Inte ens 100 dagar kvar!

Dagarna bara swischar förbi, precis som vanligt i mitt liv. September är inne på sin sista dag, en månad som försvunnit i raketfart! Det har varit mängder med roligheter, bland annat ett helt gäng teaterföreställningar. Men den här veckan har allt lugnat ner sej betydligt och jag har lyckats komma ikapp med en del av allt som försummats här hemma. Bara att se botten på tvättkorgen är lycka ibland  :-)

Måndag och tisdag har mest gått ut på att ta hand om hunden och hemmet. Baileys har fått långa promenader, tassvård och mycket gos. Jag har tvättat, röjt köket, tagit hand om goodiebags och till slut lyckats dammsuga. När dammråttorna börjar likna flodhästar, då är det lixom dax... Åsså har jag tränat och gått igenom mailkorgarna hyfsat noga. Vad det gäller jobb så ligger jag efter så det bara visslar om det, men jag kommer nog aldrig att vara ikapp där.

Två dagar när jag varit hemma dygnet runt och bara gjort saker i min egen takt. Så huimla skönt! Så är det idag med, men ikväll ska jag iväg på roligheter igen. Då ska jag vara med vid boksläppet av Rosa Kokboken 2 på Birkaterminalen. Jag var med när den första släpptes förra året och det var en så himla mysig kväll, så det här vill jag inte missa. Att det är för en god sak gör ju inte kvällen sämre. Berättar mer om kokboken en annan dag.

Just nu låter jag bara tiden gå och räknar ner dagarna tills jag får åka till Arlanda och sätta mej på flyget till Gambia igen. Inte ens 100 dagar kvar nu! Jag chattar med Smile någon gång i veckan och han ser verkligen fram emot att turistsäsongen ska ta fart efter 18 månaders stiltje. En bekant åt oss åker ner i slutet av oktober, då ska han i bästa fall få en ny telefon och sen kommer vi ner efter nyår med kläder, smågrejer och skolsaker till familjen.

I år ser jag alltså inte fram emot jul som jag brukar göra, eller jo... det gör jag, men jag ser ännu mer fram emot januari. Då ska jag tina upp i 30-graders värme på en tom sandstrand i mitt favoritland. Å ni får förstås följa med! Antingen rent fysiskt, läs här ovanför hur ni ska göra för att åka med på resan, eller via bloggen - jag kommer att blogga så ofta jag kan. Det är en kombinerad jobbresa, då jag ska skriva om Linda som bor där, göra en resereportage och lite andra spännande grejer.

Å just när jag skriver detta sitter jag och fryser med en varm tekopp i handen. Hösten är skitjobbig! Hur mycket jag än klär på mej så fryser jag, det är en kyla som kommer inifrån och som gör ont inne i skelettet. Tydligen en ganska typisk fibrogrej. Så det där med att det inte finns något dåligt väder, bara dåliga kläder - det stämmer inte riktigt på mej. Jag behöver lite värme mitt i vintern för att helt enkelt stå ut. Eftersom förra årets resa ställdes in, kan jag lugnt säga att jag längtar så det gör ont!

Det är nästan så man skulle vilja börja plocka fram saker och kolla vad som ska med redan nu. Men det är liiite för tidigt än. Jag får nöja mej med att visa bilder och berätta allt om landet för U som åker dit i oktober. Vi ska ses på lördag och då ska jag frossa i biler och minnen. Hon kommer veta allt när vi är färdiga  :-)

Nu ska jag ta en liten tupplur, innan det är dax att fixa till sej och åka in till stan och träffa Babsan, Tilde de Paula, Lillbabs och alla andra som bidragit med recept till kvällens kokbok. Ha en fin eftermiddag och kväll everyhopa, det ska jag ha!

Bröllopsplanerna går vidare...

Nu är det iofs några månader till den stora dagen och jag kan väl inte säga att vi har någon större brådska med bröllopsplanerna. Men en och annan detalj faller iaf på plats längst vägen.

Ringarna fick vi för några veckor sedan, men Martin fick skicka tillbaka sin för korregering. I onsdags fick han tillbaka den och känner sej "hel" igen. Konstigt att man kan vänja sej vid ett smycke så snabbt, men när det är det finaste man haft så är det kanske inte så konstigt. Vi är så otroligt nöjda med våra ringar, de är helt perfekta!

Namnfrågan verkar inte ha något slut. Martin ska till att börja med ändra stavning på ett av sina förnamn och tänkte ha det avklarat innan han lämnar in namnförslag om efternamnet. Men den där stavändringen verkar ha trillat mellan stolarna, det är en månad sedan han lämna in om det och inget har hänt. Så det blir väl att ringa och kolla upp det. Sen har vi alltså ett förslag på efternamn som vi förmodligen måste ha godkännande för att få, men det är bara från en enda person så det ska i bästa fall inte vara något problem. Blir det ändå trassel så har vi ett till namnförslag och det vet vi att ingen heter, men det är inte det som är vårt förstahands alternativ och alltså håller vi lite på det namnet så länge. Än så länge har det alltså inte hänt något alls på namnfronten.

Däremot är Jenna tillfrågad att fixa hår och makeup både till bröllopet och till festen. Jag kommer att se ungeför likadan ut bägge gångerna, så alla får se "bruden" även om de inte är med på själva vigseln. Jenna har en skönhetssalong här i Tumba där hon fixar naglar, smink och hår - men även har massage och relax. Vill man ha en riktig massage som känns flera dagar efteråt, då ska man besöka den finska zizun Jenna. Snacka om nypor!!!

Så ringar, hår och smink är alltså klart. Klänningen har jag, den har Pethra lovat att lägga upp och sy  in. Men det får göras senare, när jag vet hur min kropp kommer att se ut. Just nu är jag bara så otroligt glad att jag kommit igång med träningen igen och jag riktigt känner hur kroppen drar ihop sej. Jag älskar att slita skiten ur mej i maskinerna på Curves, ingen myspysträning här inte! Martin kör vidare med Paolo Roberto och håller på att få en helt ny kropp. Hans kostym får köpas in under våren, när man vet hur han ser ut.

På fredag åker jag till Ullared och passar på att köpa pappersdukar, engångstallrikar och sånt som man kan duka ute med. Bröllopsfesten blir ett kombinerat pool/grill och bröllopsparty och vi kommer att sitta på filtar i gräset. Så engångsgrejer känns mest praktiskt. Vigseln är bara vår, den vet närmast sörjande när den är - men inte var, eftersom det inte är bokat än. Festen är för fler men vi kommer inte ens att skicka ut inbjudningar utan bara bjuda in via Facebook. Vi har redan nu undanbett oss alla former av presenter, och sagt att vi hellre ser att var och en lägger 100 kr till vår familj i Gambia. De behöver hjälpen, vi har allt vi behöver!

Bit för bit hamnar rätt i det stora pusslet. Till våren blir det lite mer konkreta grejer att ordna när hindersprövning och äktenskapsförord ska fixas. Fortfarande är den stora frågan namnet, bara den biten kunde falla på plats skulle det kännas betydligt bättre. Sen ska vigseln bokas, vigselförrättaren är vidtalad - nu ska han bara se om han är hemma då. Detta blir mitt under semestern. Fotografen är inte vidtalad än, men kommer att bli inom kort. Åsså ska bröllopsresan bokas, men den har inte släppts än. Vi har alltså en plan, men det är mycket som inte går att fixa så här långt innan.

Ett är iaf helt klart och det är att vi gifter oss nästa sommar  :-)

Tankar om vikt...

Så var det måndag igen och vägning. Det har varit några veckor med hysteriskt tempo och ganska dålig koll på maten. Vågen har inte alls visat verkligheten utan pekat stadigt neråt, fram till förra veckan - då den på riktigt visade hur illa jag levt och pekade uppåt helt rättvist.

Men sedan i torsdags har jag haft bättre koll på maten, haft tid att ta långa promenader, sovit bättre och även tränat ett par gånger. I morse visade vågen minus, ett helt hekto... inte mycket för andra men i min värld helt ok. Jag är glad så länge det är minus.

Å det är här mina funderingar kommer igång. Det är många måndagsvägare på olika facebooksidor för viktväktare. Några fjuttiga hekton accepteras inte, det ska vara kilon! För "alla andra" går ju ner så mycket. Eller...? Det kanske är så att de med mindre minus inte skriker lika högt. Klart man blir glad när det är ett stort tapp och man gärna skriker ut sin glädje - men de allra flesta av oss går ner under ett halvt kilo i veckan, vi skriker dock inte lika högt. Jo, jag gör det! Bara för att visa att alla inte går ner mycket varenda vecka.

