Min ambition är...

... att införa mer glädje i mitt liv nästa år. Ledordet kommer att vara GLÄDJE, men även gemenskap och vänskap. Lite knepigt med det där sista eftersom vi är ganska ensamma, men men.

Jag är i grunden en positiv person som ser ljust på livet och hittar lösningar på det mesta. Så förra inlägget störde mej faktiskt en hel del. Jag brukar kunna hitta ljusglimtar även i de mörkaste stunder, men det har jag haft svårt att göra under 2014. Därför tänker jag anstränga mej extra mycket att hitta det positiva och återfinna glädjen med livet under 2015. Det är mitt mission!

Jag avger aldrig nyårslöften, jag har däremot alltid ett och samma mål; att bli snällare mot mej själv och ta bättre hand om mej. Jag blir bättre och bättre på det och under 2014 mådde kroppen bättre än på många många år. Under 2015 måste knoppen hänga med, då måste det in mer glädje i livet. Jag måste skratta, ända nerifrån tårna igen! Jag måste tillbaka till det som är jag.

Vikten är ok, även om jag vill ta bort de där kilona jag la på mej efter mina operationer. Jag vill bli starkare och kunna springa längre, nu när jag inte har något som hindrar. Jag vill må bra och bli starkare.

Jag vill göra en resa, gärna till värmen i vinter. Jag hoppas verkligen att Ving återupptar resorna till Gambia så vi kan åka dit och hjälpa vår familj som det var tänkt. Men nu när Martin har fått jobb så kanske vi kan dra iväg till London eller nåt annat kul ställe över påsk eller nåt. Sen finns en dröm om att få åka på en träningsresa, gärna med Leila till Dubai... men det är nog för dyrt.

Å får vi bara ordning på saker och ting och tillbaka harmonin i vårt hem, så kanske vi tar ett nytt uppdrag som familjehem. Det skulle kännas bra att hjälpa nån liten parvel som behöver oss och samtidigt får jag en inkomst. Avslutet sist blev så konsigt och vi vet inte alls vad som hänt med "lillpojken". Men det är inget vi kan göra något åt, däremot kan vi hjälpa någon annan.

Även om jag skulle vara lyxsambo, så blev jag "redaktör"... så våren kommer innebära en hel del jobb antar jag. Det är helt ok! Jag jobbar ju lite när jag vill. Men på midsommar kommer jag att vara ledig! Då ska vi ju vara på Öland och arrangera midsommarfirande för andra ensamma och andra som bara vill göra något annorlunda. Då blir det Lammet & Grisen för hela slanten med alla som vill! Glädje - Gemenskap. Ledorden för 2015.

Jag känner en försiktig förhoppning om att 2015 kommer att bli riktigt bra. Mitt ledord är Glädje. Vilket är ditt?

Måtte 2015 bli bättre!

Dax att summera året. 2014 kan man väl säga är året då mina fysiska förutsättningar förändrades till det bättre, men den psykiska påfrestningen blev så stor att jag var nära att ge upp. Vi börjar från början:

Första halvåret gick mest åt till att jobba och samtidigt förbereda för vårt avslut på Viktväktarna. Martin jobbade, pluggade och skrev sina sista tentor. Och som vanligt kämpade vi med vår vikt. I mars bokade vi vår resa till Gambia och började räkna dagarna till avresan i november. Senare i mars dog min svåger. Det var en käftsmäll som golvade oss alla och allt blev oerhört jobbigt. Senior flyttade hemifrån samma dag, han fick en chock och var tvungen att göra en omedelbar förändring. Vilket senare skulle visa sej att det kanske inte var så smart...

I slutet av maj jobbade vi vår sista dag och Martin tog sin examen. Nu skulle vårt nya liv börja. Jag skulle vara hemma och ta hand om mej och förbereda inför min bröstförminskning. Martin skulle såklart få jobb direkt och börja sitt liv som dataprogrammerare. Det blev inte som någon av oss hade tänkt det. Jag kollade upp min gråstarr och fick veta att jag omedelbums skulle göra en operation av ögonlocken. Jag såg inte alls så bra som jag trodde, så operationen var ett faktum.

Martin fick inget jobb innan sommaren, så vi drog till Öland redan i Juni. Ett par veckor senare åkte vi hem för att ögonläkaren skulle sätta kniven i mej. Operationen var otroligt lyckad och jag förstod hur begränsat mitt synfält varit när jag såg bilden här brevid. Direkt när stygnen var borta åkte vi tillbaka till Öland och stannade resten av sommaren. Martin sökte mängder med jobb och vi trodde att bara sommaren var över så skulle han börja jobba.

Under sommaren visade det sej att Senior mådde väldigt dåligt och han hamnde i en rejäl svacka. Drygt 2 års trassel hade tagit hårt på honom och nu försökte vi tillsammans att trassla upp allt. Allt hade uppdagats redan under våren och redan då hade jag försökt hjälpa honom med en del, men tyvärr fanns det mer... mycket mer... det handlade om pengar, hot, lögner och en massa annat. Sonen flyttade hem igen och blev sjukskriven, jag gick i backen, Martin mådde dåligt både av detta och att han inte fick jobb och allt vara ett enda stort kaos. Samtidigt skulle jag hålla vikten och må så bra som möjligt inför nästa operation, bröstförminskningen som jag väntat på i 15 år.

När jag åkte in för att sövas mådde jag väldigt, väldigt dåligt psykiskt. Det finns alltid risker med att sövas, särskilt när man dessutom har en dokumenterad sömnapné. Å jag var väldigt svår att väcka efter operationen, så svår att jag höll på att bli kvar på sjuhuset. Jag får absolut inte sövas igen på ett bra tag framöver. Men operationen gick ändå bra och resultatet blev även den här gången lyckat. Som jag skrivit förut så har det varit en livsförändrande- och livsförbättrande operation. Men att läka kroppen samtidigt som den utsätts för stress är inte bästa förutsättningen. Stressen ökade dessutom under hösten och i november var det så illa att jag förlorade allt hopp. Den känslan var fruktansvärd!

Kroppen mådde egentligen bättre än någonsin, men med psyket var det värre och det kändes så otroligt orättvist. Här hade jag äntligen fått den hjälp jag bett om i många, många år och nu när jag nåt ända fram skulle sonens leverne sabba allt. Jag fick inte möjlighet att glädjas över min nya, friska kropp alls - det enda jag gjorde var att stressas över allt som hände sonen och försöka hjälpa honom ur alla de olika knipor han satt i. Så hösten kantades av att läka efter operationen och sonens trassel. En stor tyngd föll av mina axlar när han fick jobb, det var iaf ett stort frågetecken som rätades ut. Med den löneförhöjning som följde med det nya jobbet kan vi nu vara säkra på att han klarar en hyra när han väl får en lägenhet. Men tyvärr uppdagades nya trassel, det sista så sent som igår.

Visst var det skönt att sonen fick jobb, men Martin stod fortfarande utan... han sökte mängder med jobb och började söka sej bort från Stockholm. Men hösten gick, vintern kom och julen började närma sej. De uppdrag som jag hade i Tingsrätten och som kontaktperson, plus sparade pengar och bloggen höll oss flytande. Bloggen ja... den började leva sitt eget liv redan under våren och besöktantalet har mer än dubblats under året. Så är det när man har dödsfall och annan skit runt sej, då läser folk... Jag blev bjuden på kul event, det fick mej faktiskt att överleva hösten. Att fly in i en låssasvärld gjorde att jag klarade av min verklighet hemma.

I november skulle vi åka på resan som bokades i mars. Gambia och Smile väntade på oss. Men så drog Ebola in över Afrika och världen lamslogs. Trots att Gambia inte drabbades så ställdes resorna in och ytterligare en gång var det som att få en käftsmäll. Å har man inte riktigt hunnit resa sej från den förra så golvas man direkt igen. Det var en stor sorg att inte få åka iväg, det gjorde nästan fysiskt ont att få beskedet. Allt vi sett fram emot; solen, värmen, vännerna...

Jag bloggade vidare och fick en idé om att starta ett livsstilsmagasin på nätet. Martin hade ju fortfarande inget jobb och nappade direkt på idé. Han byggde en websida på bara några dagar och jag skrev texter så fingrarna glödde och 14/12 smyglanserade vi Du i Fokus. Nu får 2015 utvisa om min idé funkar, jobb har jag iaf skaffat mej... Å då fick även Martin jobb! Äntligen såg vi ljuset, äntligen fick vi något positivt att glädjas åt!

Så efter ett toppenår för kroppen, men ett skitår för knoppen hoppas jag nu att 2015 ska vara bättre som helhet. Vi vill inte ha några dödsfall, Martin ska få jobba ostört på sitt nya jobb. Vi hoppas få åka till Gambia och gör ett nytt försök till hösten igen. Magasinet ska lanseras på riktigt med pressreleaser och allt som hör till, så får vi se hur det går. Jag hoppas att trasslet med sonen är över, jag orkar inte mer. Jag vill bara ha lugn och ro!!! Jag vill ha in glädje i vårt liv igen! Glädje, lugn, harmoni! Jag har gjort och gör allt jag kan för att komma dit, resten ligger i händerna på sonen. Om han verkligen vill mej väl och väljer att sluta trassla, då kommer allt att bli toppen. Ååå, som jag önskar att det är så. Det enda jag önskar faktiskt.

