paradiset. Medan mina föräldrar, äldste sonen och Baileys åkte bil, fick Martin och jag snällt ta bussen. Ni anar inte hur skönt det ska bli att få tillbaka bilen och hur mycket jag beundrar familjer utan bil!!!

Eftersom de andra åkte redan vid frukosten, hade Martin och jag förmiddagen för oss själva. Han satt och jobbade, medan jag skrotade runt och fixade lite inför hemresan. Vid lunch traskade vi ut till Löttorp för att testa Bykrogens pizzabuffé, min vägdag får jag äta vad jag vill - så jag passade på  :-)

Mätta och belåtna gick vi sedan vidare till Snäckan för att inhandla lite färdkost = godis! Och sen gick vi hem igen och packade ihop det sista. Strax efter 14 tog vi våra ryggsäckar och gick de kanske 500 meterna till busshållsplatsen. Förr stannade stockholmsbussen precis utanför huset, nu är det något längre men hur smidigt som helst ändå. Där satt vi i solen och väntade på bussen och när den väk kom var vi andra stoppet och fick platser nästan längst fram. När vi stannade för rast i Ringarum gick damen längst fram av, då tog vi snabbt hennes plats och det skulle senare visa sej vara ett riktigt smart drag...

Allt gick bra ända fram till Södertälje, då tjockade trafiken på sej och det blev kö. Tre filer blev ett och trots att klockan var efter 21, så stod trafiken nästan helt still. Så i höjd med Salem frågade jag busschaufören om det möjligtvis kunde gå för sej att släppa av oss. Han svarade lite förvånat "här, på motorvägen?" Ja, vi bor lixom på andra sidan skogen här, svarade jagg och vi har inget bagage - bara våra ryggsäckar. Genast började våra medpassagerar att kolla hål i viltstängslet och hitta bästa platsen för att släppa oss. Men chauffören hade sin plan klar och när vi ändå pga asfaltsarbete var tvugna att svänga av motorvägen en kort bit, så öppnade han dörrarna och vi hoppade snabbt av och tackade för oss.

Vi hade blivit avsläppta på Bauhaus baksida, så nu vet vi var alla trasiga kundvagnar hamnar! Vi tänkte ta bussen hem, men hade sån tur att mina föräldrar var hos några bekanta i närheten och kunde snabbt komma och plocka upp oss. Tack vare min glappkäft och att jag vågade fråga, slapp vi sitta i den där oändliga kön och var hemma en timme innan utsatt tid istället för ett par timmar försenat. Den som var gladast var nog Baileys som tom fick en sen kvällspromenad eftersom vi ville röra lite på sej efter så många timmar i buss.

Det är inte varje dag man blir avsläppt i farten av en buss på motorvägen och det hade inte funkat om vi haft bagage med oss. Ivrigt påhejjade av de andra resnärerna, livade vi nog upp deras bussresa lite också  :-)

Knepet att hålla vikten...

Jag har knepet på hur man håller vikten och till och med går ner över en storhelg! Jag lyckades nämligen gå ner 4 hekto trots midsommar!!! Yes!!!

Knepet är promenader! På längden och tvären. Vi har gått minst två promenader per dag sedan i torsdags och någon liten till ibland. Det har blivit någon mil om dagen alltså. Promenader slimmar dessutom kroppen och det känns direkt på kläderna, vilket är himla bra för självförtroendet och motivationen.

Ett annat knep är att tänka på sej själv, gå emot strömmen och vara lite egoistisk. När resten av sällskapet vill äta "dageneftermat" eller "unna" sej, får man stå på sej och fixa sin egen sallad eller vad det nu kan vara som känns som ett bättre alternativ. Visst kan det bli sura miner, men det mesta handlar om oförståelse och är faktiskt inget att bry sej om. Rätt vad det är så blir de andra nyfikna och vill smaka.

Vi har delat hus med mina föräldrar och mina söner sedan i onsdagskväll och vi har fixat vår mat medan de fixat sin. Självklart har vi stämt av med varandra för att på nåt sätt kunna mötas på mitten. Men eftersom vi inte vill äta sill och potatis mer än en dag så har de fått äta sin sill medan vi ätit sallad. På midsommarafton åt vi samma mat, buffé både till lunch och middag - men promenader blev det förstås, en på förmiddagen och en på kvällen. Å självklart har vi erbjudit alla som vill att följa med oss ut. Hunden är den ende som nappat på erbjudandet...

Men med det här tänket gick både Martin och jag ner i vikt och faktiskt även hunden. Pälsbollen blev tom veckans Biggest loser :-)

Så mitt tipps till er är att ta en jädra massa promenader oavsett om ni är hemma eller bortresta och att vara lite ego och inte bry er så mycket över vad andra tycker och tänker. Det kommer löna sej på vågen och mäkras på er hälsa! Och ni kanske tom motiverar någon annan att ta tag i sin vikt när de ser hur bra ni mår, man vet ju aldrig.

Nu tuffar vi vidare mot nästa vägning som blir på söndag. På måndag är vi nämligen på en båt igen på Ålandshav. Vägning på tisdagen är alltså helt uteslutet  :-)

MC-morsor måste ha is i magen...

Man brukar prata om att mäns leksaker blir större och dyrare med ålder och i många fall måste jag väl hålla med om att det stämmer. Just i vårt fall har de radiostyrda, små, bilarna växt undan för undan och blivit större och större motorcyklar även kallade donatormaskiner.

Yngste sonen, nu 20 år, har alltid varit intresser av motorer och sedan moppekortet fixades för fem år sedan har målet varit en riktigt stor motorcykel. Jag hejjade på när det gällde moppe-kortet, det innebar en otrolig frihet för både sönerna och mej och de skulle också få trafikvana inför det vanliga körkortet. Junior fixade snabbt moppekortet och när han fyllde 16 köpte han en lätt mc och skaffade även mc-kort så snabbt han kunde. Dagen efter han fyllde 18 körde han upp för bil och strax efter var det dax för lite tyngre mc och nyligen var det alltså dax för det tunga artilleriet...