Vågen visar verkligheten, den visar hur vi levt den senaste veckan. Tycker vi att den är orättvis och visar fel så måste vi rannsaka oss själva och fundera på om vi faktiskt gjort som vi ska, har det kanske blivit ett lite för stort "äsch-konto" (Äsch, den där ostkanten är så liten så den äter jag upp, äsch, det är ju bara en köttbulle från ungens tallrik som är synd att slänga så den äter jag upp, äsch, jag vet inte hur jag ska räkna den lilla godisbiten så den låssas jag inte om, äsch, det är ju bara en skvätt mjölk i kaffet).  Hur står det till med stress och sömn? Mens och ägglossning spelar också stor roll för många av oss. Det finns många faktorer som spelar roll när man ska gå ner i vikt, det mesta handlar om maten men inte enbart.

Självklart skulle man vilja gå ner hela sin övervikt över en natt, men vad har man då lärt sej? Ingenting! Det kanske finns en mening med att kilona tar lite tid på sej, så man hinner få in en ny livsstil under sin viktresa som man sedan kan leva med resten av livet. Våra 14 år som coacher på Viktväktarna lärde oss väldigt mycket. Vi såg tydligt att de som gick ner långsamt sedan klarade att hålla sin vikt lättare, än de som rasade i vikt. Vi såg också att de som fick kämpa lite mer än andra värdesatte sin viktresa på ett helt annat sätt. De lärde sej mycket om sina kroppar på vägen och ändrade även andra beteende som gjorde att de mådde bättre.

Vikten är ju egentligen bara en liten del när det gäller vårt välmående. Vår lycka sitter inte i kilon. Tro det eller ej??? Den som är smal är inte automatiskt lyckligare än den som är tjock, även om man tror det när man sitter med en massa övervikt. Lyckan sitter i att ha en kropp som fungerar och gör det vi ber den om. Att vakna på morgonen och känna att vi mår bra! Att varva ner, se till att få de timmar sömn man behöver, att kunna röra på sej mer eller mindre, att orka med sej själv och finnas där för andra. Det är vad som ger oss en lyckokänsla. Och allt detta gör vi bättre om vi går ner i vikt, alla dessa kroppens funktioner fungerar bättre när vi har en hälsosam vikt. Det ena ger det andra och allt hänger ihop.

Så stirra er inte blinda på resultatet på vågen. Alla minus är bra. Även de där fjuttiga grammen blir till slut kilon. Å på vägen lär vi oss en massa nyttigt om oss själva som får oss att må bättre för resten av livet. Vad gör det då att viktminskningen tar lite tid om den ger oss ett helt nytt liv? Ha lite tålamod, lär av misstagen och gläds åt varje framgång. Det är väl det som kallas livet...?

Energiinjektion av Alcazar!

Det har varit mycket teater ett tag nu, så det var spännande att få se något helt annat på Hamburger Börs i onsdags. Vi skulle få testa den nya menyn och se sista publikrepet, alltså genrepet, av Alcazars show Disco defenders. Jag som älskar disco!

Jag gillar Hamburger Börs! Det är en stor och fin lokal, personalen är alltid trevlig och showerna brukar vara helt fantastiska! Alla ingredienser är viktiga när man ska sitta i minst 5 timmar på ett och samma ställe. Man börjar nämligen äta vid 18-18.30 och sen börjar inte showen förrän 21 och brukar hålla på till strax innan 23. Sen tar nattklubben över och då går de allra flesta hem.

Med detta i skallen kan jag undra hur man tänkt när man har bönor i maten? Kanske inte smartaste valet, upptäckte vi en bit in i showen när magarna hos bordsgrannarna kom igång. Till förrätt fick vi en kräftterrine, anklevermousse och rotsellericréme med avrugakaviar, till varmrätt serverades kalventrecôte med gulbeta och en rejäl bönsallad och till efterrätt var det citrontartelette, svartvinbärspannacotta och en chokladbit. Allt gott och vackert upplagt, men jag som har lite svårt för konsistensen på bönor hade gärna haft någon alternativ att välja på. Å så som sagt; när bonorna började märkas i lokalen efter en stund var det mindre angenämt stundtals.

Men vi var nöjda med maten och umgicks med både nya och gamla bekanta fram till showen började. Som alltid träffar jag gamla arbetskamrater. Så börjar showen... Å vilken show!!! Lite enkelt kan man säga att det kommer utomjordningar till jorden för att missionera om disco. Det är fullt ös från första till sista takten! Lina, Tess och Andreas har en utrtrålning som är total och värmer hela lokalen. Mellansnacket är hjärtligt och personligt. Alla hits är med och några låtar till som man kanske är van att höra på ett helt annat sätt... Jag vill särskilt uppmärksamma körsångerskan Emelie Fjällström som helt säkert har sin egen show inom en ganska snar framtid. Vilken stjärna!!!

Det är glitter, energi, glädje och fyrverkerier och man blir totalt omfamnad av allt som händer på scen. Vi får lära oss discomoves och hela publiken dansar tillsammans. Det fullkomligt strålar om varenda en och njutningen syns verkligen hos de jag kikar lite extra på. När showen är över hörs bara superlativer om kvällen. Alla är toknöjda och alla är fyllda av energi. Det finns inte en enda negativ sak att säga om Alcazars kanonshow! Det är total energi och ren glädje! Edward af Sillén står för regin, som är fullkomligt brilliant!

Precis som vi var med Orup så är vi rätt säkra på att även detta bli årets julbordsshow. Det är verkligen en perfekt kväll för en kickoff eller julfest, då alla fylls av energi och glädje. Med lite julmat kommer det att bli helt perfekt! När showen är över flyger det in en knallrosa discojockey och börsen förvandlas till discopalats. Man kan alltså dansa loss till långt in på natten, vi valde dock att gå hem. Men det var svårt att slita sej...

Efter 3-4 veckor med teater i olika former så var detta den perfekta avslutningen. Jag älskar de här perioderna med teater flera gånger i veckan, men hjärnan surrar verkligen av alla olika intryck. När man ska skriva om allt så trasslar man lätt ihop allt man sett, så att bryta av med en discoshow var helt perfekt! Nu är det lugnt ett tag men jag längtar redan till nästa säsong och är dönyfiken på vad vi ska få se då  :-)

Lika olika

Jag har 12 kusiner, tror jag... Men jag har bara kontakt med 5-6 stycken och träffar bara 3-4 stycken av dem regelbundet. Det är lite sorgligt faktiskt att man inte har mer kontakt med alla, men vi är ganska dåliga på sånt i vår släkt. Hade inte facebook funnits hade jag bara haft kontakt med en enda.

Idag har vi tillbringat hela dagen på TUR-mässan och frossat i resor. Vi vill åka precis överallt! Det är första stora resemässan på många år i Stockholm, självklart måste vi kolla in den! Som grädde på moset skulle min kusin Anna dessutom hålla ett föredrag i slutet av dagen. Hur kul som helst, då vi inte setts på cirka 20 år. Rätt pinsamt, då vi bor i samma stad...

Anna och jag är inte ett dugg lika till utseendet. Hon är lång, smal och ljus och jag är liten, tjock och mörk. Men på insidan finns många likheter, vi älskar att skriva och resa bägge två, och har dessutom gjort något konkret av våra intressen. Jag har ju min blogg och mitt nätmagasin Du i Fokus, där jag försöker att inspirera andra att ta tag i sina liv och se vilka guldkanter som finns. Anna driver resebloggen Turisterna och åker land och rike runt med sin familj, skriver och inspirerar andra att våga ta med familjen runt världen.

Idag fick vi alltså möjlighet att ses och ta igen lite tid tillsammans. Jag fick även träffa hennes man och ena dotter. Nu hoppas jag att vi kommer att träffas snart igen och att vi kanske kan göra något gemensamt när det gäller våra bloggar. I sitt föredrag tipsade hon om att gästblogga, det kanske vore något.

Jag lockas lite av tanken att sätta ihop en kusinträff. Frågan är ju bara hur man gör? Ska man stanna vid att bara ha en träff för mammas sida och de som bor på Öland, eller ska man ha sej själv i fokus och bjuda alla sina kusiner från båda håll - trots att hälften då inte kommer att vara släkt med varandra? Så gör man väl inte? Jag antar att man vanligtvis tar en träff för ena släktsidan och sedan den andra. Å andra sidan kan ju vi göra det enkelt för oss och bjuda in alla till vår bröllopsfest  :-)

Hur som helst så var det kul att ses och jag känner att jag blir bättre och bättre på att ta hand om de relationer som jag faktiskt vill ha i mitt liv. Jag saknar fortfarande några personer, men fler och fler bitar faller på plats. Det känns lite som att det blir viktigare med åren att samla familjen runt sej. Hur tänker ni kring släkt och att hålla kontakten, tycker ni också att det är svårt?