Så jag lägger 2014´s elände bakom mej och ser fram emot ett lugnt och harmoniskt 2015. Om ett år vet vi hur det blev...

Snälla! Jag ber er!!!

Ett inlägg om året i detta ämnen blir det... nu är det dax... det handlar om fyrverkerier. Resten av året agerar jag på andra sätt. Jag har bla skrivit ett antal motioner om ämnet.

Förra året hamnade vi i Expressen, i år har det iaf varit lugnt på mediafronten. Men på smällandet är det inte lugnt, låååångt ifrån! Snälla ni! Jag ber er!!! Skjut era fyrverkerier runt 12-slaget! För både människor och djurens skull.

Som vanligt kör smällandet igång vid lucia. I söndagskväll lät det som nyårsafton utanför oss, det smällde oavbrutet från tidig eftermiddag till efter midnatt. Den stackars pälsbollen vågade knappt gå ut och kissa. Så fort det var minsta avbrott i smällande nästan kastade vi ut honom för en snabb kiss så han inte skulle tvingas kissa inne. Långpromenad var helt uteslutet hela söndagen, de andra dagarna går Martin ut med honom så tidigt han kan. Innan marodörerna vaknar... På nyårsafton får han vanligtvis knipa väldigt väldigt länge.

Förra året höll smällandet på till sista januari. Hur vet jag det? Jo, jag fyller år då och det var sista gången jag hörde en smäll. 6-7 veckor hade vi alltså problem att ta promenader med hunden, pga att folk inte kan respektera varandra och de regler som gäller kring fyrverkerier. Jag kan tycka att det är fint att titta på, men smällandet gillar jag inte. Jag har dessutom sett för många olyckor på nära håll, för att det ska vara njutningsbart fullt ut. Fyrverkeripjäser som stryker över ryggen på en människa som vrålar av smärta är inte vacket, inte ett öppet hål i handen heller. Men några mindre fyrverkerier, över ett öppet område, utan knall - helt ok!

Men det handlar inte bara om smällandet och våra djur. Det handlar för mej främst om alla de små flickor som framförallt jobbar i de fabriker som gör fyrverkerierna. Deras händer passar bäst till att göra pjäserna, eftersom de är små och därför anlitas de mest för jobbet. Men det är farligt och mer än en gång har fabriker flugit i luften och många tusen småtjejer har strukit med. Små flickor som tvingas arbeta pga deras små händer passar för jobbet och som sedan dör eller riskerar att dö pga att rika människor vill ha lite underhållning. Rika människor som också i vissa fall dör eftersom de inte handskas respektfullt med varorna.

Men sen har vi även miljöaspekten. Alla de ton med bly som släpps direkt ut i vår natur. En miljöförstöring som jag inte förstår att Miljöpartiet inte ifrågasätter alls. På Skytteklubben tvingas vi återvinna patroner för att de inte ska bli kvar minsta blypartikel för att riskera vår miljö. Vi tjatar på skyttarna att tvätta händerna noga och inte peta sej i ansiktet när de tagit i patronerna. För deras egen säkerhet och hälsas skull... Småungar pillar med smällare och fyrverkerier utan att någon har en tanke på att de borde tvätta händerna. Å hur mycket skräp ser vi dagen efter. Var är miljötänket???

Jag vill inte verka rabiat eller vråla om förbud. Men ju mer jag tänker på det, desto konstigare blir det att detta faktiskt är tillåtet. Här eldar man upp miljontals med pengar. Djur dör av chocken, får missfall, hamnar i panik och sliter sej. Det är en enorm skaderisk och många personer per år blir blinda och förlorar fingrar eller hela händer. Det är dessutom miljöfarligt. Små barn dör i tillverkningen. Man tjatar om att motverka barnarbete och miljöförstöring och ändå är detta tillåtet. Visst är det konstigt???

Nu vädjar jag till er som ändå ska skjuta iväg fyrverkier att bara göra det timmarna runt 12-slaget. Så att vår pälsboll kan kissa när han behöver under dagen. Slipper ligga och skaka under bordet eller på toaletten större delar av dagen. Så att vi kan få en trevlig kväll, utan att vara oroade för att han ska dö av traumat. Jag ber er helt enkelt att visa hänsyn. Det är faktiskt inte svårare än så.

C-kupan fyller 4 månader - bilder!

Före

Nu börjar jag fatta vad som hänt. Knoppen börjat synka sej med kroppen. Jag köper fortfarande fel storlek på kläder till överkroppen och tar 44-46 eller L automatiskt. Men oftare och oftare tar jag 38 eller M och istället för E80 kan jag ta C80 i behå. Å då kan man ju även shoppa på rea  :-)

I våras köpte jag en vinterjacka på rean i mindre storlek för att ha till den här vintern. Den förra hängde som en säck efter operationen. Den nya passar, men jag gillar den inte! Idag hittade jag en ny på rean!!! Så glad blev jag! Nu har jag iofs klickat hem en på rean från Klingel också, men vem har sagt att man inte kan ha två? Att ha kläder som passar och är fina är jag inte bortskämd med, men jag kan tänka mej att bli!

När jag ser på bilden här ovan så ser jag en person som har ont i ryggen, är missnöjd med precis allt hon tar på sej, som sover dåligt och känner sej allmänt fel. På bilden nedanför ser jag en person med rätt proportioner på alla kroppsdelar, som sover bättre och inte har alls lika ont. Jag tycker också att jag ser att kroppen ser rakare och friskare ut. När hade jag en trekantsbikini senast lixom? Att den långa konvalecensen gett tre kilo extra på den nedersta bilden är inte så kul, men de tre plus två till ska bort till sommaren. Tror jag ska ta bilder från sidan nästa gång, skillnaden syns mer så.

Efter

Förr hade jag alltid behå i t-shirtmodell. BREDA axelband och allmänt tråkiga i utseende. Spagettiband eller axelbandslösa klänningar var uteslutet. Det flesta kläder inhandlades med tanke på att behån inte skulle synas för mycket eller att bröstpartiet skulle bli så lite framhävt som möjligt. Bara att hitta en ny behåmodell efter läkningen var ju ett jäkla jobb! För att inte tala om storlek... jag gick in i tre olika butiker, som alla fick mäta och hjälpa mej. Två av dem sa samma sak, den tredje var ute och cyklade. Ärr och hud är lite känsligt så jag vill ha lite vadderat som skydd, dessutom syns bröstvårtorna ganska mycket genom tyg - ytterligare en anledning att ha vadderat. Så till slut kom jag fram till att vadderad push-up var min grej. Det finns många på rean...

Då blir det snygg form och en lagom storlek och kläderna sitter som jag vill. Uppifrån ser allt ut ungefär som förut, förutom att jag inte har bröst under hakan som tidigare. Men i spegeln är allt helt annorlunda, iaf när jag är naken. Brösten är ju jättesmå! Alldeles perfekta! Det här är jag, så här borde jag sett ut från början. Jag kan röra mej som jag vill, jag kan ha vilka kläder jag vill och jag har inte ont! Jag är så otroligt glad att jag vågade och orkade kämpa med vikten. Det var värt precis allt! Ett helt nytt liv.

Å jösses va kul det är att shoppa  :-)

Att flytta ett piano...

Kommer ni ihåg att vi gav bort vårt piano förra året? Vi hade försökt att sälja det under en lång tid men inte en enda en var intresserad av att köpa det hur mycket vi än drog ner priset. Allt pga av en enda sak; flytten av det. Ett piano är TUNGT!!!

Äldre pianon har nämligen blyram i bakstycket och det är ju dessutom ganska otympligt även till storleken. Det går ju inte att trycka ihop det direkt... till slut försökte vi att ge bort det till någon bekant. Men ingen nappade på heller... skolorna runt omkring var intresserade, men backade pga flytten. Så där stod vi med ett piano för mycket.

Vi ville nämligen ha plats för en ny soffan och då fick pianot stryka på foten. Sonen som spelat på det ville inte heller ha det, mycket pga flytten. Till slut satte vi ut det på bjussa.se som bortskänkes. Det var med stor sorg i hjärtat, det här var ju mitt piano som jag fick när jag var 6-7 år. Nu fick vi napp!

Ett kollektiv med ungdomar ville ha det! Flytten var fortfarande ett problem, men de hyrde en liten lastbil och de var 4-5 stycken starka, villiga och glada ungdomar som kom för att ta med sej det hem. De hade behövt vara minst en till... men efter MYCKET bök så stod till slut pianot i bilen och vi alla pustade ut.

Tänk om vi vetat om att det fanns ett företag som specialicerat sej på just pianoflyttar, nämligen www.pianoflytt.nu . Då hade vi bara ringt ett samtal, tagit reda på priset och tipsat de som var intresserade. Så mycket enklare allt hade varit!!!

Martins tredje lön borta...

