Bara timmar kvar...

Nu är det faktiskt bara några timmar kvar, sen har vi avverkat ett av de stora hindren inför bröllopet. Om ingen klagar innan midnatt så har vi ett nytt efternamn! Eller ja... Martin har iaf ett och sen får jag det i sommar  :-)

Det här med namnet blev ett mycket större problem än vi kunde tro. Jag vill inte byta, utan ha samma namn som mina barn. Martin vill inte ha sitt namn eftersom det är utländskt och hindrar honom vid jobbsök, ingen kan varken uttala eller stava det osv. Så vi tänkte att han kunde ta mitt, men det fick han inte för den fd släkten. Namnet är ju inte mitt, utan det jag fick när jag gifte mej förra gången. Så tji fick vi och var tvugna att tänka om.

Att hitta ett helt nytt namn är skitsvårt! Det får inte likna något som redan finns, det får inte heller finnas som företagsnamn eller varumärke. Vi vill ha ett ganska kort namn, eftersom jag får dubbelnamn och man ska inte kunna säga var det kommer ifrån. Vi tänkte ut mängder med förslag, alla fanns redan. Så vi började titta i latinska ordböcker, ord på andra språk osv och i Gambia (förstås) hittade vi namnet som nu är aktuellt. Imorrn är det förhoppningsvis vårt!

Nästa vecka borde vi få beviset och då kan Martin skaffa nytt pass och körkort och när det är dax kan vi ta ut hindersprövning, personbevis och allt annat inför bröllopet. En stooor bit på vägen känns det som! Jag undrar om Martin insett att han bara har sitt ursprungsnamn inte ens en vecka till...?

Det tog 9 månader att få ordning på allt och det har varit många tårar av ren frustration på vägen. Men nu är vi nöjda. Vårt nya namn finns på ett av stamspråken i Gambia och betyder något som vi står för och tror på. Så det blev nog rätt bra till slut ändå, även om krånglet hade kunnat undvikas enkelt.

En pusselbit är snart på plats, bara 999 kvar...

Måste det gå fort?

När jag jobbade på VV var det två frågor som alltid återkom:
1. Hur mycket kostar ett glas vin?
2. Hur snabbt kan jag gå ner 10 kg?

Jag som nästan aldrig dricker vin och snittade typ ett hekto i veckan under min viktminskning kunde ibland bli lite provocerad av detta. Särskilt när någon kom ut från vägningen och var besviken när de "bara" gått ner ett halvt kilo... Det viktiga är ju inte takten! Det viktiga är att det går neråt på ett hälsosamt sätt! Den som går ner snabbt och sedan lägger på sej kilona igen har ju inte lärt sej något alls på vägen. Den som däremot går ner sina kilon och sedan håller vikten har utfört en riktigt prestation! Att gå upp i vikt tar inte en kvart, inte att gå ner heller... sånt är livet!

Jag har hållit min målvikt mer eller mindre i drygt tio år. Under sjukdom har jag gått upp allt och lite till, men gått ner allt igen efter ett tag. Nu är jag på min målvikt och hade tänkt att stanna där. Men det är baske mej inte lätt! Min målvikt är 60 (jag är 156 cm lång), för att gå gratis som Guldmedlem får jag alltså väga max 62 på VV´s våg med kläder på. Det gjorde jag innan påsk... det gör jag inte idag. Så är också livet! Men det är inte hela världen, för jag kan knepet!

Dagarna i Riga satte sina spår kan man väl säga. Det var en massa god mat, champagne och godis i mängder! Jag visste att det skulle bli plus på vågen och tog smällen. Ibland kan man faktiskt planera att gå upp i vikt och det är ok. Skillnaden mot mej och många andra är att jag är på banan direkt igen. Vi kom hem i måndags, igår åt vi bra och idag har jag både ätit bra, varit på gymmet och tagit årets första löptur ute. Jag gick upp 1,5 kg över helgen, det tar jag snart bort igen. Jag har nämligen gått kursen... Viktväktarnas kurs i att först och främst gå ner i vikt och sedan även hålla den.

Viktväktarna kan nämligen ses som en kurs. Precis som vad som helst som man vill lära sej. Ett språk måste man öva in och det tar några terminer innan det sitter. Sen måste man tala språket för att hålla det vid liv. Precis så är det med vikten också! Man lär sej vad som fungerar och vad som inte fungerar, man går ner i vikt och sedan får man även lära sej att hålla vikten. Så länge man har koll funkar det, när man släpper kontrollen och struntar i allt funkar det inte längre. Det är därför Viktväktarna inte är någon kur, utan ett sätt att leva. Å då spelar det ju faktiskt ingen roll hur lång tid viktminskningen tar. Huvudsaken är att det går neråt och att man hittar ett sätt som man kan leva med resten av livet.

Å det har jag gjort! Jag skrev in mej på VV i aug 2000 och jobbade där 2001-2014. Jag har hittat mitt
sätt att leva. Vägen till framgång är att aldrig ge upp! Den som jobbar sej igenom motgångarna är en vinnare! Min vikt kommer alltid att pendla lite grann, sånt är livet. Men jag kommer alltid tillbaka till min målvikt igen, där jag mår som bäst. Å i bästa fall kan jag ta bort ett par kilo till, nu när jag vet vilka sjukdomar jag har och medicinerar.

Så var stolt över ditt lilla hekto! 1 hekto i veckan blir faktiskt drygt 5 kg på ett år, det är en klädstorlek. 2 hekto, blir drygt 10 kg.... många bäckar små alltså. Även med små steg kommer man i mål. Och man är ingen förlorare när vågen går åt fel håll heller, det är så det är ibland, det är bara att fortsätta framåt igen. Allt måste inte gå fort, huvudsaken är att man hittar ett sätt som fungerar resten av livet. Livet kommer alltid bjuda på en och annan smäll, alltså måste man lära sej att parera dem på bästa sätt så skadorna blir så små som möjligt. För ens egen skull! Vi har bara en kropp att bo i, den måste vi ta hand om. Var ska vi annars bo...

Testade att bleka tänderna

Förra veckan var jag inbjuden av Diana till Total Hälsa för ett litet event om skönhet. Maria som driver Total Hälsa erbjuder en mängd olika behandlingar för hela kroppen; ansiktsbehandlingar, massage, trådning, vaxning, Brasiliansk vaxning, Permanent hårreducering och borttagning av röda kärl/pigmentfläckar med Cellox 20 (IPL - ljuspulser), Omorphia 20 för reducering av fettdepåer och celluliter, ögonfransförlängning, tandblekning, fraxium fusion laserbehandling samt öronhåltagning. Här finns att välja på alltså!

När vi står där med varsitt champagneglas i handen så säger Diana att en av oss ska få göra en tandblekning direkt och att denna någon är jag! Så det var bara att svepa glaset och ta plats i "ägget". Man sitter i en stol som ser ut som ett ägg och sen får man tre behandlingar under en lampa med olika blekningsgel a 7 minuter. Smileffect är en skonsam tandblekning utan bieffekter som ilningar eller tandköttskador. Blekningsgele med mindre än 0.1% väteperioxid aktiveras av LED-ljuset. Resultatet är  2-9 nyanser vitare tänder, jag har ingen aning om vart på skalan jag hamnade... men tänderna blev mycket blankare!

Så medan de andra drack god champagne från Paul George och åt god mat från Mitas Mat så satt jag där i ägget och fixade tänderna. När jag var färdig fick jag också mumsa loss på godsakerna! Där fanns en glasnudelsallad som var så fantastiskt god!

Jag är varken för- eller emot skönhetsingrepp. Min åsikt är att var och en får bestämma själv. Jag har ju gjort några medicinska behandlingar som vissa ser som lyxingrepp, bla min bröstförminskning har många haft mycket åsikter om. För att inte tala om pannlyftet! Bröstförminskningen har förbättrat mitt liv totalt! Jag har inte förrän efteråt förstått hur mycket det påverkat min hälsa och dagliga livsföring. Det är inte lyx att få sova gott, att kunna röra sej obehindrat och att slippa värk. Visst förbättrade pannlyftet mitt utseende, jag ser inte lika trött ut. Men att jag inte längre är en trafikfara är det inte många som tänker på... jag såg ju inte det jag borde för att föra fram en bil! Vissa skönhetsingrepp kan alltså vara även medicinska.

När jag var på salongen och pratade med Maria frågade jag förstås lite om allt annat som hon gör. Jag får ofta frågor från folk hur det känns att tex injicera eller slipa hud. Jag har ingen aning eftersom jag inte gjort det. Så nu har jag prata med Maria om att testa lite olika behandlingar. Inte för att visa resultat, utan för att berätta hur det känns. Jag funderar på en hudföryngrande behandling för att ta bort lite pigmentfläckar och något som heter Omorphia som tar bort fettceller. Inte för att det är medicinsk nödvändigt alltså, utan för att kunna berätta för er hur det känns och bli snyggare  :-)

Hur känner du för såna här behandlingar? Vad har du gjort och vad kan du tänka dej att göra? Var går gränsen för dej?

