Att längta...

Äntligen är vi samlade igen; Martin, Pälsbollen och jag! Jag är inte van att längta och tycker inte om den känslan...

Martin och jag har varit tillsammans i 9,5 år. Från början var vi tillsammans dygnet runt eftersom vi både jobbade och bodde ihop. Det funkade hur bra som helst och jag kan sakna den tiden. Nu är det snart 3 år sedan vi slutade vårt gemensamma företag och jobbet på Viktväktarna och sedan ungefär 2,5 år tillbaka jobbar Martin på sitt drömjobb och jag är hemma. Vi träffas alltså numera, precis som de flesta andra, bara på kvällar och helger.

Men så har jag ju börjat resan en del och även Martin åker iväg med sitt jobb då och då. Så just den här veckan föll det sej så att jag åkte iväg i söndags och när jag var på väg hem i torsdags, åkte han iväg åt ett annat håll. Han kom hem inatt och då hade vi alltså varit ifrån varandra i nästan en vecka... å det var inte kul alls!

Martin har alltid funnits några meter bort, jag har aldrig behövt längta efter honom. Jag vill ha honom nära och behöver inte längta för att uppskatta honom. Man får ibland höra att det är nyttigt att vara ifrån varandra och få längta lite, jag håller inte alls med! Längtan är en jobbig känsla som jag inte alls har något behov av att känna. Jag uppskattar Martin ändå och vet precis hur mycket han betyder för mej.

Jag har inga problem med att vara ensam, det är inte det saken gäller. Jag trivs numera med mej själv och att få rå mej själv ibland. Men tillsammans med Martin är jag trygg och har roligt och jag gillar att ha roligt! 2-3 dagar är helt ok att vara ifrån varandra, en vecka var för mycket! Nu är vi tillsammans igen och det märks även på Pälsbollen att allt är som det ska. Harmonin och lugnet här hemma är tillbaka och allt känns så bra! Martin är verkligen min pusselbit och jag hoppas att han alltid kommer att vara det.

Jag önskar att alla kunde få känna samma känsla som vi har, för det är verkligen något magiskt. Att ha förmånen att leva i en total känsla av kärlek och samhörighet är något av det bästa av allt. Något jag aldrig trodde att jag skulle få uppleva. Att det inte var för mej. Men det fanns en person där ute även för mej och han fanns dessutom i min närhet utan att jag visste om det. Nu släpper jag honom aldrig!