2015 - året som kunde blivit mitt sista...

Sista dagen på 2015. Dagen då man ska sammanfatta året som gått och kika in lite i det som kommer. Jag konstaterar att det varit ett väldigt händelsrikt år och det är ganska svårt att komma ihåg allt som hänt. Då är det himla bra att ha en blogg!!!

När vi gick in i 2015 var det med en svag strimma av hopp om att allt trassel skulle ordna upp sej. Ledordet för 2015 skulle vara GLÄDJE, vi ville ha in glädjen och gemenskapen i våra liv igen. Senior hade trasslat till det för sej och jag hade till och med förlorat hoppet om att allt skulle gå att reda upp. Men det gjorde det! Det har inte varit lätt, tårarna har varit många och jag gav upp mer än en gång. Men idag kan jag konstatera att vi har landat med bägge fötterna på jorden och även om det gungar lite då och då, så står vi iaf upp. Sonen mår bra, han fick sin första lägenhet i juni och har numera en flickvän som verkar heeeelt ok! Att hans liv redde ut sej är årets viktigaste händelse, om man kan se det som en händelse alltså...

Det var mycket som hände där på sommaren. 1 juni flyttade alltså sonen. 4 juni dog vi nästan. Det var då vi träffade älgen. Eller det var väl egentligen älgen som träffade oss. Det var en hårsmån från att gå riktigt illa, men jag slapp knacka på hos Sankte Per den här gången också. Älgen dog, det gjorde inte vi. Tack och lov. Men det skulle ta nästan ett halvår innan allt var färdigt med försäkringar osv. Å jag har fortfarande väldigt svårt att se en älg. Men vi lever, det är det enda som är viktigt!

Sommarvädret var bedrövligt. Vi åkte till Öland ett par veckor men packade knappt ens upp sommarkläderna. Å där hände det plötsligt en kväll! I solnedgången vid havet gick Martin ner på knä och friade till mej. Hur romantiskt som helst och det enda jag tänkte då var om han hade gjort sej illa eftersom han satt ner... men jag hörde ju vad han sa och svarade självklart JA! Så det var bara att åka hem och börja leta ringar, som vi sedan fick hjälp med att tillverka efter våra exakta önskemål. Å nu planeras det bröllop! Och bröllopsresa förstås  :-)

Åsså har vi varit ute och rest lite förstås. Du i Fokus har kommit igång rejält och firade ett år strax innan jul. Magasinet har gett oss möjligheter att se bla Åland, Varberg, Finland och en massa annat. Fem kryssningar har det blivit, ett helt gäng med teaterbesök och en massa nya härliga kontakter. Jag ser verkligen fram emot vad 2016 ska bjuda på den vägen!

2015 har alltså varit betydligt bättre än 2014, sånär som på den där älgen dårå... Junior mår toppen, Senior är på väg dit, Martin började och slutade sitt första jobb som datautvecklare och är nöjd med sitt karriärsbyte. Å jag... jag skriver och skriver och skriver, är aldrig helt ledig men jobbar när jag vill. Både bloggen och Magasinet går bra och besökarna ökar konstant.

Jag mår bra! Det var länge sedan jag avslutade ett år med de orden. Alltid har det varit något dödsfall, översvämningar, Ebola eller nån annan skit som grumlat tillvaron. Men i år mår jag bra! Jag börjar få ordning på värken, vikten går åt rätt håll och jag tränar regelbundet. Allt det som jag strävat efter på det personliga planet, att komma närmare målet att bli så frisk och hälsosam jag bara kan som pensionär. 19 år kvar  :-)

I kväll firar vi in det nya året tillsammans med Senior och hans S med hummer, gott kött och chokladfondant. Om några dagar drar vi iväg till värmen i Gambia och alla vänner där. Om ledorden 2015 var Glädje och Gemenskap så är ledorden för 2016 Hälsa och Kärlek!

Av 2016 önskar jag mej ännu bättre hälsa och ytterligare ett par kilo mindre. Till sommaren står jag brud i rosa klänning på en båt i skärgården. Efter det väntar en medelhavskryssning med masssor av sol och upplevelser. Och innan dess kommer vi alldeles säkert att ha åkt på en och annan kryssning, sett nya teaterföreställningar och träffat ännu fler nya bekantskaper. Alldeles säkert hinner vi med någon vecka på Öland också, på vår numera alldeles egna lilla strandremsa. Platsen med stort P.

Med detta vill jag önska er ett gott slut och ett riktigt gott nytt 2016. Jag önskar av hela mitt hjärta att det nya året blir alldeles fantastiskt för oss alla! Det går att vända de värsta av motgångar, man är mycket starkare än man tror. Må alla våra önskningar uppfyllas och att vi alla får vara friska och lyckliga. Och må alla älgar hålla sej i skogen.

Gott nytt år!

Tror du på andar eller spöken?

Man hör ju om spöken och övernaturliga saker, men tänker att det är påhittat. Ända tills man råkar ut för något själv... En gång går ofta att förklara bort, kanske två också... men när det gång på gång händer konstiga saker och även andra ser dem... Ja, då är det lixom bara att börja acceptera att oförklarliga saker kan hända och att det kanske finns en annan sida som vi inte vet så mycket om.

Min första upplevelse av andar eller spöken hade jag som ganska liten. Det fanns bilder på mej hemma och alla de ramlade ner samtidigt, flera gånger. Jag sa inget till någon eftersom jag redan då förstod att ingen skulle tro mej. Sen hände det lite mysko saker då och då under hela min uppväxt och ganska mycket när jag bodde i Gambia. Men det satte igång rejält på hösten 2000, samma år som min bästa kompis dog. Sedan dess är det sällan lugnt hemma hos oss...

Det började med att alla persienner i hela huset fälldes ner samtidigt. 8 fönster! Och detta hände flera gånger. Jag försökte förklara det med att när bussen går förbi skakar huset och då kan ju persiennsnöret släppa... ja, första gången kan det ju låta rimligt, men inte fjärde, sjunde eller tioende gången och framförallt inte alla fönster!

Tv´n slår på lite då och då, nu senast på högsta volym mitt i natten. Ibland vaknar jag av att det småpratar i vardagsrummet, då står tv´n på lite tyst istället. Torktumlaren och micron har också kört igång utan att någon varit där. Men det är sånt jag kan leva med, det är ok.

En period levde tvättstugan sitt eget liv. En dag när jag kom in där var all tvätt dragen åt vänster på torkställningen. Allt som jag hade hängt dagen innan var tätt, tätt packat åt vänster. Så hade det torkat och var genomskrynkligt, bara att tvätta om. En anna gång, när vi dessutom hade tv-inspelning här hemma hördes ett brak och alla flög in i tvättsugan. Då hade en tung, fullpackad tvättställning med vått tvätt "hoppat" ner på golvet. Den hänger på två krokar uppåt och två krokar neråt och jag kan inte ens rubba den när den är full med våt tvätt, den har alltså på något sätt lyft från krokarna (som var kvar i väggen) och lagt sej rakt under med tvätten kvar. Nu var det fler som såg, inte bara jag... och ingen kunde förstå hur det gått till. Hur alla än försökte hitta en, så fanns det ingen rimlig förklaring. Om inte krokarna suttit kvar i väggen hade det ju varit enkelt, eller om ställningen varit tom och lätt, men nu var det inte så.

Det senaste i raden av mysko händelser hände häromdagen. Då såg jag i ögonvrån hur en av Baileys bollar började rulla på golvet, men när jag tittade dit så stannade den. Jag tittade bort och den började långsamt rulla igen och när jag tittade dit stannade den. Den började vid granen och låg senare ett par meter bort, men rullade bara när jag inte tittade. Hunden låg i soffan och sov från början och var oskyldig, sen började han titta han också. Han började gnälla och ville inte ta bollen.

Jag lovar er att jag försökt att hitta rimliga förklaringar, hela familjen har försökt. Men en del saker går helt enkelt inte att förklara! Ni kan kalla mej galen, att jag hittar på eller vad ni vill - jag vet vad jag har sett! Jag vet också vem jag tror det är som busar runt här hemma, om det stämmer eller inte kanske jag aldrig får svar på. Ni som har kontakt med andevärlden är välkomna hit, ni lär inte bli besvikna  :-)

Tror ni på andar eller spöken? Har ni råkat ut för något liknande?

Veckomatsedel v53 - årets sista!

Julen och julhelgen är avklarad och jag måste säga att jag är nöjd med utfallet. Jag har rört på mej varje dag och varit på gymmet tre gånger. Firat julafton som vanligt och ätit juldagsmiddag hos Martins föräldrar. Jag har inte räknat allt, men haft hyfsad koll. Rör jag bara på mej ordentligt så brukar jag stå still i vikt. Så hur gick det på vågen då? Jo, det blev 1 hekto ner, vilket är helt ok.

Detta är alltså årets sista vägning för mej och om jag jämför med sista vägningen förra året så har jag gått ner. Inte mycket, men iaf ett par kilo. Jag är ju trots allt Guldmedlem och ska kunna hålla vikten vid det här laget. Men med tanke på att jag tränar mer nu och fettprocenten är lägre, så är jag en hel del slankare än då. Nu ska jag bara se det själv i spegeln också, inte bara på måttbandet.