Under vintern köpte han en 800 cc och har gått och längtat efter att kunna ge sej ut på vägarna. Men först var han tvungen att klara av ytterligare en uppkörning... den fixade han i tisdags och lycklig som ett barn på julafton körde han alla 50 milen till Öland i onsdags. Och igår körde han hem igen... och inom kort ska han rulla tre veckor i Norge på sin älskade tvåhjuling.

Som mc-morsa mår man sådär när man vet att en av de man älskar mest i världen är ute i trafiken, ganska oskyddad, bland en massa galningar, rattfyllon och trötta yrkeschaufförer... Men det var värre när han bodde hemma, då visste jag ju när han var ute och åkte. Nu har jag oftast ingen aning och det är mycket lugnare. Dessutom vet jag att motorcykeln är ett stort intresse han har och älskar, han är inte särskilt riskbenägen och kör inte vårdslöst (vad jag vet). Han njuter av körningen, inte nödvändigtvis av att det går snabbt. Men jag har krockat sittandes på en motorcykel och vet hur illa man kan göra sej även när det går bra. Så jag vet hur oskyddad och utsatt man är, men det vet sonen också! Han är trots allt läskunnig och ser och hör på nyheterna vad som händer i trafiken.

Så jag sväljer och försöker ha is i magen och vara cool. Jag kan inte tvinga honom att avstå från sitt stora intresse för att hålla morsan lugn. Jag är väl medveten om att det kan gå åt helvete, väldigt snabbt, och att han dessutom har statistiken emot sej. Som mc-morsa är det lixom bara att vädja till honom att köra så förståndigt han kan och ha ögonen med sej. Sen är det bara att ha is i magen och hoppas att allt går bra. Mer än så kan man faktiskt inte göra.

En god midsommar!

När man tittar på andras bilder från midsommarafton så ser det ut som att de flesta haft ganska tråkigt väder, med några få undantag. Här på norra Öland var det uppehåll, men lite för svalt för sommarklänning kan man väl säga. Å eftersom packningen var minimal så fick det bli jeans och t-shirt... det var lixom det enda i långbyxeväg som var nerpackat.

Vi hade alltså gjort det enkelt för oss och bokat både lunch och middag på Lammet & Grisen. För drygt 300 kronor fick vi både lunch- och middagsbuffé med en massa godsaker. Så himla skönt att slippa fixa en massa själv. Mellan måltiderna var det lekar och dans, men då åkte vi hem till hunden en sväng istället.

Lunchbuffén är en helt vanlig traditionell sillunch med 5-6 olika sillsorter, potatis, ägghalvor och bröd. Middagsbuffén är betydligt större... Där finns skälet till ställets namn: helstekt lamm och gris, potatis i olika former, grönsaker, såser och en massa annat. Man blir mer än mätt! Men just igår fanns det ändå plats för efterrätt! Jag tog en lakritspannacotta med citronsorbet som var sååå god! Martin lyxade till det med en cognac till kaffet.

Efter maten gick vi upp på takterrassen och tog det obligatoriska familjefotot. Det var länge sedan hela familjen var på samma bild. Ser lite tråkigt ut att vi inte har finare kläder, men men... Alla är iaf glada :-)

Sen åkte vi hem. Yngste sonen åkte till kompisar på fest, Martin och jag tog en långpromenad med hunden och alla rådjur, och äldste sonen gick in till grannen. Alla hyfsat nöjda med dagen tror jag. Mätta var vi iaf!!!

Det här är alltså vad missade, ni som funderade på att hänga på men av olika anledningar inte gjorde det. Så här kommer det att se ut även nästa år, men då har vi beställt sol. Vi är med största säkerhet här även då, och tar gärna emot sällskap!

Igår blev det alltså en himla massa mat, så idag är vi igång med promenaderna igen. Två om dagen blir det, vi är uppe i runt 15 000 steg om dagen. Så det borde inte bli någon katastrof på vågen på måndag... 

Det bidde bara vi...

Då är midsommarafton här!
Förra året började vi planera för årets midsommar och fixade ett bra erbjudande för alla som ville komma med oss och äta på Lammet & Grisen här på Öland. Direkt var det ungefär 35 personer som tackade ja och det kändes ju fantastiskt! Men vart efter trillade det bort folk, en efter en... tills det bara var vi kvar. Så vi får fira ensamma med familjen i år igen, men kom inte och säg att vi inte försökte! Många av de som backade ur i sista stund hoppas på en ny inbjudan till nästa år. Jag säger så här: vi åker hit - den som vill får gärna hänga på. Men något stort arrangemang blir det nog inte förrän jag ser att folk verkligen kommer... allt detta jobb och fix och alla samtal med restaurangen, för att sedan ringa och avboka allt känns inte så kul. Men vi är här, den som vill hänger på.

Vår midsommarafton började med en lång hundpromenad. Det duggregnade bitvis, men inte mer än att vi kunde fortsätta. Väl tillbaka i huset fixade vi iordning oss och lagom till lunch åkte vi den korta biten till Lammet & Grisen. Det var Martin och jag, mina barn och mina föräldrar. Precis när vi skulle börja äta kom solen! Härligt att känna lite värme på näsan när det verkar regna i resten av landet.

Vi åt av alla sillsorter, ägghalvor, bröd och njöt av att slippa planera, laga, duka och diska. Och när vi var nöjda åkte vi ner till sjön en sväng, men det var lite för kallt för vår smak så vi åkte hem igen och myste med hunden. Jag har suttit och jobbat en stund också.

Eftermiddagen blir lugn, kanske en tupplur, kanske lite läsning... det blir som det blir. Klockan 18 är vi tillbaka på Lammet & Grisen för kvällsbuffén med helstekt lamm och gris direkt från grillen. Jag har en känsla av att vi bara äter och sen åker hem. Det blir nog varken sent eller särskilt mycket fest, bara god mat, trevligt sällskap och lugnt. Å sen avslutas den nog som den börjde; med en hundpromenad.

Ha en riktigt fin midsommarafton, var ni än är och vad ni är gör.

Äntligen positiva besked!

Klart den inte ska skrotas!!!

Igår gick nästan hela förmiddagen åt till att städa, packa, jobba och fixa inför midsommarhelgen på Öland. Vi skulle åka hemifrån vid 14, så innan dess var det full fart kan man väl säga.