Att bli grundlurad!

I tisdags var vi inbjudna till publikrepet av BOX på Maximteatern. Som ni kanske kommer ihåg var jag på den där makeovern hela tisdagen och fick väldigt bråttom därifrån. Martin fick köpa en macka åt mej, som jag precis hann äta upp innan föreställningen började. Att sätta sej fullkomligt tokstressad och se en show som bygger på psykologi är ingen bra idé. Då är man extra lättlurad tror jag, eftersom man inte är lugn och särskilt logisk.

BOX är en föreställning som leker med våra hjärnor, våra fördomar och inlärda beteenden. Henrik Fexeus "mindfuckar" publiken totalt! Han guidar oss genom sin uppväxt samtidigt som han använder oss i sina experiment. Har man scenskräck ska man ducka för allt som kastas ut, fångar man något eller tittar för uppmärksamt på honom så hamnar man på scen. Men man utsätts inte för något pinsamt eller läskigt, allt är väldigt snällt och otroligt intressant.

Vissa grejer är heeeelt sjuka! Kan man manipulera någon till att glömma något man gjorde för bara några minuter sedan? Kan man överta någon annans smärta? Finns det spöken? Kan man tappa armstyrkan bara genom att någon tar på en? Allt detta och mer därtill får vi svaren på, samtidigt som vi utsätts för tester genom hela föreställningen. Även om man ser allt med egna ögon, så kan man knappt tro det man ser.

Det här är en föreställning som är väldigt svår att förklara, den innehåller lite för mycket som helt enkelt inte går att förklara. Men om jag säger att de 2,5 timmarna kändes som en kvart. Det förklara ganska tydligt hur uppslukade vi var och hur otroligt intressant hela förställningen är. Allt handlar om psykologi och hur lättmanipulerade våra hjärnor är. Man måste bara veta vilka knappar man ska trycka på och det vet Henrik Fexeus.

Med Morgan Allings hjälp har han skapat en fantastiskt scenshow som passar hela familjen. Den yngsta medhjälparen som togs upp på scen var bara 11 år. Det är intressant, spännande, roligt, underhållande och helt jäkla superirriterande! Man blir lite frustretad måste jag erkänna, vissa saker fattar man helt enkelt inte - men det är sååå häftigt! Man blir helt jäkla grundlurad och man älskar det!

Kost 80% - motion 20%

Äntligen har jag börjat träna igen efter fyra månaders ofrivilligt uppehåll pga knäna. Förmiddagens pass på Curves var så otroligt skönt!!! Imorrn kommer jag att ha träningsvärk  :-)

Jag tränar inte för att gå ner i vikt, det funkar inte så för mej. Det brukar istället vara så att viktminskningen stannar av eller att jag tom går upp i vikt när jag tränar. Jag äter mej ner i vikt och tränar för att slimma kroppen och må bättre. Så funkar jag. Jag måste ha superkoll på maten!

Förståsejpåare säger att kosten är 80 % av viktminskningen och träningen 20%. Det tror jag absolut på! Jag går ner mest effektivt i vikt när jag äter som jag ska och bara går promenader. Under våra år på Viktväktarna har vi haft flera rullstolsburna medlemmar som gått ner mängder med kilon bara genom att följa kostprogrammet. Så visst handlar det om energi in - energi ut.

När man påbörjar sin viktresa kör de flesta igång med allt på en gång. Man slutar nästan äta och man skriver in sej på första bästa gym och tränar stenhårt! Detta brukar hålla tills man blir skadad, sjuk eller tröttnar efter 5-6 veckor. Då har man gått ner massor de första två veckorna, lite upp tredje veckan och i princip stått still eller gått ner marginellt vecka fyra och fem. Det funkade inte och man ger upp. Igen. Sen går det några månader eller år och sen gör man samma sak igen med samma resultat.  Om man göra likadant hela tiden så får man samma resultat som man alltid har fått - för att få ett annat resultat måste man göra något annorlunda.

Jag påstår att ALLA dieter funkar! OM MAN STÅR UT!!! Och det finns inget som heter "jag äter nog för lite", då hade det inte funnits varken anorexi eller svältkatastrofer. Däremot kan man äta helt fel och på en liten mängd mat få för många kalorier i sej mot den energi man gör av med. De flesta slutar även med allt fett och alla kolhydrater. Kroppen behöver bägge dessa, på något sätt. Tränar man behöver man dessutom äta mer, annars tas viktnedgången från musklerna och det vill man ju inte.

Jag är i princip på min målvikt, men jag äter fortfarande efter 15 år efter Viktväktarnas kostprogram eftersom jag vet att jag mår bäst då och klarar att hålla vikten i längden. Maten håller mej på den vikt jag önskar och träningen hjälper mej att bli äldre. Med träningen blir min kropp starkare, smidigare och får en snyggare form. På Curves får jag en allsidig träning av hela kroppen, men med bara mej själv som motstånd. Där är inga vikter, skaderisken är minimal och det tar bara 30 minuter. Perfekt!

Förr var mitt mål att komma iväg 3 ggr i veckan, men den målsättningen stressade mej. Nu är målet en gång i veckan. Det kanske låter lite, men jag tar ju en långpromenad med hunden varje dag, står på löpbandet hemma, springer runt på en massa event och får mängder med steg och skulle jag hinna upp 2 eller tom 3ggr till Curves så är det en stor bonus. Mitt liv handlar nämligen om att ta bort (eller minimera) stress, som är en stor bov i mitt liv och gör att jag ökar i vikt på nolltid. För mej är det viktigast att jag får sova ordentligt och kan ligga på soffan utan dåligt samvete när jag behöver det. Då går jag ner i vikt.

Nu är jag alltså igång igen och jag är så glad! Jag älskar att känna musklerna jobba och kroppen ta ut sej. Målet är att må bra, orka mer och få en jäkla snygg rygg till brudklänningen. Jag vet att mina knän är utslitna och behöver nya starka muskler för att fungera. Jag vet att det kommer att göra lite ont att träna, men jag vet också att smärtan är ofarlig. Viktväktarna har en kost man kan leva med i längden, resten av livet, och Curves har en träning som funkar för de allra flesta, även den som har en kropp som inte är riktigt frisk eller hel. Kombinationen av dessa två får mej att må på bästa möjliga sätt.

Det jag vill säga är att ta det lite lugnt. Se till att få kosten att fungera ordentligt och lägg till motionen för att du mår bra av det, inte för att gå ner i vikt. Om man bara tränar för att gå ner i vikt, vad händer då när man väger det man vill? Ska man sluta träna då...? Nej, tränar gör vi för att våra kroppar tycker om att röra på sej och för att vi ska må bra och det ska vi göra resten av livet för att bli så gamla som möjligt och slippa tex sköra skelett. Dessutom är det lättare att hålla den nya vikten när man tränar.

Allt handlar om tålamod. Det måste inte gå snabbt. Det måste inte vara jobbigt. Man kan gå ner i vikt och må bra samtidigt. Jag vet - jag har gjort det! Martin har också gjort det! Tillsammans har vi gått ner 72 kg, utan att varken svälta eller träna ihjäl oss. I 14 år hjälpte vi andra att göra samma resa. Vi vet att man kan gå ner i vikt på egen hand,  bara man har ett jäkla tålamod, följer programmet och står ut.

Jag vill den perfekta kroppen - för mej är det en kropp som funkar och gör det jag vill!

En knöl i bröstet

Igår var det återbesök på bröstcentrum, slutbesiktning trodde jag. Jag har inte haft några besvär alls efter min bröstförmisnkning, men en av "sömmarna" är inte jättesnyggt avslut på. Det är som ett hörn som kläms i behån och eftersom jag inte har någon känsel där så kan huden klämmas hela dagen och bli en större skada med tiden. Och så har jag känt en liten knöl i en av sömmarna. Inget som oroat mej, jag har mest trott att det kanske är ärrbildning.

Min läkare konstaterade precis som jag att ena ärret inte är särskilt snyggt och att det kan bli värre och att det andra nog går att snygga till lite också. Så det ska göras efter nyår, under lokalbedövning eftersom jag helst inte ska söva i onödan. Jag hade ju lite svårt att vakna sist...