Detta är sista veckan innan semester och jag har bara en vägning kvar innan min bikinisäsong börjar. Så det blir ytterligare en "smal" vecka med SP-snåla recept. Här är vår veckomatsedel, sista veckan på 2015. Klicka på länkarna så kommer ni till recepten.

Måndag: Spagetti med kasslersås 5 SP plus pasta
Tisdag: Fisk i gräddig purjolökssås 3 SP plus potatis
Onsdag: Gratinerad kyckling 5 SP plus ris
Torsdag: Nyårsafton (Här är menyn) 45 SP
Fredag: Blomkålspizza 4 SP
Lördag: Vegetarisk moussaka 3 SP
Söndag: Lövbiff i vitlökssås 12 SP
Veckans sötchock: Lakritschokladbollar

Målet för nästa vecka är att gå ner ytterligare ett hekto. Vad är ditt mål?

Klarade nästan hela december...

Det började snöa här i Tumba alldeles nyss. Tänk att vi klarade nästan hela december innan det blev snö. Snö betyder att man måste skotta och det är väldigt skönt att slippa det. Så jag har varit glad så länge snön hållit sej borta. Men nu är det alltså ett faktum, vintern är här.

Vi visste att det skulle komma, så förmiddagen gick åt till at storhandla och gå med huden. Igår plockade Martin hundskit på tomten. Allt var alltså förberett för vinter, vi var förberedda till tänderna. Sedan lunch har vi hållit oss inomhus, det är skitkallt och inte alls skönt ute. Här sitter vi med tända ljus, tv´n står på men ingen tittar, tvättmaskinen snurrar och vi sitter vid varsin dator och jobbar.

Planering för nyår och resan fortskrider, idag handlades allt till nyårsmenyn. Vill ni ha förslag på nyårsmat finns det HÄR. Vi kommer att följa den menyn, men byta ut pepparsåsen mot bearnaise. Det blir bara vi och äldste sonen med sällskap, känns faktiskt helt ok i år. Dyker det upp fler är det helt ok, men för att äta samma mat som oss får man säga till lite förväg så vi hinner handla mer.

Julen är över. Imorrn väntar årets sista vägning. Jag vet att det är mindre än sista vägningen förra året och det känns bra. Men det blir nog ett litet plus pga julen. Summeringen för 2015 kan börja... mycket har hänt. Jag kunde ju faktiskt dött där i somras. Inlägget med nyårstankarna kommer att ta tid att skriva. Sitter just nu och skriver matsedlar för fullt som ska ut på bloggen automatiskt när vi är på semester. Så det är mycket som snurrar i skallen. Saker ska förberedas, jobb ska göras, packningen ska fixas och en massa annat. Både bloggen och Du i Fokus ska ju uppdateras även om vi är på semester, det kommer bli ett par timmars jobb varje dag. Men det är ok, vi har världens härligaste balkong att sitta på. Med aporna som sällskap  :-)

Så snön får så gärna komma, om 9 dagar slipper vi den. Jag längtar så det gör ont! Å det jag ser framför mej när jag tänker på Gambia är just balkongen. Att bara sitta där och lyssna på alla ljud är höjden av lyx!  30 grader varmt, blå himmel, härliga människor, god mat, avkoppling med familjen... det kan inte bli mycket bättre än så. En tur upp i bushen för att besöka Smiles familj, en dag på Gambiafloden med delfiner som sällskap och massor med tid i solstolen på stranden. Så skönt!

Ska bara fixa lite först. Och titta på snön som faller. Och fundera på den där summeringen av 2015, samt sätta målen för 2016. Tror det blir ett himla bra år. Jag ska ju gifta mej!!!

Hur lång är julen?

För vissa börjar julen första advent och slutar efter trettonhelgen. Det är ganska länge. För mej är julen en dag; julafton! Försöker man gå ner i vikt eller hålla vikten får man helt enkelt begränsa längden på julen och göra den så bra som möjligt. Iaf jag!

Många väljer att strunta i allt över jul och sätta igång igen efter alla ledigheter. Visst kan man göra så, men då får man inte bli upprörd över resultatet på vågen heller. Många säger också att det inte är vad man äter mellan jul och nyår som är boven utan det man äter mellan nyår och jul. Å det kan jag väl hålla med om. OM man begränsar sej till just jul och nyår och inte struntar i allt längre än så. Jag måste upp på banna igen direkt, annars är min jul fram till påsk...

När man jobbat i "viktbranschen" ser man ett ganska tydligt mönster. De flesta skriver in sej i början på terminen; januari eller augusti. De som skriver in sej i augusti är supernoga fram till oktober ungefär, sen börjar man höfta lite... Man har gått ner stadigt i vikt och tycker att man kan programmet och börjar slarva. Kanske går man upp lite eller hamnar på en platå och kan absolut inte förstå varför. Att man inte är lika noggrann längre vill man kanske inte riktigt erkänna för sej själv. När det inte går lika bra längre, blir man inte lika peppad och strax innan advent ger man upp. "Jag tar tag i vikten igen, efter jul", heter det. Man ska nämligen unna sej (avskyr fortfarande det ordet). Så kommer man tillbaka i januari och nästa alla kilon är tillbaka igen. Så kör man stenhårt igen, fram till påsk ungefär och då upprepar sej mönster från hösten.

Jag säger inte att alla gör så här, men det är ett mönster som jag sett tydligen genom de 14 år jag suttit i kassan på VV. Men jag ser ändå en ljusning och att trenden förändrats en del tack vare Facebook. De finns mängder med viktgrupper på FB och där får man hjälp när det känns tungt, recepttips och en massa pepp, råd och stöd. De som är med i de grupperna verkar stanna kvar längre och många tar sej hela vägen fram, trots att många har väldigt lång väg att gå.

Jag är med i flera stycken, både för att peppas själv och för att kunna ge pepp. Lite erfarenhet har jag ju dock och kanske kan hjälpa någon att stå ut ett litet tag till eller hjälpa till vid en tankevurpa. Det finns även en grupp för Guldmedlemmar, som dock inte är jätteaktiv - men den finns!

Mitt tips till alla er som fösöker gå ner i vikt är att ta tag kontroll över läget igen NU. Inte imorgon, på måndag, efter nyår eller efter trettonhelgen. Utan NU! Det är lixom bara att komma igång direkt, för att miminera skadorna. Och har ni Facebook, sök på vikt så hittar ni massor med grupper som ger er stöd att stå ut hela vägen in i mål. Använd all kunskap som finns där! I kombination med en VV-klass är detta helt suveränt!

Hur har det gått för mej då? Måndag till onsdag var som vanligt, promenader varje dag och Curves måndag och onsdag. Julafton firades en dag, då gick vi en lååång promenad. Juldagen var som vilken vardag som helst, förutom att Martin var ledig. Så vi tog en lååång promenad även då, trots att vädret var riktigt vidrigt. Idag äter vi lunch hos Martins föräldrar och sen åker jag till Curves för ett pass. Vågen visar två hekto upp sedan i måndags, men dem ska jag nog hinna ta bort tills på måndag. Sen har jag bara en enda vägning kvar innan semestern! Trivs inte alls i min kropp, men det är bara att acceptera att det är så jag ser ut just nu och att jag jobbar på saken. Problemet är mitt, andra har sina bekymmer och ser mej förmodligen ändå inte på stranden. Människan är egoistisk och tittar inte särskilt mycket på andra, tack och lov  :-)

Jag är alltså på banan igen och nu vill jag veta hur det går för er! Hur lång är er jul? Är ni tillbaka på banan igen? Hur går era tankar?

Gav bort Biggest Loservinnaren i julklapp!

Jag har aldrig köpt en man. Jag har heller inte gett bort en man till någon. Förut. Nu har jag det  :-)

Den här julaftonen blev riktigt bra! Den har varit minst sagt varierande... Det började med att jag vaknade av en dröm kl 7, ingen behaglig dröm så jag kunte inte somna om utan la mej i badet en stund istället. Klockan 10 var vi i Tullinge för att äta frukost med mina föräldrar och min 95-åriga farmor. Farmor var faktiskt riktigt pigg och ganska med i samtalen, så det var en trevlig frukost.

Efter frukosten tog vi med oss pälsbollen på en rejäl promenad. Det är mysigt att gå runt i de områden där jag växte upp och se hur det ser ut nu. När vi kommer ner till Tullinge Strand står den en man och fotar. Det är motljus så jag ser inte vem det är, bara bootsen och hatten... vilket säger mej att det inte kan vara någon annan än Peter Siepen. Å det var det också! Där, i en avkrok av Tullinge... han ber oss vara med på bilden han vill ta och vi pratar lite. Hans pappa bor tydligen i närheten och han frågar vart lite andra bor. Vi pekar och visar och tar sen en selfie innan vi går vidare.

8000 steg senare är vi tillbaka hos mina föräldrar och en stund senare är alla julfirare på plats för att äta mat och dela ut julklappar. Den enda Martin önskat sej är Malin Nylens bok Muskler av Plysch, så den fick han förstås. Men sen hade jag fixat en annan grej också... som jag försökte fixa redan förra året. Nu lyckades jag!

