lördag 31 oktober 2015

När telefonen ringer mitt i natten...

... vet man att något hänt.

Strax innan 5 vaknar jag lätt förvirrad av att min telefon ligger och vibrerar på säng bordet. Jag ser sonens namn och förstår direkt att det hänt nåt. Jag svarar och han säger att han är på akuten efter att ha blivit misshandlad. Fortfarande sömndrucken försöker jag förstå vad han säger och sätter mej upp i sängen.

Någon eller några försökte sno hans mobil, misshandlade honom och slog delvis sönder hans bil. Kompisen som var med försökte gå emellan och allt var över på någon minut. Han hade tydligen åkt hem efter, men mådde så dåligt hemma att han ringde 112. Både polis och ambulans kom hem till honom, körde iväg till akuten och nu skulle han röntgas från topp till tå.

Jag frågade om jag skulle komma, men han skulle försöka vila mellan undersökningarna och höra av sej senare. Vid 7-tiden kom besked att röntgen såg ok ut och att morfar skulle hämta honom inom kort. Han är lite öm och trött, men i övrigt ok.

Detta får mej att tänka tillbaka en herrans massa år. Sonen går då i femte klass och skolsköterskan ringer och säger precis samma sak: Din son har blivit misshandlad, du måste skynda dej hit! Jag har kanske 100 meter till skolan, jag kan säga att jag flög dit! Hittar min son halvt avsvimmad på skolsköterskans brist, smutsig och blodig. Han är i chock, fryser, stirrar rakt framför sej och nässelutslagen sprider sej snabbt över hela hans kropp. Han är slagen, sparkad och hoppad på. Vi åker direkt till akuten där man konstaterar att han blivit grovt misshandlad med haft tur. Han är 11 år!!!

Killarna som misshandlade honom var lika gamla och gick i samma klass. Rektorn kallade det för pojksträck. Jag tog honom ur den skolan samma dag och lät honom sköta skolarbetet hemma tills han kunde börja i en annan skola. Under månaderna som gick fram till skolbytet hörde inte skolan av sej en enda gång! Eftersom det var i femman skulle nationella proven göras, då gick jag med honom till skolan, han skrev provet och vi gick hem igen. Sviterna av misshandeln var bla en nackskada som han fick dras med i många år.

Nu var det alltså dax igen. Han har varit på en mängd AIK-matcher, där risken att hamna i skiten är rätt stor men han har hållit sej undan och inte råkat ut för något. Att vara på väg mot sin bil i förorten är tydligen farligare än ett derby... Vi får väl se om det finns några vittnen till händelsen, det skulle underlätta. Hittar man ingen skyldig måste han ju bla betala självrisken för att laga bilen.

Natten bev alltså en aning sömnfattig, men sonen är ok - det är huvudsaken. När telefonen ringer på natten, då vet man att något är fel. Den här gången gick det ändå bra.

fredag 30 oktober 2015

Stressad av konflikt

Man kan vara stressad av olika anledningar, men man reagerar oftast lika oberoende av anledningen. Stressen kan vara farlig för kroppen och man ska självklart undvika den så mycket som möjligt. Men ibland kan man inte rå för det eller påverka, man kan bara välja hur man reagerar.

Jag har legat i en konflikt med ett större företag sedan ungefär ett halvår tillbaka. Något som har med magasinet och göra och som sabbar en hel del av mitt arbete. Jag vet ärligt talat inte hur konflikten uppstått, bara att den är personlig mot mej och väldigt orättvis. Igår var kulmen på allt, jag har fått en mängd negativa besked som inte går att göra något åt. Något som stör mej enormt eftersom jag vet att besluten grundar sej på felaktiga uppgifter. Men man vill inte lyssna på mej och det irriterar mej enormt!

Nu har jag alltså två val; att fortsätta vara förbannad eller svälja och gå vidare. Jag vet hur jag är men vet också vad jag måste göra. Jag ältar gärna i flera veckor, men det mår jag ju inte bra av. Jag blir ledsen, stressad, förbannad och trött. Värken blir värre och allt blir bara ännu värre. Alltså måste jag glömma och gå vidare, hur surt det än är. Särskilt när man känner sej orättvist behandlad och vet att man har rätt. Att inte bli lyssnad på är nog det värsta av allt.

Jag är långsint när det gäller orättvis behandling, oavsett om det är av mej eller andra. Att gå vidare är alltså ganska svårt, men jag måste. I det fallet är promenader värdelöst, då tänker jag alldeles för mycket! Bäst är att sysselsätta sej med en massa texter, beta av mailen och jobba undan. Kanske städa hemmet också. Några dagar med en massa förströelse, så ska väl värsta taggen försvinna. Jag har dessutom bra människor runt mej som känner till allt och är på min sida. Sånt hjälper långt.

Men varför är det så att vissa människor ältar mer än andra. Martin bara skakar av sej och fortsätter som innan, jag tänker och tänker... Hur gör man för att sluta vara den där ältande sorten? Det skulle vara väldigt skönt att bara strunta i allt som varit och gå vidare som om inget hänt. Hur gör man???


torsdag 29 oktober 2015

Ge inte upp!

Hösten är här på riktigt, nästan på väg att bli vinter faktiskt. Vi har bytt till vintertid och kroppen har kanske lite svårt att ställa om sej, min har det iaf. Det är grått, trist, kallt och man vill helst bara sitta i soffan och glo på tv. Känner ni igen er?

Så här är det för mej varenda höst. När oktober visar sej i almanackan kommer en grym trötthet över mej och jag längtar enormt efter att våren och ljuset ska komma tillbaka. Efter alla mina år i serviceyrken så vet jag att många känner som jag. Efter mina 14 år på Viktväktarna vet jag att det är ungefär nu som hälften av de som började sin viktresa efter sommaren ger upp. Man orkar helt enkelt inte!

Det är till er jag vänder mej nu! Det ÄR skitjobbigt att lägga om livsstil och gå ner i vikt. Särskilt när allt annat också känns tungt. Men hösten blir faktiskt lite mindre jobbig om man ändå försöker att göra bra val. Man måste kanske inte lägga hela viktkampen på hyllan, man kanske kan göra så gott man kan efter de förutsättningar som finns?

Det är tex inte många av oss som vill ut och gå när det är kolmörkt och kallt ute, inte jag iaf. Men man kanske kan ta en kort liten omväg till eller från jobbet så man får några små steg extra. Eller som jag; stå och trampa på stället under reklamen. 800-900 steg på fem minuter är inte illa pinkat!

Men nu är det som bekant inte de där stegen det hänger på. Inte för att gå ner i vikt iaf... det hänger på det man stoppar i munnen. Å när man är trött, frusen och lite ur gängorna är det väldigt lätt att ta till något sött och gott. Därför är det bra att se till att man har bra alternativ hemma och sedan bestämma en dag när man faktiskt får smaska i sej det där söta och goda som man längtar efter. Har man en förutbestämd dag är det nämligen lättare att låta bli att smaska varje dag. Den som är Viktväktare har ju faktiskt en veckobonus att ta av när det kniper, glöm inte den!!!

Kanske ska man satsa på att stå still när livet känns tungt i övrigt? Det är absolut inget misslyckade, man kan se det som en övning att hålla vikten när man är färdig. Då blir det heller inte ett misslyckande att stå still den här tråkiga årstiden, utan något man bestämt innan. Skulle det sedan råka bli ett minus på vägen, så gör det ju inget.

Å sluta vara så hårda mot er själva! Ett minus är alltid positivt i viktvärlden, även om det är litet. Man kan inte gå ner kilovis varje vecka, särskilt inte när man närmar sej målet. Mitt snitt ligger på mindre än ett hekto i veckan under mina viktnedgång, 10 kg på 3 år. Men vet ni? Jag kom i mål jag med!!! Det gör inget om det blir lite, det är ju bättre än upp! Mår man inte toppen påverkar det hela kroppen, även viktminskningen. Dessutom är viktnedgången inte spikrak, ibland måste kroppen vila och då hamnar man på en platå vare sej man vill eller ej. Ibland får man ett plus eller platåer som inte går att förklara. Men då är det bara att fortsätta och låtsas som ingenting så släpper det så småningom.

Men ibland kan det också bero på slarv förstås. Man har varit nitisk en längre tid, kanske för noggrann. Man orkar helt enkelt inte längre! Då är det bra att ha de där dagarna när man får äta det där godiset eller vad det nu kan vara, och bara strunta i allt för en dag och sedan börja om igen. Kanske se över portionsstorlekarna som har en tendens att öka med tiden, checka av att man verkligen skriver upp allt, man kanske "glömmer" skvätten mjölk i kaffet, kakan som någon bjöd på osv. Ofta hittar man faktiskt något som kan rättas till. (Om man inte redan är färdig alltså... ibland fattar kroppen det tidigare än knoppen och helt enkelt sätter stopp.)