Så nämnde jag den lilla knölen och hon trodde precis som jag att det var en fettknöl eller död hud som lagrats under ärret. Ändå ville hon att jag skulle göra en mammografi när jag ändå var där. Så jag gick en trappa ner där man stod färdig och körde in mej i apparaten direkt. Vilken skillnad! Att göra mammografi med en E-kupa gör ONT, att göra mammografi med en C-kupa är ok. Nu var man iofs extra försiktig eftersom jag har alla ärr och fortfarande är lite ömtåligare än innan, men ändå!

Efter mammografin var det bara att kliva in i nästa rum, nu skulle jag göra ultraljud. För säkerhets skull. Här tog man det säkra före det osäkra och kollade upp mej och knölen ordentligt, trots att ingen egentligen trodde att det var allvarligt. Å när ultraljudet var gjort gjorde man även en biopsi på knölen, men ut ur den 15 cm långa nålen kom bara en vit massa. Så det var nog bara en körtel eller nåt som hade blivit inflammerad. Svaret kommer inom några dagar och när jag ska fixa till ärren, suger man bort knölen också. Ingen fara alltså.

Men tänk ändå vilken otroligt vård vi har i Sverige. Här kommer jag på en enkel kontroll och säger som i förbifarten att jag har en liten knöl. Å då kopplas alla varningslampor på och man kollar upp mej direkt på alla tänkbara sätt. Bröst och knölar tas verkligen på allvar, allt kollas direkt. Jag är förstås tacksam och bannar tanten brevid mej i väntrummet som var sur över att det kostade att göra nån undersökning som hon var inne för. Jag betalar gärna för vård, så länge den tar mej på allvar och hjälper mej.

En enkel liten besiktning blev alltså en massa akuta undersökningar och tog betydligt längre tid än det från början var tänkt. Men nu är allt kollat och även om jag inte var orolig innan, så vet vi att nu finns det absolut inget att oroa sej över. Jag ska fixa till ärren lite och suga bort knölen. Allt är ok!

Makeoverday!

Igår var det dax! Dax att släppa kontrollen och låta någon annan bestämma över mitt utseende. Något som väldigt många drömmer om att få göra och den här gången var det min tur att stå i centrum en hel dag. Jätteroligt och jättekonstigt!

Jag var inte ett dugg rädd för att släppa kontrollen. Herregud, det är ju bara utsidan! Håret växer ut, smink kan tvättas bort och kläder går att ta av. Gott om tid hade vi också, jag skulle ju inte vara i stan förrän vid 19-tiden. Hur mycket hinner man inte på 6 timmar lixom...

Strax innan 12 åt jag lunch med fina T på Kahls i Kungens Kurva Köpcenter. Klockan 12.30 var T mer nervös än jag och nästan puttade ut mej ur butiken så jag inte skulle bli sen. Jag möttes upp av tre personer i centrumledningen och fick även träffa centrumchefen. Vi var två personer som skulle göras om, en man från Vällingby och jag. Vi gick igenom dagen, fick skriva på papper och blev fotograferade.

Vid 13 trycktes jag ner i en frisörstol och Rebecka på Skult började färga slingor i mitt hår. Jag hade kunnat tvätta ur den där färgen hela dagen, man fick nämligen ligga i en massagestol under shamponeringen! Jösses så skönt! T kom in med lakritste åt mej också, så det var värsta servicen  :-)

Några timmar senare var jag färdig, med nötbrunt hår med gyllene slingor i. Himla fint blev det! Då började jakten på kläder, Johanna från köpcentret och hennes praktikant hade redan lagt undan lite kläder här och där så det var bara att gå runt och börja prova. De såg snabbt vad jag ville dölja och vad som skulle framhävas. Så skönt att slippa läsa mellan raderna... tjejerna vågade rätt snart säga rätt ut vad som passade och vad som såg riktigt fult ut. Ändå tog det lång tid att hitta en hel utstyrsel till mej, jag har ju lite "fel" dimensioner.  Men på Lindex hittade jag iaf två blusar och på HM byxor, kavaj och skor.

Nu började klockan springa iväg, men det var sminkning och fotografering. Återigen placerades jag i en stol och Johanna började sminka mej. Under tiden drack jag en ny kopp te och funderade ut en lösning på hur jag skulle hinna till Maximteatern... Det fick helt enkelt bli bil in till stan, annars skulle det inte gå. Med ett nytt ansikte bytte jag om till mina nya kläder och valde blusen med mest färg för bildens skull. Ställdes upp mitt i köpcentret för en ny bild medan människor passerade och nyfiket tittade på oss.

18.30 sprang jag ut till bilen i regnet, la snabbt in en bild på instagram och drog in till stan. Jag hann precis! Väl inne i salongen hann jag reflektera lite snabbt över dagen innan föreställningen började. Vilken dag! Tack alla på Kungens Kurva Köpcenter för att jag fick den här egotrippen. Vilken lyx att bara ledas runt och bli fixad från topp till tå. Alla var så otroligt trevliga och tålmodiga, särskilt Johanna som fick kämpa länge med mej. Jag har fått så otroligt många komplimanger och är väldigt nöjd med hår och alla kläder. Klackarna var dock liiiite för höga, så dem får jag ha när jag ska gå en kort bit bara, men jäklar va snygga de va  :-)

Det är verkligen höjden av lyx att bli så här ompysslad och det är något jag önskar att alla fick uppleva. Det här kommer jag att leva länge på. Ett stort tack till alla inblandade från hela mitt hjärta!!!

Skapa DITT liv!

Många av oss vill en massa saker, men vi kanske inte riktigt kan sätta fingret på vad vi egentligen vill och kanske inte heller gör särskilt mycket för att komma dit. Många av oss är "imorgon-människor", en sån som tänker att "I morgon ska jag börja..." eller "På måndag...". Varför tänker man så?

Jag har också varit sån, även om jag är en ganska impulsiv människa som gärna påbörjar saker direkt och sedan har lite svårare att avsluta dem. Men det där med imorgon eller på måndag har absolut funnits med. Tills min bästa kompis dog. Då insåg jag att man inte kan vänta, man måste göra NU. Särskilt om man vill förändra något som tar tid.

Sen kan man ju inte heller sitta och vänta på förändringen, då händer det definitivt ingenting. Man måste göra jobbet själv. Å det spelar ingen roll vad det gäller, om det är viktminskning, karriärbyte, personlig utveckling mm. Det kommer lixom inte trilla ner någon från himlen med ett trollspö, då ska du ha en jäkla tur! Nä, det krävs lite mod också, att skapa den där förändringen. Att våga se möjligheter och tillfällen och sedan våga ge sej in i förändringen och ha modet att förändras. Man vet ju inte vem man kommer ut som på andra sidan...

Allt detta blev jag påmind om igår när jag var på Rival med 4good-gänget och fick lyssna till fyra inspirierande personer som gjort otroliga livsresor. Mårten Nylen har jag lyssnat på förr och träffat i flera olika sammanhang, jag tycker otroligt mycket om honom. Att höra honom berätta om sin resa från att vara Mörrums värsting nr 1 till älskad och uppskattad personlig tränare är otroligt inspirerande. Jag kan lyssna på honom hur många gånger som helst. Han har alltid en kram och ett leende över.

Sen fick vi även lyssna till Leila (bakar) Lindholms väg från pepparkaksbaket som liten till ägare av fem butiker och tv-kock. Agneta Sjödin berättade om tecken som visar vägen och som finns precis överallt. Att lyssna inåt och komma ikapp sej själv. När jag lyssnade på henne hände något konstigt... det blev lixom tecken hela tiden på att vi tänker likadant och att vi måste ses. Det sa jag till henne efteråt, så nu ska vi höras och se vad som händer. Åsså var det Åsa Tönne som berättade om sin kamp mot tumören i hjärnan. Hur hon förändrats och nu vågar mer. Fyra olika livsberättelser, som ändå utmynnar i samma sak: att vi måste våga och att vi måste leva!

Vill vi ha en förändring så måste vi ta tag i det nu! Vi måste göra jobbet själva och skapa det vi vill ha. Se framför oss vad vi vill åstadkomma och ta steg för steg för att nå dit. Vi vet vad vi har och vill vi ha något annat så måste vi agera på ett annat sätt än vi gjort hittills. Gör vi som vi alltid gjort blir det ju ingen skillnad, vill vi ha ett annat resultat måste vi göra något annorlunda. Det är både jobbigt och läskigt, alltså måste vi utrusta oss med mod också. Om vi bara vågar så kan vi nå precis hur långt som helst!