Veckomatsedel v 13

Påsken är nästan över, bara en dag kvar. Hur har det gått för er? Blev det för mycket av det goda? Det blev det nog för nästan alla, även för oss. Vi har gått massor, ätit god restaurangmat i fyra dagar som vi inte haft någon koll alls på. Men imorrn kör vi upp på banan igen och gör som vi ska för att må som bäst. Man har inte misslyckats förrän man slutar att försöka  :-)

Här är veckans matsedel:

Måndag: Snabb Lövbiffsgryta 5 SP plus ris
Tisdag: Indiska Räkor 6 SP plus ris
Onsdag: Spagetti med kasslersås 5 SP/6 PP plus pasta
Torsdag: Vitlökskycklinggryta 4 SP/ 5 PP plus pasta
Fredag: Blomkålspizza 4 SP/4 PP
Lördag: Färsspett med raita fr 6 SP
Söndag: Krabb- och räkgratäng 8 SP

Nu är det ganska precis 3 månader kvar till midsommar. Det är alltså gott om tid att komma i sommarkläderna. Med bra val och små steg kommer man långt  :-)

En himla fin stad!

Igår upptäckte vi Riga! Efter nästan 20 000 steg tycker vi att vi kan den här stan rätt bra nu :-)

Vi vaknade vid 8 i vårt fantastiska rum och tog oss ner till matsalen för frukost. Samma matsal som vi åt gårdagens middag i. Den är värd ett eget inlägg, vilket kommer senare. På frukostbordet fanns allt man kan önska och allt var väldigt gott! 

Mätta och belåtna gick vi tillbaka till rummet för att jobba lite. Magasinet och bloggen uppdaterades och vi gjorde oss färdiga för en dag på stan. Vi upptäcker alltid nya platser med fötterna, så blev det även denna gång.

Vi började med en guidad visning. En man vid namn Kaspars mötte upp oss och 12 andra i en av parkerna här i närheten. Vi fick veta allt om arkitektur, platser och stadens historia. Turen tog drygt 2 timmar och avslutades i gamla stan. Då var vi djupfrysta och satte oss på närmaste ställe för att äta lunch och tina upp.

Det är billigt att äta här! Vi åt två rejäla hamburgertallrikar och te efter, för knappt 20 Euro. Inte ens 200 kr! Middagen vi åt senare kostade bara 16 Euro. En riktigt fin middag med vin för två personer får man lätt för under 400 kr. Det är lite dyrare i gamla stan och billigast om man tar sej över någon av broarna.

Vi utforskade större delen av staden och gick över en av broarna för att få en bättre blick över stan. Kollade in ett par köpcenter, även där är det billigare än hemma. Jag provade en massa kläder och priserna ligger betydligt lägre än hemma. Det man kan tänka på är dock att klädstorlekarna skiljer sej en del från hemma. Jag kan ha 38, men köper oftast 40 hemma. Här satt 40 som ett korvskinn. Även Martin behövde en storlek större. 

20 000 steg senare tyckte vi att vi kunde staden rätt bra! Tom jag har en hyfsad koll över väderstrecken och sevärdheterna. När man är här finns det några "måsten". Dessa är bla saluhallarna. Som guiden sa: Där finns allt! Fisk, kött, grönsaker, kläder och din stulna cykel! Gamla stan måste ses! Här finns rester av den gamla stadsmuren och en massa fina hus. Man måste gå över minst en av broarna och se Rigas siluett med alla kyrktorn och fina byggnader. På andra sidan finns det gigantiska biblioteket som också är värt ett besök.

Riga är en vacker stad med mycket att se. Särskilt om man är intresserad av arkitektur. Shoppingen är mer än ok, både när det gäller märkeskläder och saker. Maten är god och billig! Vi gillar den här staden och kan absolut rekommendera ett besök!

Vi var helt slut när vi kom tillbaka till hotellet och somnade ovaggade väldigt tidigt. Nu har vi ätit frukost och ska ta oss till partihallarna för de sista inköpen. Det ska få följa med några ostar hem och kanske lite mer kläder :-)

Ha en fin påskdag! 

Vi hittade knark på rummet!

När vi är ute och åker kan tydligen vad som helst hända...

När vi kom fram till hotellet packade vi upp och skulle ta en tur i omgivningarna för att äta lunch. När Martin ska lägga in läsplattan, pass och lite annat i säkerhetsboxen hittar han en liten plastpåse. Det är växtrester kvar i påsen som han luktar på, sen ger han den till mej. Jag både ser och känner på doften att det är marijuana.

Jag har aldrig använt droger men tyvärr har jag varit kontakt med det och vet hur det doftar. Det här är ingen tvekan! Precis när jag inser det så inser jag också att vi inte kan kasta det i soppåsen. Om städerskan hittar det så kommer ju hotellet tro att det är vårt. Å nu har ju påsen våra fingeravtryck också...

Så vi går ner med påsen till receptionen och försöker så diskret som möjligt att prata med mannen som står där. Han tar förundrat påsen, luktar på den och vi ser direkt att även han vet vad det är. Han börjar slå på datorn för att se vem som hade rummet senast och säger att han ska prata med sin chef. Vi säger bara att vi inte vill ha något med saken att göra men att vi finns om någon behöver ställa frågor till oss osv.

Sen går vi vår runda på stan och glömmer bort det hela. Nu får vi se vad som händer. Man kan ju inte låta bli att undra vad som hade den hänt om detta varit i Thailand... 

Vilket härligt rum!!!

Igår hade jag en miljon saker att fixa, innan vi skulle dra iväg till Riga. Jag hann nästan allt... Naglarna fick jag måla på båten :-)

Hunden lämnades iväg, Martin kom hem från jobbet efter lunch och sen drog vi iväg. Det började inte så bra... Vi åkte rätt men gick till fel terminal. Vi hade inte jättemycket tid på oss, så det blev en rask promenad mellan Värtahamnen och Frihamnen innan vi kom rätt.

Väl på båten kunde vi pusta ut och hade gott om tid innan vi skulle äta middag. Middagen avnjöts i al a carterestaurangen med förrättsbuffe, oxfilé till varmrätt och efterättsbuffe. Till detta drack Martin en öl och jag en cider. Allt var jättegott och vi blev proppmätta!

Vi åt ganska sent, så efter middagen gick vi bara en runda på båten och sen gick vi och la oss. Vi sov kanongott pch när vi vaknade i morse var vi nästan framme!

Frukosten åt vi i samma restaurang som gårdagens middag. Allt var fräscht upplagt och som alltid är det extra gott med frukost på annat ställe än hemma. Vi åt och tittade på Rigas skärgård som inte är jätteimponerande, särskilt inte när det är molnigt. Sen var det bara att packa ihop oss och förbereda sej för att kliva av.

Väl framme hamnen tog det tid att
komma av båten. Den var mycket folk och såg ut som prpblem emd en landgånge, vilket gjorde att bara en i taget kunde kliva iland. Vi hade bestämt oss för att gå till hotellet och efter en promenad på kanske 20 minuter var vi framme. Vi ska bo på Tallink Hotel Riga hela helgen i ett jättefint rum! Här kommer vi att trivas!!!

Nu ska vi ut och se vad Riga har att bjuda på. Hörs sen!

Grät floder och skrattade högt

Igår tillbringade jag kvällen på Fotografiska tillsammans en av de finaste människor jag känner. Nämligen Sören som skriver Sune- och Bertböckerna.

Vi har känt varandra många år, men pga avstånd och omständigheter har vi mest hållit kontakten via sociala medier. Men igår fick vi tillfälle att ses iom den nya utställningen på Fotografiska. Utställningen heter Ikoner - en utställning om att få finnas med helt fantastiska bilder på personer med downs syndrom. Sören skulle bli intervjuad av Pär Johansson från Glada Hudik-teatern och jag fick följa med!

Intervjun var väldigt känslosam och jag grät floder medan han berättade om sonen Ludvig som dog för ett år sedan. Jag har stått bredvid flera vänner som förlorat sina barn och det är lika svårt att hantera varje gång. Jag har hört Sören berätta om detta förut i olika medier, men nu när han var precis bredvid mej blev det bara så fruktansvärt jobbigt. Det var tur att han skulle signera böcker direkt efter så jag hade tid att hämta mej. Jag fattar inte hur han klarar att berätta detta gång på gång!

Efter intervjun och boksigneringen fick vi en privat visning av utställningen av Pär. Han berättade om jobbet innan, hur det var under fotograferingen, samhällets reaktioner, om varje bild och person. Han bjöd in alla som såg utställningen att följa med oss runt, till deras stora glädje! Utställningen är helt fantastisk! Starka bilder på starka personer! Vackra bilder! Ni måste verkligen se den för att förstå vad jag menar.

Efter visningen gick vi upp i restaurangen för en bit mat. Jag har ätit där förut, men då på pressvisningar inne i någon utställning. Att äta i restaurangen som helt vanlig gäst var nytt och väldigt intressant. Menyn är lite speciell och man behöver en förklaring av den innan man fattar hur man ska göra sin beställning. Alla rätter kostar lika mycket och utgår från ett vegetariskt alternativ. Jag åt en tillagad gul lök med en helt otrolig svampfyllning. Medan vi åt kom Per Broman som är en av Fotografiskas ägare och satte sej hos oss. Nu var vi en otroligt härlig blandning av människor, mycket positiva energier och en jäkla massa intelligens! Allt väldigt avslappnat med vin, mat, skratt och stor ödmjukhet. Som jag njöt! Nu var tårarna torkade och istället skrattade jag högt.