Så klaga inte på att minuset är för litet eller att det går för långsamt. Följer ni bara programmet så kommer ni gå ner i vikt. Kroppen är dock klokare än vi själva många gånger och kommer att tappa vikten i den takt som är bäst för oss. Och många säger ju att det är bra att gå ner långsamt i vikt, för då hinner både knopp och kropp med. Å som sagt; hösten är jobbig för många, men håll ut! Det kommer en vår, det brukar det iaf göra  :-)

onsdag 28 oktober 2015

Prins Yohio, årets julklapp till alla barn!

Ni vet vad jag brukar säga om julklappar... hellre något ordentligt än en massa småskit. Allra helst enupplevelse som man kan längta efter att få göra och sedan minnas länge efter. Här är årets julklappstips för er som ska ge något till barn;  biljetter till Snövit på Maximteatern! För HELA familjen!!!

Igår var det dax för Martin och mej att kolla in årets familjemusikal. Martin som inte är jättebekväm med en massa ungar runt sej visste väl inte riktigt vad han hade gett sej in på, men vi är bägge två rejält imponerade av alla barn som var där. Även de allra minsta satt som små ljus hela föreställningen! DET är ett bra betyg  :-)

Det är alltså den klassiska sagan om Snövit jag pratar om. Den som vi alla har läst och kan utan och innan. Grunden är iaf den... sen har Robert Dröse gått loss totalt i sina fantasier och inte alls hållit sej till ramarna. Liiiite "outside the box" kan man nog säga. Storyn finns där med urläcker musik, häftiga kostymer och dvärgar. Men de är absolut inte sej lika... glöm det där med blyger, trötter, toker och allt vad de heter. Tänk bara... kul gubbar, som alla heter Konrad.  

Nanne Grönvall har en drömroll som hysterisk häxa i urläckra kläder. Småtjejerna i salongen suckade högt varenda gång hon kom in i en ny häftig, glittrande klänning. Ellen Bergström är söt som Snövit ska vara och dvärgarna urcoola! Barnen i salongen får se levande gosedjur i gigantiska storlekar, harar som sjunger bolibompa och korpar som retas. Musiken får oss alla att klappa i takt och man blir på otroligt gott humör, trots den faktiskt lite läskiga handlingen.

Så kommer han då... Yohio! Småtjejerna får nästan psykbryt men klarar ändå att sitta kvar på sina platser. Klädd som en japansk prins glider han in i salongen bakifrån och proffs som han är, ser han till att gå över scenen och ner även på andra sidan av salongen så alla ska kunna se honom på nära håll. Jag tänker spontant på de tre småtjejerna som är med i föreställningen, vilken dröm de lever! Inte nog med att de får sjunga med och spela mot Nanne, bakom scen får de även hänga med Yohio. Undrar vad deras kompisar säger?

Jag tror att vi vuxna har nästan lika kul som barnen under hela föreställnigen. 3-åringen bakom mej älskar föreställnigen lika mycket som 9-10-åringarna framför mej. Detta är alltså en familjemusikal som passa ALLA, stor som liten. Med andra ord en perfekt julklapp för hela familjen! Den har lixom alla ingredienser; en välkänd historia, härliga karaktärer, coola kläder och bra musik. Robert Dröse får gärna sätta tänderna i fler välkända sagor  :-)

Den kommer att gå på Maximtearern tom 21/2 och sen åka på turné. Så även om man inte bor i Stockholm kan man alltså ge bort biljetter! Till och med om man bor på Åland. Så nu behöver ni inte fundera längre! Här har ni årets julklapp till familjen!

tisdag 27 oktober 2015

Min tidsbrist är patetisk!

Hur kan jag inte hinna nåt??? Jag har egentligen all tid i världen, men hinner ingenting! Min tidsbrist är faktiskt ganska patetisk!

Sedan jag slutade jobba på Viktväktarna har jag kunnat göra lite som jag vill med min tid. Från början var Martin arbetslös och tillsammans styrde vi upp hemmet, tog långa promenader tillsammans osv. Det enda som tog tid var bloggen och eventuella event runt den. Förra hösten startade vi Du i Fokus och sedan dess har jag haft hur mycket som helst att göra! Det mesta väldigt kul, men tiden har helt plötsligt minimerats.

Jag prioriterar mina sovmornar, eftersom de gör att jag kan fungera hyfsat normalt. Jag slutade ju faktiskt jobba pga min fibro, sömnapné och lite annat. Så att sova tills jag vaknar av mej själv är guld värt! Ibland är det pressfrukostar som jag anser att jag måste åka på och då blir hela dagen lite konstig.

Så oftast vaknar jag vid 8, duschar och käkar frukost och hamnar en stund framför datorn. Vid 11 blir det långpromenad med pälsbollen, då är vi ute en timme ungefär. När vi kommer in får han mat, jag kollar mailen och sen är det dax för mej att äta lunch. Eftermiddagen går åt till att skriva ett blogginlägg, få ihop några texter till magasinet och i bästa fall göra mina sjukgymnastik. Om det inte är något pressevent så jag måste åka in till stan. Då försvinner halva dagen ungefär och blogg och magasin får betas av en annan dag eller medan Martin fixar middagen. Sjukgymnastiken SKA göras varje dag, men det är såååå tråkigt att jag försöker "glömma bort" det...

Dagarna försvinner alltså. De senaste veckorna har det varit en massa läkarbesök också och kommer att vara fler den närmaste tiden. Det tar också tid från skrivandet. Å då ryker tiden på Curves... tyvärr. Många stressar av när de tränar, jag blir stressad av tanken på att trycka in träning också. Som idag: då skulle jag vara på Vårdcentralen i Järna (ca 4 mil bort) strax innan 9 och ta bort en massa prickar. Kom hem strax innan 11, då gick jag med hunden, sen åt vi lunch, letade upp material och skrev en text till magasinet och nu sitter jag här och klockan är strax 15.00. Jag gick upp tidigt och är skittrött. Så jag ska bara skriva klart detta inlägg och sen lägga mej en stund innan jag åker in till stan på teater. Tiden bara försvinner!

Bloggen och magasinet tar kanske 4-5 timmar om dagen, hundpromenaden 1 timme, sjukgymnastiken 20 minuter. Då borde jag hinna ett par varv på Curves också, men det gör jag alltså inte just nu. Promenaderna och sjukgymnastiken får räcka just nu i motionsväg. Jag är alltså vaken ungefär 14 timmar per dag. Vad gör jag resten av tiden? Jag borde ju rimligtvis ha minst 5 timmar över... lunchen tar lite tid, den ska även fixas. Det går några minuter att hålla huset ok, slänga i en tvätt där, tömma en diskmaskin här... gosa lite med hunden... en tupplur...

Det är ändå skönt att veta att det bara är jag själv som stör mej på detta. Martin poängterar att jag är hemma för att ta hand om mej, inget annat. Det jag inte hinner idag, kan jag göra imorrn, Eller nån annan dag. Ikapp med allt lyckas jag aldrig komma. Jag ligger alltid efter med texter, blogginlägg, tvätt, städning eller träning. Det är nästan värre nu än när jag jobbade faktiskt. Kanske är det så att ju mer tid man har desto sämre blir man på att utnyttja den?

Det är som det är. Nu ska jag ta mina omplåstrade armar och sova en stund. Bedövningen har släppt och det svider som sjutton i fem sår. Nån timme i sängen får det bli, sen sjukgymnastik innan det är dax att möta upp Martin. Ikväll ska vi se publikrepet av Snövit på Maximteatern, den med bla Yohio, Nanne Grönwall och Niclas Wahlgren. Ska bli skoj!

Gäsp och gonatt!


måndag 26 oktober 2015

Veckomatsedel vecka 44

Måndag igen och vägning. Veckan gick så bra, ända tills jag frågade Martin om vi inte kunde testa att göra lakritsfudge... den var liiiite för god för att det skulle vara bra för mej.

Men det blev iaf 2 hekto minus på vågen och det får jag vara nöjd med. 3 hekto kvar, sen är jag tillbaka på 50-talet... kanske jag lyckas till nästa måndag. Jag måste faktiskt! För sen ska jag på Lakritsfestival i Finland och  veckan efter testa Birkas julbord... alla minus jag kan fixa nu har jag tillgodo de kommande veckorna.

Det är alltså planering som är a och o. Så här är veckans middagar (till lunch äter jag oftast någon slags sallad) med länkar till recepten. Vassego!

Måndag: Pasta med spenatsås
Tisdag: Ugnsbakad fisk i mild sås
Onsdag: Färsbiffar med raita
Torsdag: Vitlökskycklinggryta
Fredag: Biffstroganoff
Lördag: File i dragon- och senapssås
Söndag: Köttfärslasagne med keso men med quorn istället för köttfärs
Åsså lite sötchock förstås: Kladdig chokladmuggkaka!

En massa bra matlådemat så vi kan fylla på frysen lite. Å för mej måste det ju även vara ganska lite PP i rätterna, så detta blir nog en helt ok vecka för mej. 3 hekto mindre ska jag alltså väga nästa måndag... går det så går det!

Ha en fin vecka everyhopa!


lördag 24 oktober 2015

Himla god lakritsfudge!!!