Jag har världens bästa Martin, men det visste ni ju redan  :-)

Efter att ha levt på sparade pengar sedan i juni har vi förstås massor med planer för Martins första lön i januari. Den ska bla gå till en rejäl besiktning av pälsbollen, vaccination för honom mm. Den skulle också gått till den där sistaminutenresan som vi inte hittade, så de pengarna sparades alltså. Istället tar vi nog en resa över kristihimmelhelgen. Martin behöver dubbla månadskort, ett för Stockholm och ett för Uppsala, så en del kommer att gå dit också. Eftersom han köper årskort är vi nu framme på hans andra lön... typ...

Åsså har julrean börjat och eftersom vi inte kom iväg på någon resa har vi självklart kollat in den lite... när vi ändå är hemma... igår tog vi ett varv i Kungens Kurva och Skärholmen och kom hem med några kassar. Bara sånt vi behöver förstås... nästan... En ny ljusstake till köket till nästa jul, två par hundpromenadskor till Martin, två nya toppar till mej och lite annat smått och gått. När jag vill ha något säger han nästan aldrig nej, tvärtom faktiskt. Är jag tveksam så bestämmer han att jag ska ha det  :-)

När vi kom hem kollade jag igenom rean på Halens, Cellbes och alla de andra postorderbutikerna. Så blev det lite nya inköp och vi är väl inne på Martins tredje lön nu. Nä, vi köper faktiskt inte en enda sak på kredit, det skulle jag aldrig göra. Det är fortfarande sparpengar och de pengar som jag tjänar som används. Hans lön kommer däremot att fylla på sparandet igen, äntligen påfyllning, för nu är det nästan tomt. Åsså vann jag ju kläder för 3000 kr på Klingel.se som jag också använde en del av när jag satt och klickade igår. Bland annat en rejäl och snygg jacka som jag hoppas ska passa och kunna användas länge.

Att ha en ny kropp innebär ju faktiskt att man behöver en hel del nya kläder. E-kupan krävde 44-46 i överdelar, C-kupan kräver bara 38. Men det har jag inte fattat än, utan klickar hem 40-42 som oftast är för stort och får skickas tillbaka. Imorrn är det fyra månader sedan operationen och nu börjar jag fatta hur jag ser ut. Men det har tagit tid! Jag har bytt utan nästan hela min garderob, det gamla har jag drunkat i. Imorrn blir det lite nya bilder, kolla om ni vill. Jag vet att ni är några som ska göra era operationer efter nyår och är nyfikna. Jag önskar er all lycka! Och roliga shoppingturer  :-)

Nu ska jag ta en tur på löpbandet, tacon ska bort! Japp, så är det. Här är inga problem med julmaten, men taco två dagar i rad var inte så smart. Imorrn är det vägning...

Husarrest

Kylan har kommit till Stockholm. Ni som bor i Norrland kanske
tycker att det är mesigt med 12-13 minus, men vår kyla är fuktig och enbart obehaglig. Jag tar hellre 25 minus i Jämtlandsfjällen än 10 minus i Stockholm!

När tempen faller under 10 minus får hunden dessutom husarrest. Han får köldkramper och har svårt att vara ute. Höfterna krampar och han kan inte röra sej, då blir det att bära 14 kg hund om man är ute och går. Så han får nöja sej med snabba turer i trädgården just nu, resten av tiden ligger han under en filt i soffan.

Vi trivs också bäst hemma när det är kallt. Jag sitter i soffan och jobbar, tar en tur på löpbandet och myser med nån film eller bok. Magasinet uppdateras minst en gång om dagen, nu har Martin fixat att man kan dela länkar också - så testa det. Behöver ni tips till nyår så finns en massa god mat på våra matsidor. Vad sägs om hasselbackspotatis och pepparbiff?

Men just idag tänkte vi faktiskt åka iväg till Kungens Kurva och Skärholmen och kolla lite på rean. Vi har fått lite julklappspengar och har några grejer som vi behöver, nu ska vi se om det finns några fynd. Sen blir det nog en tur på löpbandet för att få upp värmen igen  :-)

Hur har ni det? Firar ni jul idag med eller planerar ni för nyår? Vi har nog bestämt oss för att ta ett tolvslag i sängen. En massa gott att tugga på, hunden begravd under täcket så han blir trygg och en bra film. Vill nån göra oss sällskap får denne ta med pyjamas och en godispåse.

Ha en fin dag i kylan!

Man trodde att vi hade dött i tsunamin

Thailand 2001-2002 (?)

Idag är det 10 år sedan vågen spolade bort delar av Thailand, Aceh, Maldiverna och Sri Lanka mm. Det är lite suddigt vad som hände där på morgonen... jag vet bara att jag blev väckt väldigt tidigt av telefonen av en kompis som jobbade på riksdagen. Han hade redan förstått omfattningen och börjat ringa runt efter kylcontainrar... Han satt alltså inte i regeringsposition, utan arbetade i riksdagen för oppositionen och hade inget med den långsamma processen att göra. Tvärtom!

Jag jobbade som personlig assistent då och både hemma och på jobbet satt vi som klistrade vid tv´n och radion för att få så mycket information som möjligt. Vi hade inga nära vänner på plats i Thailand, men det som hänt var så fruktansvärt att det inte gick att tränga bort det. Så jag tittade och blev upprörd över regeringens långsamma reaktion. Att skylla på julhelg var så lågt att man bara blev förbannad! Hur svårt var det att flyga ner hjälp? De andra länderna gjorde ju det!

Egypten 2004-2005

Vi var alltså hemma, men åkte till Egypten den 28 eller 29 december. På Arlanda mötte vi trasiga människor, vissa helt apatiska, utan tillhörigheter, ensamma barn, barfota... fruktansvärt! De fick gå en särskild väg på Arlanda för att få hjälp vid hemkomsten. Jag antar att de fick träffa både präst, psykolog och sjukvård redan på plats vid ankomst. Det var faktiskt ganska skönt att åka iväg och släppa all rapportering, även om det samtidigt kändes lite som ett svek att åka iväg och koppla av. Jag och barnen, vi var ju fortfarande en familj.

Vi njöt av sol och värme, killarna dök med tuber för första gången. Mina föräldrar kom dit efter en vecka och vi hade sista veckan tillsammans. Det enda konstiga som hände under semestern var att allt vatten vid vår strand försvann. 100 meter ut låg fiskar och sprattlade... båtar torrlades och gick varken att få ner i vattnet igen eller upp på stranden... hur konstigt som helst. Å det där vattnet kom inte tillbaka medan vi var där. Någon sa att jordbävningen innan tsunamin skapat en djup havsspricka, och vårt vatten hade tydligen gått till den sprickan... jag vet inte om det är sant, men konstigt var det.

Så åkte vi hem och när barnen kom tillbaka till skolan blev de överfallna av gråtande och skrikande kompisar. De hade tydligen trott att vi varit i Thailand och omkommit. Jag trodde att alla visste att vi varit i Egypten och aldrig varit oroliga för oss. Men tydligen hade inte informationen gått fram som den skulle... så folk trodde att vi dött. Så mitt i allt sorgligt, rapporteringar om kistor som kom till arlanda och familjemedlemmar som tappats bort, stod vi - helskinnade. Vi kom med lite lite glädje mitt i allt sorgligt.

Sri Lanka 2005-2006

Något år innan badade vi i Thailands vågor, samma år i Egyptens och året efter i Sri Lankas vågor... samma vatten, olika stadier. Ett vackert oförstört Thailand, ett förundrat Egypten där vattnet försvann och ett halvt bortspolat Sri Lanka under uppbyggnad. Vatten har en enorm kraft, det är iaf ett som är säkert. Man ska ha respekt för naturen och naturkraften. Frågan är hur mycket vi själva bidragit till katastrofen och framtida katastrofer med tanke på hur vi misshandlar vår planet?

364 dagar kvar!

Julafton är över och det är ett år till nästa gång. Eller nästan... 364 dagar  :-)

Om en vecka har vi ett nytt år, det känns varje gång som att vända blad till ett nytt liv. Ett bättre liv, oftast. Alltså är det dax att börja summera 2014 och göra upp nån slags plan för 2015. Det ska jag göra mer detaljerat i ett separat inlägg, men lite funderar jag över redan nu.

2014 har varit enormt innehållsrikt! Jag har gjort två operationer, en visste jag om när året började och såg fram emot med skräckblandad förtjusning. Jag skulle ju göra min bröstförmiskning! En livsförändrande och livsförbättrande operation! Å visst var det det! Jag mår så otroligt mycket bättre! På hälsofronten blev allt alltså hur bra som helst och jag kunde verkligen ha njutit av min nya kropp om inte sonen fortsatt att trassla och ställt allt på sin spets under sommaren. Dessutom hade vi ett dödsfall i familjen som förmörkade vår tillvaro redan på våren. Det var alltså en hel del som tog bort den där lyckliga känslan över en ny fungerande kropp och det känns faktiskt lite orättvist att jag inte kunnat glädjas så mycket åt den som jag önskat. DET hoppas jag kunna göra ostört 2015!

Att vår efterlängtade resa till Gambia ställdes in, var förståss också en stor sorg. Att vi inte fick träffa våra vänner som behövde vår hjälp eller känna sanden mellan tårna... efter allt jobbigt var det ytterligare en sten som lades på allt annat och jag gick i backen ganska illa. Vi hade verkligen behövt den resan, hela familjen. Nu blir det kanske nästa år, om det går några resor.  