Vid 22.30 tackade vi för oss och gick hela vägen till centralen. Nu hade vi tid att prata i lugn och ro. Ett försök att komma ikapp alla år, det är väldigt mycket som hänt och även om vi haft kontakt och koll på varandra genom sociala medier så är det mycket som man behöver prata om. När man går runt med Sören tar allt extra lång tid. Alla känner igen honom, vill hälsa och berätta om sina sune/bert-minnen. Å han tar sej tid för varenda en! Så var det även igår och jag beundrar hans tålmodighet och vänlighet och förmågan att se och bekräfta alla dessa människor. Därför var det extra skönt att vi fick den där promenaden i mörkret och kunde prata ostört.

Vid centralen gick Sören åt sitt håll och jag gick vidare till tåget, Martin mötte mej när jag kom till Tumba. Två fina människor som jag är tacksam över att ha i mitt liv. Det var med en väldigt skön känsla i magen som jag gick och la mej och vi låg och pratade länge innan vi somnade. Så idag är jag skittrött och har ont i huvudet, det hade jag räknat med innan så det är ok. Men känslan i magen är kvar. Även om jag är trött, så är jag fyllt med ny energi på något konstigt sätt.

Det blev en kväll fylld med känslor, minnen, vänskap, nya bekantskaper, gråt och skratt. En alldeles fantastisk kväll! Tack Sören för att jag fick följa med och tack för att du är du.

Bloggen fyller 10 år! Så mycket har hänt!

Idag fyller bloggen 10 år! Hur mycket som helst har hänt under de här åren!

I mars 2006 blev jag nominerad till Riksdagen och startade bloggen "Riksdagen nästa" som ett slags skyltfönster inifrån valrörelsen. Då låg jag på Expressen som pushade för sina bloggare och jag kom ganska snabbt upp i 800-900 läsare om dagen. En helt ok start alltså  :-)

Jag visste att jag inte skulle komma in i Riksdagen, men såg det som en rolig grej att berätta hur en valrörelse går till. Så bloggen bytte namn ganska snart efter valet, till Ensamma Mamman, och behöll de gamla läsarna samtidigt som det kom nya. Vi hade små bloggträffar med Expressens bloggare och jag fick en mängd nya bekanta som jag fortfarande har kontakt med.

Så kom Martin in i mitt liv och bloggen fick ett tilläggsnamn; Fd. Jag var ju inte ensam längre... så stängde Expressen sin bloggsida och jag hamnade här på Blogspot istället. Här stannar jag nog och namnet är numera så inarbetat att det inte går att byta. Läsarna hängde med i flytten och många har jag haft kontakt med sedan starten.

10 år. Mycket har hänt. Barnen har tagit studenten, skaffat körkort, jobb och flyttat hemifrån. Det har kommit i en hund och en sambo i hushållet. Jag har lämnat politiken och allt annat föreningsliv, nu är de träning och hälsa som gäller. Massor med resor har gjorts och mängder med nya bekanta har kommit till längs vägen. Du i Fokus har startats!

Ni har varit med till Egypten, Gambia, Tanzania, Zanzibar och en massa andra ställen. Tröstat mej vid dödsfall, sorg och nya diagnoser. Firat framgångar med oss både när det gäller mej, barnen och på senare tid även med Martin. Hjälpt mej att ta kloka beslut och gett mej en massa bra tips och råd. TACK!

För 10 år sedan var jag en ganska sliten tvåbarnsmamma och jag kände mej väldigt ensam. Idag är jag en betydligt gladare tvåbarnsmamma som har funnit kärleken och numera har sällskap i tv-soffan. Jag har fått en mängd diagnoser på vägen och gjort flera ingrepp och operationer. Jag har varit öppen med allt. Allt går att läsa här.

Inriktningen på bloggen har ändrat sej längst vägen, även om den alltid har varit personlig och handlat om mitt liv. När jag själv sökte för mina problem och inte hittade något att läsa bestämde jag mej för att skriva om allt så andra kunde hitta informationen som jag själv sökte. Å tydligen var det ett bra beslut. Jag får mängder med mail och kommentar från folk som vågat söka hjälp efter att ha läst bloggen. Det är det som får mej att fortsätta! Plus mitt dåliga minne... att ha bloggen som dagbok och kunna gå tillbaka i är jättepraktiskt.

Tack för att ni läser, lämnar kommentarer och engagerar er. Vi kör väl några år till? Å börjar med en ny resa, bröllopet och bröllopsresa. Kanske får ni vara med och uppleva barnbarn med tiden... vem vet  :-)

Men va f-n...

Här tränar man och verkligen känner hur kroppen förändras, så visar värdena nåt helt annat. Så jäkla surt!

Innan jul visade mätningarna på gymmet att kroppen slimmat ihop sej massor! Skillnaden var jättestor och jag var förstås jättenöjd.  Inför dagens mätning var det väldigt spännande, jag känner att det hänt massor och såg fram emot nya fina siffror. Så blev det inte...

Centimetrarna över magen och rumpan var färre, men annars var det någon halv centimeter mer på alla andra ställen. Fettmätningen var egentligen mest spännande, men den visade också plus. Inte så mycket, men ändå...

Jag känner ju att jag är mindre och orkar betydligt mer på gymmet vid varje träningstillfälle. Att då se måtten öka istf att minska är riktigt surt! Kom inte och säg att det är muskler, det ser jag ju på fettmätningen att det inte är. Det är dessutom fett som tar plats i kroppen, inte muskler. Jag borde ha massor med minusresultat!

Vi kom fram till att det måste vara nya medicinen som ställer till det. Jag har tagit levaxin i snart sex veckor, kroppen är kanske inte van än. Därför ska jag fortsätta som vanligt, så tar vi en ny mätning om 3-4 veckor igen. Så får vi se vad som hänt då.

Detta är inget som sänker mej, snarare tvärtom! Detta får mej bara att kämpa ännu mer! Jag ska ha resultat! Så är det bara! Jag ser ju att det händer saker med kroppen! Jag har aldrig förut tränat i linne, eftersom jag tycker att jag sett ut som en prinskorv. Nu har jag faktiskt börjat med det, eftersom jag börjar se resultat. Jag ser faktiskt inte tjock ut längre. Mitt bmi ligger fortfarande på gränsen till övervikt, men just nu är vikten ganska oviktig så länge jag inte går upp massor. Det är kroppen som ska omformas, det är det som är viktigt.

Gårdagens vägning visade ett hekto upp. Ett hekto kan bero på precis vad som helst, så det räknas knappt. På torsdag åker vi till Riga och har ingen koll på maten alls eftersom det är någon annan som bokat allt åt oss. Men det finns ett gym på hotellet som vi tänker testa och självklart blir det massor med steg, vi går alltid överallt när vi reser. Bästa sättet att se en ny plats är med fötterna  :-)

Så det är bara att fortsätta framåt! Göra bra val, motionera, vila och skratta! Det har varit ett vinnande koncept hittills, varför ändra något som funkar?

Veckomatsedel V 12 - Påskvecka

Påsken är här och då får man planera maten liten noggrannare för att det inte ska dra iväg för mycket.Vi åker till Riga på torsdag och har ingen större koll på maten eftersom det inte är vi som bokat... men det är tydligen gym på hotellet och vi tänkte gå mycket, så det löser sej nog. Men även om inte vi äter påskmat, så tänkte vi ändå bjuda er på en veckomatsedel som ni kan ta lite idéer ifrån.

Hoppas ni får en riktigt härlig Påskhelg!

Måndag: Vitlöksräkor 6 SP/5PP plus ris
Tisdag: Kassler och ananas i ugn 5 SP plus ris
Onsdag: Vegetarisk Moussaka 6 SP/6 PP
Skärtorsdag: Pasta med laxsås 6 SP plus pasta
Långfredag: Filé i dragon- och senapssås 4 SP/5 PP plus ris
Lördag: Kyckling i ugn med färskoströra 7 SP
Söndag: Krämig fiskgratäng med räkor fr 4 SP

Tips på efterrät:
Lätt Äppelkaka 13SP för hela kakan

Även om det skulle bli både för mycket mat och godis så är det ändå inte kört när det gäller vikten. Det är ok att köra av banan ibland, bara man kör upp direkt igen  :-)

En så kallad fibrodag...

Den senaste tiden har jag varit piggare än vanligt och mått riktigt bra. Idag är ett undantag... jag är trött, har ont och kommer mej inte för med nånting. Hjärnan hänger inte riktigt med och orden blir fel. En fibrodag alltså. De där som bara dyker upp utan förvarning och stör.