Jag ÄLSKAR lakrits!
Så jag ser väldigt mycket fram emot att få göra debut på Finska Lakritsfestivalen i Helsingfors om ett par veckor. Under tiden experimenterar vi lite här hemma. Jag kommer med idéer som Martin får förverkliga åt mej. Den här gången var det med Lakritssirap från Lakritsfabriken i Ramlösa.

Till 25-30 bitar behöver du:
  • 3 dl socker
  • 3 msk lakritssirap (tex Lakritsfabrikens)
  • 1,5 dl grädde
  • 50 g smör
  • 1 msk vaniljsocker
Gör så här:
Häll i alla ingredienser i en tjockbottnad kastrull. Koka upp under omrörning. Låt koka kraftigt 7-10 minuter och rör om då och då. Gör kulprovet för att se när smeten har lagom konsistens (droppa lite smet i kallt vatten, när de går att forma smeten till en kula med fingrarna är den lagom).

Häll smeten i en baklåtspappersklädd form (ca 20 x20 cm) och ställ svalt. När fudgen stelnat skär du den i bitar.

Den som tycker om lakrits är nära himmelriket! Så testa!!!

fredag 23 oktober 2015

Tips på smygträning

Inte nog med att jag påstår att alla har tid att träna. Jag vill också påstå att 99% av oss alla kan göra någon form av träning. Allt handlar, precis som jag sa förut, om vad man lägger in i begreppet.

Alla har inte tid att åka iväg på ett gym, alla kan heller inte göra det. Men alla har tid att göra något litet och nästan alla kan göra något litet. Det där som gör att vi mår liiiite bättre än om vi inte gjorde något alls. För ni vet väl att hur långsamt man än går, så varvar man ändå den som är kvar i soffan... värt att tänka på när man inte orkar göra något alls.

Eftersom jag vill uppmuntra till minsta lilla rörelse, utan att det ska ta en massa tid i anspråk så vill jag tipsa er om tillfällen för snabb träning och övningar som inte ens känns som träning. Så där så man knappt märker vad man pysslar med  :-)

Ta tex reklampauserna, 3-4 minuter ungefär en gång var 20:e minut. Vad gör ni då? Själv brukar jag gå på toa, städa eller pyssla med mobilen. Men jag kan också ställa mej framför tv´n och gå på stället, göra knäböj i soffan genom att ställa mej och sätta mej upprepade gånger eller sitta på en pilatesboll och se resten av programmet. Gör man små övningar i reklampauserna så försvinner ingen tid alls och man behöver bara stå ut ett par minuter i taget. Bara att stå och trampa på stället i fem minuter ger mej tusen steg, under ett program kan jag alltså trampa ihop 4-5000 steg utan att ens märka det.

Om man orkar ta sej ner på golvet finns en jätteenkel övning som känns bra i magen och det är att ligga på rygg med ben och höfter i 90 graders vinkel och sedan "dippa" tårna (en fot i taget) i golvet. Dippa 10 ggr, vila några sekunder, dippa 10 ggr till. Blir det för enkelt ökar du vinkeln på knät och lixom puttar iväg tårna. Glöm inte att trycka ner svanken i golvet. Det här känns rejält i magen! Jätteenkel övning som ger rejält med träning för både mage och rygg faktiskt, utan särskilt mycket ansträngning.

Jag är fullt medveten om att vi alla har olika begränsningar. Själv har jag kronisk värk pga fibromyalgi, snett bäcken och lite annat. Även om jag har ständigt ont i kroppen, så har jag inte ont precis överallt samtidigt. Har jag ont i benen en dag, så kan jag ändå sitta påm pilatesbollen. Har jag ont i armarna så kan jag ändå dippa tårna. Att bara sitta på en pilatesboll eller trampa lite på stället och kolla på tv kan jag göra i vilket skick som helst, iaf en liten stund. Jag är inte rädd för värk, så skulle övningarna göra lite ont då och då så får de väl göra det då - så länge det inte blir för smärtsamt. Värk är oftast inte farligt, så länge man vet var gränsen går.

All rörelse är bra! Att då röra sej när man knappt ens märker det och utan att det tar en massa tid är väl toppen. Jag vet andra som gör knälyft medan de borsta tänderna, lyfter shampoflaskor när de sitter på toa eller gör fem armhävningar varje gång de går in i köket. Där går min gräns! Mina handleder klarar inte att göra armhävningar. Men bara tanken... hur många gånger går man inte in i köket lixom?

Här är en annan bra övning som man kan göra med barnen eller när man inte riktigt vet vad man ska göra men ändå vill göra nåt.Ta en kortlek, bestäm att hjärter ska vara tex utfall, ruter knälyft, klöver burpees och spader situps. Så tar du (eller barnen) ett kort och är det tex hjärter 2 så är det alltså 2 utfall, spader 7 är 7 situp osv. Du gör övningen - barnen räknar så får du träning och barnen övar att räkna. Enkelt och något man kan göra tillsammans! Kvalitetstid och man väljer själv svårighetsgrad på övningarna och hur länge man ska hålla på.

Det här är bara några förslag på träning man kan göra utan att det känns som träning och utan att det slukar tid. Det finns massor med fler exempel och ni har säkert en massa egna idéer. Man måste absolut inte träna för att gå ner i vikt, det fixar man med mat - men vill man må som bäst när man blir äldre så är faktiskt lite träning i princip nödvändigt. Hur tråkigt och omständigt det än är...

Så försök få in lite smygträning då och då. Du märker det knappt under tiden, men jäklar vad du kommer att känna dej duktig när du gjort det! Och får du sedan in det i din vardag så kommer du snart till och med att sakna det. Å kroppen kommer att tacka dej!

Ge gärna fler tips på träning man kan göra utan att det knappt märks  :-)


torsdag 22 oktober 2015

Världen behöver kärlek

Tycker inte vi behöver säga så mycket mer idag än att vi ska vara snälla mot varandra och ta vara på det liv vi har. Det händer så mycket tragiskt både i Sverige och i världen just nu att vi behöver sprida lite kärlek och omtanke. Lite cyberkärlek helt enkelt.

Med tanke på vad som hände för exakt 5 år sedan i vårt liv, så känns det extra viktigt att tänka på andra idag. Helt ofattbart att det gått fem år redan...

Så från mej kommer lite ljus och kärlek till er alla. Ta hand om er, varandra och livet.


onsdag 21 oktober 2015

ALLA har tid att träna!!!

Nu ska jag sticka ut näsan rejält genom att påstå att ALLA har tid att träna! Ofta hör man ju nämligen att folk säger att de inte har tid. Men då undrar jag lite vad man lägger i begreppet "träna"? Måste det verkligen ta så mycket tid?

För många är säkert ordet "träna" synonymt med att packa en träningsväska, ta sej till ett gym eller liknande, bränna av ett pass, duscha och sedan åka hem igen. Något som kanske tar en timme eller mer av vår värdefulla tid. Man kanske måste fixa barnvakt osv. Jag påstår att det är mycket enklare än så.

Att träna betyder ju egentligen bara att göra något som ökar vår puls eller att vi gör något som är bra för våra kropp. Det behöver man ju faktiskt inte åka till ett gym för att göra. För oss som sitter still vid en dator större delen av dagen, är ju bara att ta trapporna istället för hissen, en slags träning. För den som har ett aktivt arbete där man står och går mycket, kan yoga vara det som behövs. Allt handlar ju om vad vi inte får i vår vardag och som vi behöver för att våra kroppar ska må som bäst.

Just precis idag hörde jag att svensken har ett snitt på 6,5 timme per dag framför datorn/mobilen. Det är ganska mycket tid som spenderas där. Jag gör det! Hur mycket tid lägger du på tex sociala medier som facebook, instagram osv? Kan det vara så att det är lite för mycket? Så är det iaf för mej! Eller var... kanske jag ska säga. Jag har nämligen förstått att min kropp inte kommer att hålla om jag inte gör något omgående!

Det är aldrig för sent och det behöver inte ens ta särskilt mycket tid. Alla har vi en kvart om dagen att lägga på oss själva. Det är vi om inte annat skyldiga oss själva! En kvart är ungefär alla reklampauser i ett entimmesprogram på tex Tv4. Vad gör ni under pauserna? Kollar facebook kanske... istället, eller samtidigt som ni kollar FB, kan ni faktiskt stå rakt upp och ner framför tv´n och gå på stället i rask takt. Det gjorde jag igår när jag var tvungen att läsa en text, en hel bok för att vara lite mer korrekt och jag kände att ryggen inte längre mådde bra av att sitta i soffan och läsa. Så jag stod med min läsplatta och trampade, tiden gick snabbt och helt plötsligt hade det gått en timme och ett antal tusen steg var trampade. Å jag hade inte ens offrat någon tid! Utfall och squats är också bra "reklampausövningar". Eller att sitta på en pilatesboll ett helt eller några minuter av ett program.

15 minuter med Paolo, efter 15 veckor 
Martin har kört 15 med Paolo Roberto i drygt 15 veckor nu. Han kände också att det är dax att ge kroppen lite tillbaka i form av några nya muskler. Han är lång och har ofta ont i ryggen. Det var dax att göra något konkret, men det fick inte ta så mycket tid i anspråk då han pendlar 3 timmar om dagen. En kvart 4-5 gånger i veckan med olika övningar var ett bra upplägg. För att ge kroppen lite extra, inget annat. För att leva längre.