Mitt i allt avslutade vi vårt jobb med Viktväktarna och 14 år gick i graven. Martin skulle byta karriär och jag skulle bli lyxsambo och ta hand om mej. Men han fick inget nytt jobb.... tiden gick och plånboken blev allt tunnare... Jag fick en idé om ett livsstilsmagasin som Martin nappade på, så helt plöstligt var vi företagare igen och DÅ fick han jobb! Så nu är jag redaktör för Du i Fokus och han börjar på Kitchentime direkt efter nyår. Så det kan bli  :-)

Så här sitter jag och försöker få ordning på allt som hänt och planerar för det som ska hända. Ett år går snabbt, men mycket händer på vägen. Lite för mycket tycker jag. Jag önskar mej ett lugnt 2015, gärna lite händelslöst och absolut inga dödsfall!

Idag blir det mellandagsshopping! Senior är på väg till Öland, Junior bygger om hemma, vi bara är... För oss är julen över, ingen mer julmat så långt ögat når. Här blir det sallad till lunch, korv och makaroner till middag och motion bestående av mellandagsrea. En lugn dag - jag gillar lugna lite småtråkiga dagar. Fler såna tack!

Ha en fin juldag och ta hand om varandra. Kärlek och hälsa är det viktigaste av allt.

Onepiecetime!

Klockan är inte ens 22 och vår julafton är över. Allt har varit väldigt lugnt, precis som de senaste åren. Lugnt. Skönt. Som det ska vara.

Vi började med frukost kl 10 hos min faster. Där var vi 11 personer som tuggade i oss av gröt och skinkmackor. För första gången på flera år har vi nu två små barn i vår släkt som numera förgyller våra högtider. Klart det är kul med ungar på julafton  :-)

Vi var hemma igen vid 12 och då gick jag och la mej. Jag har haft en dålig dag med ont i benen, trötthet och frusen. Så jag tog med mej hunden under duntäcket och där låg vi nån timme innan det var dax att fixa till sej för nästa anhalt. Tillräckligt för att klara resten av dagen.

Vi fixade det sista, packade ihop allt och åkte hem till mina föräldrar. Där fixades mat, mystes i soffan, pratades och hade allmänt trevligt. Kalle Anka började, Martins föräldrar kom också och snart högg vi in på julmaten. Inget överflöd, men mätta blev vi definitivt. Den obligatoriska skinkan fanns där, men för mej lockar syltan mer. Det är enda gången på året som jag äter det, så det blev två mackor.

Efter maten trillade vi ihop i soffhörnet, smultrontårtan som min mamma alltid bjuder på till jul hade bytts ut till små smultronbakelser. Smultron från Öland med smak av sommaren. Medan vi fikade agerade Senior tomte och delade ut våra julklappar. Jag fick ett presentkort på massage, en bok jag önskat mej, en Ölandsflagga och lite annat smått och gott. Bara bra grejer som är användbara. Till Martin hade jag köpt en onepiece, en rååååsa! Bland annat för att det inte fanns nån annan färg i hans storlek, men också för att den var fin. Tyvärr måste vi lämna tillbaka den eftersom den är för kort, då tog jag ändå en storlek större än det stod i tabellen. Men han var väldigt söt i den!

Vi kom hem vid 21 och jag kröp genast i min onepice och körde igång en film. Jag gillar svenska filmer, så nu sitter vi och kollar på Medicinen med Helena Bergström mfl. Hittills verkar den helt ok. Samtidigt sitter jag med datorn i knät, bloggar, jobbar... som vanligt alltså.

Julafton är över, maten är uppäten, julklapparna är öppnade. Vi har sjunkit ner i tv-soffan med gott i glasen och hunden mellan oss. Nu är det 365 dagar till nästa gång. God fortsättning!


Ps. vi har inte hittat någon sistaminutenresa, så det blir alltså att genomlida nyår hemma... blä!

God Jul från oss!

Önskar er en riktigt härlig, lugn och trivsam dag.

Strax blir det frukost hos faster med kusinerna och deras familjer. Senare åker vi till mamma, äter mat tillsammans med våra föräldrar och barnen och öppnar julklappar i lugn och ro. Är nog hemma ganska tidigt och har förmodligen krupit i onepiecen innan 21.

Rapport kommer  :-)

Medan du äter din skinkmacka...

Sitter här, dan för dan, och funderar. Under granen ligger kanske 10 julklappar från oss i familjen till varandra. Inget överdåd, men tillräckligt. Apropå gårdagens inlägg så tycker jag att hela familjen hållit sej ganska måttliga med inköpen.

Jag sitter här i mitt ombonade och julpyntade hem. Jag som älskar julen men i år inte ens ville julpynta. Höstan var rejält psykskt jobbig och jag hade tom förlorat hoppet om sonen. Men på nåt sätt vände vi långsamt skutan och nu ser det ut som att vi kan blåsa faran är över och pusta ut. Inget är säkert, men det känns bättre än på mycket länge.

Jag har inte en gnutta julmat hemma, men vet att jag får så det räcker hos mamma imorrn. Där kommer vi att fira julen tillsammans med barnen och Martins föräldrar i lugn och ro. Å på morgnen äter vi frukost med mina kusiner och deras familjer hemma hos min faster. Härligt sällskap, gemenskap, mat och julklappar. En helt vanlig jul i mångas ögon.

Då går tankarna till Magda Gad. Har ni hört talas om henne? Magda är något yngre än mej och frilansjournalist. Hon har precis åkt till Liberia för att dokumentera folket mitt i ebolaland. Hon skulle bara vara där ett kort tag och komma hem till jul, men kunde bara inte åka hem efter allt hon sett. Så hon har bestämt sej för att stanna på obestämd tid. Hon har blivit hotad med vapen, sett folk dö, kramat föräldralösa barn och en massa annat. Å kan inte lämna landet. Hon kan inte åka hem, för hon är redan hemma. Känner jag igen det tror ni?

Magdas texter är otroligt starka. Med bilder blir de nästintill outhärdliga. Här sitter vi mitt i julstöket och enda problemet vi har är om julmaten ska räcka och om alla julklappar är inköpta. I Liberia får inte sjuka komma till sjukhusen eftersom man är rädd för att alla har ebola. Gravida kvinnor med komplikationer dör utan för sjukhusen i privata bilar och begravs med levande foster i magen. Medan vi sitter och tuggar på en macka med julskinka... Kontrasterna kan inte bli mycket större.

Jag vill inte skuldbelägga en enda av er, jag vill bara ge en bild av att det är stor skillnad beroende på vem man är, var man kommer ifrån och vilken bakgrund man har. Jag missunnar er inte skinkmackan, men önskar så förtvivlat att vi alla på något sätt kunde hjälpa Magda att hjälpa. Helst skulle jag vilja åka dit på en gång och hjälpa till, men det funkar inte rent praktiskt just nu.

Det känns trots allt väldigt bra att vi precis skickat ner mer pengar till Smile och hans familj så att de kan köpa något extra till jul. De är visserligen muslimer, men firar faktiskt lite jul ändå. Om inte annat så kanske barnen kan få lite godis eller familjen lite kött. Smile har det svårt just nu. Han var tvungen att tacka nej till ett fast helårsarbete eftersom han måste hjälpa familjen med odlingarna så att det får någon mat alls. När turisterna uteblivit har valutan blivit rätt värdelös, allt är skitdyrt och det finns inte mycket att köpa. Så de egna odlingarna är otroligt viktiga.

Våra pengar hjälper de 12 personerna att överleva. 400 kr i månaden, som de nu kan använda till det allra nödvändigaste som bla mediciner. Hade de inte haft våra pengar hade de förmodligen inte köpt några mediciner alls utan istället gått till en medicinman som ordinerat mysko grejer som ofta förvärrat tillståndet. Nu slänger han bara iväg ett meddelande på messenger så skickar vi pengar till vår vän Linda som köper medicinen som familjen sedan hämtar hos henne. Vi vet att pengarna används på rätt sätt. Tack och lov behöver de iaf inte oroa sej för ebola, den har inte nått landet. Jag hoppas att den aldrig gör det!

Vill ni hjälpa oss att hjälpa så får ni gärna höra av er! Varenda öre gör skillnad! Har ni en dålig dag så läs Magdas magiska texter. Ni kommer inte att må bättre, men ni kommer återigen påminnas om den rikedom ni faktiskt besitter. De allra flesta i vårt land, iaf ni som läser det här, har det väldigt bra. Det är mycket vi kan göra för att hjälpa andra och känna oss ännu rikare, i hjärtat.

God uppesittakväll på er <3 p="">

Jag blir äcklad!

Jag hade en förhoppning om att årets julhysteri skulle ha sansat sej lite mot föregående år. Så känns det iaf bland våra bekanta... men det visar sej att inköpssiffrorna kommer att slå alla rekord - igen!

Jag trodde att vi blivit klokare än så... eller ja... vi? Jag slutade för många år sedan att ösa grejer över barnen. Då var det mest för att ekonomin inte tillät det, sedan var det för att jag inte ansåg det nödvändigt. Barn behöver inte mängder med saker, de behöver få längta och kämpa lite för sina grejer. Dessutom är det ofta saker som ges bort och saker är bara materiel som man oftast klarar sej utan. Det är sällan som de ger ett bestående minne. Dessutom måste konsumtionen minska om vår planet ska överleva!