Redan i augusti pratade jag med Hristos Adonis, som vann Biggest Loser 2014 om att ge bort honom i julklapp till Martin. Alltså inte honom, utan PT-timmar med honom. Hristos har ju vägt ganska mycket och hans bakgrund liknar Martins en del, så jag trodde att de skulle vara ett bra par. Dessutom har de träffats flera gånger och känner till varandra. Hristos sa ja direkt, men sen var det tyst. Inte förrän igårkväll fick vi ihop alla detaljer, pris och hur det skulle lämnas över osv. Både Hristos och jag tycke det skulle bli jättekul!

Så när alla julklappar var utdelade var det bara Martins lite speciella julklapp kvar... Hristos hade spelat in ett meddelande som jag skickade till Martins telefon. Han körde igång klippet och förstod direkt vad han skulle få. Det var med skräckblandad förtjusning han förklarade för våra föräldrar vem det var på videon. Han tycker att det ska bli jättekul, men är väl smått livrädd! Ni kan se meddelandet på Martins Instagram @smaltjockis där Hristos beskriver hur han i stort sett ska ta knäcken på Martin. Jag spelade in när han tog emot sin present och skickade tillbaka till Hristos som tyckte det var skitkul. Så nu är de taggade till tänderna och ser fram emot att få köra skiten ur varandra. Jag undrar mest om han ska överleva så det blir ett bröllop... Men om han överlever så kommer jag gifta mej med värsta hunken!

Jag hade alltså en ganska varierande julafton där jag först hade en fotosession med Peter Siepen och sen gav bort en man i julklapp till min blivande man. Kanske inte så konstigt eller onormalt i mitt liv som brukar vara lite varierat, men ändå. Jag är jättenöjd! Den här julaftonen blev kanon! Det tog två år att fixa en toppenjulklapp, undrar vad det blir nästa år...

God Jul! Hoppas ni haft det bra ni med  :-)

Dan före dan...

Allt är klart! Nästan iaf... det är några små detaljer kvar när det gäller Martins julklapp, men det får vara så... en himla bra grej är det och Martin kommer nog bli glad. När man ger bort något som man inte bara kan springa iväg och köpa, utan flera händer är inblandade, så trasslar det till sej ibland. Men men... det får blir lite improviserat vid överlämningen bara.

I år är första året vi inte har några hemmavarande barn längre. Det innebär att det stått julklappar lite överallt, både inslagna och oinslaga. Julpyntet har varit sparsamt och just ikväll blir det lixom inget särskilt alls. Vi ska äta varsin skinkmacka, dricka årets julmust från Apotekarnes och förmodligen lägga oss hyfsat tidigt.

Julklapparna ligger ihoppackade i en stor kasse och tas med till mina föräldrar imorrn. Där träffas vi med barnen och Martins föräldrar. Vi ska också få ett kort besök av mina farmor, om hon orkar. Det blir nog ungefär som det brukar med lunch vid 15, fika och julklappsutdelning vid 17 och sen är vi hemma lagom för att titta på någon långfilm på kvällen. Skillnaden i år är att Junior åker till sin tjej när vi ätit och kommer alltså inte att spendera kvällen med oss. Men honom får vi ha för oss själva en hel vecka i Gambia senare  :-)

Årets jul känns betydligt lugnare än de senaste åren, särskilt förra året. Då var det mesta upp och ner i våra liv pga Seniors trassel. Då fanns det inte den minsta lust att fira jul och den där julkänslan var totalt bortblåst. I år är det annorlunda. Senior har trasslat ut sej och allt är lugnt. Nu är det iofs vår resa som står i fokus, men julkänslan finns faktiskt där - iaf mer än förra året.

Jag försökte fota Baileys igår för att göra fina julkort... han ville inte som jag kan man väl säga. Ni ser själva... Men till slut fick jag iaf till någon bild som gick att använda. Han har definitivt sin egen vilja, passar rätt bra in i vår famil alltså.

Här råder alltså inte den minsta julstress, som jag vet att många av er där ute har. Men tänk på att ingen vill ha en urvdriden trasa som sällskap på julafton. Hellre lite skit i hörnen eller köpemat på julbordet än en sönderstressad mamma.

Ta det lugnt i morrn när ni är ute och åker. Ha en mysig uppesittarkväll och en fantastisk julafton! Kram och God Jul på er everyhopa!

Lite på vågen men många centimeter

Jag har nästan kunnat se hur jag minskat i form. Det låter kanske konstigt, men så är det faktiskt. Så jag bad Sussie på Curves om en mätning och den fick jag igår. Vågen visade bara något kilo minus på de senaste tre månaderna, inget särskilt alltså. Men måttbandet!

När Sussie kollade första måttet runt bystem frågde hon direkt om jag hade en annan behå på mej. Men jag har alltid min träningsbehå från Röhnisch, ingen skillnad där. Men det är ju 5 centimerer mindre! utropar hon. Å så fortsatte det runt hela mej. 31,5 centimeter fick vi ihop det till, som jag minskat alltså. Bara ett kilo, men 31 centimeter!

Min fettprocent har minskat från 33,5 till 31,8. Jo, man kan ha hög fettprocent fast man är normalviktig. Det är ju det jag försökt säga hela tiden. Jag är normalviktig, men absolut inte smal. Nu ska jag bli det! Och stark! Å jag är på god väg! I februari när kirurgen ser mej igen, ska hon se skillnad!

Så nu är det bara att fortsätta. Just nu tränar jag 3-4 ggr i veckan och det börjar kännas i kroppen, men snart får jag ju vila. Jag kör på, när allt kör igång igen blir det sämre med tid, så det är bäst att passa på när tid finns.

Man ska alltså inte alltid stirra sej blind på vågen, utan ha lite koll på måttbandet också. Särskilt om man nyligen börjat träna. Många upplever att de går upp i vikt de första veckorna när de börjar träna och så kan det vara! Det är nämligen så att de flesta får träningvärk och träningsvärken beror på att musklerna samlar vätska och faktiskt går sönder lite för att kunna expandera. Vätskan väger och pluset på vågen är ett faktum. MEN måttbandet visar annorlunda. Den som börjat träna och går upp i vikt har alltså inte fått muskler som många påstår, utan vätska i kroppen. Den ger sej efter ett tag. Jag tränar som jag sagt tidigare, inte för att gå ner i vikt, utan för att få en starkare kropp.

För att må bra behöver jag rutiner och därför äter jag samma frukost varje dag, oavsett veckodag och jag tränar samma dagar varje vecka om det går. När något avviker faller allt ihop som ett korthus. För mej är det alltså inget alternativ att strunta i allt bara för att det är jul, jag vet vilka konsekvenserna blir...

Många säger att det inte är det man äter mellan jul och nyår som gör skillnad, utan det mellan nyår och jul. Men spårar jag ur för mycket mellan jul och nyår så kanske jag inte kommer upp på banan igen förrän till påsk! Så funkar jag!

Man måste hitta sitt sätt att leva för att må som bäst. För mej har det tagit 15 år på Viktväktarna för att hitta mitt sätt. Jo, så lång tid har det faktiskt tagit innan alla bitar fallit på plats. Först nu vet jag hur jag måste leva för att må bra. Nu har jag testat tillräckligt länge för att veta vilket mitt sätt är. För mej är stress den absolut största boven. När jag blir stressad funkar absolut ingenting! Nummer två är sömn. Får jag inte sova blir jag knäpp i skallen. Så enkelt är det. Får jag bara ha det lugnt och sova ordentligt så klarar jag allt och det vet jag nu. Tänk att det skulle ta sisådär 40 år att fatta vad jag behöver och ytterligare 5 att skapa förutsättningar för att kunna leva så. Men nu har jag det!

Det handlar inte så mycket om kilon egentligen, utan att må så bra man bara kan. Och för att må så bra som möjligt måste de flesta kanske gå ner lite i vikt och faktiskt börja motionera lite... men framförallt måste man prioritera sej själv! Å när man gjort det så brukar det andra lixom lösa sej på nåt sätt och helt plötsligt mår man bättre än på länge, kilona trillar av och lusten att röra på sej innfinner sej. Jag trodde inte på detta förrän jag upplevde det själv och nu hoppas jag att även ni får uppleva det.

Det är idag vi tar första steget på resten av vårt liv.  Fundera på hur det stegen ska tas...

Små steg och Veckomatsedel v 51

Nu har jag kört stenhårt på gymmet några veckor och jag kan nästan se hur kroppen förändras. Så att kliva upp på vågen i morse var riktigt spännande... jag tänkte att det borde bli plusminusnoll, det blev ett helt hekto ner. Ett helt ok resultat! Nu är det ju lite julfirande som kan ställa till det, men å andra sidan finns mer tid att promenera och träna, så jag satsar på att kapa 1 hekto till. Med små steg kommer man också framåt, tänk på det!

Veckans matsedel är planerad med de lägsta SP-recepten jag har. Så kan jag spåra ur lite (mycket) på julafton, som tack och lov spenderas hos mina föräldrar. Vi kommer alltså inte ha några rester efteråt, vi har inte ens en julskinka  :-)

File i dragon- och senapssås

Klicka på länkarna så kommer ni till recepten.
Håll till godo!