Så vad väntar du på? Att det ska bli måndag kanske? Jag har redan börjat min resa, sedan 17 år tillbaka, och jag är inte framme än. Men det händer saker, jag mår bättre och jag börjar hitta den person jag jobbat på under alla dessa år. Nu är det din tur. Vill du ha en förändring? Börja idag! Vänta inte!

 

Bakslag...

Jag kände det på mej, men hoppades på det bästa. Det blev ett plus på vågen  :-(

I min värld är det mycket att gå ner 2 hekto stadigt varje vecka, jag har gått ner 3 kg på några veckor och inte riktigt fattat hur det gått till. Nu kom bakslaget. Fuskvägningen i lördags visade dock ännu mer ner och att jag faktiskt var i mål, men sen gick allt åt skogen.

Jag har inte skrivit upp något, men haft koll på allt ända fram till i lördags. Förkylningen började släppa och promenadrena blev allt längre. Kroppen kändes toppen! I lördags tog vi hem våra föräldrar och barn med respektive. Grillen fylldes med polska korvar och på bordet ställde vi öl som skulle provas. Jag höll mej dock till Hälsans Köks sojakorvar som jag skulle testa och öl tycker jag inte om, så det var ingen fara när det gäller det iaf.

MEN vi hade köpt ett väldigt gott bröd som blev extra gott när man la det på grillen med lite grillolja och ost. Vi har aldrig ost hemma just för att jag inte kan sluta äta det... så det blev tre bitar, plus tre sojakorvar. Men det var faktiskt allt. Kvällen avslutades med glass och lakritssås, inte jättemycket men tillräckling för att fuskvägningen skulle visa upp...

Igår var vi först på filmgala och sen på teater. För att iaf hinna äta en gång den dagen tog vi sushibuffe. Jag frös som en gris och tog nog bara 8 bitar sushi, men även från kinamaten som jag aldrig annars rör. Grytor med fett som ligger i pölar på tallriken... det var inte ens gott, men varmt! När vi kom hem tog jag det sista av brödet... rostat med... ost!!!

Å imorse var det alltså ett halvt kilo upp! Jäkla skit! Dessutom känns det som förkylningen börjat om, jag som hade sett fram emot att träna. Så vad blir det av detta då? Ja, inte lägger jag mej ner och lipar inte - jag blir mest förbannad! Men den här veckan är knepig... Nåt kul varenda kväll och resemässan på lördag. Men det är sista veckan med så mycket på schemat, sen blir det mycket lugnare. Så kan jag gå ner något enstaka hekto den här veckan får jag vara nöjd, så får jag ta tag i resten sen igen.

Min viktnedgång är definitivt ingen räkmacka eller särskilt enkel, det vet jag efter 15 år i "branschen".  Men det är bara att acceptera faktum och fortsätta framåt. Vad ska man annars göra? Ge upp? Det är inget alternativ för mej! Jag har inte kommit så här långt för att bli tjock igen - aldrig i livet!!!

Underbara Björn Kjellman!

Det finns några skådisar som jag gillar extra mycket, en av dem är Björn Kjellman. Just nu är han med i musikalen Förklädet på Göta Lejon och han är helt strålande!

Det är lite svårt att beskriva Förklädet, det är lixom en berättelse om en musikal... Björn Kjellman är en ensam liten farbror som älskar musikalen "Det påstrukna förklädet" och den spelar han upp på sin gramofon samtidigt som han berättar handlingen för oss och förklarar vissa scener lite extra ingående. Detta betyder att allt stannar upp lite då och då.

Jag visste ingenting om vare sej handling eller ensambel innan vi kom i på Göta Lejon. Det enda jag visste var det vi sett på affischen, att Björn Kjellman, Pernilla Wahlgren, Kim Sulocki, Maria Lundqvist, Ola Forssmed och några till skulle vara på scenen. Thats it!

Ridån går upp och vi möts av en skådespel som ger väldigt mycket feel-good! Det är hjärtligt, varmt, kärleksfullt, komiskt, proffsigt och lättsamt! Allt på en gång! Publiken är blandad, jag har nog aldrig sett så många ungdomar i en teaterpublik någon gång, men också en himla massa rullatorer. Härligt! Det visar på en mångsidighet och att det finns en återväxt av teaterpubliken, vilket jag ser som otroligt viktigt och glädjande. Mina ungar har gått på teater så gott som varje år sedan de var 6-7 år och jag ser det som en viktig del i deras uppfostran. Jag kan förstå att man inte har eller tar sej råd, men det är en himla bra julklapp. Å även om det är det enda de får i julklapp ett år, som mina fick, så minns de den många år senare. Upplevelser ger minnen för livet!

Å den här föreställningen är en jättebra förstagångsteater! Tyvärr kan man inte köpa biljetter i julklapp än, men jag hoppas att den kommer att gå efter jul - för då är det verkligen ett bra julklappstips!

Ensambeln är perfekt tillsammans och det märks att de gillar att spela mot varandra. Många av dem har ju följts åt ett tag, genom några produktioner, och känner varandra väl. Maria Lundqvist är rent ut sagt skitbra på att vara packad! Kim Sulocki som superförförare i högklackat är så otroligt rolig och Ola Forssmed är underbar med sina gummiben. Pernilla Wahlgren spelar blåst brud hur bra som helst och Renni Mirro och Hanna Lindblad älskar varandra lika mycket som vanligt  :-)

Nu har vi sett väldigt många olika scenuppsättningar de senaste veckorna. Vi blir absolut inte blase, jag älskar fortfarande allt som har med teater att göra. När man ser mycket på kort tid ser man också tydligt vad man tycker om och vad man kan rekommendera. Med Förklädet färskt i skallen kan vi med gott samvete konstatera att Jersey Boys och Förklädet delar första platsen på vår topplista! Om man måste välja, så beror det på vem man är, och vad man tycker om, vilken man ska ta. Men vill man ha en mysig stund men mycket skratt och hjärta, då är det Förklädet man ska välja!

Björn Kjellmans lilla farbror kan man bara inte låta bli att älska, han är bara så himla underbar!

Drömresan!

Dagens tema från Svenska Resebloggar är Drömresan. Drömmer gör vi nog alla om att resa till någon exotisk eller spännande plats. Jag har faktiskt redan gjort min stora drömresa, men jag har en kvar...

Den stora drömresan gick till Tanzania. 2010 åkte hela familjen på safari en vecka och sedan till Zanzibar på sol och bad en vecka. Det var min stora dröm och uppfylldes när jag fyllde 40. Just en safari, där man ser djuren i sin rätta miljö var något av det häftigaste jag gjort. Det kändes som man var mitt i en naturfilm och man bara väntade på att få höra en speakerröst berätta vad man såg.

Vi kom till Tanzania på juldagen och redan dagen efter satt vi i en jeep på väg till Ngorongoro. Vi såg precis allt man ska se, alla "big five" på bara ett par dagar. Till och med den utrotningshotade noshörningen lyckades vi se, flera stycken faktiskt. Vi såg (och hörde) en gepard äta en gasell på bara några meters avstånd, lejon i soluppgången, giraffer som slogs och flodhästar på promenad. Vi åt picknick bland zebror och kissade tillsammans med hyenor. Det var helt fantastiskt!

Att efter en vecka i en dammig jeep få semester med sol, bad och kritvita stränder var helt perfekt! Vi sov middag i skuggan på stranden, gick långa promenader längst stranden och satt länge ute på kvällarna. Allt var helt perfekt! Nästan... jag fick salmonella och mådde lite dåligt, men det förtog ändå inte paradiskänslan.

Jag har alltså upplevt mina stora dröm, men jag har en kvar... när jag fyller 50 vill jag åka till Samoa! Kureduttön som ingen jag känner varit till och knappt känner till något om. Samoa är en liten ögrupp mitt ute i Stilla Havet, strax söder om ekvatorn och datumgränsen. Förr tog man sej dit med flyg via Tokyo, nu vet jag inte vilken väg man tar - men det ska jag ta redan på! Bästa tiden att resa hit är maj till oktober och jag fyller år i januari... så vi får väl se hur vi ska planera detta. Det är drygt 4 år dit...

Nästa resa går till Gambia, 107 dagar kvar, och sen ska vi på bröllopsresa nästa sommar. Då blir det förmodligen en kryssning i medelhavet, en av Martins drömresor faktiskt. Det ska bli så himla mysigt! En kryssning är ett väldigt behagligt sätt att resa. Man åker båt på natten och varje morgon kommer man till en ny spännande plats att upptäcka. Perfekt!

