Lätt att ge upp

Just nu mår jag riktigt, riktigt dåligt i kroppen. Det har varit jobbigt ett tag, men igår nådde jag botten. Resultaten på gymmet blir bara sämre och sämre och en känsla av total hopplöshet har lagt sej som en våt filt över hela mej. Det är väldigt enkelt att ge upp när man känner så...

Maskinerna på Curves är inställda efter mej och ska ha ett fast grönt sken när jag tar i som jag ska, blinka grönt när jag tar i extra och gult när jag är för mesig. Jag har de senaste 3-4 gånger knappt haft fast grönt sken... och jag lyckas inte alls bränna så många kalorier som jag brukar. Jag vet ju att kroppen strejkar på hösten, men att den gör det så här tydligt har jag inte sett förut. Jag kommer inte ihåg hur det var förra hösten, då jag precis kommit igång med träningen igen efter att knät pajat. Men jag kan inte påminna mej om att det var så här tungt!

Jag är trött, så där så jag bara sitter och glor rätt fram. Känner mej fet, ful och fel och är världens sämsta matte, mamma och fru. Enligt mej alltså. Martin tycker alltid att jag är fantastisk och säger det gärna till mej. Det är en väldans tur att jag har honom!!!

Men jag ger inte upp! Det skulle vara väldigt enkelt att skylla på en dålig kropp eller dålig dag och bara ligga kvar i soffan. Men det gör jag inte! Jag sköter min träning, trots usla resultat och äter som jag ska trots att det blir plus på vågen. En kropp som inte mår bra ger ofta oförklarliga plus som försvinner när man mår bättre igen. Jag tänker som så att även om jag gör dåliga resultat så är det bättre än att ligga i soffan. Så jag går dit och tar det för var det är. Jag GÖR DET BARA! Mitt mantra. Allt kan ju inte vara roligt eller enkelt. Man ska inte tänka så mycket, utan bara göra.

Så tänker jag också på hur långt vi kommit. Martin har gått från en 180-kilos ledsen klump som mest satt framför datorn till en 110-kilo, frisk man som numera springer en halvmil ganska smärtfritt. Jag har gått från en limpmackeätande 69-kilo deprimerad singelmorsa till en 59-kilo lyckligt gift hemmafru/redaktör/bloggare. Vi har gått ner i vikt, skaffat oss nya vanor, träffat varandra, byggt ett nytt liv, gift oss och i stort sätt hållit våra nya vikter i 15 år. Vi vet att vi inspirerar andra att ta tag i sina liv, hur vore det då om vi själva kunde se våra egna framsteg och inspirera oss själva? Nej då, man ser bara sina brister och ibland blir de väldigt tydliga. Som nu.

Man får ta på sej offerkoftan, men bara en stund! Man får ha dåliga dagar, men bara ett par! Man får däremot inte fastna i vare sej offerkoftan eller de dåliga dagarna, då blir det svårt att komma därifrån. Så jag tillåter mej att ha en extra dålig dag idag, så är jag på banan imorrn igen så gott det går. Jag vet ju att det är en knepig årstid och att kroppen strejkar, men jag vet också att jag ändå måste leva som jag brukar. Jag måste träna, annars blir det värre. Jag måste gå ut, annars blir jag ännu tröttare. Jag måste aktivitera mej, annars blir jag ännu surare. Så jag gör det bara... alternativet är att ge upp och det gör jag inte!