Måndag: Pasta med krämig spenatsås - 2 SP plus pasta
Tisdag: Gratinerad kyckling - 5 SP plus ris
Onsdag: Indiska Räkor - 6 SP plus ris
Torsdag: Julafton!
Fredag: Krämig citron och vitlökspasta - 9 SP
Lördag: Filé i dragon- och senapssås -  4 SP plus ris
Söndag: Krämig chickenkorma - 4 SP plus ris
Veckans sötchock: Jordgubbstriffel

Planen är at jag ska träna måndag, onsdag och lördag och ta promenader varje dag. Nu jäklar! Två veckor kvar till bikinisäsongen  :-)

Årets jul glöms bort lite...

Jag älskar advent och jul, men i år glöms julen bort lite grann. Det är dagarna efter nyår som är mer intressant den här gången. Resan till Gambia är lixom överst på listan av glädjeämnen just nu. Å det beror på fler saker, bla på att jag ska få sol!!! Sommaren 2015 var ju inte någon strålande solskenshistoria direkt, så längtan efter sol är stark!

Med ett vardagsrum som svämmar över av kläder och andra grejer som ska med till familjen där, så kommer julkänslan lixom av sej lite. Visst står det en julgran mitt i röran, ljusstakar i fönstren och några tomtar här och där - men mycket mer än så är det faktiskt inte. Jag som brukar brassa på så det sprutar jul ur öronen.

Istället har jag gått igenom alla kläder som legat i förrådet och väntat, vänt upp och ner på varenda sminklåda och valt ut mängder till tjejerna i familjen och kollat igenom varenda tygkasse jag fått under året. I Gambia är det nämligen förbjudet med plastpåsar, så tygkassarna blir perfekta där! Tänk så många företag som kommer att få reklam i lilla Gambia och hjälpa familjen där  :-)

Jag har börjat lägga fram det jag själv ska ha med mej, men det blir inte så mycket. Ska vi minimera övervikten så får vi ta med oss så lite egna grejer som möjligt. Det behövs bara några shorts, t-shirts, klänningar och bikinis. Det är ju semester och det är varmt! Att gå mellan hotellrum, strand och restaurang kräver inte så mycket kläder. Bra skor när vi åker till Smiles by är förstås bra att ha, men de har vi även när vi åker så de tar ingen plats i väskan.

Om drygt två veckor bär det av och är man lite negativ kan man också säga att om en månad är vi hemma igen... lite tråkigare tanke. Å andra sidan har vi då haft sol, värme och lata dagar i två veckor (med lite jobb varje dag förstås). Vi har förmodligen lite färg på kroppen och ser friskare ut än på länge. Å vi har fått träffa Linda, Smile och Buba! Det ska bli såååå kul! Det påminner mej om att vi måste åka till IKEA och köpa en grej som Linda behöver och sen komma ihåg att köpa ost och bröd att frysa in, så det håller sej hela resan till Afrika. Det är en stående beställning från Linda, till alla som åker till Gambia, greveost och grovt bröd. Det går inte att få tag på där.

Ni kan aldrig förstå hur jag längtar! Den som vet vad julen betyder för mej, kan kanske förstå det - när julen prioriteras ner till plats två på listan av årets höjdpunkter. Om 16 dagar är jag där!

Hittade muskler!

Trots att jag är sk normalviktig, så har jag såna där fula och avskyvärda handtag på ryggen. Ni vet såna där som ser ut som tuttar på ryggen, blä! De har inte försvunnit med viktnedgången och jag avskyr dem!

Det är en av anledningarna till att jag började på Curves för ett år sedan och har harvat på där. Men jag har inte sett någon större skillnad förrän nu! För drygt en månad sedan fick Curves nya maskiner och de gör tydligen susen. Igår hittade jag nämligen muskler!!! Jag har kört ganska intenstivt några veckor och nu ser jag för första gången resultat på kroppen. Jag börjar få en midja igen, när jag spänner armen ser jag muskler och när jag spänner magen har jag faktiskt muskler även om de är väl vadderade än så länge.

Mitt mål med träningen är alltså inte att gå ner i vikt utan att omforma kroppen. Det jag förut gjort med löpning, men när knäna pajade för några år sedan gick ju inte det längre. I år har jag koncentrerat mej på att få ordning på smärtan. Kiropraktorn har gjort sitt, sjukgymnasten har gett mej övningar och akupunktur och ortopeden skickade mej till ortopedtekninkern som ska hjälpa mej ännu mer. Klacken på högerskon gör att jag blir symetrisk, nu ska jag få ilägg i skorna så att fötterna kommer i rätt vinkel och det borde ta bort det värsta ontet i knäna så jag kan springa igen. I bästa fall kanske det kan bli ordning på höften också.

Jag tränar alltså fast det gör ont, det blir lixom inte värre med träning ändå. Däremot mår jag bättre när jag ser att kroppen omformas, blir starkare och orkar mer. Värken blir mindre i övriga kroppen av träningen och jag får upp kroppstemperaturen. För mej som alltid fryser är det kanonskönt att faktiskt bli lite varm en stund. Jag svettas inte som normala människor, men blir iaf varm.

Årets mission har alltså varit att minska värken och omvandla fläsk till muskler. Å jag har lyckats hyfsat med bägge! Ska bli spännande att se hur jag ser ut till sommaren, på bröllopet... jag vill ju ha en snygg rygg i klänningen. Det är bara att kämpa på!

En bok värd att läsa!

För ett tag sedan fick jag två böcker i handen, Tilde de Paulas Tiden läker inga sår och Tony Irvings Life, Love and Passion. Jag började med Tildes som var grymt intressant och som jag plöjde på ett par dagar. Här om dagen satte jag tänderna i Tonys bok och var fast direkt! Läs gärna recensionen på Du i Fokus.

Från första sidan kunde jag känna det han kände, den enorma frustrationen över att inte få vara sej själv, äcklet över att inte vara som andra, sorgen att inte vara accepterad och ilskan över orättvis behandling. Hela hans känsloregister kröp under skinnet på mej och jag såg en helt annan Tony än den man både ser på tv och på olika mingel. Även om jag tycker mej fått en annan bild vartefter jag pratat med honom.

Första gången vi träffades var på en Finlandsbåt någonstans runt 2008 kanske. Han drog med killarna upp på dansgolvet, pratade och vi hade allmänt trevligt. När vi gick av båten gick vi tillsammans till våra bilar, som av en händelse var parkerade brevid varandra. Sen har vi sett på olika mingel men bara hälsat. Närvi båda var med vid en filminspelning fick vi chansen att prata med varandra igen och då kändes han mycket lugnare än förra gången, nu vet jag varför. Mycket vatten hade flutit under broarna... Senast vi pratade med varandra var för några veckor sedan och nu kändes han dessutom lycklig och harmonisk. Hela Tony fullkomligt lyser!

I boken berättar han hela sin historia, från början till slut! Det är naket och utlämnande. Vi såg honom naken i föreställningen Wildthing, men det gjorde vi egentligen inte alls. Vi såg bara utsidan. Nu har jag sett honom helt naken! Hans egen berättelse om resan från att vilja passa in och vara alla till lags, till den han är idag. Så otroligt modigt att berätta alltsammans, tycker jag, för det är verkligen ingen vacker historia. Han har trampat på folk, svikit, blivit trampad på och sviken.

Bland annat berättar han om de droger han provat och att den värsta heter Uppmärksamhet. Hur lätt man blir beroende av uppmärksamheten och stålkastarljuset och att man snart gör vad som helst för att få det. Det kan man ju ganska tydligt se när det gäller vissa dokusåpamänniskor eller folk som blir kända över en natt. Vissa gör precis vad som helst för att klamra sej fast lite till. Uppmärksamhet vill vi alla ha och alla behöver vi den där klappen på axeln av bekräftelse, men det kan alltså bli ett sjukligt beteende och det beskrivs så otroligt bra i boken. När ljuset slocknar får mång panik och depressioner, så visst är det en drog. Många som går på röda mattan skulle nog känna igen sej om de läste boken, men då är det lättast att bara inte bry sej. För om man inte bryr sej så behöver man ju inte reagera... Tonys egna ord... Den som inte bryr sej har makten.

Han skriver en himla massa klokt och för att inte glömma bort en del har jag faktiskt skrivit upp några av klokheterna på en liten lapp. Bland annat "Kaxighet kan vara täckmantel för osäkerhet" det är ju iofs inget nytt, men värt att påminnas om. Men det kolkaste är nog "När en människa förstår hur det egentligen ligger till kan hon bli mer sårad av lögnerna än den faktiskta realiteten" DET skriver jag under helt och hållet på. Verkligheten och sanningen kan man oftast ta hur svår den än är, det är lögnerna som är svårast. Hur många gånger har jag inte sagt det till mina barn...

Jag gillade Tony redan innan jag läste boken, men nu har jag en helt annan förståelse för honom och varför han är som han är. Eller kanske blev som han blev...? Att driva sej själv till att göra skönhetsoperationer för flera hundratusentals kronor bara för att passa in och hur man under ett av dessa ingrepp helt plötsligt undrar va sjutton man håller på med! Stannar upp och ändrar kurs. Tonys livsstilsresa har gått lite vilse ibland, men nu ser det ut som han hittat hem. Som han äntligen kan njuta av att bara vara, inte behöva passa in eller behaga. Bara vara Tony. Dit vi alla en dag kanske hoppas att komma. Att bara få vara den man är, med fel och brister och ändå bli accepterade och respekterade. Det är iaf dit jag strävar.