Vart går din drömresa? Har du redan gjort den eller har du den kvar?

Vicken grej!

Jag är återuppstånden från förkylningen! Jag däckade på bara några timmar förra lördagen och har varit rätt låg fram till igår. Det har varit alla ingredienser, från vallningar till hosta. Men nu har jag bara lite hosta kvar när jag ligger på rygg eller springer, så det var intensivt men snabb övergående kan man väl säga. Jag som är van att hosta i X antal veckor när jag är förkyld, kanske är bra med astma-medicin ibland  :-)

Jag har inte orkat göra särskilt mycket, så jag ligger efter rätt bra med jobb. För att orka göra det jag måste på kvällstid har dagarna mest gått åt till att gå ett kort varv med hunden och småsova på soffan på dagarna. Men igår orkade jag återigen gå på två pressträffar och imorse en pressfrukost innan jag och hunden tog en längre promenad. Så nu räknar jag mej som återställd.

Å då får jag världens roligaste mail! Jag har vunnit en make-over! Jag ska klippas, sminkas och stylas och får välja kläder för 3000 kronor!!! Men fatta vilken grej! För att vinna skulle man med bara 30 ord motivera varför man ville göra detta och det var ju inte så svårt. Viktnedgång och bröstreduktion... ett nytt liv, men gammal stil. Jag behöver hjälp! Å jag vann! Jag är så otroligt glad!!!

Redan på tisdag är det dax. Då ska jag infinna mej på Kungens Kurvas nya shoppingcenter, bli fotad och fixad och fotad igen. Å det passar så bra, för på kvällen ska vi till Maximteatern och se BOX med Henrik Fexeus och Morgan Alling. Jag kommer vara snyggast i hela publiken  :-)

Jag har önskat att få göra en make-over sedan jag gick ner i vikt första gången för 15 år sedan. Det är knepigt när man ändrar kroppsform och särskilt när man som jag är ganska kort och inga kläder passar. Så nu ska det bli enormt spännande att se vad jag får för frisyr, vilken makeup det blir och vilka kläder de tycker att jag ska ha. Kan de trolla bort handtagen på ryggen tro? Får jag ha något rosa? Hur sjutton kommer jag att se ut???

På tisdag vet vi och följer ni med mej på instagram får ni också veta det då. Annars blir det på onsdag  :-)

Värsta resan!

Bulgarien 1998

Svenska Resebloggare har som jag tidigare berättat olika teman under tre veckor. Jag har hängt på när det varit något som lockat mej. Idag är temat "värsta reseminnet" och det har jag ett klockrent! Det är första och enda gången (hittills) som jag längtat hem.

Året var 1998 tror jag och jag har för mej att det var första resan efter skillsmässan från barnens pappa. Jag, killarna och mina föräldrar bokade en vecka i Bulgarien i augusti/september eller nåt sånt. Vi brukar aldrig åka en vecka, men tyckte det skulle vara skönt att komma iväg lite snabbt. Tur var väl det!!!

Innan vi åkte hade jag haft häcken full med jobb, så packningen blev i sista minuten. När man ska ha mängder med mediciner med sej, får man helt enkelt inte slarva med packningen... men det gjorde jag. Så när vi väl kom fram saknades astmamediciner och alvedon.

Vi skulle bada och sola och jag hade glömt.... BADKLÄDER!!! Hur kan man göra det? Då fanns det inte särskilt många välutrustade butiker heller där vi var, så vi fick köpa kortbyxor i en mysko kvalitet som killarna fick bada i. Badkläderna var dock ett i-landsproblem i sammanhanget.

När vi kom fram till hotellet blev min mamma dålig. Förmodligen blev hon matförgiftad på flyget och blev liggande ett par dagar. När hon väl kurerat sej satte sej min pappa på sina svindyra glasögon och fick tejpa ihop dem för att se något. En dag sitter Senior på toaletten ropar han på mej "Mamma, mitt bajs rör sej". Då har ungen fått mask! Å direkt efter får Junior 40-graders feber och vi har alltså ingen alvedon med oss...

Vår hotellrum är väldigt litet och med extrasäng åt enda grabben, den sängen drämmer jag lilltån i. Snart är det ingen liten tå längre, utan en väldigt stor tå som både är gul och lila. Jag har brutit tån förr och känner igen smärtan. Nån sko går inte på och jag kan inte gå, det blir att sitta med foten i högläge på balkongen resten av tiden. Nu vill jag åka hem!!!

När transferbussen väl hämtar vår familj är det alltså en mamma som hoppar på ett ben, en unge med mask som går själv och en unge med feber som lutar sej mot någon av oss för att orka stå och en morfar med ihoptejpade glasögon. Men då mår iaf mormor bra igen!

Ni må tro att det var skönt att komma hem till Sverige igen! I med maskmedicin på en ungen, alvedon och astmamedicin på den andra. Mej var det inte mycket att göra åt mer än låta tiden ha sin gång och pappa fick nya glasögon. Men jag kan väl säga som så: Bulgarien ligger inte så högt på vår lista och vi har inte varit där sedan dess. Men vi borde väl?

Ogillar ogillaknapp!

Förslaget om en ogillaknapp på Facebook får mej att gå i taket! Måste man verkligen ha en särskild knapp för detta? Har vi inte nog med hat och mobbing i vår värld? Kan vi inte få en hjärteknapp istället som vi kan visa vår sympati med? 

Nu tycker säkert en och annan att det kan vara smidigt med en ogillaknapp när någon skriver om sjukdomar, borttappade katter och dödsfall. Men då funkar väl en hjärteknapp lika bra? Om inte bättre!  

Varför ska vi ha en särskild knapp för att visa vårt missnöje? Det gör ju vissa så bra redan nu, utan knapp... behöver vi förstärka vårt missnöje med en knapp som kanske andra kommer att må dåligt av. Hur kul är det att lägga upp en fin bild och få tummar ner? Hur känns det att lägga upp en bild på sej själv och se tummar ner? Hur mycket kommer den knappen att missbrukas och få folk med dålig självkänsla att få ännu sämre självkänsla?

Knappen behövs inte! Jag är rädd att den kommer att missbrukas och bli en "mobbingknapp". Inte bara för ungdomar, utan för oss alla. Vuxna är som bekant väldigt bra på att mobba de också. Jag hoppas att man får välja själv om man vill ha den på sin sida eller inte. Jag kommer INTE att ha den!

Vi behöver inte mer hat i världen, vi behöver kärlek! Ge mej en hjärteknapp!

Roliga kommentarer om C-kupan

Jag fick en rolig kommentar på instagram idag, under bilden ni ser här till höger. Bilden visar alltså hur jag såg ut före min bröstförminskning och nu ett år senare. Jag väger nästan på grammet lika mycket på bägge bilderna. Det är alltså bara kuporna som är skillnaden.

Kommentaren var: snyggt jobbat! Av vem då undrar jag? Kirurgen kanske? Jag har ju faktiskt inte gjort något, mer än sovit några timmar :-)

Detta visar hur mycket bysten gör för utseendet. Hur tjock jag såg ut fast jag egentligen var smal. Det visar också hur lite folk läser under bilderna. Lite kul är det.

När vi ändå är inne på ämne bröstförminskning kan vi ta andra kommentar jag fått. "Vad tycker din man om det här" är en ganska vanlig fråga. Mitt svar: vad har han med saken att göra? Det är väl min kropp! Min käre man vill ju att jag ska må bra och jag har faktiskt inte mått så här bra fysiskt på många, många år! Alltså är han bara glad för min skull.

Det roligaste är när jag får höra att jag ser yngre ut. Någon av mina gamla klasskompisar sa "vi andra blir bara äldre och äldre, medan du blir yngre". Japp! Så känns det faktiskt också  :-)

Min bästa tid är nu heter det va? Min bästa tid är verkligen nu!
 

Myspysiga Ladykillers!