Jag hade hoppats att den fibromyalgi som konstaterades för ett par år sedan egentligen var symptom av en dåligt fungerande sköldkörtel. Symptomen är ungefär desamma och nu när jag medicinerar för hypotyreos och mår mycket bättre, tänkte jag att allt berodde på det. Så var det alltså inte. Även om jag mår mycket bättre, så kommer alltså de där dagarna då jag inte okar något alls och har ont. Inte alls lika ofta som förut, men de finns där. Jag får helt enkelt acceptera att mina två diagnoser finns där och ta dagarna lite som de kommer.

Just idag är det tröttheten som är värst och värk ett lår. Jag hade tänkt åka och träna, men det får vänta till imorrn. Då är säkert värken borta, eller har flyttat sej, och jag borde vara piggare igen. Imorrn ska jag även träffa min nya kiropraktor, den gamla slutade vid nyår. Spännande... Han ska få låsa upp min nacke som bråkat ett tag.

Problemet med fibromyalgi är att det är svårt att planera. Eller... planera kan man ju enkelt göra, men när dagen för aktiviteten kommer kanske allt måste ställas in pga en dålig dag. Det mesta fungerar om jag får sova bra på natten och vakna när kroppen sovit klart. Därför undviker jag tidiga möten och evenemang så mycket det går. Dagen är ofta förstörd om jag måste gå upp tidigt. Jag mår bäst när jag vaknar vid 7.30 och får äta en lugn frukost, sen kan jag göra nästan vad som helst i vilket tempo som helst. Oftast.

Men så kommer de här dagarna då jag inte orkar göra någonting alls. Inte för att jag inte vill, utan för att jag helt enkelt inte orkar. Har jag varit pigg en period är det extra svårt att acceptera såna dagar. Att knappt orka resa sej från tv-soffan är extremt frustrerande! Så är det idag. Så jag skriver en rad här, sorterar lite papper där och försöker att iaf få något gjort för att inte känna mej för lat. Martin blir galen när han hör att jag känner mej lat och försöker få mej att förstå att det är ok att ha dåliga dagar och inte göra något alls. Han ser det på ett helt annat sätt än vad jag gör och det är jag förstås tacksam för. Hade han titta snett på mej och haft en massa krav på mej så hade det inte varit hållbart.

Idag är alltså en fibrodag, en dag då det inte blir mycket gjort alls mer än det mest nödvändiga. Magasinet är uppdaterat, en text är skriven för imorgon och bloggen är också uppdaterad iom detta inlägg. I övrigt googlar jag lite på Riga för att se vad man måste göra där när vi åker dit på torsdag. Tv´n står på och jag tittar med ett öga, men snart blir det nog en tupplur. Det här inlägget tog nästan två timmar att skriva eftersom nästan alla ord bli felstavade och jag måste lägga mej en stund då och då. Vanliga dagar tar ett inlägg kanske 15-20 minuter att skriva. Då kanske ni fattar hur illa det är.

Imorgon är en annan dag...

Hur du styckar en kyckling!

Hel kyckling i ugn eller på grillen är väldigt gott! Den brukar bli saftig och smakrik. Men hur får man den helt platt? Hur gör man när man styckar en kyckling som passar på grillen?

Här är en kort video som jag filmade i torsdags när jag hälsade på hos Kronfågel. Det kanske inte ser jätteenkelt ut men efter ett par gånger har man lärt sej :-)

När den väl är platt lägger man den på grillen eller i ugnen, marinerar eller glaserar och kryddar efter smak.

Ett tips till påsken!

Enkelt och gott!

Jag gillar smarta lösningar. Saker som underlättar min vardag och gör att jag sparar lite tid och samtidigt hjälper mej att vara nyttig. En sån hittade jag idag!

Hastigt och lustigt blev jag inbjuden till Kronfågels presslunch. Jag satt i träningskläder här hemma, skulle bara skicka iväg ett mail och sen åka och träna. Då ringer telefonen och jag blir tillfrågad om jag inte har lust att komma på lunch, typ direkt... Säger först nej eftersom jag siktat in mej på träning och jobb idag, men ändrar mej efter en stund och tänker om. Byter kläder, fixar för pälsbollen och drar iväg. Det som fick mej att ända mej var att jag istället skull få en kanonfin promenad på ca 3 km istället för träningen och då hade jag ju ändå fått lite motion.

Promenaden mellan pendeltåget och Kronfågels kontor var helt fantastisk! Jag gick längs med Karlbergs Slott och tog mängder med bilder. Det var så fint och jag kunde inte sluta fota, så jag höll på att komma för sent till lunchen. Men jag hann precis!

Meningen med dagens lunch var förstås att presentera nyheterna som är på väg ut i butikerna. Särskilt sånt man kan grilla nu när grillsäsongen dragit igång. Just kyckling på grillen är något som ökar rejält! Detta beror främst på hälsa och påverkan på miljön.

Jag är en av dem som tycker att grillad korv med bröd är löjligt gott! Men som Viktväktare är det mängder med SmartPoints i en vanlig grillad korv, därför har jag satsat på kycklingkorv senaste åren. Nu har Kronfågel kommit med tre olika smaker av kycklingkorv; en klassisk, en Chorizo och en med smak av milda örter. Perfekt! 73% kötthalt och under 10% fetthalt, hur bra som helst! Å god var den också!

Med oss hem fick vi bla färdiggrillad Minutkyckling i skivor, med ceasarsmak. Kvällsmaten blev med andra ord sallad med kycklingen vi fått och den var jättegod! 100 gram = 2 SP och det är helt ok i en sallad. En snabb och smart genväg om man vill ha något snabbt som är både gott och nyttigt. Me like!

Snart börjar alltså grillsäsongen, för vissa har den redan börjat. Vad lägger du helst på grillen?

#33procentutmaningen

Oftast när man bestämmer sej för något så går man "all-in" och satsar allt man har. Då orkar man kanske ett tag, men ger upp när det känns tungt eller tråkigt. Nu finns #33procentutmaningen som innebär att man satsar lite lagom, istället för att ge järnet. Typ 33%...

Jag vill förbättra tre områden, dessa är:
* Träning - träna lite hårdare än tidigare.
* Vatten - bli lite bättre på att dricka vatten, iaf ett stort glas per dag.
* Frukt - bli lite bättre på att äta frukt, helst en om dagen.

Istället för att tänka att jag ska träna hårt, dricka en liter vatten om dagen och äta tre frukter om dagen så tänker jag försöka träna lite hårdare, dricka lite mer och äta lite mer frukt än tidigare. Istf att ge 100% och bli irriterad om/när jag misslyckas, så ger jag 33% och klappar mej på axeln när jag lyckas.

Ikväll var jag på ett inspirerande event med tre träningsbloggare (Terese, Anna och Millan) som berättade om deras utmaningar. Vi som var där fick också berätta om våra. Fazer var där och bjöd på sitt nya goda bröd och deras representant berättade att hennes utmaning består av att äta mindre godis. Inte sluta - utan äta mindre. En annan berättade att hennes utmaning bestod i att hitta ett glädjeämne varje dag, något fint i naturen, en bra film eller något annat. Att leva lite mer här och nu och upptäcka vad som finns runt oss.

En jättetrevlig kväll som gav en hel del inspiration om vad i livet som ganska enkelt kan förbättras utan att man ger allt man har. Man behöver ju inte varken sluta helt med något eller ge järnet, man kan vara lite mer svenskt lagom också. Med oss hem fick vi en härlig goodiebag med massor med gott rotfruktsbröd av alla möjliga slag. Jag älskar Fazers rotfruktsbröd! Särskilt rostat!

Vad skulle vara din utmaning? Få inspiration på instagram och lägg gärna upp din egen bild där med hashtagg #33pocentutmaningen. Det finns nog ganska mycket som vi kan bli lite bättre på, för att må lite bättre  :-)

Vissa saker måste man göra...

Precis som många andra så tycker jag inte alls om att gå till tandläkaren. Jag avskyr det inte, men avstår helst. Förr gick jag hos en privat tandläkare vid Globen, vi var bägge ingifta i släkten kan man väl kanske säga. Så det blev en mer personlig relation än bara som tandläkare och patient.

Sen gick jag in i väggen, blev rejält sjuk och tänderna fick helt enkelt vänta på sin tur. Den kom när Martin flyttade in och vi bägge tog tag i tandhälsan samtidigt. Mina föräldrar har gått på Tandläkarhögskolan i många år och föreslog att vi skulle söka dit. Sagt och gjort, och vi hade turen att faktiskt få bli patienter där. Detta var början på en helrenovering av våra munnar för oss bägge. Martin hade en massa grejer att göra, det skulle både laga, dras ut och göras nya tänder. Jag hade mest ett infekterat tandkött, ett par hål och massor med tandsten.

Hos den "vanliga" tandläkaren hade vi blivit ruinerade. Hos Tandläkarhögskolan tar varje besök minst tre timmar, men det kostar bara 150 kr. Många, många timmar senare hade vi friska munnar och kollas nu bara upp någon gång då och då och fixar det som behövs. Nu har min gamla tandläkare pensionerat sej och hoppar in som lärare på skolan då och då. Så nu träffas vi där istället  :-)

Min mun har aldrig varit riktigt frisk och tandstenen har alltid varit riklig och suttit stenhårt. Tills idag. Jag har slarvat med mina besök hos tandläkaren och inte varit där på en riktig behandling på kanske två år. Jag befarade det värsta och såg verkligen inte fram emot saltvattenblästern som skulle inta min mun. Den gör ont! Men så blev det inte. Idag när jag låg i stolen såg man iofs tandsten, men inte särskilt mycket. Kan alla mina upptäckta och numera behandlade sjukdomar ha med saken att göra? Nu får jag ju medicin och mår ganska bra, kan det påverka även tandhälsan? Klart man kan se i munnen att någon är sjuk, men kan man även se att personen i fråga blivit friskare? Ja, det ser ju ut så och väldigt glad för det är jag!