Att få må bra, helt och hållet. Inifrån och ut. Som det såg ut så hade Tony allt. Han saknade bara egenvärde och självrespekt. Som många av oss andra. Jag säger bara: läs boken!

Lakritschokladbollar!

Tänk att  det är så lätt att spåra ur när man sitter och jobbar. Skulle leta efter recept på rätter med skaldjur som vi ska provlaga, men hittade detta... jag var ju lixom bara tvungen att testa!!! Så här min lakritstokiga vänner, har ni recept på ljuvligt godis för lakritsnördar!

Lakritschokladbollar
ca 25 stycken

100 g mjukt smör
1 dl strösocker
4 msk kakao
3 dl havregryn
Lakritspulver att rulla bollarna i
Jag hade även en tesked med lakritssirap som lite extra smaksättare i smeten  :-)

Blanda ihop alla ingredienser. Rulla små bollar och rulla dessa i lakritspulvret. Ställ kallt, men ta fram en stund innan du serverar dem. Som om man hinner vänta lixom!!!

Världens enklaste godis och man är faktiskt hyfsat nöjd efter bara ett par stycken. Hela satsen är 74 SP, så varje boll blir 3 SP. Det är det värt!!!

Jag vågade bara göra en halv sats  :-)

Fu**ing gör det bara!

Många pratar om motivation och hur den uteblir i perioder. På Facebook ser man statusar där folk efterlyser sin motivation och önskar att den kunde köpas på burk. Men hur det är egentligen med den saken... vad är egentligen motivation?

Det spelar ingen roll om vi ska lära oss cykla, köra bil, läsa läxor, gå ner i vikt, lära oss ett nytt språk eller träna. Vi måste veta varför vi gör en sak för att göra den, så är vi människor. Men hur kunde vi då lära oss gå? I 1-årsålderna hade vi ingen aning om varför vi övade och vi behövde heller inte leta efter motivationen. Vi bara gjorde det. Skillnaden är att vi då hade folk som hejjade på oss och uppmuntrade oss att försöka igen varje gång vi föll. Precis som när vi skulle lära oss cykla och simma, det stod en förälder en bit bort eller sprang bakom och uppmuntrade oss att testa igen och igen. Vi visste inte varför man skulle lära sej, men blev peppade av uppmuntran och jublet det medförde när vi lyckades.

Men supportgruppen glesnar ju äldre vi blir och när vi kommer upp i skolåldern handlar det inte längre så mycket om uppmuntran som att vi måste. Läxorna ska läsas oavsett om vi förstår varför eller ej... Körkortet ska tas för att det kan vara bra att ha och den där jäkla träningen måste man ju göra för att gå ner i vikt eller mår bra. Nu handlar det om måsten, ingen står och hejjar längre... eller?

Första gången jag sprang ett lopp blev jag euforisk, precis som många andra. För där fanns dom! Min supportergrupp! Jag (och alla andra förstås, men det kändes inte så) hade folk som hejjade på mej runt hela den 5 kilometer långa banan. Alla som stod där ropade, hejjade, dansade och sjöng och lyfte mej fram. Jag hade aldrig sprungit 5 kilometer innan utan stupat runt 3,5-4... men just där var det inte ens jobbigt. Uppmuntrad av alla människor runt banan hade jag nog kunnat springa ett varv till av rena euforin. Folk som jag inte ens kände hade lyft mej hela vägen runt. Ni som sprungit olika lopp vet precis vad jag menar, för nästan alla har upplevt samma sak.

Här snackar vi motivation! Eller gör vi verkligen det? Vad är skillnaden på uppmuntran och motivation? Är det kanske mer uppmuntran vi behöver än motivation och hur får vi isf det? Vi måste fortfarande veta varför vi gör en viss sak, så är det när man börjar tänka själv och blir äldre. Vi vill ha en mening och förklaring till det vi gör. Men måste vi verkligen ha motivation och hur får vi isf det? Jag påstår att det är vi själva som är motivationen. Den finns i oss hela tiden. Det är inget vi behöver leta efter, så länge vi vet varför vi gör något. Men den känns inte alltid och ibland får man lura sej själv att göra något eller tom tvinga sej. Så är det med mej och träning.

Jag tycker inte att det är ett dugg roligt att träna! Jag har ofta ingen motivation alls till att göra det heller. MEN! Jag vet att jag tycker det är skönt när jag väl gör det, mår bättre när jag har gjort det och blir jäkligt nöjd när jag ser hur kroppen omformar sej. Det är det jag ser framför mej, det är därför jag sliter i maskinerna! Jag vet vad träningen gör för mej och alltså får jag helt enkelt bara gå dit, motiverad eller ej. Fu**ing gör det bara, som Hristos säger! Men tänk då om man hade haft någon som stod och hejjade på en vid alla maskiner eller hela varvet man går med hunden varje dag. Tänk så mycket lättare det skulle bli!

Jag har iofs den bästa supporter man kan ha, Martin pushar, stöttar, uppmuntrar och hejjar på så mycket han bara kan. Men när han har gått till jobbet är det ganska tyst här hemma och ofta är det enda som hörs hundens snarkningar, inga hejjarop. Det är då man letar efter motivationen och inser att det bara är att dra på sej träningskläderna eller promenadskorna och gör det man ska. Fake it til you make it lixom.

Å nu när det är kallt, adventsgodiset samlas och julmaten är på g är det extra svårt för de flesta. Då blir det tvärtom för mej! Nu har jag tid, nu jäklar är det bara att köra på! Åsså åker jag upp till Curves och där finns det faktiskt folk som hejjar på en! Där står Sussie, Erika, Ninnu och Jenna i mitten av cirkeln och gapar på en. Korrigerar vissa detaljer och får en att köra lite till, lite mer än man tänkt från början. Återigen - uppmuntran som lyfter en fram.

Mitt förslag till er alla som någongång saknar motivation är att prata med någon ni litar på och be dem vara er supporter. Be dem dra ut er på promenader, komma med uppmuntrande tillrop på facebook, sms eller instagram. Å glöm inte att göra detsamma! Det tar inte så mycket tid att göra en tumme upp för någon status eller bild på instgram. Det kan däremot göra skillnad för just den personen. Det kanske är det som gör att man orkar ta sej ut på den där promenaden. Lite så är det för mej. Om jag skriver här på bloggen eller instagram att jag ska träna imorrn, så måste jag ju göra det - annars har jag ju ljugit för massor med människor! Å ljuga får man inte göra! Jag kanske motioverar någon att göra en förändring, då kan jag ju inte bara låta bli att göra det jag sagt.

25 år sen...

Min motivation kommer alltså inifrån och att jag kanske kan hjälpa någon att ta tag i sitt liv och de där bilderna ni ska få se om tre veckor från Gambia. Då, när jag ska ha bikini på mej... Vi är många som kämpar så nu hejjar vi på varandra och behövs det får vi väl ge varandra en rejäl spark i röven också! Nu behöver ni inte leta efter motivationen längre, den finns inom er! Fu***ing gör det bara!!!

En riktig feelgoodkväll!

För några veckor sedan tog jag med min "gamla" fröken till 4Goods myskväll på Rival. Med "gammal" menar jag att hon var min lärare på högstadiet, men särskilt gammal är hon inte  :-)

Camilla är nog den bästa lärare Sverige har! Hon kom till vår klass som alldeles nyutexaminerad och fick den värsta klassen av alla... vi var verkligen inte guds bästa barn. Men hon klarade av oss alldeles galant, faktum var att hon var den enda som klarade av oss. Utan att göra något särskilt alls... hon bara var. Det är bara 11 års ålderskillnad på oss och idag är vi goda vänner. Så när jag fick två platser till inspirationskvällen, frågade jag om hon ville följa med.

4good är ett nätverk som vill sprida solsken, pepp och inspiration! De har en podd, företagsträffar och inspirationskvällar. Medlemskapet är helt gratis! Inspirationskvällarna är helt fantastiska och just den här kvällen skulle vi få höra bla Tilde de Paula Eby och Tony Irving berätta om sina livshistorier. Tilde och jag träffade första gången på någon av Rädda Barnens galor som vi bägge jobbade med för hundra år sedan. Tony har jag stött på lite då och då under åren, men aldrig jobbat med. Självklart ville jag höra mer om deras liv!

Jag kommer inte ihåg i vilken ordning föredragen var, men en snabb sammanfattning kommer här:
Tilde berättade om sin bok "Tiden läker inga sår" som är en berättelse som hennes förmödrars liv och grunden för hennes egna rötter. Man kan väl säga att det är en jäkla tur att hon lever! Tildes liv kunde slutat i en skrubb bakom en bokhylla som 8-månadersbebis. Hela berättelsen knyts samman av en blå liten resväska... Ni kan läsa mer om boken HÄR.

Tony berättade också om sin bok som handlar om hans liv som förnekande homosexuell för att sedan komma ut och hur livet blev då. En mycket berörande berättelse, som förklarar mycket om Tony som person. Det finns alltid en anledning till varför man är som man är... den boken läser jag just nu och kommer att skriva om i Du i Fokus inom kort.