När min närmaste väninnan dog och lämna en sexåring efter sej, insåg jag vad jag verkligen ville ge mina barn. Nämligen minnen! Det viktigaste av allt den dag vi inte är tillsammans längre. Så jag började fundera på hur vi kan skapa bestående minnen som vi kan dela. Jag kom fram till att upplevelser var det utlimata sättet att skapa minnen. Så när barnen var 6-7 år började jag ge dem och mina föräldrar biljetter till olika saker. Det första var till Galenskaparna och Casinorevyn, barnen älskade den och pratar än idag om deras första teaterupplevelse.

Sedan har det rullat på. Det har varit bio, melodifestivalen, teatrar, musikaler och en massa annat. En upplevelse och ytterligare någon eller några små julklappar som de faktiskt önskat. Nu säger kanske någon av er att biljetter är väldigt dyrt. Ja, ca 450-500 kr. Men hur mycket kostar inte en legobyggsats? Eller en radiostyrd bil? Hur mycket pratar de om det där legot när de blir äldre...?

Jag säger inte att mitt sätt är det enda rätta, bara att det fungerar för mej och det jag vill uppnå. Jag vill skapa minnen för killarna att komma ihåg när jag inte finns längre. Det känner jag att jag lyckats med!

Mysfrukost

Förra helgen var jag och några bloggare till bjudna på frukost hos Bambi. Att kliva upp i ottan en söndag är väl inte riktigt min grej, särskilt inte som hela bilen var djupfryst och knappt gick att komma in i. Men det var absolut värt det!

Bambi har flyttat till hus i Flemingsberg, så för mej var det ju ganska nära. Ändå kom jag sist... Jag kom in i ett varmt och ombonat hem med brasa som sprakade trivsamt. Vi bjöds på fil och flingor, surdegsmackor, frukt, pepparkakor, plättar och juice från Innocent som sponsrat det hela. Jag gillar verkligen deras juicer! De finns i massor av olika smaker och en del av vinsten går till välgörenhet bla i Afrika. Me like!

I våras var vi inbjudna till pressfrukost med Innocent och då fick vi blanda våra egna juicer. Min var en Tropical Dream, men mycket blodapelsin, apelsin, passionsfrukt och lite annanas. Syrligt som bara den, precis som jag gillar det. Nu finns en Innocent Tropical med en del av de ingredienserna som funkar fint för min smak.

Vi åt, pratade, skattade och åt lite till. Himla mysigt var det! Tack Bambi för en riktig mysfrukost  :-)

Spam spam spam

Jag avskyr reklam i mailen!!!
Just nu vinner jag pengar, telefoner och fria spinns flera gånger om dagen. Dessutom får jag ta hur höga lån som helst utan säkerhet och kan köpa mängder mediciner på nätet. Jag blir så trött!!!

Jag skräpmarkerar nästan vartenda ett, men det hjälper inte. Jag överdriver inte om jag säger att det nog är 50 mail om dagen med bara skit. Visst är det bara att slänga, men eftersom jag får annan reklam och pressmaterial som jag är intresserad av så kollar jag faktiskt nästan varje mail så jag inte missar något viktigt. Så det tar lite tid, onödig tid!

Tänk om de där långivarna som säger att jag har för höga lån och för dålig ränta, visste att jag bara har 285 000 kvar i lån till 2% ränta... De har lixom inte så mycket att komma med i den frågan. Eller att jag avskyr spel på nätet och aldrig skulle spela på tex onlinecasino.

Så tänker jag på alla dem som faktiskt går på reklamen. Alla de som har ett spelberoende, går på ett erbjudande, spelar bort sina pengar och vänder sej till de här ställena där man kan låna pengar utan säkerhet. Hur många är de?

Eftersom de här mailen bara blir fler och fler så betyder det väl att folk faktiskt går på det? Annars skulle det väl inte fortsätta... Hur tänker du kring detta? Särskilt så här i jultider...

Funktioner försvinner...

Att leva med fibromyalgi är en spännande tillvaro. Men det är mer frustrerande än spännande. Vissa dagar funkar kroppen, andra dagar funkar den inte. Med tiden tappar man också funktioner och då blir man lite ledsen.

För dej som inte vet vad fibromyalgi är kan jag kort berätta att det är kronisk smärta som vandrar runt i kroppen. Till detta lägger du till trötthet, influensaliknande symtom och en massa annat. Man mår aldrig likadant två dagar i rad och man vet inte vad man klarar imorrn som man klarade idag. Det är svårt att planera och ingen fibropatient är den andra lik.

Jag har haft problem sedan tonåren, men fick inte min diagnos förrän strax innan jul förra året. Just det ja! Jag "firar" ett år som fibropatient! För mej var det en smäll på käften att få diagnosen, de första fem minutrarna... sen var det bara en bekräftelse på att värken och tröttheten var verklig och inget jag hittade på.

Jag vet att jag mår bäst om jag lyssnar totalt på kroppen, men att jag behöver röra på mej för att inte stelna till totalt. Så jag vilar de dagar som jag är tröttare än vanligt och tränar de bra dagarna. Just nu har jag en period när jag är enormt trött och har inte tränat på en vecka. Vi får se hur det känns nästa vecka. Jag passar på att vila ordentligt nu. När Martin börjar jobba är det ju en del saker som jag måste göra. Så det är bäst att passa på att vila medan jag kan.

Det är en knepig diagnos att leva med, men man får göra så gott man kan. Värst är det när jag upptäcker att det är vissa saker jag inte längre kan göra. Som att kavla. Jag skulle baka förra veckan och upptäckte att händerna inte längre klarar att kavla med brödkaveln. Surt! Det gör för ont och jag kan inte greppa ordentligt. Samma med bowling som jag tycker är skitkul. Jag kan inte längre hålla det tunga klotet och får så ont i ryggen efter att jag knappt kan gå.

Just händerna är ett jäkla problem! Jag tappar saker och vet inte hur mycket jag slår sönder per månad. Det är glas, jag kantstöter tallrikar, tappar grejer osv. Å då blir jag förstås irriterad och sur. Svårt att acceptera. Ett annat problem är väskor. Jag kan inte bära handväska för länge, då får jag ont i ryggen. Igår upptäckte jag att jag inte längre kan bära ens lätta saker under en längre tid (från centrum och hem, ca 10 minuter) då domnar armen och är svår att räta ut igen.

Just det här med funktioner som försvinner eller värk som förvärras är väldigt svårt att acceptera. En del måste jag ju acceptera och sånt som Martin enkelt kan hjälpa mej med är såna saker som är enkla att lägga bakom mej. Men som idag när jag upptäcker att jag knappt hinner blir färdig på toa innan fötterna domnar bort. Det är svårare att acceptera och jag blir bara irriterad. Ska jag inte ens få sitta på toa så länge jag vill? Det är ju enda sättet som magen funkar på! Att sitta där och spela wordfeud tills man gjort det man ska... inte ens det funkar alltså längre... fan!

Tänk om man kunde köpa sej en frisk kropp. Då hade jag tagit vilket banklån som helst och till nästan vilken ränta som helst. En av de viktigaste sakerna är nämligen att vara frisk. Att ha en kropp som fungerar och gör det man ber den om. Men pengar kan inte köpa hälsa, tyvärr... Inte när det gäller fribro iaf  :-(

Inga tabun, sex, sterilisering mm!

Nu har vårt magasin Du i Fokus varit igång i snart en vecka. Kategorierna får mer och mer innehåll och vi ser att läsarantalet ökar och att man klickar runt en hel del mellan de olika kategorierna. Precis som vi hade tänkt!

Tanken är att magasinet ska innehålla hela livet och just idag har vi brutit ett tabu. Vi har precis lagt upp en text om sterilisering och hur det går till. Sånt man kanske inte pratar med sina vänner om... Martin gjorde sin sterlisering för drygt 6 år sedan och har varit öppen med ingreppet från första stund. Men det är tydligen väldigt ovanligt. Underlivsfrågor är lite läskigt...

När vi träffades så hade jag redan bestämt mej för sterilisering, men efter en snabb överläggning vid vår första gemensamma frukost kom vi överrens om att det var bättre att han gjorde det. Det är nämligen mycket enklare för män att göra ingreppet. Ingen sövning eller sjukskrivning och knappt något som kan gå fel. Han bad om remiss, fick träffa psykolog och två månader senare var det gjort!

Jag var 38 år och ville absolut inte ha fler barn. Jag ville heller inte ha en spiral i min kropp eller tillföra en massa hormoner. Han var 35 och ville inte ha några barn överhuvudtaget. Så beslutet var inte svårt för någon an oss. Det var nog omgivningen som tyckte det var värre. Andra har ju alltid väldigt mycket åsikter... Vi fick bla höra att jag hade lurat honom på barn, att han skule ångra sej osv.