Tyvärr var min gamla tandläkare inte där idag, men jag hoppas att han är där nästa gång. Han måste ju bli sjukt imponerad! Han har ju lixom sett mej i alla skick, från sämsta tänkbara status fram till för kanske två år sedan. Jag känner ju att jag blir friskare dag för dag och det känns verkligen helt fantastiskt. Även om jag aldrig blir helt frisk, så är jag nöjd med allt som det är idag. Jag orkar inte riktigt som andra, men alldeles tillräckligt!

Tandläkarhögskolan är verkligen toppen! Otroligt trevliga och duktiga elever och riktigt proffsiga lärare. Eleven har man i 3-4 år, min är jättemysig och en kopia av Leila som bakar i tv. Hon tar hand om mej och varje moment besiktas av en lärare innan hon fortsätter. Allt är alltså helt säkert, trots att det är en elev under utbildning som har hand om en. Varje besök tar iofs sin lilla tid, men det är ganska trevligt och som sagt väldigt prisvärt.

Är ni nyfikna och vill ha en proffsig men lite billigare tandvård så kan ni googla på tandläkarhögskolan och leta upp var er närmaste finns. Där står det säkert hur man går till väga för att bli patient där. Vi är jättenöjda och hoppas kunna fortsätta där även i framtiden. De har hjälpt oss massor!

Det där med tänder är ju faktiskt ganska viktigt. Särskilt när man blir äldre. Man vill ju gärna ha tänder kvar att tugga med lixom... Hur är det för er? Har ni en tandläkare som ni gillar? Går ni dit regelbundet? Hur mår era munnar, egentligen???

Veckomatsedel V 11

Nu är vi redan i mitten av mars! Herrejösses vad tiden går fort! Hur går det med vikten? Är ni där ni vill eller på väg? Har ni lyckats lägga om livsstil eller blir det en tillfällig kur den här gången också?

För att få en bestående viktminskning där man till slut faktiskt kommer i mål och sedan håller vikten behöver man oftast lägga om livsstil. Man kan helt enkelt inte fortsätta som man gjort om man vill ha en förändring. Så är det bara!.

Med små förändringar kommer man långt och då behöver heller inte allt kännas förbjudet eller jobbigt. Börja med att se hur det såg ut med kosten innan förändringen, kanske behöver man dra ner på portionsstorlekarna, ta bort godis varje dag och införa lördagsgodis, sluta dricka läsk varje dag, kanske införa en köttfri dag, mer grönsaker och dagliga promenader. När en förändring blivit en vana, tar man nästa och rätt vad det är så har man kommit rätt långt.

Små förändringar kanske inte får vikten att rasa av, men även med små steg kommer man i mål. Å den nya vikten är förmodligen lättare att hålla när förändringen inte var total på en gång.

Här är veckomenyn för vecka 11 - klicka på rätterna så kommer ni till recepten  :-)

Måndag: Spagetti med kasslersås 5SP/6PP plus pasta
Tisdag: Fisk i gräddig purjolökssås 3SP/4PP plus potatis
Onsdag: Krämig citron- och vitlökspasta 9SP/7PP
Torsdag: Vitlökskycklinggryta 4SP/5PP plus pasta
Fredag: Snabb lövbiffsgryta 5SP plus ris
Lördag: Köttfärslasagne med keso 12SP/11PP (vi äter med vegetarisk köttfärs)
Söndag: Fishtacos 8 SP/8PP

Nästa vecka är det påsk!

Med små steg kommer man också i mål

Jag blir faktiskt lite irriterad! Å det irriterar mej... Jag borde vara van och inte bry mej längre, ändå gör jag det och måste få ventilera lite.

Det handlar förstås om vikt och viktminskning. Det som mitt liv handlat om i 16 år, sen jag skrev in mej på Vv och sedan började jobba där. Min irritation gäller att allt ska gå så jäkla fort!!!

Ett litet minus är tydligen inte värt något, det ska vara kilon varje vecka annars har man inte lyckats. Det spelar tydligen ingen roll att man har gått ner, är det inte minst ett kilo så duger det inte! Det här tänket förstör hur mycket som helst för den som kämpar! Att känna sej misslyckad trots att man faktiskt gått ner är ju sorgligt!

Om vi tänker på tex en idrottsman, ta en höjdhoppare. När man är nybörjare kommer framgången snabbt, ribban höjs vid varje träning. Sen går det långsammare, man kämpar och kämpar, ribban höjs kanske var tionde träning. Men varje höjning är en framgång. Man strävar efter personliga rekord och blir nöjd för varje centimeter man höjer sej. Man står still en period, byter teknik, ändrar något, övar ännu mer och till slut klarar man en centimeter till. En centimeter i taget, inte meter! Har man rätt teknik och tålamod så når man en dag sitt mål och kanske blir man även världsmästare. Men det tar tid! Och även världsmästare har dåliga dagar är de river ribban vid varje hopp.

En viktnedgång är precis likadan. När man börjar på noll ändrar man mycket och viktnedgången är enkel, man peppas av minus på vågen och motiveras att fortsätta. Men efter ett tag har kroppen vant sej vid förändringen och man står still eller går ner mindre. Precis som höjdhopparen kommer en tråkig period när man får gneta på, öva och förändra något. Man kan helt enkelt inte kräva av kroppen att den ska tappa kilovis varje vecka, ända in i mål! Livet krånglar och viktminskningen blir lidande. Så är det! Det kommer födelsedagar, påsk, jul, sjukdomar och en massa annat i vägen som trasslar till allt.

Viktväktarna är ingen kur, det är en livsstilsförändring. Något man förhoppningsvis gör för att må bra resten av livet. Det spelar ingen roll hur lång tid viktminskningen tar, det behöver inte gå fort! Huvudsaken är ATT man går ner och lär sej något på vägen för att sedan kunna hålla den nya vikten. Att gå ner 10 kg på tre månader är ingen merit om man går upp dem på en gång igen... då har man ju inte lärt sej nåt!

Många frågar hur lång tid det tar att gå ner si eller så många kilon. Ingen frågar om någon faktiskt lyckats nå sin målvikt och hållit den. Det är alltså bara viktigt att gå ner i vikt, inte att hålla den. Inte konstigt att så många ger upp när de kommer till en platå, tålamod är något det är ganska ont om i viktväktarvärlden. Tyvärr! Så många fler skulle må så mycket bättre under sin viktminskning om man inte krävde underverk av sin kropp.

Jag gick ner 10 kg på tre år, det är mindre än ett hekto i veckan. Men vet ni? Jag kom i mål! Och vet ni en sak till? Jag har hållit vikten (mer eller mindre) i 12 år! Visst har jag struntat i allt och gått upp massor, men jag vet hur man ska göra och vad som fungerar och har alltid varit på banan ganska snabbt igen. Jag hade gott om tid att lära mej!

Med små steg kommer man också i mål! Det spelar ingen roll hur lång tid det tar! Å kanske blir det lättare att hålla vikten sen...

Nu börjar min tid på året!

Våren är officiellt här, enligt SMHI. Vi överlevde alltså den här vintern också - jabba! De senaste årens vintrar har varit helt ok tycker jag. Inte så mycket snö och inga 30 minus, himla bra!

Men nu är det vår och varje dag letar jag vårtecken på hundpromenaden. I min egen rabatt har jag både snödroppar och krokus. Rabarberbladen börjar komma upp och knopparna på syrenen är tjocka och härliga. Vi klippte ner massor med buskar i höstas så det blir nog inte så mycket blommor, men de som kommer blir nog fina.

Jag gick förbi Kungsträdgården igår och kollade in körsbärsträden. Det börjar bli bra med knoppar där också och just igår började man hacka bort isen på isbanan. Snart är där fullt med folk som solar i trappen och tar bilder med körsbärsträden. Så härligt!

Det är när solen och värmen kommer som jag vaknar. Det är då jag får energi, vaknar tidigare på morgonen och kan njuta av dagen på ett helt annat sätt än på vintern. Jag blir bara piggare och piggare ju varmare det blir. Ge mej 30 grader och jag går på högvarv  :-)

Det är lite för kallt än, 3-4 minus på morgonen, men snart kan man sitta på trappen och äta frukost. Jag testade en lite stund här om dagen, men fick gå in efter en stund. Baileys ligger dock på trappen hela dagarna och kyler ut oss här inne. Dörren ska nämligen vara öppen, stänger jag vill han komma in för att sedan stå vid dörren och gnälla... Han älskar att ligga där i solen, sova och hålla koll på skatorna.