Igår var det dax att bege sej till en av mina favoritplatser i världen, nämligen Oscarsteatern. Mitt andra hem några år på 80-talet när jag jobbade där med Phantom of the Opera. Världens roligaste jobb! Den här gången var det också jobb, men nu som publik för att sedan skriva om upplevelsen. Ett väldigt förmånligt uppdrag tycker jag  :-)

Om några dagar har Ladykillers premiär på Oscarsteatern. En komedi med Suzanne Reuter, Jonas Karlsson, Johan Rheborg, Leif Andrée, Shebly Niavarani och Jacob Nordenson. Det handlar om en liten tant som hyr ut ett rum till en professor och hans tre kompisar för att kunna repetera med sin orkester. Men i själva verket så planerar de ett rån och tanten blir omedvetet indragen. När hon vet allt måste hon röjas ur vägen och det är väl där problemen börjar kan man väl säga... å mer än så säger jag inte om det  :-)

Suzanne Reuter är suverän som alltid, det finns lixom inte mycket mer än så att säga om henne. Alltid snygg, alltid suverän! Någon anna som verkligen imponerade var Jonas Karlsson. Jag har inte sett så väldigt mycket av honom, men kan konstatera att han är redo att ta över Gösta Ekmans roll som gummiman. Han var helt suverän i en scen där han och Johan Rheborg ska förklara en sak för den lilla tanten. Jonas kör någon slags charader bakom ryggen på tanten som är helt outstanding! Leif Andrée har jag inte heller sett särskilt mycket av, men jag måste säga att han vann poäng hos mej igår med sin roll som den korkade med otroligt söta och godhjärtade Knocken. Rheborg var lika bra som när han gjorde Ove i En man som heter Ove, men det här var på ett helt annat sätt. Att se honom i klänning hör väl inte till vanligheterna direkt... Shebly Niavarani har jag bara sett på film förut, men har nu upptäckt en ny stjärna på min teaterhimmel. Dessutom gillar han min bilder på instagram, sånt gillar jag  :-)

Föreställningen är lättsam, lagom lång och med massor av humor. Det är lite Jönsonligan över alltsammans, precis lika oförargligt och klantigt. Martin trillade nästan ur stolen av skratt ett par gånger, det säger väl en del? För mej är det lika fantastiskt varenda gång jag får sitta i Oscars salong och bara njuta av det som händer på scen. Det är en så otroligt vacker teater!

Det här är föreställningen för alla åldrar! En bra "förstagångenpåteaern"-föreställning. Mitt första teaterbesök var faktiskt just på Oscars och då Czardasfurstinnan, med bla Thore Skogman. Jag tror jag var 5-6 år och kommer förtfarande ihåg det. Att det var just Oscars gör det extra roligt så här i efterhand, nu när jag jobbat där. Ladykillers är extra bra som förstgången-teater eftersom den dessutom är ganska kort. Men den passar alltså för alla åldrar, ung som gammal!

Så vill ni ha en underhållande kväll för hela släkten, ja... då är det bara att springa iväg och köpa biljetter! Den spelas tom 12 december.

Jag fattar ingenting!

Det är måndag igen och vägning i familjen Smaltjockis. Veckorna bara swoschar förbi! De senaste veckorna har jag gått ner mycket mer än jag brukar och därför hade jag ställt in mej på en nollvecka. Tanken var alltså att ha koll med stå still. Kroppen kan ju inte ta bort hur mycket som helst på en gång, iaf inte min. Nu skulle den få vila lite tänkte jag.

Förra veckan hade jag ingen koll alls och tappade 8 hekto, nu hade jag lite mer koll med det blev en del utsvävningar. Fuskvägningar under veckan har visat att jag stått still. I lördagskväll blev jag förkyld, igår var jag däckad. Jag har hostat och snorat mej genom natten och levt på te med honung och halstabletter.

Döm om min förvåning när vågen visade 3 hekto minus! Hur sjutton gick det till? Jag fattar ingenting! Jag som haft så otroligt svårt att gå ner i vikt och snittat under ett hekto i veckan tidigare, går nu ner utan att ens anstränga mej. Jag är förstås jätteglad, men känner mej som ett stort frågetecken! Jag är alltså bara 4 hekto från min Guldvikt!

Plötsligt känns det inte omöjligt längre att nå min drömvikt. Kanske kanske... Ska jag faktiskt kunna väga 55 kg igen? Är det verkligen möjligt? Jag vågar knappt tro det, men kan verkligen känna känslan av att trivas i min kropp igen. Att ha precis vilka kläder jag vill. Slippa handtagen på ryggen. Känna mej lätt. Röra mej som jag vill. Klarar jag nästa mål på 58 som jag inte vägt på 13-14 år, så kanske jag klarar 55 också.

Kan det vara bröstföminskningen som skruvat om skallen kanske? Jag börjar se vad min kropp klarar numera. Jag mår ganska bra och sover så bra som jag kan göra. Kanske var det de där förbaskade tyngderna där fram som sabbade mer än bara ryggen? Min kropp är inte stressad längre, den mår helt ok. Och den visar det genom att gå ner i vikt.

Viktminskning har med så otroligt många olika saker att göra. Man behöver sin sömn och återhämtning, rätt näring och energi för kroppen att orka jobba på, motionen för att benstommen ska hålla och kroppen leva längre, soljus på näsan för d-vitaminet, skratt för välmåendet. Det är så mycket som spelar in och som jag numera har fått ordning på. Bara tanken på att jag som 46-åring ska stå brud igen är svindlande och surealistisk, men får mej på väldigt gott humör. Jag tänker vara minst lika snygg som jag var som 22-åring  :-)

Nu kör vi vidare mot nästa vägning. Det skulle ju vara en höjdare att ta de där sista 4 hektona till Guldvikten. Jag testar!

Där åkte jag på det igen!

Höst brukar betyda förkylningstider, särskilt för dem som har småbarn. Jag brukar klara mej och det har säkert att göra med att jag alltid träffat så himla mycket folk och kanske blivit immun mot alla baciller. Brukar ja... sedan jag slutade jobba så har jag varit mer förkyld än när jag jobbade konstigt nog. Men nu utsätts jag ju inte för samma mängd baciller heller...

Jag har alltså åkt på en ny förkylning, den senaste hade jag i juli. Att bli sjuk varannan månad tycker jag är väldigt onödigt!!! Den här slog dessutom till helt utan förvarning och på bara några timmar. Jag hade lite ont i halsen igår när jag vaknade, började hosta på eftermiddagen och var snuvig och frusen på kvällen och idag måste jag nog erkänna att jag är sjuk. Jag får väl bara hoppas att det går över lika snabbt som det kom.

Igår höststädade vi trädgården rejält. Buskar klipptes ner, allt visset rensades bort och en giganstisk vildvinsvägg slets bort för att ge utrymme för att tvätta väggen. 9-10 sopsäckar fylldes och dagens uppdrag är att köra dessa till sopen. Det tog hela dagen och det känns i kroppen idag att man använde lite nya muskelgrupper. Men nu är det gjort och sista gräsklippningen för i år är nog också avklarad.

Dagens plan var alltså att köra iväg säckarna och sedan eventuellt sätta upp ljusslingorna på bla baksidan. Men jag är inte tillräckligt pigg att orka göra något, så Martin får åka med säckarna själv och ljusslingorna på vänta. Jag lägger min energi på att dricka te med honung och kurera mej så jag orkar gå på nästa teaterbesök imorrn. Då är det dax för Lady Killers på Oscars!

Ta hand om er och akta er för elaka baciller!

Jersey Boys - årets musikal!

Igår var det dax för julafton nummer 2, vi tog oss till Chinateatern för att se (och höra) musikalen Jersey Boys. Jag kom till teatern som ett helt blankt blad, jag visste ingenting om varken handling eller medverkande. Jag gick därifrån fylld av en härlig teater- och musikupplevelse. Detta är årets musikalupplevelse - så är det bara!

Jersey Boys handlar om ett band på 60-talet från New Jersey som efter flera olika konstellationer och namnbyten till slut blir The Four Seasons. Det är den sanna historien om hur fyra vanliga arbetargrabbar är på väg att hamna snett i livet men i stället börjar skriva sin egen musik, skapa sitt eget unika sound och sedan  säljer mer än 175 miljoner plattor världen över. Men allt är inte bara glitter och glamour i artistvärlden... Det är mycket vänskap, hjärta, konflikter, lögner och splittringar på vägen.

Huvudrollerna spelas av bl a Bruno Mitsogiannis som Frankie Valli, Peter Johansson som Tommy DeVito, David Lindgren som Bob Gaudio och Robert Rydberg som Nick Massi. Plus en otroligt begåvad och perfekt utvald ensemble och orkester. Rollbesättaren har verkligen gjort ett fantastiskt arbete och måste haft otroligt roligt på jobbet! Att bara få äran att plocka fram fyra så otroligt begåvade sångare och sedan höra dem repetera varenda dag måste vara den ultimata upplevelsen som musikälskare. Om inte alla vet vem Bruno Mitsogiannis är efter den här säsongen så är något fel! Bättre röst finns inte på någon scen just nu!