Det var också dagen då jag skulle få besked om bilen... Älgbilen, som den kallas av alla som har med den att göra. Så efter lunch ringde jag återigen upp försäkringsbolaget, det är väl 10:e gången nu... men den här gången blev jag kopplad till en annan handläggare som har till uppgift att värdera bilen inför skrotning. Jag var ju förberedd på ett sånt besked, det var vad alla utom verkstaden trott. Bärgare var tvärsäker på skrotning pga en liten buckla på a-stolpen medan farbrorn på verkstaden inte tyckte att det såg så illa ut alls. Han sa att allt skulle bero på värdet på bilen och vad reparationen skulle kosta.

Men nu hade alltså tydligen försäkringbolaget bestämt sej och jag skulle få veta hur mycket bilen var värd. Jaha. Bara att tugga i sej och vi har ju redan börjat kolla efter en ny bil, så pass att mina föräldrar faktiskt tittade på en på Öland på morgonen. Så säger den nya handläggare att allt ser jättekonstigt ut och frågar om jag kan dröja en stund. Jag får vänta kanske 10 minuter i telefonen och sen säger han att enligt datorn är bilen värd 46 000 kr. Då svarar jag att om det är hans slutgiltiga beslut så kommer jag att bli en VÄLDIGT besvärlig kund! Då skrattar han och säger att det är datorns åsikt, hans egen är att bilen är värd minst 75 000 och att hans beslut därför blir att den ska repareras! Va? JIPPI!!! Vi slipper leta ny bil!!!

Han skickar iväg sitt beslut till verkstaden direkt medan jag finns kvar i telefonen och jag får hans namn och direktnummer om det skulle vara något mer. Sen säger han att även om bilen ska lagas så kommer det nog ta tid att få tillbaka den eftersom det är midsommar och semester. Jag svarar bara att det spelar ingen som helst roll när jag får tillbaka den, så länge jag slipper köpa en ny. Så himla skönt!

Sen tar det inte lång tid förrän farbrorn på verkstaden ringer och säger att han börjat med den direkt och räknar med att ha den färdig inom 2 veckor. Två dörrar och framrutan ska bytas, delar av instrumentpanelen ska lagas, bucklor ska knackas ut och hela bilen lackeras och framförallt saneras! Det var ju glas och älghår precis överallt! Men detta ville han ha gjort innan 3/7 när han stänger för semester och vill bli av med bilen. Så fredagen den 3:e ser det ut som att jag ska ta tåget till Smålandstenar och hämta pärlan. Då hinner jag ta en snabbsväng till på Ullared  :-)

Det tog alltså två veckor att få beskedet och allt pga att datorn satte fel värde på bilen. Ibland är det ändå så att den mänskliga faktorn funkar bäst. Det här betyder att en STOR trasslig knut löst upp sej och dessutom på bästa sätt. Det innebär också att vi faktiskt kommer att ta semester i år, utan bil blir det knepigt att ta sej till Öland med hund och packning  - så vi var beredda att strunta i semestern i år. Martin tycker det är kul på jobbet och har inget emot att jobba istället, men nu blir det alltså ett par veckor i paradiset ändå.

Så skönt att äntligen få veta något konkret! Nu ska vi bara få ordning på resten...

Kroppen har längtat!

Nu har jag fått tillbaka mitt träningsrum efter en låååång tids väntan. Sedan mitt knä pajjade för ett par månader sedan har suget inte varit jättestort efter att träna även om jag känt att kroppen längtat efter rörelsen i löpningen. Men nu har knät hållit sej smärtfritt i någon vecka och idag klev jag upp på bandet igen. Ingen löpning dock, bara snabb promenad. Så skönt! Även om jag inte längtat så kände jag att kroppen saknat det.

Jag känder direkt hur kroppen svarade och hur den hade saknat att gå där. Nu frågar ni säkert: varför går hon inte ute i naturen? Det gör jag, med hunden. Men jag går eller springer hellre på bandet eftersom jag har jämt underlag som jag slipper ha koll på. Risken att trilla och stuka fötterna är minimal och det är något jag annars gör väldigt lätt. När jag tränar hemma kan jag också vänta på bud, svara på korta meddelanden, kolla på tv eller lite vad som helst. Nytta med nytta alltså  :-)

En annan bra grej är att man kan kliva direkt ur sängen, utan att fixa sej, duscha eller ha något särskilt på sej. Man tar bara på sej skorna och sparkar igång - enkelt! 4 kilometer blev det och sen var jag lagom varm och kroppen kändes bra. Lite mer av den här varan, så ska jag nog komma igång med löpningen igen snart. Men först blir det långa promenader på Öland med hunden i den härliga naturen där tillsammans med Martin.

I ett annat inlägg ska jag berätta om ett positivt besked som kom idag! Jag är så himla lättad!

En lättare sommar

Målet är att vara under 60.

Många som vill gå ner i vikt gör ett rejält ryck i januari, kämpar i 6-8 veckor, pausar några veckor och gör ett nytt ryck efter påsk. Sen händer nåt i maj-juni när de flesta lägger ner över sommaren och kör igång i augusti. Det här är min erfarenhet efter 14 år på Viktväktarna.

Nu när VV finns både som app, på Facebook och på Instagram ser det dock lite annorlunda ut. Nu står man ut lite längre och har väl mer eller mindre lyckats hålla sej på banan nästan hela våren. Men många ger fortfarande upp innan skolavslutningen och lovar sej själv att fortsätta när skolorna börjat igen. Ni som tänker så här och agerar som jag beskrivit, vill jag ge en utmaning. Ja, ni andra kan också följa med  :-)

Istället för att strunta i allt hela sommaren för att "unna" er (guuud vad jag avskyr det ordet) en massa gott, så utmanar jag er att "unna" er en viktnedgång. Min utmaning till er är att under er semester se till ert bästa, vara er bästa kompis och ta hand om er på bästa sätt. På semestern har man ju tid! Man är ledig, kvällarna är ljusa och i bästa fall är man hyfsat utvilad. Jag uppmanar er därför att börja dagen med en långpromenad (gärna med familjen i sällskap) eller en cykeltur. På så sätt har ni råd med det där glaset vin på kvällen (om det nu är just det ni vill ha), det har ni ju motionerat ihop! Jag uppmanar er också att ta långa sovmorgnar och en tupplur i hängmattan. Planera maten och håll det enkelt, så inte hela dagen går åt till att laga mat. För då kanske det finns tid även för en kvällspromenad!