Men om bara några veckor kan balkongdörren stå öppen hela dagarna och man kan sitta ute och äta både frukost, lunch och middag. Snart behöver man bara en tunn tröja när man går hemifrån på morgonen och snart åker sandalerna på. Alldeles snart kan man gå barfota på gräset på baksidan och ligga och njuta i en solstol. Nu är det vår och sen kommer den underbara sommaren!!!

Nu börjar min tid på året! Nu lever jag på riktigt igen!

Vinn finaste ljusstaken!

Bloggen fyller 10 år om ett par veckor! Detta firas med några tävlingar och detta är den första!

Vinsten är en jättefin ljusstake från Anderssons Design. Jag har flera stycken och älskar dem!

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:

• Gilla bloggen på Facebook - HÄR!

• Motivera i en kommentar här under, varför just du ska vinna. Ange även din mailadress!

• Dela på FB, instagram eller din blogg om du vill  :-)

Tävlingen avslutas 31/3

Världens enklaste godis!

Som ni vet så tycker jag om godis och skulle aldrig i världen sluta äta det! Snart är det helg igen och final på melodifestivalen. Klart man måste ha lite godis!!! Men man måste ju inte ta det fettigaste med mest kalorier, det finns faktiskt godis med knappt några kalorier alls. NOLL SmartPoints för oss Viktväktare. Enkla att göra är de också och tycker jag att det är enkelt... ja, då är det enkelt!

Gelegodisar (0 SP)
1 dl starkt blandad funlight
1 dl oblandad funlight
1 dl hallon
2.5 msk gelatinpulver

Blanda alla ingredienser och koka upp till första bubblan visar sej. Sila av så hallonkärnorna sållas bort. Häll över i formar och ställ svalt.

Enklare kan det inte bli!

En riktigt bra dag!

Jag kräver inte så mycket av mina dagar för att de ska bli bra, det brukar räcka med lite sol. Men idag har allt varit toppen, det blev verkligen en riktigt bra dag!

När jag vaknade sken solen in genom fönstret. Bara en sån sak! Jag kände mej utvilad och kunde konstatera att jag bara varit vaken TVÅ GÅNGER under natten! Det är huuuur bra som helst för att vara mej. Jag brukar ha minst 10 vakna tillfällen per natt, allt mindre än det är toppen! Två är ju nästan samma sak som noll...

Solen fortsatte att sina, hunden låg och sov ute på trappen medan jag fixade ordning mej. Lunchen avnjöts på Wienercafeet på Östermalm med god toast, wienerschnitzel och chokladpraliner till efterrätt. Gott gott. Solen sken fortfarande när lunchen var slut.

När jag kom hem var det full pott i brevlådan! Fotoböckerna jag gjort till grabbarna i Gambia hade kommit. De blev jättefina! Den till Smile är med bilder av vårt besök i byn, den till Limbo ska hjälpa honom i hans arbete som taxichaufför och guide. Omedelbums efterlyste jag någon som kunde ta med dessa till Gambia och fick napp direkt! Så redan på tisdag flyger böckerna ner till min favoritplats på jorden. Jag tog upp killarna på messenger och berättade att de hade presenter att hämta from tisdagkväll och då ringde Limbo upp via messenger! Så jag fick till och med prata med honom och det funkade jättebra i flera minuter. Båda var både glada och tacksamma, för mej var det dock viktigast att höra att båda är friska och mår bra.

De där samtalet gjorde min dag! Jag som inte ens tycker om att prata i telefon längre... men att veta att han gjort sej besväret (kanske inte så besvärligt, men ändå) bara för att prata med mej gjorde mej så glad! Tack o lov för Facebook och messenger!!! Vad hade vi gjort utan det? Att kunna skriva till varandra är en sak, men att även kunna ringa till varandra, helt gratis, är ju helt otroligt!!! Att kunna prata med någon på andra sidan jordklotet, helt gratis och nästan utan minsta knaster, är helt galet!

Tänk om det varit så när jag bodde i Gambia på 90-talet. Då funkade knappt vanliga telefoner och när det fungerade var det svindyrt! Internet kanske fanns i mer civiliserade delar av världen, men inte där. Men det funkade att leva så också då. Telefon och kommunikation är dock väldigt viktigt! Just internet underlättar otroligt mycket för oss i kontakten med killarna i Gambia. De kan med hjälp av telefonerna de fått av oss, kontakta oss direkt om det händer något. Som när taket på familjens hus blåst av mitt under regnperioden och vi på bara någon timme hade samlat ihop pengar till ett nytt. Pengarna fördes över till Linda, där Smile hämtade dem och på bara ett par dagar hade han ett nytt tak till familjen.

Tack vare Facebook kan jag ha Gambia lite i bakfickan hela tiden. Att någon vill hjälpa oss att ta fotoböckerna till Gambia värmer mitt hjärta. Att böckerna blev så fina känns extra bra. I bästa fall ger det Limbo några nya kunder när han kan visa bilder på sina utflykter. Smiles mamma kommer bli så glad över bilderna och jag kan riktigt se hur halva byn trängs runt honom för att titta och kanske se sej själva på bild för första gången. Där finns en bild på Smile och hans farmor, den tror jag blir extra viktig för honom.

Solen, sömnen, fotoböckerna, kontakten som tar med böcker, samtalet med Limbo, chatten med Smile... allt detta tillsammans blev en riktigt bra dag! Jag är alldeles varm i magen  :-)

Jag som alltid avskytt att träna...

Jag känner inte igen mej själv. Jag har iofs nästan alltid tränat på nåt sätt, men jag har nästan alltid avskytt det. Det enda som varit ok är att springa, allt det där andra; simma, gymma osv har varit avskyvärt! Dans har också varit kul, men det är mer nöje än träning  :-)

Å nu älskar jag att ta ut mej i maskinerna på Curves. Vad har hänt??? Att jag skulle tycka om att träna på ett gym fanns inte på kartan. En massa vältränade människor åsså hubbabubban jag... nej tack! Men så startade väninnan Curves och jag upptäckte att så är det inte där! Det finns vältränade människor, men de är alldeles normala och bryr sej inte om hubbabubban brevid dem. En viktig sak är att det inte finns några speglar. Det är sååå skönt! Spegla sej kan man göra hemma. Åsså finns det inga vikter, man tränar med sin egen styrka som motstånd. Åsså finns det inga män, vilket gör att det är väldigt prestigelöst. Det finns inga män att imponera på och då behövs heller inga coola träningskläder eller smink. De flesta kommer dit osminkade i sina bekvämaste, urtvättade träningskläder - vissa har inte ens gympadojjor utan kör i strumplästen. Totalt prestigelöst!

Tycker man om något så gör man det oftare. Å när man märker resultat blir det ännu roligare! Jag har hittat en grop! Vid sidan om min navel, på bägge sidorna, finns en grop! Jag börjar få form på magen, det har jag aldrig haft förut. Å på en bild igår såg jag att det börjar bli form på mina axlar, det har det heller inte varit förut. Eller jo... det har varit en form - fluffig och rund. Nu ser man faktiskt konturer!

Gårdagens vägning har också visat goda resultat, 7 hekto ner! Snart lämnar jag 60-talet bakom mej och hade inte tänkt att återvända dit. 2 kilo till första målet, sen får vi se. Drömvikten är en bit bort och kanske inte ens nåbar. Allt beror på medicinen och hur allt är runt omkring mej. Att kroppen tajtar till sej är det viktigaste, men jag vill samtidigt lämna 60-talet så långt bakom mej jag bara kan för att minska risken att återigen hamna på övervikt och bmi över 25.

Just nu är jag supertaggad! Jag ser förändringar på kroppen, som ger förändringar i knoppen. Att jag skulle älska styrketräning och köra skiten ur mej flera gånger i veckan är mer eller mindre otroligt. Mitt mål var att träna en gång i vecka för att stärka kroppen, bli lite smidigare och få mindre ont i ryggen. Att bygga muskler som syns var inget jag alls strävade efter, men jäklar så häftigt det är! Å med muskler är det lättare att hålla den nya vikten. Sånt jag förr vetat om men bara viftat bort... Nu tränar jag tre ggr i veckan och då tar jag i allt jag har! En halvtimme, 2-3 ggr i veckan. Den tiden har de flesta av oss.

Jag säger inte att alla funkar som jag, men jag skulle önska att alla gav det en chans. Just idag är det Öppet Hus på alla Curves i hela Sverige med gratis träning. Testa! Ge det ett par månader och utnyttja verkligen medlemskapet! Ta en bild idag och sedan en ny var fjärde vecka, så ska ni se att er kropp förändras och hur mycket bättre ni mår. Resultat föder resultat kan man nog säga. Det kommer kanske inte hända så mycket på vågen, men på måtten! Vikten fixar man med bra mat.

Här är alltså den fd hubbabubban som avskytt att träna som numera gärna åker upp och drar av en halvtimme i maskinerna. Enkel cirkelträning som alla klarar! Även jag, med fibro och allt  :-)

Veckomatsedel v 10

Sportlovet är över och det är bara tre veckor kvar till påskafton. Nu är det många som vill göra ett ordentligt ryck inför sommaren och bikinisäsongen. Men tänk inte "kur till sommaren" tänk istället "livsstilsförändring". Något hållbart som får dej att må bra för resten av livet.