För oss var det alltså ganska enkelt. Men vi har hört att män är oroliga för att potensen ska förändas, att de är läskigt att man skär i det området eller att överhuvudtaget dra ner brallorna och visa det heligaste man har för en läkaren. Hellre låter man kvinnan ta hela ansvaret, äta piller, ha spiral och en massa annat, än att göra ett enkelt ingrepp och skydda sin kvinna. Martin gjorde detta för sin skull (det tog 10 minuter, han vill absolut inte ha barn) OCH för min skull, för att jag ska slippa stoppa i mej en massa onaturliga grejer som jag inte mår bra av. Det ska poängteras att Martin inte känt av sin sterilisering alls, sedan den gjordes! Det finns inte en enda nackdel, bara fördelar!

Sånt här skriver vi alltså om i magasinet, bland annat!!! Där finns inredningstips, skönhetstips, restips, recept och en massa annat. Och vi uppdaterar dagligen, ibland flera gånger per dag. Så kika in lite då och då så ni inte missar nåt. Å har ni tips på sånt som vi borde ta upp är det bara att maila till info@duifokus.nu eller skriva här nere i en kommentar.

Nu är vi gång och det känns faktiskt väldigt bra!

Att bli sedd

Att bli sedd och vara en del av ett sammanhang är oerhört viktigt. Att få bekräftelse för att man finns  helt enkelt. Vissa människor har det naturligt i sej att se och bekräfta andra människor. De här människor har ofta även andra positiva egenskaper och är väldigt behagliga att vara tillsammans med. Andra ser inte andra personer än sej själva, de är rätt obehagliga typer...

Alexander Erwik är en sån person som ser alla! Alexander driver Finest.se, han har mängder med bekanta och folk runt sej ungefär precis hela tiden. Folk drar i honom, vill vara honom nära och ses i hans sällskap. Han har tusen järn i elden och är väldigt duktig och proffsig på det han gör. Mitt i allt detta lyckas han se precis varenda människa i hans närhet och bekräfta varenda en. Man känner sej alltid välkommen och möts alltid av ett stort leende och en kram. Han kommer ihåg detaljer och frågar intresserat om sånt som hänt eller hur man mår. Han är helt otrolig!

Igår var vi inbjudna till Café Opera och slutfesten för Paradise Hotell. Den började klockan 22 när vi vanligtvis gör oss ordning för sängen. Jag måste väl erkänna att jag inte ens sett en halv minut av programmet, men en fest är alltid skoj och när Alexander och Finest bjuder in blir det alltid lyckat. Så vi åkte iväg trots den sena timmen. Vi säger våra namn i dörren och blir insläppta. Å där står han med sitt stora leende. Alexander kramar oss hjärtligt, frågar om Martins nya jobb och visar in oss i hjärtat av Café Opera.

Vi sitter nära ingången och ser gång på gång hur han tar emot folk, hälsar hjärtligt, kramas, tar bilder, pratar, skrattar. Han bekräftar varenda en som kommer och gör det helt naturligt. Man kan tycka att han borde få träningsvärk i mungiporna, men leende sitter där utan att vissna en enda gång. Han är äkta!

Vi har en trevlig kväll och får sällskap vid vårt bord av ett ungt, trevligt par, som vi pratar och skrattar med. Eftersom vi bor i förorten så måste man ju passa sista tåget om man inte vill åka nattbuss hem och det vill man inte! Så när vi går hem strax innan 24 har gänget från Paradise Hotell fortfarande inte kommit. De skulle komma någon halvtimme - timme senare, enlig Alexander. Idag kunde man läsa i skvallerpressen att de var missnöjda med sitt VIP-utrymme på festen. De fick inte tillräckligt mycket utrymme eller uppmärksamhet. Det kanske krävs lite mer än att vara med i en såpa på TV3 numera för att få lika mycket uppmärksamhet som förr. Numera trängs ju såporna i tablåerna och flyter in i varandra. Man vet inte vilken C-kändis som varit med i vilken såpa...

Vi hade iaf en trevlig kväll och fick en en gång bevis på att en ledare som bekräftar folk är den bästa ledaren. Tänk om våra politiker kunde ta till sej det och lära av proffsen. Ett hjärtligt bemötande, en intresserad personlig fråga och ett leende gör otroligt mycket. Att bli sedd! Alexander kanske borde ge kurser i ledarskap? Eller också har han det så naturligt att han inte ens är medveten om det?

Jag är iaf väldigt glad att vi lärt känna varandra och att han numera finns i vårt liv. Han är en riktig pärla som vi önskar allt gott och all lycka. Du gör skillnad Alexander! Fortsätt med det - men glöm inte bort att vara lika snäll mot dej själv som du är mot oss andra. Det är du värd!

Blev intervjuad idag...

För en liten stund sedan blev jag intervjuad av tidningen Tara om hemmaträning. Går allt som det ska så kommer numret med intervjun i början av nästa år. Det handlar bla om min bästa kompis; löpbandet  :-)

Varje intervju är en egotripp. Man ska berätta om sej själv, svara på frågor om sitt liv och riktigt grotta ner sej i sej själv och sina tankar. Men de där frågorna leder ofta till nya tankar och man får verkligen fundera på sej själv och sitt liv lite extra. Är jag nöjd med mitt sätt att leva? Är det något jag vill förändra? Kan jag hjälpa och inspirera andra?

Med bara två veckor kvar av året så är det kanske dax för en liten avstämning. Varje människa har ju påverkansfaktorer i form av samhälle, omgivning, familj osv. När jag ser på mitt liv så blir jag lite frustrerad. Skulle det bara handla om mej och mitt år så skulle jag säga att jag nått precis dit jag vill och lever det liv jag planerat för i många, många år. Men så har man ju en familj och pga den och vissa "omständigheter" så har en del saker varit riktigt jobbiga och skitiga. Summan av dessa två är att jag inte haft det så lugnt och harmoniskt som jag önskat och skulle kunna haft det. DET önskar jag mej av 2015.

Målet jag hade för 2014 var att sluta jobba, ta hand om mej själv och må bra. Jag slutade jobba, gjorde två operationer men kunde inte ta hand om mej själv på något bra sätt pga trassel med sonen och jag mådde allt annat än bra. Så nu sätter jag nygamla mål för 2015, jag ska fortfarande ta hand om mej själv för att må så bra som möjligt och hoppas att strulet är över så jag verkligen kan komma dit. Jag gör vad jag kan, definitivt! Men så finns det saker man inte kan styra över, dessa hoppas jag få slippa 2015.

Något som inte fanns med i planen 2014 var Du i Fokus, vår bebis! Visst har tanken funnits ett tag, men jag har hållit den för mej själv. När jag väl berättade om den för Martin körde han igång direkt och på bara ett par månader blev tanken verklighet. Sedan i söndags rullar magasinet på och under 2015 hoppas jag att vi verkligen kan blåsa liv i magasinet och få det att växa.

Just nu hoppas jag bara att allt trassel är över. Jag ser fram emot att dagarna vänder och bli ljusare och hoppas att vi ska hitta en sistaminutenresa. Då kommer 2015 att börja på bästa möjliga sätt. Hoppas hoppas! Ser ni? Hoppet har återvänt  :-)

Nu är jag irriterad!!!

Jag har börjat sälja lite bilder. Inte så det blir några jättesummor, men skoj ändå och ett litet bevis på att jag faktiskt kan ta helt ok bilder. Ibland händer det även att jag hakar på efterlysningar som inte ger ett öre, men där mitt namn står under bilden och på så sätt ger mej reklam.

Nu har en av mina bilder hamnat i en tryckt reklam från Tumba Centrum, deras Citylifemagasin. Alltid kul att hamna i tryck, men jag är INTE tillfrågad och mitt namn står INTE under bilden. När jag tar upp detta med Tumba Centrum får jag till svar att eftersom jag använt deras # (hashtagg) så får de göra vad de vill med bilden. BULLSHIT säger jag!!! Man äger inte en hashtagg! Det är MIN bild och om de använder bilden så ska de åtminstonde ange mitt namn! Så står det i lagen om upphovsrätt. Punkt!

Eftersom centrumet tar bort kommentarer lite hur de vill, har jag förstås fotat vår konversation.
Det visar sej att några av de som fått sina bilder i reklamen blivit tillfrågad och att vissa även ska få kompensation. Men inte jag. Å svaren är så dumma att man bli alldeles svettig. Om man inte kan lagen och vad som gäller kring upphovsrätt och bilder så kanske man inte ska jobba med reklam???

Det finns bloggare som får fakturor på flera tusen för att de i ren okunskap lånat en bild på webben. Då handlar det om att kanske 100 personer ser bilden. Det här är en reklam som går ut till alla hushåll i Tumba och har flera tusen mottagare! Jättebra reklam för mej OM MITT NAMN STÅTT UNDER BILDEN SOM LAGEN SÄGER!!! Nu är det bara en fin bild som det ser ut som centrum tagit...

Så nu återstår att fundera på vad jag ska göra... har ni några förslag? Kanske skulle slå en ping till kollegorna i tingsrätten...

2800 kr för sex!

Vissa rättegångar berör mer än andra, som tex när det handlar om barn och kvinnor. Jag blev väldigt berörd och fick mycket att fundera på för ett tag sedan när jag satt med ett mål som handlade om sexköp. Särskilt när kvinnan som sålt sex vittnar, det gav mej en hel del att tänka på...