Våra semestrar brukar fungera lite som träningsläger. Vi sover till kanske 8.30, äter frukost ute, tar en timmes promenad innan lunch. Äter en god och matig sallad, latar oss resten av dagen, lagar middag från grunden och tar ytterligare en promenad på kvällen. Det kan även bli en cykeltur på eftermiddagen, men mest ligger vi med näsan i varsin bok eller lyssnar på en gemensam ljudbok på stranden eller hemma i solstolen. När semestern är över är vi både piggare, smalare och friskare. Å jäkligt nöjda med både oss själva och vår semester!

Jag är väl medveten om att många likställer semester med gott att dricka, mycket god mat och lata dagar. Å allt det kan ni få om ni bara planerar lite och tänker en extra gång. Vad vill jag? Hur många glas vin behöver jag egentligen? Blir det godare för att jag äter eller dricker mycket? Är det kanske lite skönare att lata sej när man gått en långpromenad? Semestern handlar ju om att vila upp sej och det gör man faktiskt bäst med lite extra motion, frisk luft och mycket sömn.

Så nu utmanar jag alltså er att göra bra val på er semester och inte bara lägga hela viktresan på hyllan i flera månader. Mitt mål är att väga 3,5 kg mindre i slutet av augusti. Vad är ditt mål?

Det går framåt!

Nu kan man nog säga att det mesta är som vanligt igen. Jag får saker gjorda, men är fortfarande ganska trött och lättirriterad - men det är jag ju ändå vissa perioder. Igår orkade även Martin göra lite mer, så äntligen flyttade vi ut löpbandet från vardagsrummet och in i Seniors gamla rum igen. Äntligen har jag fått tillbaka mitt träningsrum!!!

Det innebär också att jag får tillbaka vardagrummet som bara vardagsrum och kan få ordning på fler ställen. Det är en stor pusselbit till mitt välmående faktiskt. Att ha ett särskilt rum med träningsgrejer, där jag kan gå in i min egen lilla bubbla och ett vardagsrum utan träningsgrejer som man inte skäms för att visa upp pga röran. Ett litet steg i taget alltså...

I övrigt händer det inte särskilt mycket. Vi har lyckats fylla i papprena till försäkringsbolaget om bilen och skickat iväg dem. Vi har börjat fylla i papprena om de skador vi fått, men det strulade när jag skulle skriva ut dem... så det får vi göra klart ikväll. Om bilen vet vi inte ett smack mer men hoppas vi kan få klara besked innan midsommar eftersom det finns en intressant bil på Öland som vi isf kan titta på när vi är där. Blir vi tvugna att köpa ny bil så vill vi ha en likadan, den vet vi funkar att krocka med...

Att åka på kryssning var nog det bästa vi kunde göra faktiskt, även om det inte kändes så just då. Vi fick komma bort och lämna alla bekymmer hemma. Vi sov gott (och mycket) och kunde koppla av. Tack vare det försvann en del av stressen och dagens vägning var plusminusnoll, otroligt nog! Jag vet vad vågen visade innan kryssningen och det var inte kul. Men mycket var förmodligen stress och den rann av på havet. Nu hoppas jag att det ska bli ett litet minus nästa måndag, trots midsommarfirande. Men dagarna på Öland kommer också att ge massor med steg, där tar vi två långpromenader om dagen med Baileys. Där är allt tyst och avkopplande och som gjort för att gå ner i vikt. Det är ju det vi brukar satsa på när vi är lediga.

Å nu har jag ju mitt träningsrum! Knät har inte gjort ont på några dagar nu, så promenera kan jag iaf göra mer och mer. Springa kanske jag får vänta lite med. Jag känner också ett sug efter att åka upp... nä just det jag har ju ingen bil... gå upp till Sussie på Curves och känna på att träna lite försiktigt igen. Men som sagt, jag har ingen bil, så det måste planeras lite bättre och finnas lite mer tid. Tidigare har jag åkt hemifrån, tränat och varit hemma igen på en timme. Nu när jag måste gå dit tar det nog 30-45 minuter till. Nu hade jag behövt den där cykeln!

Det känns iaf som att livet återvänder så sakta och att saker börjar falla på plats. Får vi bara svar om bilens vara eller icke vara och kan skicka in alla papper om skadorna så kanske vi kan börja få ordning på allt igen. Å då kan jag börja jobba med vikten igen på riktigt. Sån är jag! Jag måste ha lugnt runt omkring för att orka jobba med mej själv. Å hur ofta har man det? Men nu tror jag att det är på g  :-)

Just det! Glöm inte att tävla om den ursnygga termosen! Ni har till söndagkväll på er.

Vilken konstig dag...

Igår vaknade vi upp på vattnet mellan Finland och Sverige. Solen sken och det var Prinsens bröllopsdag, det hade vi koll på! En glädjens dag alltså, eller...

När vi åt frukost tittade Senior på nyheterna och berättade att man hittat flickan som varit försvunnen. Hon hade tydligen blivit skjuten (enligt aftonbladet) och var död. Så sorgligt!!! Våra tankar gick förstås direkt till familjen och hennes vänner. En ung människa på väg ut i livet, det som hänt är så fruktansvärt onödigt och tragiskt.

Vi kom till Stockholm vid 18-tiden och tog oss hem till pälsbollen. Det är det bästa som finns att få komma hem till en överlycklig hund, han ger så mycket kärlek till oss alla. Martin och jag sjönk ner i soffan med pälsbollen mellan oss och kunde sent omsider börja följa Prinsbröllopet på tv. När Victoria gifte sej var vi i stan och myste, när Madeleine gifte sej satt vi hemma i soffan. Vi har tv´n på och gör lite annat samtidigt.