För mej handlar det om att få ordning på mat, motion, sömn och skratt. Jag behöver alla de komponenterna för att må bra. Maten hjälper mej ner i vikt, motionen gör min kropp starkare, sömnen får mej att fungera och skratten ger mej endorfiner som gör att jag orkar lite mer än jag tror.

Vad får dej att må bra och var hjälper dej att orka lite till?

Här är veckomatsedeln för kommande vecka. Lite vegetariskt, lite havsmat. lite kyckling och lite kött... en blandad kompott  :-)

Måndag: Pasta med krämig spenatsås 9 SP/7 PP plus pasta
Tisdag: Kyckling med timjan och senapssås 6 SP plus ris
Onsdag: Indiska räkor 2-3 SP plus ris
Torsdag: Färsspett med raita 6 SP plus tillbehör
Fredag: Fylld aubergine 4 SP
Lördag: Gratinerad Kyckling 5 SP/6 PP plus ris
Söndag: Pasta med laxsås 6 SP plus pasta

Ha en fin vecka!

Det du ger kommer tillbaka

När jag var 20 år bodde jag i Gambia, då sa en god vän till mej "Det du ger kommer alltid tillbaka på något sätt". Detta sa hon efter att 4-5 tiggare stått utanför hennes hus och hon gett dem alla lite att äta. Hon fortsatte "Det kanske inte kommer tillbaka till dej, men till någon du bryr dej om". Detta har varit mitt mantra sedan dess.

Den som sa detta var förstås Linda, mina fina vän som jag tjatat om att få intervjua men fått nej ifrån. Hon vill inte synas i medier, särskilt inte i tryckt media - men min blogg har hon inte sagt något om... och här har jag ju skrivit så mycket om henne förr att det gott kan bli lite till. Linda är en av de klokaste människor jag känner.

När vi besökte Gambia i januari berättade jag just detta för henne. Att hennes ord följt mej hela livet och att jag har dem med mej i allt jag gör. Hon blev rätt berörd kan man väl säga, men kom inte ihåg att hon sagt det. Det hon sa är rätt självklart egentligen. Vissa kallar det karma, jag kallar det ingenting - det är bara självklart.

Oavsett om jag är elak eller vänlig så sätter det spår hos både mottagare och dennes omgivning. Det är väl bara att se på familjefejder som blivit till vendettor? Elaka handlingar sätter spår i flera generationer och i massor med led både hos familjer, bekanta och vänner. Rykten sprid och snart är väldigt många drabbade av något som en enda person ställde till med. Ringar på vattnet. Å det är samma sak med vänlighet!

En god handling kommer tillbaka på ett helt annat sätt. Jag kan vara vänlig mot någons barn och då är dennes föräldrar schyssta mot mina barn. Så fungerar det i Gambia! Alla där vet att vi hjälper Smile och hans familj (och nu även halva byn). Det gör att Smiles kompisar är schyssta mot hela vår familj, tar oss med på utflykter och ser till att vi har det bra. När vi var där senast gav vi vår taxikille frukost på mornarna, som han i sin tur delade med sin lillebror och andra som var i närheten. I Gambia hjälper man varandra, blir inte avundsjuk om någon får lite mer än en själv utan delar med sej till den som behöver. Smile fick två fotbollar av oss och gav bort den ena till byns fotbollslag eftersom han tyckte det räckte med en boll till hans syskon. En helt annan mentalitet än här i Sverige kan man väl säga?

De där kloka orden satte spår i mej för livet och det är så jag försökt att leva hela mitt liv. Ibland har jag lyckats att vara schysst även mot folk jag inte gillar, ibland inte. Men jag har alltid sett resultatet av mina handlingar och jag ser dem mer och mer. Att göra gott föder gott! Hela tiden! Överallt! Om folk bara kunde inse hur mycket man faktiskt tjänar på att vara schysst så skulle alla vara det! Eller iaf försöka... för det är inte jätteenkelt.

Väldigt många här hemma är tråkigt nog misstänksamma mot vänliga människor. Särskilt kvinnor. Nu senast satte jag två personer i kontakt med varandra, det tog några minuter av min tid och var inte särskilt svårt, ändå var den ena av dem översvallande tacksam och kunde inte förstå att jag varit så schysst. Varför inte? Människor, särskilt kvinnor, SKA hjälpa varandra! Pay it forward, nu får hon hjälpa någon annan som behöver det.

Hur tänker ni om sånt här? Ska man bara hjälpa någon för egen vinning? Blir ni misstänksamma om någon hjälper er utan att tjäna på det? Har ni gjort något som gjort stor skillnad för någon annan? Eller har någon gjort det för er?

Tack Linda, för att du visade hur man ska tänka och leva sitt liv!

Maträtter med extra hög mättnad

Jag har blivit tillfrågan om maträtter och recept för Mättande Matdagar. Viktväktarna har något som heter just Mättande Dag som innebär att det finns livsmedel som man inte behvöer räkna utan kan äta fritt av. Såna livsmedel har extra hög mättnadsfaktor och det ä'r nästan omöjligt att föräta sej av dem.

Så jag har grävt lite i vår receptbank och hittat följande recept. Jag hoppas att jag tänkt rätt  :-)

Kycklingwok med ris 7 SP eller 8 PP eller mättande dag.

Oregano och paprikabiffar 6 SP eller 6 PP + ris, 5 %-ig nötfärs så blir det mättande dag.

Chili con Carne 34 SP eller 31 PP föra hela grytan, 5 %-ig nötfärs blir mättande dag eller byt till quorn.

Kyckling i ugn med färskoströra 7 SP per portion eller mättande dag om du använder färskost 3%.

Fyllda auberginer 4 SP, Mättande dag om du ta byter ut cremefraishen.

Kyckling i kryddig tomatsås  2 SP eller 4 PP + ris eller mättande dag.

Spagetti med morotsköttfärsås 11 SP eller 10 PP, 5%-ig nötfärs blir mättande dag eller byt till quorn.

Listan på mättande mat hittar du HÄR, där ingår bla nästan all fågel, fisk och havsmat och en del nötkött. Det mesta inom grönsaker och frukt, samt linser, quorn och tofu. Jag äter inte enligt mättande dag, men jag har testat och gick ner i vikt även då. Men jag älskar såser... och det ingår inte. Visst kan man lägga till och ta från sin veckobonus för att få sås, men jag väljer att räkna allt istället. Men för många fungerar Mättande Dag väldigt bra, så testa!

Jag hoppas detta kan vara till hjälp för någon  :-)

Fy så dåligt jag mådde då!

De flesta som varit tjocka har inga bilder på sej själva. Särskilt inte om de gillar att fota och alltid är bakom kameran :-)

Jag började fundera på när jag var som störst och hur jag faktiskt såg ut då. Fanns det några bilder? Jag har ett excellblad med min vikt sedan massor med år tillbaka och en koll i det visade att jag i mars 2011 vägde 69,1 kg. Det är mer än när jag väntade barn och alldeles för mycket när man är 156 cm lång. 

Vad kunde det finnas för bilder sedan den tiden tro? Jag började leta, i mars och april fanns inget. Men i januari samma år fanns bilder från vår senaste Egypten-resa, det var ingen vacker syn...

Jag kommer ihåg hur dåligt jag mådde där... Trött, ont, ledsen, tung... Ganska sjuk faktiskt. När vi sökte hjälp på vår närmaste vårdcentral fick jag bara höra att alla är lite trötta ibland. Man tog inte ens ett blodtryck! Så jag bytte vårdcentral och det var det smartaste jag någonsin gjort för mej själv!

Hos Doktor L, 4-5 mil bort, fick jag hjälp! Han började med att ta massor med prover och mängder med olika tester och undersökningar. Det gick remisser åt alla håll och det var nästan ett heltidsarbete bara att gå igenom allt och träffa alla olika läkare. Jag låg en natt på sömnlabbet på Huddinge Sjukhus, fick gå runt med en dunk och samla mitt urin ett dygn, träffade ortopeder och en massa annat. Å efter bara någon vecka började svaren av alla prover att trilla in.

Först och främst hade jag en infektion i kroppen som jag förmodligen hade gått omkring med väldigt länge. Det som började med lite ont i knät blev något mycket större. Infektionen i den sk Gåsfoten (smalbenet) hade spridit sej till hela kroppen, så det blev en hästkur med starka mediciner och direkt gick jag ner några kilo och mådde lite bättre. Strax efter det visade sömnutredningen att jag hade sömnapne av det lite mer ovanliga slaget. Ingen medicin eller behandling skulle hjälpa eftersom detta satt i hjärnan orsakad av min utbrändhet några år tidigare. Däremot fick jag rådet att sova middag och bara det hjälpte mej mycket. Jag var inte lat - jag var faktiskt sjuk!