Till att börja med fick vi veta att ungefär en timmes sex kostar 2800 kr. Det är mycket pengar! Eller är det det? Allt beror ju på hur man värdesätter pengar. För 2800 kr kan man just nu få en sistaminutenresa till Lanzarote med boende och allt en vecka. Det är ju jättebilligt! Då låter det ju lite galet att betala lika mycket för ett ligg om man ser det ur en eknomisk synvinkel. Men om man ser det ur kvinnans då? Är 2800 kr ett högt pris för sälja sin kropp?

Skulle du sälja din kropp till en okänd person under en timme, att använda dej lite som han vill, för 2800 kr? Är det mycket eller lite då? Hur mycket är en kropp värd? Kan man verkligen sätta pris på sin egen kropp? Man vet inte vem mannen är, om han är påverkad, aggressiv, hårdhänt, har sjukdomar eller ens om man kommer ur situationen med livet i behåll. Är då 2800 kr mycket pengar?

Att köpa sex är för mej ganska obegripligt. Hur kan man njuta och tillgodogöra sej något när man har sex med en okänd person? Jag fattar det inte. Än mer obegripligt blir det när vi får veta att de flesta sexköpare är gifta familjefäder. Man ser tydligt att de skäms rejält när de hamnar i rätten och ska berätta om allt. De flesta ber om att få domen skickad direkt till sin advokat, de vill inte ha hem papprena så familjen kan se dem och få veta vad som hänt. Männens förklaring är ofta att de bara är nyfikna och vill se hur det går till.

Att sälja sex känns inte fullt lika märkligt faktiskt. Det finns bevisligen ett behov och kan ge stora pengar ganska snabbt. Det finns en bild av att sk eskortflickor är drogade, smutsiga och ganska slitna kvinnor. Men de jag träffat är välvårdade och vältaliga. De vet att utnyttja männens svaghet och hur det ska göra för att få ut mesta möjliga av dem. De vet också att många som betalar bara vill ha deras sällskap och närhet, många gånger behöver de inte sälja sin kropp överhuvudtaget. Men det måste vara fruktansvärt att träffa nya kunder och inte veta i vilket skick man kommer därifrån. Om man kommer därifrån.

Männen skäms fruktansvärt mycket när de ska berätta. Kvinnorna berättar sakligt utan krusiduller eller detaljer. Ofta kommer de knappt ihåg männen... Att sälja sex är inte olagligt, just för att tjejerna ska kunna berätta utan att själva riskera straff. Att köpa sex däremot är olagligt. Kanske låter snurrigt, men det finns en viss logik kan jag tycka.

Så vad tycker ni; är 2800 kr mycket eller lite för en timmes sex?

Nu kan ni kolla!

Igår smög vi igång magasinet lite smått. Så nu kan ni gå in på duifokus.nu och kolla.

Vår tanke är att samla tips och idéer om "måbragrejer" på ett och samma ställe. Sånt som man kan göra, uppleva, äta och drick. Mode- och inredningstips. Spännande lästips och resmål. Allt som har med livet att göra för både kvinnor och män.

Så får vi se om vi får några läsare. Men jag rekommenderar er verkligen att kolla in magasinet och särskilt ta del av alla läckra recept som vår vän Nadja bjuder på.

Många frågar om det är ett vecko- eller månadsmagasin. Det är varken eller. Vi uppdaterar så fort vi har nått nytt att komma med. Det kan bli flera gånger samma dag eller med flera dagar emellan.

Å vi tar gärna emot tips och vill ni bidra med egna texter så får ni gärna maila till oss (info@duifokus.se) så pratar vi om saken.

Nu ligger en spännande tid framför oss när vi har koll på besöksstatistik och siffror. Så får vi se hur det går. Lite läskigt är det :-)

Krävs en inbjudan ibland...

I snart ett och ett halvt år har jag och Fredrick Federley och hans familj försökt att ses. Mina föräldrar bor grannar med dem och vi har försökt ses när vi är där och badar i poolen på somrarna. Men icke! Är man två karriärsmän med familj och schemat fullt så är det lite knepigt, minst sagt.

Idag var vi bjudna till Netflix visning av King Julien och vem träffar vi där om inte Fredrick och Johnny! Så himla kul! Så tack vare Wonderland event och Netflix lyckades vi äntligen att ses. Det krävs tydligen en inbjudan och knuff från rätt håll ibland. Tack för det alla inblandade  :-)

Martin och jag åkte in till stan en stund innan visningen. Vi hade missat att det stod mat på inbjudan... så vi åt en himla god lunch på Jensens Böfhus och väntade in Gunilla och Mary som vi hade bjudit med. Så kom vi till Scandic Klara där visningen skulle vara och där var det uppdukat med djungelfrukost och godis. Men vi är inte sämre än att vi kan smaka lite till... så jag tog några plättar som var supergoda!

Sen gick vi ner i konferensen, satte oss tillrätta och fick se två avsnitt av All Hail King Julien. Det är han som är kungen i Madagaskar-filmerna. En lite halvgalen lemur kanske man kan säga, inte så smart men hjärtlig. De första fem avsnitten har premiär på Netflix den 19 december. Alla talar förstås svenska.

Det var en väldigt avslappnad tillställning. Man hade lagt en stor tjock matta på golvet, ställt in sittpuffar, fåtöljer och soffor. Det låg både stora och små på golvet och vräkte sej huller om buller i sofforna och på sittpuffarna. Åsså var det popcorn precis överallt... det är svårt att hålla i såna burkar med små händer ju! Å som vanligt var alla där... vi såg Alexandra Pascalido, Hristos från Biggest Loser, Pamela Alsterlind, en massa hallåor och en mängd bloggare.

Nu ska vi testa Netflix i tre månader och kolla in resten av avsnitten också. Man behöver inte sluta se på tecknat bara för att man är vuxen. Faktiskt  :-)

Snopet!

Jag hade avstämning på Curves häromdagen. Då blir man vägd och mätt på olika ställen på kroppen. Jag har tränat ungefär 3 ggr i veckan i 5-6 veckor och har trivts bra där uppe och förväntade mej ganska bra resultat. Ibland är man så jäkla lättlurad!!!

På de här veckorna har jag gått ner 2 HEKTO!!! Jag hade fått en centimeter tjockare lår, en halv centimeter smalare överarmar ( i övrigt var alla mått desamma som förut) och hade exakt samma fettmängd som när jag började. Så jäkla besviken blev jag! Jag hade iofs inte förväntat mej några mirakel, men jag tycker att jag är smalare runt magen och ryggen. Och vid första kollen på fettmätaren var det 0,2 % mindre, men inte när vi tog om det. Å det var en annan person som mätte mej mot när jag mättes första gången. Jag vet inte om det har betydelse.

Här har jag alltså tränat 16 ggr tror jag det är, utan minsta resultat! Det är nog bara jag som kan lyckas med en sån sak. Jag har varit noga med att få upp pulsen rejält vid varje pass och verkligen jobbat. Å det enda som hänt är att jag fått ont i knät igen... Men jag ger det två månader till. 4 februari är det total avstämning. Då ska det vara samma person som mäter mej som när jag började. Så får vi se. Jag kan ju å andra sidan se på det så här: om jag inte hade tränat - vad hade hänt då?

Ni kanske kommer ihåg att jag hade världens finaste träningsrum? Sen flyttade Senior hem, tillfälligt trodde jag, så han fick bo ihop med det hopfällda bandet tills vidare. Jag skulle ju ändå opereras och inte kunna använda det förrän i november/december. Nu är det december och ute är det snorhalt. Jag har saknat mitt kära band. Så idag kom Junior hem och hjälpte oss att flytta ut bandet i vardagsrummet igen. Jag gillar det inte, men nu är det enda sättet att kunna använda det. Så nu står det återigen i vardagsrummet och tar upp plats. Ska nog ta en liten återföreningstur på det ikväll. Ska bli spännande att se om och hur mycket jag orkar springa. Det var ju ett tag sen...

Jag ska alltså ta en tur på löpbandet, en lördagkväll och allt. Gör inte alla det på lördagkvällarna?

Jag lyssnade på mej!

Min kiropraktor sa ju att jag skulle lyssna på kroppen och gärna ta en massage eller något annat som gör gott för kroppen. Så idag skippade jag träningen och tog mej iväg till Jenna på Dannilee´s här i Tumba. Om jag hade väntat mej en myspys-behandling så var det heeeelt fel!

Jenna är en söt, vänlig tjej - med finska nypor! Intet ont anande la jag mej på britsen under ett tjockt täcke. Hon började lite snällt... och sen hittade hon första knutan och efter den 217 stycken till. Hennes fingrar lyckades hitta varenda stel sena och hård muskel som fanns i hela ryggen. Så det där med myspys var ju lixom bara en dröm. Här fixades det knutor och stela muskler på löpande band. Det behövdes iofs mer än myspys.

En halvtimme senare var mååånga knutor upplösta och kroppen kändes betydligt mjukare. Jag behöver nog några rejäla behandlingar till innan det blir myspys, men sen! Sen är tanken att kunna ligga där och bara njuta av behandlingen. För nog sjutton vet Jenna vad hon sysslar med! Hennes fingrar hittar det mesta kan jag lova.