Mitt i sändningen får vi veta att Magnus Härenstam avlidit av sin cancer. Vi såg hans föreställning i februari och han själv sa att han mådde bra då och allt var positivt. Nu är himlen en roligare plats. Hela gänget från "Fem myror är fler än fyra elefanter"  är tillsammans igen. Å medan vi får reda på detta läser Martin om en bilbomb i Göteborg som dödat en liten fyraårig flicka och senare får vi höra att en glassbil kört på en 2-åring som dog av skadorna.

Vi mår ganska bra igen och har repat oss efter olyckan. Prinsparet har sin lyckligaste dag hittills i livet medan fyra familjer har sin värsta dag någonsin. Tänk så olika livet kan se ut. Även om vi inte känner familjerna så känner vi med dem alla. Livet är en känslomässig bergådalbana och man vet aldrig vad som händer imorgon. Vi var bara millimetrar och sekunder från en egen katastrof, men hade marginalerna på vår sida. Livet är skört och något man måste vårda medan man har det.

De lyckliga dagarna måste bevaras i minnet och tas fram när livet känns jobbigt. Alltså måste man samla de lyckliga minnena på hög så de finns att ta av senare. Så min uppmaning till er idag är att samla minnen, ta bilder och vårda livet. De svarta dagarna kommer, förr eller senare, dessa kommer vi inte undan. Det är det som kallas livet.

Kärlek!

Just nu sitter vi på Silja Galaxy och njuter i solen. Vi har varit fram och tillbaka till Åbo och bara haft det lugnt och skönt.

Det här var precis vad vi behövde efter förra veckans händelse. Bara koppla av och tid med varandra.

Plötsligt kom det återigen över mej att jag verkligen vill leva! Att saker inte betyder något, utan att hälsan och kärleken är viktigast av allt. Att mina barn betyder mest i världen och att jag och Martin klarar allt! 

Lärdom nr 2

Redan dagen efter älgkrocken fick vi lärdom nr 1, som vi direkt förmedlade till alla våra vänner. Det var att se över sin bilförsäkring och försäkra sej om att man har rätt till hyrbil om något händer. Om det inte ingår ska man byta försäkring eller skaffa en tilläggsförsäkring av något slag.

Idag vill vi förmedla lärdom nr 2; uppsök alltid läkare oavsett om du är skadad eller ej. Det handlar INTE om eventuellt whiplash, nä det handlar om att du behöver ett läkarintyg på att du öht har varit med om en olycka. I vårt fall för att vi ska få ersättning för förstörda glasögon. Våra bilder på mitt blodiga ansikte kan tydligen vara fejk och den krashade bilen behöver ju inte vara vår...

Så om förra fredagen gick åt till att fixa bil och hemtransport, så har den här fredagen gått åt till att försöka få tag i en läkare som är villig att skriva ett intyg en vecka efter skadan och det genom att se på våra bilder och lyssna på oss. Våra sår syns ju knappt längre. Vår husläkare är på semester och till någon annan vårdcentral kan vi inte gå utan att lista om oss. Varför ska det vara enkelt?

Jag har fått utslag på händerna, det är små prickar, som minivattenblåsor ungefär. De kliade första dagen, men inte längre. Det blir varken bättre eller sämre. Jag vet inte om det är stress eller älgloppor. Om det var stress borde det ju vara på fler ställen, nu är det mest på vänsterhand och ett par utslag på högerhand. Nån som har nån teori?

Om bilen vet vi fortfarande inget mer, kanske nästa vecka. Allt beror tydligen på en pytteliten buckla på en stolpe och om bilen fortfarande är säker när den bucklan fixats. Allt är fortfarande ganska luddigt alltså, det är bara glasögonen som är fixade för oss både - men vi vet inte om vi får stå för kostnaden själva eller ej.

Men nu har detta tagit tillräcklig med tid av den här dagen. Nu ska jag jobba lite och sen packa. För ikväll tar vi med oss Senior och drar till Åbo! Vi ska äta gott, skratta och bara vara. Hoppas det blir sol och varmt imorrn så vi kan sitta och sola på däck på hemvägen. Så nu lämnar vi älgen för stunden och försöker tänka på annat. Vi hörs imorrn!

Mysko reaktion

Nya bågar med lite bling!

Nu har det gått en vecka sedan älgkrocken. Det är fortfarande många frågetecken kvar att räta ut och jag reagerar fortfarande mysko på olika saker.

Vi vet fortfarande inte om bilen ska lagas eller skrotas. Men igår bestämde jag mej iaf för att ställa av den så länge. Rullar gör den hur som helst inte på ett tag. Jag fyllde i pappret och när jag la blanketten på brevlådan kräktes jag nästan. Jag blev illamående och allt började snurra. Så fort jag över huvudtaget bara tänker på att fylla i försäkringspapprena blir jag illa till mods och lägger bort dem. Men snart måste jag ju göra det! 

Igår tog jag iaf tag i en av de större grejerna runt olyckan och det var att fixa nya glasögon. Mina nuvarande blev repiga av glaset som exploderade i mitt ansikte. De håller ihop, men är svåra att se igenom. Så igår blev det synundersökning och nya bågar. Om två veckor kommer de. Så får vi hoppas att försäkringen står för det. Ikväll är det Martins tur att gå dit och fixa sina glasögon.

Gårdagen var ganska ok, då hade jag lite annat att tänka på och funkade rätt hyfsat. Men allt går så långsamt och jag är så trött hela tiden. Men jag lyckades ändå fixa en viktig sak igår och det var att beställa blombud till vår hjälpande ängel Lotta och de andra på Varbergs Kurort. Så imorrn får de en bukett som tack för allt de gjorde för oss. Hoppas de uppskattar den.

I övrigt pysslar jag mest runt här hemma. Jag har avbokat flera grejer som jag borde varit iväg på, jag vill bara vara hemma. Jag försöker förbereda inför imorrn när vi ska åka till Åbo på kryssning. Vi skulle åkt 48 timmar, men ändrade till 24. Jag pallar inte mer. 

Jag önskar att allt bara var en dålig dröm... 

Varbergs Kurort vilket ställe!!!

Nu ska jag ge er ett riktigt supertips på resmål! Ni vet ju att vi var i Varberg förra helgen för att se och uppleva Varbergs Kurort. Om vi säger så här: vi åker mer än gärna dit igen!