Så där rullade det på. Ortopeden hjälpte mej med mina olika långa ben och jag fick klack på skon som hjälpte massor mot ryggbesvären. Han konstaterade även en sk snapping-hip och efter några besök var det även han som kom fram till att jag har fibromyalgi och på så sätt förklarade en massa annat konstigt. När infektionen hade lämnat kroppen orkade jag ta itu med vikt och träning lite mer och lyckades gå ner tillräckligt för att få bröstförminskningen. Lyckan var totalt! Ännu mer smärta och värk försvann, jag sov bättre, kunde röra mej mer och vikten höll sej runt 60 vilket är normalvikt men på gränsen till övervikt. Hur jag än kämpade så gick det inte att gå ner mer.

Jag fick kontakt med en sjukgymnast som gav order om sk fotbäddar, inlägg i skorna, för att räta upp mina fotleder, knän och höfter. Samtidigt ifrågasatte hon att jag alltid är frusen och inte går ner i vikt trots att jag äter som man ska och tränar mycket. Jag borde kolla upp min köldkörtel tyckte hon, men det hade jag ju gjort. Men vi tog ett nytt varv med prover, dr L tog några extra som visst visade att det var lite vajkalle! Jag har antikroppar mot sköldkörteln som gör att den inte kan jobba sen de ska utan skapar samma symptom som vid hypotyreos/underfunktion. Å för tre veckor sedan fick jag äntligen medicin!

Nu händer det grejer! Jag fryser inte lika mycket, magen funkar helt ok, jag är hyfsat pigg och jag rasar i vikt! Nu är det måndagsvägningen som gäller, men fortsätter det som hittills den här veckan då blir det veckorekord! Nu känns det som att jag faktiskt kan lämna gränslandet till övervikt och komma ner till en mer normal normalvikt. 58 till bröllopet i sommar känns inte längre omöjligt.

Det är otroligt jobbigt att valsa runt i sjukvården. Man behöver stöd och känna att man blir tagen på allvar av sin vårdgivare. Det gjorde inte jag på vår närmaste vårdcentral, men sedan jag bytte så är jag mer än nöjd. Det känns som jag fått livet tillbaka faktiskt. Det har tagit 6 år från det att jag sökte hjälp till idag. En lång tid för en person som vanligtvis inte är känd för sitt tålamod. Men vad har jag haft för val? Precis som med vikten har det bara varit att harva på och fortsätta framåt. Alternativet hade varit att ge upp, låta kilona och sjukdomarna härja fritt och att må ännu sämre. Det är inget alternativ för mej!

Jag ser på bilden och kommer ihåg hur dåligt jag mådde och påminns om hur lång vägen varit. Idag mår jag nog så bra jag kan göra och det tackar jag Doktor L för. Han är nyckeln till alltihop och den som gett mej livet tillbaka. Till dej som mår dåligt och känner att något är fel; tro på dej själv och byt vårdgivare! Även om du får åka långt så är det värt det bara för att bli tagen på allvar.

Våga tro på dej själv, dina känslor och dina symptom. Respektera dej själv och ta dina bekymmer på allvar. Ge dej chansen till ett friskare liv - du är värd det!

Mat när man tränar

När man tränar hårt behöver man tillföra kroppen extra protein för att inte förlora muskelmassa. När man tränar hårt alltså... en långpromenad i rask takt räknas inte som hårt. Iaf inte om man inte har typ femtio kilos övervikt. I det fallet är nästan all träning hård. Men efter en löptur eller hårdare pass på gymmet kan man behöva fylla på depåerna lite.

För några veckor sedan fick jag testa Proteingröt som är en färdig påse som man bara blandar med varmt vatten. Jätteenkelt! Suveränt om man behöver något snabbt före- eller efter träningen, är på språng eller som frukost eller mellanmål.

Proteingröt innehåller hela 22 gr protein, så man håller sej mätt länge! Å den är självklart sockerfri, jag som gillar sött strör över lite stevia eller liknande för att få lite sötare smak. När jag äter min portion vid 9 på morgonen så står jag mej gott och väl fram till lunch. Då äter jag alltså bara gröt, ingen macka eller något annat. Martin testade också och höll med om att mättnadskänslan varade förvånansvärt länge av en så pass liten portion.

Så även om man inte tränar stenhårt kan det vara bra att få i sej lite extra protein för mättnadskänslan. Å vem vill inte ha en enkel och snabb frukost? Bara att värma lite vatten, röra ihop gröten och lägga på lite fräscha bär - så är frukosten klar! Gröten smakar ungefär som havregrynsgröt fast lite slätare i konsistensen. Tillsammans med färska bär blir det riktigt gott!

Hur tänker du kring mat och träning?

Egen tid?

Det där med egen tid kan vara en känslig fråga. Som ensamstående med två barn, som dessutom var sjuka och tog massor med mediciner, fanns ingen egen tid. Så var det bara och det accepterade jag. Det var inte mycket jag tänkte på, utan livet gick ut på att få vardagen att fungera så gott det gick. Att jag skulle bli sjuk av stressen var absolut inget jag förstod eller tänkte på.

Men barn blir större och min tid kom när barnen var runt 15. De tog bägge moppekort och fick varsin moppe och kunde på sätt ta sej till träningar och kompisar på egen hand. Helt plötsligt hade jag lite "egen tid". Martin hade dessutom kommit in vårt liv och underlättade en hel del för mej. Efter det har den där egna tiden bara blivit längre och längre och nu är allt tid min egen. Barnen har flyttat ut och det är jag själv som bestämmer helt och hållet vad jag gör med min tid.

Allt vi gör är ett val och jag har de senaste åren valt mej. Valt att lägga tid på min hälsa för att må så bra som möjligt. Det innebar att jag var tvungen att eliminera stress. Jag klarar helt enkelt inte stress längre. Efter min utbrändhet kan jag inte jobba heltid, boka in för mycket eller stressa. Då stänger kroppen av, jag tappar minnet, får ont i kroppen och blir så trött att jag inte kan hålla mej vaken. I samförstånd med Martin tog vi beslutet att jag skulle sluta jobba. Jag får alltså vara hemma och pyssla med bloggen, skriva texter för magasinet och ta hand om mej. Ganska lyxigt va?!

Magasinet kräver en hel del jobb, men jag väljer själv när jag ska göra det. Jag har valt bort nästan alla pressfrukostar, om jag inte känner att jag har en bra dag. Jag har ingen väckarklocka utan vaknar av mej själv vid 8 när kroppen tycker att jag sovit färdigt. Grejer runt lunch, på eftermiddagen och kvällen passar alltså mycket bättre för mej. Och för att kroppen ska må bra så måste jag träna!!! Det mår både jag och vikten bäst av.

Så när allt är perfekt vaknar jag vid 8, äter frukost och är på gymmet strax innan 10. En perfekt dag lyckas jag även ta hundpromenaden innan lunch och kan sedan ta itu med dagen och skriverierna hela eftermiddagen. Som idag! Idag har jag haft en perfekt dag. Träning och hundpromenad innan lunch, en nyttig och god lunch och nu sitter jag och skriver. Jag har tagit nästan 10 000 steg redan, fyllt i checklistan och är jättenöjd. Jag känner hur kroppen verkligen tackar mej för att jag kommit igång med träning och promenader igen.

Jag har alltså mängder med egen tid nu och gör i stort sett vad jag vill på dagarna. Å jag mår så bra! Stress hör inte hemma i någons liv, det är faktiskt livsfarligt. Fler och fler sjukskrivs pga stress och jag tror inte att så många vet och förstår hur farlig stressen är. Jag blir aldrig frisk! Jag kommer aldrig bli som förut och har fått en mängd följdsjukdomar pga min utbrändhet. Jag kan lova att ni inte vill ha det så! Alla människor vill klara en vardag, vara vakna en hel dag, kunna jobba heltid, ha roliga saker inbokade flera dagar i rad, må bra i kroppen och slippa värk mm. Då måste man ta hand om sej!

Den där egna tiden kan vara avgörande för att ni inte ska behöva hamna där jag är idag. Det kan räcka med fem minuter på morgonen då hemmet är tyst, med en god kopp te. Eller en kort promenad, utan hörlurar eller sällskap. Bara lyssna på naturen och ta in här och nu. Att våga säga nej, även till roliga grejer när det kör ihop sej. Eller att sitta länge på toaletten, med låst dörr, tills man faktiskt är färdig! Egen tid kan vara lite vad som helst, det behöver inte ens vara länge - bara några minuter i total ensamhet och tystnad. Utan stress.

Det där med yoga och mindfulness är nog inte så dumt. Tänk på det du som städar toaletten samtidigt som du kissar, springer till och från jobbet, står och äter frukost och enda gången du säger nej är till partner och barn... När skratten uteblir har du första varningssignalen, då måste du sätta stopp direkt! När du börjar gråta när någon frågar hur du mår är det riktigt akut. När du inte längre kan komma på saker du tycker om att göra - då är det farligt!

Så prioritera lite egen tid. Ta hand om dej. Om inte du tar hand om dej, vem ska då göra det? Om inte du ser dej själv som viktig, vem ska då göra det? Det är lite som syrgasmasken på flyget; man måste sätta på sin egen innan man kan hjälpa andra. Så ta hand om dej först, du är faktiskt viktigast i ditt liv - sen kan du ta hand om andra. Jag missade den biten och se vad som hände...

Ta hand om dej! Du är värd det!