För mej handlar nämligen träning om att leva längre och få en friskare kropp. Det handlar faktiskt inte ett smack om vikt, som ni säkert tror när det gäller mej. Jag har alltid varit hyfsat aktiv, men förmodligen på fel sätt större delen av tiden. Jag har numera ont i precis hela kroppen pga fibromyalgi, och särskikt min länd-, bröstrygg och bål är i bedrövligt skick. Jag har i princip inte en enda muskel som gör sitt jobb eftersom de är för svaga. Jag har tränat, men aldrig ryggen. Jag har sprungit, promenerat och varit aktiv - men jag har aldrig tränat ryggen och det får jag lida för nu. Och gör jag inget, så kommer jag förmodligen inte att kunna gå när jag blir äldre. Min rygg kommer inte orka att hålla upp mej. Jag måste alltså träna för att bli äldre. Så är det för de flesta av oss faktiskt.

Den träning jag numera gör tar ca 20 minuter per dag, just nu varje dag - senare 2-3 ggr i veckan. Martin kör sina 15 minuter med Paolo 4-5 ggr i veckan, plus mitt program, eftersom hans rygg är i ungefär lika bedrövligt skick. Vi åker inte iväg, det tar inte lång tid. Jag byter inte ens om. Mina 6 olika övningar är precis samma övningar som muskelknuttarna gör på gymmet, men jag gör dem hemma på golvet. Det enda jag behöver är en pilatesboll och ett mjukt underlag.

15-20 minuter har vi alla! De 24 timmar vi alla har att förfoga över får helt enkelt omprioriteras om det saknas tid. Att ta hand om sin kropp är viktigare än att tex dammsuga! Det är viktigare än att se det där tv-programmet också. Det vi måste inse är att om vi ska kunna leva ett friskt liv med kroppar som gör det vi kräver av dem, då måste vi ge tillbaka. Då måste vi se till att ryggen har de muskler som krävs för att tex hålla upp vårt huvud. De gamnackar vi håller på att skaffa oss genom att konstant titta ner i tex våra mobiler, kommer att straffa oss hårt senare. Rygg och nacke behöver muskler!

Å har vi ändå inte 15-20 minuter så finns det appar att ladda ner med effektivt träning på bara 7 minuter! ALLA har tid! All träning är bra, men tänk på att det är ryggen som ska hålla oss uppe när vi blir äldre, så det är där musklerna behövs lite extra. En väldigt enkel övning man kan göra för att se hur det står till med just bålen är att ligga på rygg, sätta fötterna på pilatesbollen, hålla armarna rätt upp i luften och sedan lyfta rumpan från golvet. Vid första försöket kommer bollen att flyga åt ett håll och benen åt ett annat, för de flesta iaf. Ett enkelt test som visar att många av oss inte har den styrka vi behöver, men som direkt blir bättre efter bara ett par försök. Och som ger träningsvärk... testa! När ni klarar att hålla balansen, så kan ni testa att rulla in bollen under rumpan 10 ggr. Enkel och otroligt effektiv träning som stärker hela ryggen.

Jag har haft ont i kroppen i nästan hela mitt liv. Jag är van vid smärta, men vill förstås inte ha mer ont än nödvädigt. Dessutom strävar jag efter den perfekta kroppen. Den som gör det jag vill. Så nu ger jag den 20-30 minuter om dagen och gör mina övningar. För att hålla lite längre. Det är skittråkigt och ibland skitjobbigt. Men det är ännu tråkigare att inte kunna sitta en hel film igenom på en bio pga rygont, ännu tråkigare att inte kunna spela tex bowling med familjen eller att veta att jag kanske inte ens kommer att kunna leka med mina ev barnbarn pga värk. Å det är det de allra flesta av oss i dataåldern har att "se fram emot" om vi inte gör något åt det.

Å nu kommer vi till vikten! Att avsätta de där minutrarna till träning gör nämligen att kroppen tackar oss genom att må bättre och bilda små glädjedepåer åt oss. Å då går vi ner i vikt! Så även om träningen handlar om att göra oss friskare, så har det faktiskt en inverkan på vikten också - trots att vi alltså inte tränar ihjäl oss! Musklerna vi bildar hjälper oss att bränna fett snabbare och vi blir dessutom slankare. Endorfinerna som bildas när vi tränar gör att vi mår bättre och blir gladare.

Så du som säger att du inte har tid att träna måste alltså ge dej tid att vara sjuk när du blir äldre. För det är precis det som kommer att hända om du inte tar hand om din kropp. Det krävs ju bara några minuter av ditt dygn. Är din kropp inte värd det?


tisdag 20 oktober 2015

Numera bara ett dåligt minne...

Äntligen har jag ringt sista samtalet och lagt sista pusselbiten när det gäller älgolyckan! Så himla skönt att allt är över, även om en del återstår psykiskt.

Det var alltså natten mellan den 4 och 5 juni som det dök upp en älg på vägen när vi åkte mot Varbergs Kurort. Det var runt midnatt och ganska mörkt i trakterna strax efter Smålandsstenar. Vi hade avverkat 40 mil och hade bara det sista kvar när jag helt plötsligt såg päls tryckas mot min sidoruta, rutan sprack och det flög glassplitter och älghår runt mej. Varken dramatiskt eller särskilt läskigt.

Jag hade strax innan sänkt farten, så när älgen klev in i bilens sida bromsade jag inte ens in. Jag släppte bara foten från gasen och rullade vidare medan farten sänktes automatiskt. Någon fara för wiplash eller så, var det alltså inte. Vi stannade och strax efter oss stannade två äldre herrar som sedan hjälpte oss med allt praktiskt innan bärgaren kom till platsen. Det värsta när sånt här händer är att man inte vet i vilken ordning saker ska göras. Ska man ringa polis först? Ringer de Viltvårdare som kommer och söker efter och skjuter djuret? Ska man ringa polis även om ingen är särskilt skadad? Va sjutton har man för försäkringsbolag och vilket är telefonnumret dit? Alltså ringer man pappa! Han visste i vilken ordning saker och ting skulle göras, så vi gjorde som han sa.

Innan bärgare kom till platsen tog det tid. Polisen tyckte inte att de behövde komma alls, så där stod vi med en mosad bil och en bärgare som inte hade plats för oss med all packning. Alltså fick vi vänta på en taxi klockan 2 på natten, som tog oss de sista milen till Varberg. Där väntade personal som sedan var våra änglar hela helgen. Vad hade vi gjort utan alla fina människor på Varbergs Kurort??? För att inte tala om Björn på Hertz, som slog knut på sej själv för att hitta en bil åt oss att åka hem med. Alla har verkligen gjort vad de kunnat för oss och till och med mer än så.

Att ringa alla samtal har varit påfrestande och det där sista har bara inte gått att ringa. Men så igår lyckades jag äntligen ta itu med mej själv och ta tag i det. Vid första försöket var handläggaren på lunch, sedan upptagen i telefon och när jag väl fick tag på honom vid tredje försöket så fungerade itne deras datorer. Men han ringde upp mej någon timme senare och fick de sista uppgifterna av mej och äntligen var allt över!!! Efter drygt fyra månader var äntligen allt fixat!

Nu ska bara ersättning för taxin och sista milersättningen för att hämta bilen in på kontot och sedan är detta bara ett väldigt dåligt sommarminne. Äntligen! Att det ska vara så svårt att ringa ett enda litet samtal och tala om två summor. Det borde vara så enkelt när man vet att allt är över sedan. Men det var så otroligt svårt och satt så långt inne att verkligen göra detta. Men nu är det gjort! Å det känns så skönt!

Vi klarade oss helskinnade ur olyckan, sånär som på lite sårskador i ansiktet. Men mentalt har det hänt grejer... jag tycker inte om att köra bil längre, jag kan knappt se en älg ens på bild och jag kör aldrig bil i mörker längre och skäller på precis alla som gör det. Jag, precis som alla andra, trodde ju inte att detta kunde hända mej. Nu vet jag bättre. Man behöver inte krocka med älgen, det räcker med att älgen korsar en väg vid fel tillfälle och helt enkelt går in i din bil. Skadorna blir precis lika stora och risken att dö är precis lika stor. Vi hade tur i oturen, som klarade oss. Inte änglavakt, då hade älgen aldrig dykt upp. Men inte bara tur, lite väl vald bil också. En hög bil klarar en krock med stort djur bättre än en låg bil. I en vanlig personbil hade vi dött. Iaf jag, eftersom jag då haft älgen ovanpå mitt huvud.

Det vi lärt oss är alltså att vi inte ska köra i mörker/gryning/skymning, vi kommer aldrig ha en låg bil och vi ska byta försäkringsbolag som har hyrbil och leverans till hemort av reparerad bil. En extra viltförsäkring har min pappa redan fixat åt oss, plus en backupförsäkring som jag hade sedan innan som underlättade allt enormt mycket. Vi har också lärt oss att när det gäller vilt så spelar det inte så stor roll om man kör långsamt eller har superkoll längst vägen. Det händer lixom bara. Plötsligt smäller det utan att man fattar vad som hänt.