Oavsett om ni ska på kärlekssemester, ha en aktiv helg, koppla av eller fira något så passar det perfekt att åka dit. Där finns faktiskt precis allt för alla smaker! Det första man ser när man kommer in på området är havet och den enormt vackra byggnaden. Hotellet är ett sanatorium från tidigt 1900-tal som restaurerats men bevarats så gott det går. Det finns rum i olika storlekar och utesende. Vi bodde i en otroligt fin svit med utrymme för en hel familj.

Här finns verkligen alla sorters gäster, i alla åldrar och intressen. Några går runt i badrockar och testar de olika behandlingarna, myser i relaxavdelningen eller sitter på stranden. Andra sliter i gymmet, är ute och springer eller kör vattengympa i saltvattenpoolen. Här finns nämligen massor av aktiviter för den som vill, ledarledda gympapass, yogapass, PT och en massa annat. På kvällen samlas alla i matsalen för att äta buffé eller menyn för kvällen. Allt är väldigt prestigelöst, vissa äter i träningskläder andra har klätt upp sej. Sånt gillar jag!!!

Att stället var fullt och nära 300 personer bodde där märktes inte alls. På lördagkvällen efter middagen drog vi på oss badrockarna och smög iväg till relaxen och vi var faktiskt helt ensamma! I flera timmar flöt vi runt i saltvattenbassängen, bubblade i jaccuzin, testade de olika upplevelseduscharna, bastade och flöt runt lite till. Det var så härligt!!! Synd att vi hade så mycket annat i skallen bara, det hade verkligen varit skönt att koppla av helt ett par dagar där.

Personalen var toppen! Alla hjälpsamma och med hjärtat på rätta stället. Vi vill absolut komma tillbaka och verkligen känna på hela stället och testa fler behandlingar. Den här gången hann jag bara göra en; Horizontal Shower. Då ligger man på en uppvärm stenhäll och får duschstrålar över kroppen i ett särskilt schema och med olika temperatur på vattnet. Det var en annorlunda upplevelse kan man nog säga. Uppiggande absolut!

Man har precis öppnat Sveriges första Thalassospa som innebär att havet blir en del av uplevelsen och just nu har man ett öppningserbjudande som vi förstås tycker att ni ska ta del av. Klicka här så kan ni läsa mer. Vi ska försöka åka tillbaka nästa sommar, nu har vi ju ingen bil... för vi gillade verkligen personalen, hotellet och omgivningarna. Men vi missade så mycket att vi bara måste komma tillbaka. Då ska Lotta få en stor kram av oss. Vår räddande Ängel  :-)

Vad är det för fel på mej???

Jag funkar inte!
Jag la i spagettin samtidigt med vattnet, smörjde in händerna med
foundation (brunkräm på händerna och vita kläder...), drack ur en annans flaska på ett pressevent, skällde ut en gubbe på perrongen (men han var värd det), klippte gräset utan att först plocka upp hundskiten... Nåt är helt fel med mej!

Morgonen funkade bra, jag ringde försäkringsbolaget och rätade ut några frågetecken som vi hade. Åt frukost, gick promenad med Baileys och fixade hans klor. Så långt gick det bra. Sen började det spåra ur lite smått... När man inte ens kommer ihåg hur man kokar pasta, då är man lätt tankspridd. På tåget in till stan kände jag att händerna var torra och fiskar upp en tub ur väskan. Utan att titta klämmer jag ur en klick och börjar smörja, men det går så trögt... brunkräm!!! Vit väska, vita byxor... jabba...

När jag ska åka hem igen sätter jag mej på en bänk på perrongen och väntar på tåget. En äldre man klämmer sej ner mellan oss, vi är redan tre som sitter på bänken (som är gjord för tre). Han fräser till åt en dam som han tycker pratar för högt i telefon och på så sätt får jag spott i ansiktet av honom och uppmärksammar honom på det. Då säger han att jag ska flytta på mej. Jag frågar vad jag har gjort honom och varför jag ska flytta på mej, det var ju han som var missnöjd och jag som fick hans spott på mej. En ursäkt kanske vore på sin plats? Då ber han mej fara åt helvete och då flyger fan i mej. Jag skäller ut honom som jag nog bara skällt ut mina barn. ALLA på perrongen hörde! Jag sa faktiskt inget dumt och inte minsta svordom, han fick bara veta att han levde kan man väl säga.

Han bara stirra på mej och satt kvar på perrongen när tåget gick, fast jag tror att det var hans tåg. Folk som satt brevid mej på tåget sa bara att han var värd vartenda ord. Han hade tydligen varit otrevlig mot fler, men ingen hade sagt nåt. Vilken idiot! Det var fel dag att bråka med mej kan man väl säga.

När jag kom hem bytte jag om, det kom jag iaf ihåg och sen klippte jag gräset. Som jag gjort hundratals gånger tidigare. Skillnaden är att då har jag kommit ihåg att först plocka upp hundskiten.. det gjorde jag inte idag. Så nu är gräsmattan även gödslad.

Det här är inte jag!
Det känns som jag har tappat kontrollen totalt. Älgfan störde min tillvaro och det var inget jag kunde kotrollera. Nu står min bil färdig för skroten (ser det ut som) och det är inte heller något jag kan kontollera. Midsommartrippen till Öland blir antingen med buss eller med mina föräldrar, jag kan inte ens åka när jag vill som var planerat. Jag har ingen kontroll och jag avskyr den känslan! Jag vet varför jag mår dåligt - jag behöver kontroll och när jag inte har det så tappar jag fotfästet. Men att det skulle bli så här illa kunde jag aldrig drömma om. Kan inte allt bara bli som vanligt igen, låt det vara en mardröm bara...

Vi såg vår kraschade bil...

Så är vi hemma igen. Hemvägen gick helt utan missöden och när vi kom innan för dörren möttes vi av världens gladaste pälsboll. Världens bästa välkomnande av världens mest älskade hund. Han är den bästa tröst man kan ha.