Men vi fick även höra två andra fantastiska personer berätta om sina liv och erfarenheter, nämligen Karin Volo och Cecilia Andren Nyström. Karin Volo greps på en flygplats i USA efter en arbetsresa och satt sedan oskyldigt häktad i fyra år. Ni kunde höra henne sommarprata i somras, vilken människa! Nu har hon skrivit boken från Galler till glädje: en livsresa genom 1352 dagar. Jag ska försöka låna boken och skriva om den också senare. En starkare människa får man nog leta efter! Ni kan läsa mer om henne HÄR.

Sen fick vi även höra Cecilia Andren Nyström berätta om sitt engagemang som grundare av tränarutbildningsprogrammet Futebol dá força som verkar i Moçambique. Hon ger tjejer möjlighet att röra på sej och spela fotboll på samma vilkor som killar, iaf så gott det går... Tjejerna i verksamheten får öka självförtroende och vågar på så sätt stå emot en del av det förtryck som de usätts för, men de vågar också stå upp för varandra och försvarar varandra i olika sutuationer. En helt otroligt kvinna som vi säkert kommer att höra mer om i framtiden.

Mellan föredragen får man mingla, äta och dricka lite. Vi fick testa choklad från Marabou Premium och jag hann prata lite med både Tilde och Tony. Kvällens tema var Pay it Forward, något som både jag och Camilla brinner för och stödjer helhjärtat. Så vi lämnade Rival med lätta steg och en god känsla i magen. Nästa 4Goodkväll är i februari, då är temat Spread your wings, anmäl dej du med så kanske vi ses!

De här kvällarna ger verkligen saker att tänka på. Människorna som kommer dit och berättar är helt fantastiska och jag måste säga att jag är imponerad över vilka otroligt människor det finns och som Carina och Marie på 4Good lyckas leta upp. Det är verkligen 4Good och feelgood, rakt igenom!

Träffarna är i Malmö, Göteborg och Stockholm - jag hoppas vara med i Stockholm nästa gång också. Hoppas vi ses där!

Första veckomatsedeln med SmartPoints!

Då har jag kört SmartPoint en vecka och det var med stor spänning jag klättrade upp på vågen i morse. Jag tycker det nya programmet är jättebra! Lite striktare än det förra och det behöver jag. Förut fanns det för mycket utrymme för utsvävningar och för mej blev det för lätt att hitta sätt att äta sånt jag kanske inte mår som bäst av. Nu går det helt enkelt inte att spåra ur lika lätt, me like! Det borde ju synas på vågen... och det gjorde det!!!

1 kilo ner blev det! Jag har både tagit bort det stora pluset jag drog på mej förra veckan och ett par hekto till! Det är massor för mej!!! Bara fortsätta äta som jag gjort alltså, träna och må så bra det bara är möjligt. Tre veckor kvar tills bikinin ska på...

Här är veckans matsedel, just nu behövs recept med låga SP:

Måndag: Kotlett i paprika och chilisås 4 SP + tillbehör
Tisdag: Potatispytt 8SP
Onsdag: Fisk och paprikagratäng med ajvar 4SP + tillbehör
Torsdag: Nudelsoppa med kyckling 5SP
Fredag: Lövbiff i vitlökssås 12 SP
Lördag: Kalops 5 SP
Söndag: Fisk i gräddig purjolökssås 3 SP + tillbehör
Veckans sötchock: Chokladsnittar med kokos

Nu är det bra en hel arbetsvecka kvar till jul, nästa är ju bara ett par dagar och sen börjar julfirandet. För mej finns bara ett alternativ och det är hårdkörning! Nu har jag tid, ork och motivationen är på topp! Målet är 2 hekto till nästa måndag. Är ni med?

Så himla användbart!

En del av allt som ska säljas

Jag vet många som stolt säger "Våga Vägra Facebook", de kan verkligen inte förstå hur otroligt användbart facebook faktiskt är! Men det visste å andra sidan inte jag heller när jag först kom i kontakt med det runt 2006. Nu vet jag bättre!

Hade vi inte haft FB hade vår kontakt med Smile i Gambia inte alls varit lika enkel. Han hade inte kunnat ropa på hjälp när taket flög av och fått pengar till ett nytt tak på bara några timmar. Tack vare FB har vi snabbt kunnat hjälpa familjen och till och med räddat liv. Bara det gör att jag hyllar FB!

Att man kan hålla kontakten med barn som är ute och reser och vänner som bor utomlands är nästa plus. Med extrabarn som i omgångar bott i USA har det varit värdefullt att kunna se bilder och chatta lite. När sonen åkte motorcykel i Norge förra sommaren var det himla bra att hans flickvän la ut bilder, så man visste att allt var ok och var det var eftersom sonen själv är värdelös på att höra av sej.

Åsså har vi det här med miljötänket! De senaste dagarna har jag sålt mängder med grejer på olika köp- och säljsidor på FB. Jag håller på att rensa och packa inför Gambia-resan och hittar en massa grejer medan jag håller på. Julgrejer, en jättefin klänning som inte passar i värmen, leksaker som inte funkar att ta med, lucialinnen osv. Igår kväll la jag ut lite grejer som såldes direkt och nu väntar jag på att tre av dem ska komma och hämta sina grejer. Några har swishat pengar, deras grejer skickas med posten imorrn. Jag får mer plats och fickpengar, någon annan hittar saker billigt och vi har sparat lite miljö. Me like!

Visst finns det mycket skit på sociala medier, men det här är iaf vad jag använder Facebook till. Även om det tar lite av ens tid s tåycker iaf jag att fördelarna överväger nackdelarna. Om man använder det på rätt sätt alltså. Vad tycker ni?

Muskler av plysch

För ganska länge sedan hittade jag av en slump Flodis på instagram. Flodhästen som älskar korv, men som bestämt sej för att bli kändisPT. Jag kollade in de små seriestripparna, roades men tänkte inte så mycket mer på det. Tills jag förstod att det var Malin Nylén som var mamma till Flodis och som jag faktiskt träffade lite då och då.

Nu finns Flodis som bok, Muskler av plysch! Flodis berättar själv om hela resan från korvälskande soffpotatis till en vältränad kändisPT och storbloggare. Ingen enkel resa...

Man kan ju tro att detta är en barnbok, men den passar faktiskt alla åldrar. Det handlar om Flodis resa att gå från otränad till tränad, och på den resan kommer en himla massa tankar som vi alla har lite då och då.

Det började alltså på Instagram. Malin fick en dag ett infall och kidnappade sin bonusdotters leksaksflodhäst, fotade honom i olika knasiga miljöer och gjorde en bilderbok. Med tiden blev det en vuxensaga, fylld med satirisk humor och träffsäkra reflektioner över samtidens kändisfixerade träningssverige.

Boken är roligt, söt och väldigt tänkvärd. Flodis tar upp alla de hinder som vi själva känner med träning, allt det konstiga eller frustrerande med olika dieter och metoder och en massa annat som kan tyckas märkligt i träningens underbara värld. Det är absolut ingen bok enbart för folk som tränar, snarare tvärtom! Mer för oss som inser att något måste man göra för sin kropp, men att den där stunden i gymmet kanske inte är världens roligaste. Flodis gör det helt enkelt lite roligare  :-)

Om Malin vill skulle hon kunna spinna vidare hur mycket som helst på Flodis. Nästa gång kanske han ställer upp i Lets Dance, blir såpakändis, radiopratare eller något annat som också är världar som kan verka lite oåtkomliga för oss vanliga dödliga men som många har som dröm. Flodis kan nog dyka upp i alla tänkbara former tror och hoppas jag.

Kolla in boken och bedöm själva  :-)

Hon vågade ta chansen!

Ni vet att jag gärna lyfter fram personer som jag tycker om och beundrar, har de dessutom gjort något särskilt är de värda extra mycket uppmärksamhet. Så är det med Sussie!

Sussie hade ett fast, tryggt arbete, med månadslön och betald semester när hon bestämde sej för att sadla om totalt. Från sin trygga kontorstillvaro gick hon till att bli egen företagare och startade Curves, ett gym för kvinnor. Det var ett steg rätt ut i tomma luften, med en förhoppning om att landa på fötterna.

Jag kommer inte ihåg hur vi lärde känna varandra, men det var när hon stod med en tom lokal och hantverkare precis överallt! Jag har för mej att det bara var någon vecka kvar till öpnning och inte en enda grej var på plats. Men allt löste sej och nog sjutton öppnade Curves i Tumba på rätt dag, med alla maskiner på plats. Nu skulle det bara komma folk också...

Man vet ju aldrig när man startar en verksamhet om idén man har verkligen är bra. Det krävs en hel del mod, jävlar anamma, is i magen och hårt arbete för att komma dit man vill. Sussie hade allt det! Hon hade också en familj och vänner som stöttade henne. Idag är Curves i Tumba en blomstrande verksamhet med massor av peppade medlemmar! I morse när jag var där var det fullt och inte en enda plats kvar på parkeringen, som byggts ut ett par gånger vid det här laget.