Men nu är det över! Nu kan vi lägga detta dåliga sommarminne bakom oss och gå vidare. Vi överlevde, det är det enda viktiga!

Att ha hus

Jag älskar att bo i hus och de gånger jag testat att bo i lägenhet har jag inte alls mått särskilt bra. Men det är ju ett jäkla jobb, det ska gudarna veta! Alltid är det något som behöver fixas, lagas och snyggas till. Under sommaren har vi tvättat fasaden, vi skulle behöva måla men nöjde oss med att bara tvätta så länge. Vilken skillnad! Helt plötsligt hade vi ju faktiskt ett ganska fint hus  :-)

Inomhus målade jag nästan alla rum för ett par år sedan, men Seniors gamla rum som numera är vårt träningsrum behöver fixas igen. Men värst är garaget. Vi bytte port för snart 10 år sedan och då blev det en glipa mellan sockel och port som gör att snö och regn kommer in. Golvet skulle behöva fixas och sockeln gjutas om. Å detta ganska snart...

Så jag har börjat kolla lite på hur man skulle kunna göra. Uppfarten är ganska tråkig och ojämn, så en idé finns om att lägga om uppfarten med nån slags sten som kan fortsätta in i garaget. Men det verkar vara svårt att hitta sten som funkar både på en uppfart för bilar och inne i ett garage. Så det får nog bli två olika ändå, tyvärr.

På Stenbolaget finns en massa snygga och prisvärda stenar som vi kollat på. Uteklinker EcoStone är granitkeramik tillverkad av 41 % återvunnet material och bär miljöcertifiering. Det innebär att den genomgått och blivit godkänd i ett antal prövningar under relaterade miljöcertifieringsområden. Sånt gillar jag!

Nu är vårt garage inte jättebråttom att fixa, men tids nog så måste vi göra något! Frågan är bara vad???

måndag 19 oktober 2015

Behöver planera bättre...

Måndag igen, det går så jäkla fort! Måndag betyder vägning här hemma och den här gången var det ett hekto plus. Sjukgymnastiken har gett mej träningsvärk på helt nya ställen, så jag antar att det är därför jag gått upp lite. För att musklerna ska kunna expandera samlar de vätska och går faktiskt sönder lite grann och då är det klart att det blir lite plus på vågen. För jag känner mej omformad och slankare på nåt sätt.

Jag avskyr fortfarande sjukgymnastiken! Det känns som jag gör övningarna fel och de är skitjobbiga. Träningsvärken tycker jag däremot om, då har jag ju gjort nåt rätt iaf. Imorrn får jag vet hur fel jag gjort och i bästa fall går det snabbt att rätta till. Då ska jag nämligen tillbaka till Generalen, sjukgymnasten alltså  :-)

Förra veckan var hektisk, den här är det betydligt lugnare. Alla måtider ser ut att ätas hemma, så nu ska jag planera bättre. Vi har mängder med matlådor i frysen, bara att ta fram och tina. Me like! I veckorna lever jag på matlådor och på helgerna fixar vi bra mat som passar till nya matlådor. Lite PP, gott och enkelt är vår melodi. Mycket sallad och pasta, men lite annat också. Veckans meny ser ut så här:

Måndag: Moussaka till lunch och Räksallad till middag
Tisdag: Köttfärssås till lunch och Crabsticksallad till middag
Onsdag: Pasta Carbonara till lunch och Kålsoppa till middag
Torsdag: Kycklinggryta till lunch och Filé i senap- och dragonsås till middag
Fredag: Räksallad till lunch och Blomkålspizza till middag
Lördag: Fiskgratäng till lunch och Kesolasagne till middag
Söndag: Pasta med kasslersås till lunch och tonfisksalladtill middag

Klicka på länkarna så hittar ni recepten.

Planen är att försöka ta bort ett halvt kilo till nästa vägning. Det är mycket in min värld, men det kan gå... Jag vill under 60 nu!!! Det är lixom dax! Har legat på mina 60 - 60,5 och harvat bra länge nu. Kroppen mår ganska ok, så det borde gå. Den som lever får se  :-)

Ha en fin vecka everyhopa!

söndag 18 oktober 2015

78 dagar kvar...

På tisdag åker vännen U till Gambia, tror ni att jag är avundsjuk?! För oss är det 78 dagar kvar, som om jag skulle räkna...  :-)

Redan nu pågår förberedelserna och något helt fantastiskt hände häromveckan. Jag fick ett sms från en av Martins fd kollegor på Viktväktarna som frågade om vi fortfarande behövde begagnade telefoner. Hon jobbar numera på ett ställe som testar bla telefoner och kunde ge oss flera stycken, om jag ville. Klart jag ville! Så i fredags åkte jag in till stan och hämtade upp en hel kasse med begagnade telefoner och en av dem åker till Gambia direkt på tisdag.

Martin fick nästan en chock när han såg alla telefoner. Sen fick han börja gå igenom dem för att se vilken som vi tror ska passa Smile bäst. Det var en mängd märken som vi aldrig hört talas om, så han fick googla och läsa på lite. Till sist kom vi fram till att en Dahl med extra batteri ska få åka till Afrika med vår vän U på tisdag. Så den ska jag leverera nu på eftermiddagen, så hon kan packa ner den tillsammans med allt annat.

Man får bara ha med sej en extra telefon per resenär, så vi får skicka med folk vart efter. Själva tar vi med fyra stycken när vi åker i januari. Telefoner är numera en nödvändighet i Gambia, särskilt när man ska söka jobb. Vi använder det för att kunna ha kontinuerlig kontakt med Smile via Facebook och Messenger. Det är billigt att både ringa och använda internet, men han brukar även leta upp något ställe med wifi för att prata med oss. På så sätt får vi bilder och information om läget och kan hjälpa honom snabbt.

78 dagar... på den tiden ska jag försöka få tag på ett par resväskor till och rensa bland alla kläder och annat som vi samlat ihop. Vi har väldigt mycket som ska med, kläder, leksaker och en massa annat. Det mesta lämnas kvar, även några resväskor. Smile får en massa saker till familjen och vår chaufför Buba ska också få en hel del. Att U hjälper oss med telefonen är guld värt! Det har ju inte gått några resor till Gambia på 18 månader, så arbetsituationen är akut. De första turisterna kommer på tisdag och kommer att vara mer än välkomna och få väldigt mycket uppmärksamhet. Äntligen kanske Smile kan hitta ett jobb och Buba få lite körningar. Att försörja sina familjer är svårt när turisterna och jobben uteblir. Men nu finns det hopp igen!

På tisdag får även vår kära Linda påfyllning av ost och grovt bröd som U har med till henne. Självklart har även vi med det när vi kommer, det är lixom en sjävklarhet. Utan Linda skulle vi inte kunna hjälpa på det sätt vi gör, så det är klart att vi förser henne med hennes nödvändigheter. Särskilt som jag dessutom ska skriva om henne när vi är där. Det blir intressant att intervjua en gammal vän som man tror att man vet mycket om...

Jo, jag längtar! Väldigt mycket! Att få flyga in över mangroveträsken och se hur Gambiafloden flyter fram mellan träden är något alldeles särskilt. Att första kvällen gå ut från hotellet, känna värmen, höra vågbruset och hälsa på alla vänner. Att första morgonen sätta på sej sommarkläder, köra ner fötterna i ett par sandaler och äta frukost ute i solen. Allt detta längtar jag enormt mycket efter! 78 dagar kvar...


lördag 17 oktober 2015

Så fult gjort!!!

Igår var vi inbjudna till Teater Moment i Bagarmossen för att se genrepet av Revisorn. En VÄLDIGT fri tolkning av Gogols pjäs kan man nog säga. Jag som älskar musikal, fars och annan scenkonst såg fram emot besöket - men hade ingen aning om vad som väntade mej. Det här med seriös, klassisk teater är inget jag kan eller är van vid. Men precis som med allt annat vi ser så hade jag öppet sinne.

Vi slog oss ner i caféet när vi kom, Martin kom direkt från jobbet så vi träffades där. Strax efter 19 blev vi insläppta i salongen. Jag blev direkt imponerad av de sköna stolarna! Små förortsteatrar brukar ha gamla, hårda biostolar av sämre kvalitet. Men de här var mjuka, sköna och riktigt fräscha. Lite låga kanske för Martins långa ben, han fick sitta lite på tvärsan.

Framför oss hade vi två äldre män, som vi redan innan hörde prata ganska högljutt ute i cafet. Deras missnöje fanns redan från början kan man väl säga. Brevid oss satt två kvinnor något äldre än oss. Många hade tagit ett par glas innan i cafét och mådde rätt bra. Föreställningen satte igång och inom 10 minuter SNARKADE ena mannen framför oss och kvinna brevid mej sov också gott. Pjäsen hade inte ens satt igång! Så de kan inte skylla på att det var tråkigt ens! Så jäkla fräckt och oförskämt!