Så har ni julklappsproblem och bor i närheten av Tumba så är mitt tips att köpa ett presentkort på valfri behandling. Jag kan lova att den ni ger det till blir nöjd. Varför inte ge det till er själv? Alla behöver en massage. Det är bra för hela kroppen och knoppen! Jag ser redan fram emot nästa gång, även om det gjorde för jäkla ont idag.

Nån sa att man borde ha en massör, en revisor, en advokat och en snickare i familjen. Då har man täckt in allt man kan behöva hjälp med. Jag har en Martin, det går bra det med  :-)

Det gick sådär...

Häromdagen fick vi hem en lite speciell pepparkaksform. Det är en form som man kan göra stående pepparkaksgranar med och som självklart skulle testas omgående!

Nu är det ju vanligtvis inte jag som bakar i den här familjen, men för en gångs skull så körde jag igång helhjärtat! Jag hade köpt hem Skogaholms pepparkaksdeg för att det var den enda som fanns på Ica i Tumba Centrum den dagen. Jag vet inte hur den står sej i konkurrensen av pepparkaksdegar... det finns det säkert olika tester som visar om man är nyfiken.

För att det skulle bli rätt så följde jag instruktionen för både degen och formen slaviskt. 2-3 mm tjock deg, 175 gr och 6 minuter i ugnen. Men det gick inte särskilt bra för det... allt såg perfekt ut när jag körde in det i ugnen, men när de kom ut hade de svällt så mycket att spåren där man skulle sätta ihop grandelarna var nästan helt igensatta.

Jag testade att passa ihop delarna, men varenda bit sprack förstås. Vid tredje försöket delade jag extra mycket på de där spåren innan gräddning, men det gick inte bättre för det. Vid fjärde eller femte försöket skar jag rent efter att de stått i ungen och då lyckades jag faktiskt montera en hel gran så pass att den stod upp hjälpligt.

Då kom nästa problem. Hur sjutton dekorerar man en gran som står upp? Kristyr rinner ju lixom... Att montera innan man sätter ihop delarna funkar ju inte, då smetas allt ut när man tar i bitarna och trycker ihop dem. Knepigt. Men men, det fick bli som det blev och jag fick iaf ihop en dekorerad gran. Kanske inte så vacker, men unik! Och lite annorlunda  :-)

Att tänka på om ni är sugna på att testa är alltså att EFTER de stått i ugnen, skära rent där man ska passa ihop bitarna. Då går det relativt lätt att sätta ihop dem. Men det kanske är degen som ställer till problem? Vi får testa med en annan deg nästa gång. För även om det gick åt nästan en hel deg för att få ut en gran, så ger vi inte upp. Det SKA gå att få ut en snygg stående pepparkakasgran!

Envis? Jag? varför tror ni det?

Orkar inte med mej själv!

Längtar till solen

Alla har svackor. Jag med. Mina svackor brukar vara snabbt övergående och sen är jag mitt vanliga jävlaranammajag igen. Men den här gången kommer jag bara inte upp!

Jag sover dåligt, är trött, har ont i kroppen, rosslig i halsen varenda morgon, tappar hörseln lite titt som tätt och vill helst bara sitta hemma och göra ingenting. Jag gör det jag ska, tar hand om hemmet, går och tränar, försöker ta vara på det lilla dagsljus som finns och allt annat som man ska göra för att må bra. Men det hjälper inte! Energin finns inte.

Nu har det varit lugnt på katastrofronten här hemma i nästan tre veckor, men det är som att gå på skare. Jag bara väntar på att trilla igenom... jag litar inte alls på lugnet. Å även om sonen håller sej på mattan så finns det ju andra runt oss. Vår käre vän Arne fick en stroke och sen fick han en till, sonen är förstås väldigt ledsen och vi alla förbereder oss på det värsta. Andra runt oss har blivit allvarligt sjuka och man vet inte hur det slutar. Så det blir lixom aldrig helt lugnt, det kommer bara mer och mer.

I ett desperat försök att komma på fötter igen så letar vi efter en sistaminutenresa. Målet är att åka till solen i mellandagarna. Men just nu kostar en vecka 8-10 000 och det tänker vi inte betala! Så nu är det is i magen som gäller de närmaste två veckorna, så får vi se vad som dyker upp. Tror att en vecka med sol, värme och strandpromenader är precis vad vi behöver.

Jag har aldrig känt det så här hopplöst förut. Martin frågar om han kan göra något för att jag ska må bättre, men jag kan inte komma på något. Jag orkar bara inte med mej själv just nu. Kan jag få byta liv med någon, snälla?

Häng med du också!

Sitter (halvligger i soffan) och jobbar. Skriver texter till magasinet så fingrarna glöder. Vilken dag som helst så kommer vi att smygsläppa vår bebis Du i Fokus ... så håll koll! När jag sitter här har jag Musikhjälpen på i bakgrunden. Jag lyssnar på musiken, berättelserna och alla olika initiativ. Tänker tillbaka på ballongsläppet och World Aids Day - galan och tänker att det måste finnas mer att göra. Mer hjälp att ge.

Å det gör det ju! Himla enkelt dessutom! Så jag gick in på Musikhjälpens sida och startade en insamlingsbössa. Det finns mängder med bloggare och mängder med folk som läser bloggar. Tänk om vi alla gav 25 kr var. Snacka om att det skulle bli pengar!!!

HÄR kan ni gå in, ange ert mobilnummer och välja belopp. Då får ni ett sms som ni ska svara på och när ni gjort det har ni gett ert bidrag. Enkelt! Jag är lite sent ute, samlingen håller bara på tills på söndag. Men några tusenlappar ska vi väl kunna få ihop?

Inslamlingen heter Bloggare och bloggläsare förenade i kampen mot HIV och aids. Jag vet att det finns massor med fler saker som man borde ge pengar till, men det här är en av de saker som berör mej mest. Jag vill bidra så mycket jag kan för att stoppa spridningen framförallt i Afrika, men det har ni säkert redan fattat. Vill ni hjälpa mej? Hjälpa alla drabbade? Hjälpa Afrika!

Klicka HÄR!!!  Å sprid gärna länken till insamlingen. Vi kan rädda liv med hjälp av våra bloggar  :-)

A Christmas Carol!

Har ni svårt att få till det där med julkänslan i år? Då är mitt tips att ni bokar biljetter för hela familjen till A Christmas Carol. Ni vet den där spökhistorien av Dickens om Mr Scrooge som är en snål och elak jäkel men ser sitt liv i backspegeln och får en chans att ändra sej...

En rejäl moralkaka alltså och dessutom på engelska! Så det är en himla bra grej att ta med de lite större barnen på, både i uppfostringssyfte och som en rolig och enkel engelskalektion. För det är inget problem alls att häga med i handlingen, trots språket. Vi var testpublik tillsammans med flera skolklasser (åk 5-6?) och alla verkade fatta galoppen totalt.

Skådespelarna är cirka 10-12 stycken och spelar flera roller vardera. Barnen som är med är otroligt duktiga både på att sjunga och skådespela. Den unga grabben har en röst som får en att rysa och han kan nog bli något att räkna med om han forstätter med sången.

Att ha föreställningen på Maximteatern är verkligen perfekt! Teatern är liten och mysig och man får verkligen den där känslan av att vara mitt i äventyret. Med alla välkända julsånger smyger sej julkänslan sakta under skinnet på en. Nu är jag redo att fira jul!

Saknar ni julkänslan kan detta vara ett sätt att få den :-)

Tillfälligt avbrott!

Idag är det lite körigt.

Ett kort pass i tingsrätten blev en hel dag... Snabbt in till stan för att se Thomas Sabos fina smycken, middagsdate med kärleken och nu till Maximteatern för att se A Christmas Carol.

Så jag återkommer! 

Elaka kvinnor...

På nyheterna i morse var det ett inslag om mobbing på jobbet och att kvinnor inom vården är mest drabbade. Vården ja... vilka jobbar inom vården? Jo, kvinnor. Det är alltså kvinnor som mobbar kvinnor. Det är ju sjukt!

Men tyvärr inte särskilt överraskande. Jag har själv varit utsatt, jag har flera runt mej som är utsatta. Även inom bloggvärlden är merparten kvinnor och det är både skitsnack och en viss mobbing där med. Varför är det så? Varför är vissa kvinnor så jävliga? Borde det inte vara värtom? Borde inte kvinnor hålla ihop och stötta varandra?

En av mina närmaste väninnor jobbar just inom vården och har blivit så illa mobbad och baktalad att hon nu varit sjukskriven sedan i våras. Nu har man bett henne att säga upp sej! Fast man vet vilka som mobbar och de tom erkänt det! Facket ser rött, men har ingen större hjälp att ge. Idag var min väninna tvingad att påbörja en kurs som cheferna valt åt henne för att det ska se bra ut på pappret när hon slutar. Samtidigt håller hon på att skilja sej, så ni förstår hur dåligt hon mår just nu.

Vad jag inte förstår är vad en person tjänar på att mobba någon annan? Alla vet ju vem som mobbar och ger knappast några förtroenden till en sån person. Å andra sidan finns det väl folk som inte vågar stöta sej med en mobbare, då kanske man själv blir utsatt...

Jag fattar inte. Men visst känns det som mobbingen blir grövre? Att samhället blir hårdare? Frågan är vad sjutton vi kan göra åt det?