På vägen stannade vi vid olycksplatsen. Jag vill förstå hur allt gick till, men inser mer och mer att jag aldrig kommer att få veta exakt. Jag ville också se älgen, men där låg bara en mage och en massa inälvor... viltvårdaren fick tack vare oss en kalasmåltid på bordet. Så vi åkte vidare till verkstaden där bilen står och hade tur! Trots att det var söndag så var det en ung kille som höll på och fixade med sin bil där inne, så vi fick komma in och titta på vår kraschade pärla. "Jaha, är det ni som äger älgbilen", sa han bara. På Kurorten var vi också veckans snackis "Å, är det ni som krockat med älgen?". Jag hade hellre varit känd för något roligare.

Bilen såg ut ungefär som vi mindes, men då var det ju kolmörkt. Nu kunde vi lite mer se vilka skador som fanns och ännu mindre förstå att vi inte fick något mer än skärsår av glaset. Det är verkligen så att om bilen varit lägre så hade jag varit mos. Då hade inte taket orkat hålla upp det tunga djuret, utan kolapsat ovanpå min skalle. Jag säger det igen: jag hade tur!!!

När vi tittat klart och tagit fler bilder rullade vi hemåt. När vi kom hem packade vi ur bilen och sen packade vi upp alla grejer vi handlat på Ullared i lördags. Ska berätta om allt det i ett annat inlägg, mycket skoj blev det. Vi kollade lite på tv och sen kröp vi i säng och somnade nästan direkt.

Imorse vaknade jag när Martin gick upp vid 7. Han skulle iväg till ögonläkaren och ta en titt på sitt öga som han fått glas i. Han åkte iväg och jag klev ur sängen. Måndag = Vägning = inte kul alls. Man kan ju tro att jag åt älgen! 6 hekto upp! Årets högsta siffra. Skit! Men med all den stress vi haft, dåligt med sömn, stora frukostar och dålig mathållning överhuvudtaget kan man kanske inte förävnta sej något annat. Vi hann inte med lunch på fredagen, åt buffé på lördagen och igår godis till lunch och stor sallad med pizzabröd när vi kom hem igår. Martin stod otroligt nog still. Nu måste det bli ändring!

Idag har jag en mysko känsla i kroppen. Jag är enormt trött och känner nån slags hopplöshet i kroppen. Jag tittar på mina olika möbler och ägodelar och känner bara att det är oviktig skit. Jag äter för att jag måste men vill helst bara gå och lägga mej. Vi har fixat en massa föräkringsskit fram till nu, som intyg på att glasögonen inte går att laga, handlat och lämnat tillbaka hyrbilen. Och nu känns allt vara trist. Jag har varit med om flera olyckor, dödsfall och kriser - men jag har aldrig reagerat så här. Jag har inte lust med någonting. Inget är viktigt. Inget är roligt. Inget spelar någon roll.

Så nu tar jag pälsbollen med mej under täcket och sover en stund. Så kanske det känns bättre sen. Ta hand om er!

Det vi egentligen åkte för...

Allt har fokuserat kring den där älgen och helgen har gått åt till att fundera på liv, död och allt trassel som blev av olyckan. Så anledningen till att vi överhuvudtaget åkte iväg har helt glömts bort. Vi åkte ju iväg för att besöka Varbergs Kurort, uppleva, testa och sedan skriva om det.

Ungefär ett dygn försvann i allt praktiskt som vi helt enklet var tvugna att fixa med. Men igår eftermiddag kunde vi äntligen göra det vi kom hit för. Vi såg lite av området, kikade in i några fler rum, jag fick en behandling och efter middagen spenderade vi resten av kvällen i hotellets relaxavdelning.

Området är helt fantastiskt! Och det finns massor med behandling att göra, en stor saltvattenspool, bubbelpool, flera olika sorters bastu, massor med olika duschar, gym och en massa annat. Vi försökte prova så mycket som möjligt under kvällen, men utan att stressa runt och det är ganska svårt när man känner att ett dygnt försvunnit och man måste "jobba ikapp".

Kvällen var välbehövlig och jag kommer berätta mer om de olika avdelningarna och grejerna lite mer utförligt senare. Nu ska vi packa ihop oss, checka ut och åka hemåt i vår hyrbil. I bästa fall kommer vi hem utan fler missöden...

Vi kunde faktiskt dött!

Det är inte alla som kliver ur en bil, borstar glasbitarna ur håret och drar en lättnades suck efter en krock med en älg. De flesta har iaf någon slags skada och behöver uppsöka sjukvård, många kliver inte ur alls... Vi inser mer och mer vilken otrolig tur vi hade och varför folk som såg oss direkt efter var så förvånade. Vi kunde faktiskt ha dött, det var VÄLDIGT nära!

Det var några avgörande faktorer som gjorde att vi klarade oss så bra som vi gjorde. Det viktigaste var förstås att vi inte körde på älgen, utan fick in honom från sidan. Tack var vår höga bil så säckade han inte ihop ovanpå bilen och tryckte ner taket utan trillade ihop bakom bilen när den inte längre höll honom uppe. En annan viktig faktor var att jag några hundra meter innan olyckan fick för mej att sänka farten rejält. Jag fick helt enkelt en känsla av att något skulle hända och sänkte hastigheten, vilket gjorde att jag hade bättre kontroll på bilen när det väl smällde. En tredje faktor var att vi bägge har glasögon, vilket troligtvis räddade våra ögon. Glasögonen är rejält repiga av glaset som flög runt, men de är otroligt nog hela (tack Favoptic) och våra ögon är oskadda så när som på ett litet märke på Martins ögonvita. Med tanke på hur många småsår vi bägge har av glaset över hela kroppen, så känns de som en viktig faktor att ögonen är ok. Vi har alltså vår höga bil, en låg fart och glasögon att tacka för en hel del.

Vad har vi då lärt oss? Ja, att man ska ha bättre koll på sin försäkring och vara säker på att man har rätt till hyrbil om olyckan är framme. Det är värt den extra kostnad som det kan bli. Nu hade vi en tilläggsförsäkring som hjälpte oss, men vi ska ändra så vi även har det i den ordinarie försäkringen. Man behöver den hjälpen om olyckan inträffar långt hemifrån på tex semestern. TÄNK PÅ DET!!!