Genrepen är gratis och för särskilt inbjudna. Ofta får ensambeln bjuda in sin familj ocj sina vänner. Att då se två personer somna direkt när lyset släcks gör mej otroligt illa till mods. Jag hoppas den som bjöd in dem aldrig gör om det! Efter pausen hade båda sällskapen gått därifrån, så himla dåligt stil!

Jag hade som sagt var ingen aning om vare sej Revisorn eller Gogol, men det spelade nog inte så stor roll. Jag fattade rätt snart att det handlade mycket om politik, teatrarnas framtid och vårt samhällsklimat i stort. Hur blir det för oss alla om vi får en extrem regering som börjar styra och ställa med fascismliknande lagar? Intressant, provocerande, nyttigt och lite obehagligt. Skådespelarna gjorde ett otroligt bra jobb med att föra berättelsen framåt, även om den i mitt tycke kunde kortats något. Tre timmar inklusive paus är lite för mycket för min smak. En föreställning som helt klart är värd att se och man somnar absolut inte!!!

Vad jag funderade efteråt på var hur den kommer att tas emot. Det är en hel del kritik mot bla våra främlingsfientliga partier. Kommer ensambeln att gå säker? Kommer teatern vara hel hela spelperioden? Det är helt sjukt att jag ens ska tänka såna tankar, men så är det ju i dag. Den som kritiserar vissa åsikter får lida för det på olika sätt. Jag hoppas verkligen inte att mina farhågor blir sanning...

För det här är något som måste fram! Vi måste våga se och höra vad som skulle kunna hända vid nästa val om "fel" parti kommer till makten. Se gärna Revisorn på Teater Moment i Bagarmossen och berätta sedan vad du tyckte och vilka funderingar du fick med dej. Den har premiär ikväll  :-)


torsdag 15 oktober 2015

Härliga människor!

Även idag har jag sprungit mellan pr-byråerna som en galning. Jag skulle egentligen bara besöka ett par stycken, men äntligen fick jag lite medvind och energi och körde hela pr-rundan på en gång. Så jag lyckades besöka hela 11 ställen och träffade så otroligt trevliga människor!

Jag har sett så fina saker, tagit mängder med bilder, pratat med massor med representanter, berättat om magasinet, knutit en massa bra kontakter och fått motion så det räcker för resten av veckan. När man träffar så många olika personer på så kort tid, märker man hur många som har helt fel jobb eller som är helt rätt för sitt jobb.

När man kommer till en pr-byrå presenterar man sej i dörren och blir oftast uppskriven på en lista, så de har koll på vilka som eventuellt kan tänkas skriva om deras produkter. Oftast blir man sedan visad runt av en representant och får veta allt om nästa säsongs nyheter. Oftast alltså. Då är allt toppen och man känner sej välkommen och skriver gärna om allt fint man ser. Men ibland är det ingen som ens noterar att man kommer, ingen som visar runt eller berättar om sakerna och knappt någon som svarar på ens frågor. Då är det lixom inte lika kul att skriva om grejerna, även om det är intressanta pryttlar. Men detta är ganska ovanligt. Det var nog bara två ställen som var så medan resten var väldigt glada, trevliga och hjälpsamma. Så nu har jag massor att skriva om!

Intressanta grejer är enkelt att skriva om, så är det! Så direkt när jag kom hem laddade jag ur alla bilder, över 500 på två dagar... och jag visste precis var jag skulle börja! Det som ligger närmast mitt hjärta; Afrika! Så imorrn kan ni läsa på Du i Fokus om Emma Israelssons välgörenhetssmycke till förmån för Panzisjukhuset i Kongo. Dr Mukweges otroligt viktiga arbete för att hjälpa barnen och kvinnorna som blivit utsatta för sexuellt våld. Missa inte det! Alla kan hjälpa till!

Emma är bara en av alla fina människor jag träffat de här senaste två dagarna och som amvänder sin talang till att hjälpa. Flera av pr-byråerna har dessutom gjort sitt för att bidra till välgörenhet. Hanna Liska PR gav fem kronor för varje bild som taggades med #nobeförbris till BRIS. Presskontakterna gav en summa för varje mailadress som skrevs ner i en gästbok och någon annan tio kr till någon annan organisation för varje besökare som kom under dagen. Det är alltså ganska många som försöker bidra och göra vår värld lite bättre. Det finns alltså hopp!

Imorrn är det också fullt upp! Då ska jag i bästa fall hämta begagnade mobiltelefoner från en butik som ska skickas till Gambia. Äntligen kan Smile få en ny bättre fungerande telefon, den han har nu fick han av oss för tre år sedan och den fungerar sådär. På tisdag åker en vän till Gambia och lämnar över telefonen till honom eller Linda. Kära Linda får greveost och grovt bröd som hon längtat efter  :-)

Så många som hjälper till att hjälpa. Det samlas pengar på olika sätt, till olika organisationer. En butik erbjuder oss telefoner, vi får hjälp att leverera telefonerna och även hjälp att hjälpa på plats av Linda. Det finns goda människor i vår värld som verkligen vill gott. Ibland kan man tvivla, men just idag känns det väldigt bra i hjärtat.


onsdag 14 oktober 2015

En fullspäckad dag!

Ett par gånger i halvåret är det sk pressdagar. Då slår pr-byråerna upp sina dörrar och visar alla sina kunders nyheter för kommande säsong. Den här veckan är det såna dagar och idag har jag varit runt på mängder med ställen. Jag har sett våren och sommaren 2016´s nyheter och ligger alltså ett halvår för i säsong.

Allt material som jag samlat på mej idag ska jag gå igenom och sedan kommer jag att lägga ut det på Du i Fokus vart efter. Det är inredning, mode, skönhet och en massa annat! Jag har sett nyheter från Nivea, Jysk, Merells, Viva la Diva, Himla, Ceannis, Syster P, Axlings och en massa andra! Så nu ska jag bara försöka få lite ordning på allt och redigera lite bilder, sen ska ni få se!


Nu har jag mer än 15000 steg i fötterna och så ont i benen att de vibrerar. Så nu blir det soffläge och sen tidigt i säng. Ni får hålla till godo med lite bilder så länge  :-)

Många gobitar och grejer man själv gärna tagit hem fanns det bland nyheterna. Eller vad säger ni?

 Imorrn fortsätter det, men då är det bara ett par ställen - men ett av dem är smycken!! Caroline Svedbom, Yggdrasil, Sahara Silver och annat fint. Men det är imorrn det!

tisdag 13 oktober 2015

En naken Tony Irving på bara några meters avstånd!

Vill ni se Tony Irving naken? Då ska ni snabbt som ögat boka biljetter till höstens show Wild Thing - About Love på Metropole Palais. Men det är iofs inte den största anledningen att se showen, nej, det är för att se och höra vad jag tror är våra nästa stjärnor på musik och musikalscener. Anna och Robert på Dröse & Norberg har nämligen lyckats knipa åt sej några av de bästa piporna som finns på en scen just nu! Irving i bara mässingen är alltså bara en bonus  :-)

Wild Thing - About Love är en kärlekssaga med energi, häftig dans, coola kläder, humor och härlig musik. Tony Irving är konferencier i skyhöga klackar, fräck, sexig och totalt gränslös. Tillsammans med Anna Norberg driver han föreställningen framåt och på ett litet kick har två timmar gått utan att man märkt det.

Anna och jag träffades första gången 1989 när det var lunchteater på Vasateatern. Jag satt i kassan och varje dag hade vi en gäst från scenen som sålde biljetter tillsammans med oss. En dag var det Carl-Gustaf Lindstedt, en annan Eva Bysing och nästa Anna Norberg. Publiken var förstås förtjust och föreställningarna sålde som smör. Jag slutade på teatern och gick vidare med annat medan Anna setts i Sällskapsresor och på scener lite överallt under åren. Numera driver hon produktionsbolaget Dröse och Norberg tillsammans med sin man Robert Dröse som då jobbade på Chinateatern. Det är Robert som skrivit föreställningen och försöker hålla ordning på allt och alla.

Jag är så imponerad över dem och hur de lyckats knyta ihop allt! De har verkligen hittat helt rätt personer till sin produktion. På scenen ser man bla Aris (Gladiatorn Phoenix), Kenny Salomons, Daniel Mauricio, Mattias Olofsson och Emma Rickfjord med röster jag sällan hört förut och som jag är helt säker på att vi kommer se mer av och en ensambel av fantastiska sångare/dansare. Förutom Anna och Tony är det alltså ett gäng fantastiska människor på scen som verkligen förgyllde vår kväll med en fenomenal show.

Tänk er Berlins frigjorda och dekadenta Cabaret från 30-talet upphottad till en modern och självsäker Moulin Rouge-show där de flesta gränser löses upp. Det blir tvära kast från skönsjungande divor till burlesk och fantasieggande allsång. Allt handlar om kärlek och anspelar konstant på sex, så är man väldigt pryd kanske man ska se något annat... men om jag klarar det och dessutom roas av det, så är det ok för alla er andra också. Martin skrattade så han hade ont i mungiporna.