Jag tycker det är så himla kul att chansningen lyckades! Att Sussies dröm om att vara sin egen och att hjälpa andra kvinnor, nu är något hon kan leva på. Men hon nöjer sej inte med att få kvinnor i form, nej då... hon samlar också ihop matkassar till familjer som har det svårt, hygienartiklar till kvinnor som flytt från en destruktiv relation och en massa annat. Tillsammans med sina medlemmar har hon hjälp mängder med utsatta människor och gjort deras liv lite lättare. Dessutom bjuder hon väldigt mycket på sej själv, som ni ser på bilden här uppe.

Det är såna här människor jag vill lyfta fram! Personer som haft en dröm och förverkligat den. Och som använder sin dröm till att underlätta livet även för andra. Sussie är inte bara en jäkla bra företagare, hon har dessutom ett hjärta som är större än många andras. Jag är stolt över att ha en så fin vän och det är därför jag gärna lyfter fran hennes verksamhet och med stolthet säger att jag tränar hos Sussie på Curves i Tumba. Bor du i närheten och vill testa, så följa gärna med mej någon dag!

Tankar om Viktväktarnas nya SmartPoints

Jag skrev in mej på Viktväktarna 7 augusti 2000 och fick lära mej allt om prickar. Det var gula, röda och gröna, programmet var strikt och gav inte särskilt mycket utrymme för utsvävningar. Med det programmet gick Martin ner 60 kilo. Första veckan gick jag ner 8 hekto och jag var nöjd, när lektionen började fick jag veta att allt jag lärt mej under veckan skulle glömmas bort. Nu skulle jag räkna Points!

Under åren har sedan Poinsten förändrats flera gånger, blivit ProPoints och sedan i måndags heter de SmartPoints. Alla förändringar under åren har lett till ramaski bland medlemmarna till en början, men när man testat programmet ett par veckor har allt lugnat ner sej. Har man jobbat på "golvet" på VV är man rätt luttrad och kan sålla bort det mesta av kritiken. Man vet lixom att vinden vänder efter någon vecka och att medlemmarna blir nöjda igen.

Nu när jag inte längre jobbar på VV, men ändå följer programmet har jag såklart en mängd tankar och funderingar både över programmet och reaktionen som nyheterna framkallar. Människan är ett vanedjur och gillar inte förändringar. Inte jag heller! Människan är också av naturen ganska lat och vill att saker och ting ska göra sej själva. Man vill helst vakna smal utan att ha gjort ett smack åt saken. Ja tack, det skulle jag också gärna vilja. Men jag vill gärna vakna vältränad också  :-)

Nu funkar tyvärr inte livet så, utan man måste faktiskt göra förändringar för att få en förändring. Man kan helt enkelt inte leva som man alltid gjort om man vill se ut på ett annat sätt, den bistra sanningen... Med förra programmet var det iofs många som gick ner i vikt men det var också ganska många som inte förstod varför de stod still länge på en och samma vikt. Många tränade för att kunna "unna sej" (jag avskyr fortfarande det ordet!) lite extra gott på helgen. Jag kan förstå tänket, man vill ha kvar sina små guldkanter även när man går ner i vikt. Det är här den största kritiken om det nya programmet ligger. Man vill kunna äta sitt godis, dricka sitt vin mm. Men som jag ser det kan man fortfarande ha guldkanter, om än inte i samma utsträckning. Men vill vi guldkanterna mer än vi vill gå ner i vikt? Är det inte viktminskningen vi vill åt? Jag skrev iaf inte in mej på VV för att få äta godis... jag ville bli smal!

Jag är inne på min fjärde dag med SmartPoints och jag gillar det mer och mer. Varenda kväll har jag haft utrymme att äta något sött om jag velat, annars har jag låtit bli. Precis som förut. Man har ju även sin veckobonus att utnyttja om man vill. Man har fler Points per dag och en del produkter kostar mer än förr, men en hel del är faktiskt billigare! De nyttiga livsmedlen har fått lägre Pointsvärde och äter jag som jag tidigare gjort har jag faktiskt en hel del points kvar på kvällen. Jag behöver inte längre träna ihop en massa Points för att kunna äta dagens mat utan att spräcka budgeten, pointsen räcker faktiskt ändå. DET tycker jag är bra!

I min SmartPointsvärld kan jag inte längre äta en pizza eller en påse godis utan att spräcka min budget, men det får jag ta. Det är ju inte så att jag inte överlever utan pizza och godis... MEN jag tänker ändå äta det och strunta i att det spräcker en dag för mej. För så är livet!

Viktväktarna är ingen lag och programmet är ingen lagbok. Jag gör ju faktiskt som jag vill med att passa in programmet i mitt liv. Jag följer Viktväktarnas rekommenderationer och gör sedan de justeringar som behövs för att anpassade det till mitt liv. Det är på det sättet jag kan leva som en Viktväktare resten av livet. Det kan jag inte om jag ska göra om hela livet för att få till programmet. Jag följer Viktväktarnas rekommenderationer/program kanske 45 veckor om året, de andra 7 gör jag lite som jag vill för att få allt att funka. Man får faktiskt spåra ur ibland, bara man kör upp på banan igen. Jag kanske går ner lite långsammare än de som lever helt och hållet efter "reglerna", men jag har på det här sätter gått ner mina kilon och varit Guldmedlem i 10 år. Nu ska jag bara klämma två till, så är jag nöjd.

Som jag ser det så är det bra att man stramat upp rekomendationerna lite igen, att man pekar på livsmedel som är nyttigare än andra och uppmuntrar oss att äta dessa. Att träning är till för att må bra och få en hälsosam kropp, inte för att gå ner i vikt och framförallt inte för att få äta mer godis! Jag tycker det verkar toppen och är ganska säker på att våra kroppar kommer att tacka oss för detta.

Så ni som är negativa, testa programmet ett par veckor - ge det en chans. Jag är ganska säker på att ni kommer att omvärdera alla nyheter, bara ni får lite tid på er. Men försök att se det positivt! Viktväktarna gör inte ett nytt program för att straffa oss, utan för att det kommit nya rön i forskningen kring viktminskning som förmodligen hjälper oss en hel del. Negativitet stressar både oss själva och andra och med stress kommer kilon som på beställnig. Så försök att se positivt på förändringarna och ge det en chans, så ska ni se att kilona snart är ett minne blott.

Nu siktar vi på en friskare och mer hälsosam framtid i världens grymmaste kroppar! Jag ska fortfarande bli den mest hälsosamma pensionär som finns! Jag har 19 år på mej  :-)

Prioriteringar...

Hur man än vänder och vrider på sej så har man inte mer än 24 timmar på ett dygn. Det är det enda vi alla har lika mycket av och timmar som vi har att förvalta på bästa sätt. Jag hinner ingenting!

Jag prioriterar min kropp och gör mitt bästa för att må så bra som möjligt. Det innebär att jag sover tills min kropp tycker att jag ska vakna, vilket just nu är kl 9. Alldeles för sent! Men tydligen behöver jag det eftersom det är då jag vaknar. Den ljusa perioden av året brukar det vara 7.30.

Jag äter frukost, åker och tränar och duschar - sen är klockan lunch och hunden har inte ens fått sin promenad! Lunchen fixas, hunden får sin 30-40-minuter långa promis och sen är det dax för mej att parkera vid datorn. En blogg ska knackas ner och minst en text till Du i Fokus ska skrivas. Pälsbollen hinner inte mer än parkera i fåtöljen brevid mej förrän klockan är 18 och Martin kommer hem. Tiden bara springer iväg!

Har jag någon pressvisning på dagen hinner jag absolut ingenting! Hade jag jobbat heltid hade jag varit död!

Jag vill verkligen inte ställa väckarklockan och träningen vill jag hinna med iaf varannan dag nu när allt funkar i kroppen. Hunden ska ju ut varje dag och lunchen måste ätas. Det finns alltså inte särskilt mycket att ändra på... man kan förstås göra sakerna snabbare. Äta frukost och lunch på tio minuter istf trettio, duscha snabbare och skriva snabbare... men tror att det bara framkallar stress faktiskt.

Så jag får nog bara acceptera att det är så här det ser ut vintertid. Det är viktigare med sömnen och dagarna är helt enkelt kortare. På sommaren kan man ju ta långpromenaden ända fram till tio på kvällen, nu är det mörkt vid 15-tiden redan. 

Hur gör ni med tiden? Räcker den till? Hur får ni den att räcka till? Hur mår ni i den tidsstress som finns runt oss?

Vinn en bok till jul!

I söndags var jag på galan av nya Tsatsiki-filmen; Tsatsiki, farsan och olivkriget som har premiär på fredag. En film som jag är helt övertygad om kommer att bli årets familjefilm på bio. Den var så himla fin på alla sätt och hade jag mindre barn skulle absolut ta med dem och se den!

Tsatsiki åker till sin pappa i Grekland över sommarlovet, och möter en deppad pappa som tvingas sälja allt familjen äger - även den gamla olivlunden. Han träffar en tjej och tillsammans försöker de komma på en lösning så att pappan ska slippa sälja allt. Det är otroligt fint filmat med härliga bilder från ljuvligt soliga stränder och ett vackert Grekland. Man längtar otroligt mycket efter sommaren medan man sitter där och myser i biomörkret.