Jag har också lärt mej att jag inte ska åka på nätterna. Jag som tycker det är otroligt smidigt att köra till tex Öland på kvällen/natten. I fortsättningen ska jag vara framme innan det blir kolmörkt. Något jag även kommer tvinga mina barn att göra. Förra gången sprang ett rådjur in i bilen, det gjorde ingen större skada... men nu är det andra gången. Det räcker så.

Vi har räknat fram att det är 5e eller 6e gången jag har änglavakt och man vet inte hur mycket tur man kan ha. Jag skrev testamente för många år sedan, men Martin har inte gjort det - vi har inte ens något samboavtal. Det måste fixas! Eller också måste vi gifta oss... men den här gången vill jag ha ett frieri så det är upp till Martin om och när det händer. Men alla borde skriva eller iaf meddela sin familj hur de ställer sej till donationer, jordbegravning eller kremering osv. Det underlättar enormt för familjen när de dessutom ska handskas med sin sorg. Nu slapp tack och lov mina ungar och föräldrar att ta itu med den biten, men jag hade förberett allt om och ifallatt...

Vi låg på stranden en kort stund igår när bilen var fixad, innan vi skulle äta middag. Vi pratade om vår relation, om någon av oss känner att den andre tas för givet och vad vi borde bli bättre på. Vi kom fram till att vi faktiskt är väldigt bra på att vårda både relationen och varandra. Martin är bättre än jag och skickar mängder med söta sms, ger komplimanger och köper blommor. Jag däremot stryker honom ofta över kinden eller armen, tar ofta hans hand och tar hand om hans smutsvätt. Det är kärlek det  :-)

Det enda vi borde ändra på är väl vår relationsstatus på Facebook, om det skulle hända något... man vet ju aldrig, det kan gå väldigt fort... Jag har ältat detta en hel del det senaste dygnet. Att vi faktiskt kunde dött och hur nära det var. Vi har haft mycket död runt oss och på nåt sätt haft den ständigt närvarande de senaste 15 åren. Därför lever vi nog på ett annat sätt än många andra. Vi realiserar drömmar och väntar inte med att göra saker. Vi gnäller inte över småsaker eller hetsar upp oss över sånt vi inte kan påverka. Vi lever nog väldigt mycket kanske man kan säga. Vi tar vara på det korta liv vi har, eftersom man aldrig vet när det är över. Jag är inte rädd för att dö eller för döden, däremot är jag rädd för att det ska göra ont.

Hur tänker ni på döden? Har ni skrivit testamente? Eller är det något ni vägrar att tänka på?

Glassplitter i behån, älghår överallt!

Solen går upp över Apelviken

Där stod vi alltså. Klockan var 3 på morgonen och vi var framme vid hotellet. Receptionisten Lotta hjälpte oss in, gav oss förband till våra sår, fixade ögonskölj till Martin, fixade te till oss och bar vårt bagage. Det var nattens hjälte i våra ögon. Hade hon inte hjälpt oss med nattlogi och en hjälpande hand hade vi mått mycket sämre. Nu kunde vi tömma våra kläder på glas, jag hade glassplitter tom innanför behån och har skärsår över hela kroppen. Älgen hade också lämnat avtryck genom att släppa päls precis överallt. Hela bilen var full och min kofta såg ut som den hade ett extra lager gjort av älghår. Stråna har kilat in sej och sitter rejält fast. Jättemysko!

Vi duschade, petade glas ur hår, öron och tom ur rumpan! Sen kröp vi ner i sängen som var iskall. Jag frös som bara den, men lyckades somna strax efter att solen började gå upp vid 4-tiden. Vi satte klockan på 9 och kände försiktigt genom våra kroppar när vi vaknade. Lite mörbultad, men vid liv - det enda som betyder något just nu.

Efter en snabb frukost började byråkratijobbet. Skadan skulle anmälas på fler ställen och en massa frågor skulle ha svar. I vår ordinarie bilförsäkring ingår inte hyrbil, vilket vi tog för givet att det gjorde. Däremot skulle vi ändå få en bil att åka hem med eftersom vi står med massor med packning. Den bilen skulle hämtas ut på söndagmorgon för att ta oss hem - men ingen biluthyrning har öppet här på söndag... tack och lov så har vi en tilläggsförsäkring som täckte en hyrbil redan på direkten. Jippi! Synd bara att alla bilar var uthyrda... inte en enda bil kunde vi få. Men vi skulle återkomma lite senare... Björn på Hertz i Varberg gjorde verkligen allt han kunde och vi pratades vid flera gånger, men det såg mörkt ut. Vi var fast i Varberg. Hur sjutton skulle vi komma hem???

Hjälten Björn från Hertz i Varberg

Vi satt i telefon konstant mellan 11 och 14. Då ringde Björn igen och sa att han nog hade löst det! Kunde vi möjligtvis följa med och hämta en återlämnad bil? Herregud, vi kunde göra nästan vad som helst bara vi fick en bil! Några minuter senare hämtade han upp oss och vi fick träffa den andra av våra två hjältar. Vid Ringhals kärnkraftverk kunde vi hämta vår hyrbil, skriva alla papper och pusta ut. Äntligen var bilen fixad - vi kommer att kunna åka hem!!! Björn hade verkligen slagit knut på sej själv för att hjälpa oss och vi var så otroligt tacksamma!

En hel dag har gått åt till att bara reda ut allt praktiskt efter olyckan. Nu var det dax att börja jobba... det är ju lixom det vi är här för... samtidigt maler tankarna på hur otroligt nära ögat det var. Det handlade om millimetrar och sekunder. Att vi klarade oss är inget annat än ett under och det där med änglavakt är nog inte så överdrivet ändå. Det är definitivt någon som har koll på oss. Nu är det 5e eller 6e gången det är nära ögat för mej, frågan är hur mycket tur man kan ha...? Fast den här gången var det riktigt, riktigt nära. Alla som stannade efer olyckan var väldigt förvånade över att vi stod upp bägge två. Tankarna har gått åt alla håll idag kan man nog säga...

Ska berätta mer om allt Martin och jag pratat om idag i ett annat inlägg. Det är såååå mycket tankar. Vi kunde faktiskt dött!!!