Det är hjärtligt och kärleksfullt. Precis så som världen borde vara. Att få uppleva det och omslutas av det under en kväll är himla mysigt när man vet hur det ser ut där utanför... Jag fick dessutom höra en av mina favoritsånger sjungas av Anna och Daniel, nämligen Chaplins fina Smile.

Det är premiär på fredag (16/10) på Metropol Palais. Man kan äta middag där om man vill, eller bara se föreställningen. Till skillnad från de flesta andra teaterscener så får man dessutom ta hur mycket bilder man vill. Så vara beredda med kameran om ni vill föreviga Tony Irvings läckra lekamen!



måndag 12 oktober 2015

Hoppas det hjälper!

Måndag igen och vägning... 2 hekto till minus! Det går inte så snabbt i min värld, men det går. Jag är ju inom normalt BMI även om jag ligger på översta gränsen. Många antar att det är därför jag går ner så långsamt, men så är det inte! Jag har alltid haft svårt att gå ner i vikt och snittar under ett hekto i veckan som överviktig. Så jag är jättenöjd med mina små hekton  :-)

Men nu skulle det vara skönt att komma under det där förhatliga 60-strecket! För det krävs att jag tar 4 hekto till nästa måndag och det tror jag blir svårt. Vi får se!

Efter alla mina operationer försöker jag en gång för alla att få ordning på kroppen, idag föll ytterligare en pusselbit på plats. Jag hade mitt första besök hos en sjukgymnast... jösses va hon va sträng! Jag hade redan innan berätta lite om mej, så hon hade grundproblemen, idag fick hon även känna, klämma och bända. Jag är tydligen en av de mest överrörliga människor hon mött. Undrar om det är bra eller dåligt... Hon vred runt mina ben och frågade hela tiden om det gjorde ont, jag svarade att det tvärtom var ganska skönt att få lederna helt utstretchade.

När hon visste var hon hade min kropp satte hon ihop ett program åt mej. Som ska göras varje dag, hette det först, sedan hette det "när all annan smärta är under kontroll". Alltså: när jag inte är däckad av fibroont eller supertrött, DÅ ska jag göra mitt program. Och det är inget dåligt program heller... jo, om man mystränar. Men nu är det ju meningen att detta ska göra nytta och hjälp mej och då gäller det att ta i rejält, det är därför jag måste må hyfsat.

Jag behöver stärka upp bål och länd och för det har jag fått 6 övningar. Jag har alltså ingen bålstyrka alls, noll, zero, zip, nada... bedrövligt helt enkelt. Dygnet runt ska jag även tänka på att dra in naveln, inte svanka och inte överböja mina leder (tex när jag står rakt upp och ner och böjer knäna bakåt). Jag behöver även fotbäddar i skorna, så det första jag gjorde när jag kom hem var att ringa till Dr Torsten som skulle fixa remiss. Så nu MÅSTE jag hitta nya gympaskor, som både går att bygga klack på och som får plats med inlägg. Jag får inte använda löpbandet, men jag tjatade mej till att få gå lite på det om det är för kallt för att gå ute. Hundpromenaderna ska numera hellre vara korta och snabba än långa och långsamma. Våra promenader när vi hälsar på kossorna kan vi alltså glömma på ett tag... suck! Hon ville helst inte att jag skulle träna på Curves heller på ett tag, men det sa jag att jag måste annars blir bröstkirurgen ledsen på mej. Jag har blivit lovad att fixa sömmarna under och vid sidan om brösten och då behöver jag ta bort lite fläsk och ersätta med muskler. Så jag fick jobba överkropp iaf.

Känns lite tufft, men jag tänkte göra som hon säger, så gott jag kan iaf. Programet kanske tar 30 minuter och att bara komma ihåg det varje dag är en utmaning. Jag har ju så otroligt dåligt minne. Och att sedan göra tid för det är inte heller så lätt alla dagar, men jag får göra så gott jag kan helt enkelt. Jag ska tillbaka till henne nästa tisdag och då kommer hon definitivt att se om jag gjort något eller inte. Å detta är ju för min egen skull, så det är klart att jag tänker göra mitt bästa. Jag vill ju må bra!

Men det blir inte lätt. Övningarna är inte helt enkla och i mitt skick kommer det tydligen att göra lite ont ett tag framöver. Jag har en känsla av att jag kommer att få lite träningsvärk, men det gör inget alls! Tydligen passar programmet även för Martin, så jag har bett honom om hjälp. Jag hoppas att vi ska kunna göra övningarna tillsammans, så vi bägge mår bättre i våra kroppar. Han har lovat att hjälpa mejoch verkade till och med lite nyfiken.

Så nu kör vi igång med detta. Nu ska det bli ordning på värkande ryggar, hoppande höfter, sneda bäcken och en massa annan skit. Så gott det går iaf  :-)

söndag 11 oktober 2015

På välgörenhetsfest med Carola

I onsdags var vi inbjudna på fest i Östermalms Saluhall. Det var 5-årsjubileum för Saluhallens tidning, men man passade också på att dra igång flera välgörenhetsauktioner till förmån för Barncancerfonden i samarbete med Lauritz.com.

Alla var absolut inte där, men många av den välkända kändiseliten och mest anmärkningvärt flera som inte brukar vara ute på galej. Konfrencier för kvällen var Arne Weise som berättade lite om Saluhallens egna kändisar. Martin Ljung handlade ofta här och numera är det Erik Gadds "vardagsrum". Weise intervjuade Erik Lallersted, eller vem det nu var som intervjuade vem... det var lite oklart ibland. Erik Gadd spelade några av sina mest omtyckta låtar och stämningen var otroligt mysig och vänskaplig hela kvällen.

Vi fick god mat från Lisa Elmqvist, fisk och skaldjur rakt igenom, förstås! Den som ville fick gott vin att dricka till eller äppelmust, som jag valde. Till dessert fick vi smaka en otroligt fin tårta, som var fyra våningar hög. Det var en chokladsensation och en riktigt sockerbomb! Medan vi åt pratade vi med vårt bordssällskap som bla drev Östermalmstidningen. Det var en lagom stor skara inbjudna som gjorde att man hann prata med ganska många och verkligen se alla som var där.

När vi ätit upp och lyssnat klart på Weise och började plocka ihop oss för att gå, dök ett större sällskap upp med ett välkänt ansikte i spetsen. Det var Carola som kom dit, tillsammans med kanske 7-8 andra personer i varierande åldrar. De satte sej lite längre bak i lokalen och bjöds på mat och dryck. Lilla Zoe var trött och låg över en axel och småslumrade. Ni kanske har hört om detta? Carola har upplåtit sitt hem till flyktingar och dem tog hon nu med på fest. Tänk vilken otrolig uplevelse för dem! För oss alla faktiskt. Den kvinnan har hjärta, så är det bara! Det här var inget hon gjorde för att få publicitet eller uppmärksamhet, hon kom ju inte förrän pressen och media gått hem. Jag hoppas verkligen att de alla fick en fin kväll som de kan minnas länge. Ni kan se några bilder på hela gänget här. Eftersom temat för festen var just välgörenhet, så tycker iaf jag att det passade bra in.

Under kvällen startade Lauritz.com auktioner som pågår tom 19/10. 48 auktioner med allt från biljetter till olika teatrar, tennisträning med proffs, lunch med Weise och konsertbiljetter. Även om ni själva inte har råd att bjuda, så får ni gärna sprida detta vidare. Allt pengar går direkt till Barncancerfonden, som inte får ett öre från staten som många andra får.

Vi hade en kanonmysig kväll! Det tror jag att de allra flesta hade, det såg iaf ut så. Det är inte jätteofta man ser Hence Z, Christina Schollin, Lallerstedt, Grete Philipsson och Gaby Borglund ute i vimlet. Å det är definitivt inte varje dag man ser Carola med ett helt gäng inneboende komma på fest. Jag är så glad att vi fick komma, det var länge sedan jag hade en så härlig känsla i magen efter en fest. Tack Daniel och Subito för en otroligt härlig kväll! Nu hoppas vi att auktionerna drar in riktigt mycket pengar till Barncanderfonden!


lördag 10 oktober 2015

Soffhäng hela dagen!

Efter två dagar på Bak- och Chokladfestivalen var det riktigt skönt att bara slappa i soffan större delen av dagen idag. Direkt efter frukosten åkte jag och tränade medan Martin gick med Baileys och sen åkte vi och handlade tillsammans. Sedan lunch har vi legat i varsitt soffhörn och glott på tv med hunden mellan oss.

Det är så otroligt skönt att vi faktiskt kan ligga där bägge två och koppla bort att vi borde städa osv. För det skulle definitvt behövas röjas, dammsugas, diskas och tvättas, det ska gudarna veta. Men nu är det ju bara vi som drabbas av röran och dessutom ställt till den själva och då städar vi också när vi själva vill! En annan dag!

Ingen av oss är särskilt ordningsam, även om jag är det liiite mer än Martin. Jag tycker det är tråkigt att städa, Martin avskyr det! Jag kan tycka det är ganska avkopplande att vika tvätt, Martin sätter på sin höjd igång tvättmaskinen. Jag däremot avskyr att tömma diskmaskin, så det brukar bli Martins jobb när han ändå lagar mat. Tänk om man bodde med en pedant... snacka om problem...