I våra goodiebags fick vi varsin bok med "Tsatsiki och Morsan" och eftersom Martin och jag fick varsin, så lottar jag ut en här på bloggen och en på Instagram. Är man med på bägge har man alltså dubbel chans att få en julklappsbok. Å den här gången kan jag lova att den kommer direkt! Jag har den ju hemma och skickar den själv  :-)

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:
* Gilla bloggen på Facebook HÄR.
* Berätta om ditt bästa julfilmsminne i en kommentar här under.
* Delar gärna tävlingen på Facebook.

Tävlingen avslutas fredagen den 18/12 kl 23.59, så ska boken nog hinna fram innan julafton.

Nya ViktVäktarna och veckomatsedel v50

Bävade lite inför vägningen i morse och visst var det upp! Fel vecka i månaden, dåligt med sömn och en förkylning på det, gjorde sitt kan man väl säga... 8 hekto upp. Surt! Men idag kör jag igång med SmartPoints, Viktväktarnas nya system. Nu blir det ännu mer personligt, då uträkningen baserar sej på hur mycket jag rör mej i min vardag och lite annat. Jag fick fler SP än jag hade PP, men å andra sidan har en del livsmedel blivit dyrare. Så det jämnar nog ut sej.

Förr när det kom nyheter blev jag lite stressad och tyckte inte alls om det. Efter 15 år i "branschen" så vet jag att de flesta förändringar är av godo och gör viktnedgången mer hälsosam. Det kanske inte går snabbare, men man mår bättre under tiden. Så jag ser fram emot att gå på mötet på onsdag och få veta allt om alla nyheterna och få programmet i handen. Som Guldmedlem får man ju alla uppdateringar gratis! Snacka om förmån! Så länge man hållit sin vikt och besökt sin coach regelbundet. Annars betalar man bara en veckoavgift och får allt material ändå. Det är det jag gillar med VV, att de tar hand om en även när man är färdig. Om man vill alltså!

Med fyra veckor kvar till bikinisemestern, har jag klivit upp på banan igen idag. Förkylningen är i princip borta, så jag har varit på Curves och kört ett pass där, varit ute med hunden och sitter nu med en VV-soppa (kostar nu 4SP) och dricker lunch samtidigt som jag jobbar. 2,7 kilo ska bort, muskler ska byggas och kroppen tajtas till. Första veckan med SmartPoints har startat!

Här är veckans matsedel:
Måndag: Tacostrutar med lövbiff (vi använder qourn)
Tisdag: Pasta med lövbiffsås 8 PP
Onsdag: Krämig citron- och vitlökspasta 7 PP
Torsdag: Fiskgratäng med spenat och pinjenötter 7PP
Fredag: Tortillapizza (vi använder qourn)
Lördag: Vegetarisk Moussaka 5PP
Söndag: Chili Con Carne 5-6PP
Veckans sötchock: Lakritsfudge

Jag har inte hunnit räkna om recepten till SP, så det får ni göra själva. Nästa vecka kanske det finns mer tid...

Nu är iaf jag taggad till tänderna! Nu kör vi! På onsdag träffar ni mej i Huddinge på första klassen. Kom gärna dit och hälsa gärna på mej om jag missar er  :-)

Tvära kast!

Om exakt en månad sitter jag i kvällsbrisen och äter middag. Då har vi vaknat första morgonen i Gambia, ätit frukost, hälsat på vännerna på stranden, grävt ner tårna i den varma sanden, ätit lunch, vilat lite och kanske tagit en liten promenad i omgivningarna. Förmodligen har aporna suttit på balkongräcket och tittat nyfiket på oss när vi suttit på vår balkong och njutit. De brukar komma närmare efter några dagar, men vi klappar dem aldrig!

Medan vi sitter här hemma i stormen och räknar dagarna, får vi veta att en av döttrarna i familjen vi hjälper dog häromdagen. Hon hade malaria för ett år sedan och har inte varit helt ok efter det. Istället för att be oss om hjälp för besök hos en riktigt läkare, gick man istället till bydoktorn... det brukar aldrig sluta så bra när familjen gör det valet. Förra gången amputerades ett finger... Man betalar med en get, ber till sin Gud och hoppas på det bästa. Ske Guds vilja. Hade vår kära Linda inte hjälpt Smile till en riktigt läkare när hans hand blev illa infekterad efter att han skurit sej, hade nog även han förlorat ett eller fler fingrar. Den här gången dog alltså en ung kvinna, som knappt ens börjat sitt liv. Vi fick inte ens chansen att hjälpa till! Hon fick inte chansen...

När Smile berättade att systern dött och att de var på väg till begravningen blev jag ganska frustrerad och upprörd. Vi hade ju kunnat hjälpa henne! Kanske iaf... Chansen hade hur som helst varit betydligt större än när bydoktorn är i farten med sina konstiga mediciner och instruktioner. Smile ville tydligen ta henne till en läkare, men som vanligt är det kvinnorna som vet bäst och går dit de alltid har gått. TROTS att vår och läkarens hjälp, hjälpt dem tidigare.

Så just nu känns det extra skönt att vi om bara 30 dagar är på plats och själva kan se vad familjen behöver och hur de verkligen mår. Vi har lite pengar kvar sedan vår insamling när familjens tak flög bort. Så vi kan hjälpa till med de nödvändigaste när vi kommer. Jag ska försöka få ordning på allt vi ska ta med oss den närmaste tiden, det ligger mängder med kläder i sopsäckar som ska sorteras, tvättas och packas. Vi siktar in oss på de unga vuxna i familjen den här gången, de får aldrig något annars - så det är lixom deras tur nu.

Som jag sagt tidigare; det enda man behöver är tak över huvudet, kläder på kroppen och mat i magen. Har man även hälsan får man vara lycklig. Har man dessutom en liten slant över när maten är köpt är man rik! Jag ser fram emot den dag när Buba kör oss till byn Soma där Smiles familj bor. Då vi för första gången får träffa hela familjen. Då ska vi ha ris, kryddor och våra presenter (kläder, skor, ryggsäckar, kepsar, hygienartiklar mm) med oss. Det kommer att vara en lycklig dag för oss alla.

Varje möte berikar

Jag brukar säga att varje möte och alla jag möter berikar mej och lär mej något nytt. Jag är toksocial, älskar att träffa nya människor, vill gärna höra just DIN historia och bjuder gärna in helt nya bekantskaper på middag.

För mej spelar det ingen roll om du är ung, gammal, vit, svart, homo, hetero, lång, kort, känd, okänd, kille eller tjej. Jag tycker att alla är precis lika intressanta och värda att lyssna på. Jag är övertygad om att alla har en historia värd att berätta. Det finns alltid en anledning till att vi är som vi är och jag vill gärna höra just den historien berättas. Sån har jag alltid varit.

När jag var 18 träffade jag en tjej från Japan på en lång flygning hem till Sverige. Jag tror att jag hade varit i USA, men är inte helt säker. Tjejen hette iaf Yoko och hade en pappa som drev en massa tv-kanaler i Tokyo. Hon berättade om sitt liv och när jag förstod att hon inte hade bokat något boende bjöd jag henne att bo hos mej under sina dagar i Sverige. Hon tackade glatt ja och fick nog se ett helt annat Sverige än hon tänkt sej. Jag tog med henne till Drottningholm och en massa annat sånt där som man ska se som turist, men hon fick också hjälpa mej i köket och följa med på kräftskiva. När jag tänker tillbaka på detta är jag glad att jag inte är blyg utan vågar att ta in andra människor i mitt liv utan misstänksamhet.

Men jag har förstått att jag är lite konstig när det gäller sånt här. Att jag ser vänner i alla och tycker att alla är värda ett försök till vänskap. Så är det tydligen inte för alla. För mej är det naturligt sedan barnsben att se alla och ge alla en chans. Redan i första klass tog jag hand om de som kom nya till klassen, visade dem runt och fick dem att känna sej trygga. När de lärt känna andra blev jag dumpad och tyvärr resulterade det i att jag aldrig fick en bästis, utan alltid var en slags stand-in när andras bästis var sjuk. Ändå har jag aldrig slutat att se nya bekantskaper som mina vänner, ända tills de bevisat motsatsen. Jag behöver knappast säga att jag blivit både sviken och besviken massor med gånger va?

Jag tycker om människor och det kommer jag aldrig att sluta med. Dock har jag blivit lite mindre öppen i sammanhang med andra bloggare. Bloggvärlden är ganska ytlig och det är mycket smutskastning och skitsnack. Men den har också gett mej massor med erfarenhet och upplevelser som jag inte velat vara utan. Hela livet och varje människa man möter är en enda lång livslektion. Man lär något av varje människa man möter, på gott och ont. Jag kommer inte att sluta bjuda hem nya såväl som gamla vänner till mitt hem. Människor jag inte känner än kanske blir mina bästa vänner, vem vet?

Om jag hade begränsat mitt liv till att enbart umgås och prata med bekanta sedan långt tillbaka så hade jag nog haft det ganska tråkigt. Tänk så mycket jag hade gått miste om! Det är i mina ögon lite synd om människor som inte vågar ta en helt okänd människa i handen och låta den leda en framåt. Man kan faktiskt få se fantastiska saker om man bara vågar följa med. Mitt liv berikas av att andra människor låter mej se in i deras liv. Att jag får förmånen att följa dem och se världen genom deras ögon.

Jag vågar släppa in nya människor i mitt liv - vågar du?