Idag har vi alltså tagit paus från nästan allt. Imorrn däremot måste vi nog försöka få lite gjort. Om vi vill och får lust  :-)


fredag 9 oktober 2015

Tack Viktväktarna för kärleken

För en himla massa år sedan fyllde Martin 27 år. Dagen efter skrev han in sej, 154 kg tung, på Viktväktarna. 60 kg lättare och betydligt friskare började han jobba på VV för att hjälpa andra att göra sina livsförändrande viktresor.

Martin satt i kassan sedan när jag skrev in mej något år senare. Jag hade svårt att gå ner i vikt och blev erbjuden att jobba vid vågen som lite extra pepp. Resten är historia kanske man kan säga, men riktigt så är det inte.

Nog för att vi sågs, men vi pratade knappt med varandra. Det tog flera år innan vi fick någon slags vänskap, det var nämligen en ganska tillknäppt man som satt där i kassan. Det skulle ta några år innan vi faktiskt började prata med varandra och börja känna varandra. Sen gick det lite snabbare kan man väl säga.

Vad jag vill ha sagt är att Viktväktarna förmodligen räddade livet på honom. Han var i så otroligt dåligt skick att vi faktiskt inte är säkra på om han hade levt idag om han inte gått dit den där dagen i januari. Som mest vägde han nog över 180 kg, vågen gick inte längre... så han vet inte. Han var orkeslös, sov dåligt, var ständigt trött och hade en depression. Vem sjutton blir inte deprimerad av att må dåligt? Men han ville mer! Han ville må bra! Han ville veta hur det skulle kännas att vara smal, det hade han aldrig varit. Sjävklart hade han testat olika dieter, det Martin inte vet om bantning är inte värt att veta. Om Viktväktarna visste han ingenting! När han kom dit första gången undrade han var spisarna var...

Genom Viktväktarna fick han lära sej att äta hälsosamt, att inte banta - utan äta rätt. Från början orkade han inte röra på sej, men vågen pekade stadigt neråt från första dagen. Sedan blev det allt längre promenader och förra hösten började han tom springa med mej. Hans utveckling har varit enorm! Jag har aldrig sett honom fet, mer än på bild. Men jag vet att jag inte hade lagt märke till honom i det skick han var. Inte för att han var fet, utan för att han inte ville synas. Han behövde viktnedgången för att utvecklas och hitta sej själv. Han fick tillbaka sin självkänsla och glädje till livet. Han vågade synas och ta plats för första gången i sitt liv.

När vi blev ett par hade han varit "smal" i flera år, vikten pendlar lite upp och ner och ibland måste vi båda göra ett nytt ryck. Numera vet vi var gränsen går och hur långt vi kan låta det gå innan vi kör igång igen. Just nu är jag på min målvikt, men vill ner ett par kilo till. Martin har ungefär 15 kg för mycket, dem omvandlar han just nu till muskler med Paolo Robertos hjälp. Det tar längre tid än att bara köra stenhårt med VV, men nu vill han inte längre vara bara smal utan även ha muskler. Det vet han inte heller hur det är, så det måste testas  :-)

Jag är helt säker på att Viktväktarna räddat livet på honom och att vi aldrig hade träffats utan dem. Det är jag mycket tacksam för! Det finns alltså fler anledningar till att gå på VV-möten: 1. det fungerar 2. det kan vara livsförändrade 3. man kan hitta sitt livs kärlek

Så vad väntar ni på!

torsdag 8 oktober 2015

Ser inte det andra ser...

Kommer ni ihåg min makeover? Dagen då jag blev fixad från topp till tå med både kläder, hår och smink. En otroligt lyxig dag!!!

När jag var färdig var jag supernöjd med hårfärgen och glad över kläderna. Jag var jättnöjd med dagen och tyckte att tjejerna lyckats bra. Bilden jag la ut på instagram visade en nöjd 45-årig kvinna i ny frisyr och nya fina kläder. OJ, va många "likes" och fina kommentarer jag fick och det är jag förstås jätteglad för. Nu till problemet...

Jag hör vad alla säger, men jag ser inte det ni ser. Alla kommentarer om att jag var såååå fin, läcker, cool och en massa annat. Jag försöker verkligen ta in allt, men kan helt enkelt inte se det. Jag ser en förändring, men i mina ögon är jag varken snygg, läcker eller särskilt cool. I mina ögon är jag fortfarande minst sagt alldaglig, småmullig och har ett ganska tråkigt utseende.

Observera nu att jag inte säger detta för att fiska komplimanger, utan för att det förundrar mej att jag inte kan se mej själv i andras ögon. Vem ska jag lita på? De andra säger att de ser eller det jag själv ser? Ska jag lita på mej själv så är det ganska ledsamt eftersom jag i mina ögon inte har något extra alls. Så jag skulle ju hellre gå efter andras tyckande, men det är sååå svårt!

Så när jag får en komplimang tackar jag, för det tycker jag att man ska göra. Och sen funderar jag på vad sjutton man ser som jag inte ser. All kan ju inte ha synfel, trots allt... Å jag skulle så gärna vilja känna mej så där snygg som jag ibland får höra att jag är när jag klätt upp mej lite extra.

Jag fattar ju själv att det har med självkänsla att göra. Jag har ju hört att jag ser helt ok ut men min hjärna säger ändå åt mej att jag inte gör det. Att jag är för tjock, för kort, har tråkig frisyr (men nu snygg färg), inte kan sminka mej, klär mej ganska tråkigt osv. Den senaste tiden tycker jag inte ens att jag är en särskilt bra person heller, vilket jag tidigare gjort. Så självkänslan dalar alltså... å det är ju inte bra. Så mycket som jag jobbat med mej själv och lyckats komma till den punkt när jag ändå börjat acceptera och respektera mej själv och nu gör jag knappt det.

Frågan är vad man gör åt saken? Jag kanske helt enkelt får fortsätta som jag gör och bara tacka och acceptera att jag ser något helt annat än vad ni gör. Fast det är ju inget vinnande koncept direkt... Men samtidigt kan jag ju inte vara ensam om detta? Ser ni det andra ser? Tycker ni om ert utseende? Det måste ju kännas fantastiskt att göra det!

onsdag 7 oktober 2015

Morgan Alling ger kärlek!

Morgan Alling är lite överallt just nu. Ni som missade hans "Mission" på SVT i måndags, bör se reprisen eller kollat in SVT Play. Inte bör - MÅSTE! Det han gör i programmet är så oerhört viktigt. Det borde finnas en Morgan i varje klass och tyvärr även på varje arbetsplats. Mobbing är ju tyvärr inte något som enbart finns i skolor, utan på de flesta arbetsplatser också. Barn gör som vuxna gör...

Men han är inte bara på tv, just ikväll har Morgan nypremiär på sin show En föreställning om kärlek. Har ni inte sett den så är det också något ni MÅSTE göra och har ni sett den så kan ni göra det igen. Det gjorde jag! Jag såg föreställning för ungefär 2 år sedan och igår fick jag se genrepet inför kvällens premiär. Och ungefär allt som kan gå fel, gick fel - men det gör inget! Vi som var där fick en himla massa bonus kanske man kan säga, eftersom vi fick höra en del repliker två gånger och föreställningen blev lite längre än tänkt. Men vi fick också en massa extra skratt, pga lampor som strulade, ord som trasslade ihop sej och lite annat smått och gott. Det är det som är tjusningen med genrep  :-)

Morgan är en enda stor kärleksboll! Mycket i föreställningen går ut på hur han tog revansch på sin barndom, levde sitt drömliv och träffade sin drömkvinna men inte kunde ta emot hennes kärlek. Han berättar ärligt och naket om sin uppväxt, alla familjer han bott i, skolor han gått i och en massa annat. Det är komik och allvar, skratt och gråt och ibland fastar skratten i halsen och blir till gråt.

Mitt första minne av Morgan Alling är som sopgubbe i barnprogrammet Tippen. Mina barn älskade programmet och tillsammans sjöng vi alla låtar hela vägen ner till Öland på somrarna. För några år sedan började vi på alllvar fundera på att bli kontaktfamilj/familjehem och då kontaktade jag honom på facebook för att be om råd. Om det är någon som vet hur man ska vara och hur man inte ska vara som "fosterfamilj" så är det väl han, tänkte jag. Men jag fick faktiskt inte så många tips, det var mer "du märker hur du ska göra om du är rätt person". Å precis så var det, vi fick vår lille pojke och gjorde som magkänslan sa till oss att göra. Morgan fanns med under hela processen och sedan dess har vi sett ganska regelbundet på olika sätt.

De flesta av oss har en särskild uppgift i det stora världspusslet. De flesta av oss kommer aldrig fram till vilken uppgiften är. Men Morgan har nog hittat sin, att motverka mobbing och stärka våra unga. Detta gör han på måndagar på tv. Och nu finns det alltså återigen chansen att se honom på scen, men bara fem gånger! Så passa på! Ni kommer inte att ångra er.

Gör nu som Morgan och sprid lite kärlek, det kan lixom aldrig bli för mycket  :-)