Jag hade som sagt ingen aning om vad som väntade mej när jag satte mej i salongen. Men så fort hitsen spelades upp så kände jag förstås igen varenda en. Det här var musik jag hört under min uppväxt och som min musikgalna pappa spelat under åren. Hemma hos oss blandades det mesta, det var Sputnicks med Thore Skogman uppblandat med Cliff Richard och pianokonserter. Så när "Oh What a night" spelades upp var det bara att sjunga med och när "Can't take my eyes off you" spelades visste både Martin och jag att där har vi nog vår bröllopssång. Den beskriver ganska exakt hur vi känner. Så det kan bli en barfotadans till den på en bröllopsfest nästa sommar... man kan ju alltid hoppas att Jersey Boys kommer förbi  :-)

Vi hade en tre timmar lång och uppslukande musikupplevelse både vad det gäller musiken, framförandet, berättelsen, den snygga scenen och stämningen i salongen. Det finns inte ord nog att berömma hela paketet! Jag kan bara rekommender er att köpa biljetter så snabbt ni bara kan, för det här får ni inte missa! Å den visas bara till att börja med till och med 12/12, så skynda!!! Ge bort biljetter i farsdagspresent, eller av vilken anledning som helst. Alla kommer att uppskatta den!

Jag har sett mängder med musikaler, och då menar jag mängder!!! Högst upp ligger fortfarande Phantom of the Opera, den blir svår att peta ner från första platsen. Sen kommer nog Starlight Express och Le Miserable på delad andra plats. Men sen vete sjutton om inte Jersey Boys lägger sej tätt bakom på tredje plats tilsammans med Mamma Mia. Så bra är den! Och det bästa som spelats i Sverige på många år!

Jag är otroligt glad och tacksam över att jag fick äran att se absolut första publikrepetitionen. Först av alla fick vi ta del av en helt magisk kväll och om den var fantastikt redan vid första publikrepet så kan ni ju tänka er hur den kommer att bli om några veckor. Det här är inget annat än succé!

Grattis alla inblandade! Njut av magin  :-)

Kristina från Duvemåla

Ni vet att jag älskar teater och särskilt musikaler! Nu är det julafton nästan varenda dag med alla spännande publikrep som vi får gå på. Publikrepen är till för att skådespelarna ska få öva inför publik, kunna göra fel, känna vad som behöver ändras osv. Det kan vara lite skillnad på den föreställning som vi får se och som ni sedan ser färdig.

I tisdags var höstens första "julafton". Då skulle vi få se Kristina från Duvemåla på Cirkus. En föreställning som jag såg på samma scen för ungefär 18 år sedan. Då var mitt liv ganska rörigt, så det enda jag minns är att jag älskade musiken. Jag kommer inte ens ihåg vem jag såg den med...

Då var det Helen Sjöholm och Peter Jöback i två av de större röllerna, nu var det för mej okända Maria Ylipää och Robert Noack mfl. Stora delar av ensambeln är från Finland, hur i hela friden skulle en Kristina på finlandssvenska låta? Skulle det överhuvudtaget märkas att hon faktiskt inte var småländska?

Innan föreställningen satte igång hann vi prata lite med delar av produktionen eftersom vi satt precis vid ljudbordet. De garanterade mej att jag inte skulle bry mej om språket alls efter bara ett par minuter och de fick faktiskt helt och hållet rätt! Föreställningen hann bara sätta igång så glömde man att det inte var rikssvenska rakt igenom. Hade man ändå svårt att hänga med, så var det en textremsa ovanför scenen till alla sångerna så man kunde läsa där. Den enda som var lite knepig att höra vad han sa var en av de äldre männen, men han sa inte så jättemycket - så det funkade ändå.

Som ni säkert vet så handlar Kristina från Duvemåla om utvandringen från Sverige till Amerika. När livet i Sverige var svårt och den stora drömmen om rikedom lockade. Man trodde ju att man skulle få precis allt om man bara vågade ta det stora steget att ta båten den långa vägen mot lyckan. Musiken är skriven av Björn och Benny och självklart helt fantastisk! "Guldet blev till sand" sitter fortfarande som en smäck och "Du måste finnas" är fortfarande magisk. Man hörde snörvlanden och snyftanden lite överallt i salonhen under hela föreställningen. Det är en historia som berör, särskilt i tider när vi vet hur många som just nu flyr från sina länder.

Detta borde vara en obligatorisk del av skolornas undervisning av samhällskunskap och historia! låt eleverna ser Kristina från Duvemåla, så kanske de bättre förstår sin egen historia plus det som händer just precis nu i vår värld. Lite dyr undervisningsmetod kanske, men jag kan lova att det skulle ge bättre utdelning än den traditionella undervisningen. Hur som helst så är det en suverän julklapp till hela familjen! Den kommer att spelas minst tom 3/1, så passa på!

MEN! Notera att den är FYRA timmar lång, inklisive paus. Så ät innan, ladda parkeringsautomaten och förbered eventuell hund- och/eller barnvakt på en lång kväll. Men de där timmarna försvinner fort! Jag älskade varenda minut! Å som vanligt när jag är på teater så hittar jag bekanta i vimlet, den här gången både en gammal sångarkompis och en bloggkompis. Jättekul!

Ikväll ska vi se Jersey Boys på Chinateatern, då får vi se hur den är och vem jag träffar den här gången. Ha en fin fredagkväll, så återkommer jag med en ny teaterberättelse snart igen  :-)

Det här med stress...

Mitt liv för 20 år sedan...

Alla har någon gång känt sej stressade. Några av er har även mått dåligt periodvis av stress. Sen har vi en liten skara (som dock blir allt större) som blir sjuka av stress, dit hör jag. Det är så otroligt viktigt att se signalerna och lyssna på dem. Jag anser att vi alla har ett val när det gäller stress, även att inte välja kan vara ett val, även om det är ett ganska dåligt sådant.

Min situation var följande:
Jag var ensam med två barn, då runt 4-5 år gamla, tillsammans hade de 10 diagnoser och jag jobbade extra på 6 olika jobb eftersom det var omöjligt i den situationen att ha ett fast arbete. Jag blev uppsagd från två olika jobb eftersom det var för många läkarsamtal på arbetstid. Det var minst  2 läkarbesök i veckan och jag körde slalom mellan jobben, mej själv var inget jag överhuvudtaget hade en tanke  på att hinna med. Barnen fick bäst tänkbara vård, själv åt jag knappt. På kvällarna när barnen väl somnat satt jag med mina limpmackor och däckade sedan totalt. Under natten vaknade ena barnet ungefär varannan timme och kräktes. Så höll det på...

Jag kan inte säga att jag märkte vad som hände. Symptomen kom krypande och inte förrän jag en dag stod på Ica Maxi och inte hade en aning om hur jag kommit dit, än mindre visste hur jag hittade hem... så insåg jag att något nog var lite fel. Men jag tog inte signalen på allvar. Det var inte förrän Senior kom på mej med att sova, stående, medan jag strök som jag insåg att jag var sjuk och behövde hjälp. De var faktiskt han som sa det; mamma, du är nog sjuk. Jag gick till läkaren och blev sjukskriven direkt. Inte förrän tre år senare kunde jag fungera hyfsat igen. Hyfsat... inte bra...

Det här var fortfarande på det ljuva 90-talet, lyckopiller var inget man erbjöds direkt utan jag fick samtalsterapi. Superbra! Det hjälpte mej en lång bit på vägen. Men när jag var tvungen att byta terapeut så funkade det inte alls, vi passade inte ihop och det fanns ingen annan. Men då började bitar hemma att komma iordning, diagnoser föll på plats, barnen fick hjälp. När de började i skolan fick jag även några minuter för mej själv. Då sov jag. Jag mådde bättre och kunde fungera, men jag mådde inte bra.

Det är 18 år sedan jag gick in i den berömda väggen och jag har fortfarande sviter kvar. Jag fick förmodligen både sömnapné och fibromyalgi av stressen. Jag går väldigt lätt upp i vikt, har dåligt minne, vissa dagar funkar inte talet som det ska och jag tål inte stress. Idag vet jag mina begränsningar och lyssnar på kroppen så mycket jag kan. Och jag frågar mej; kunde jag gjort något annorlunda? Sjävklart! Men det såg jag inte då. Jag hade kunnat be om mer hjälp med barnen, kanske fler nätter för att verkligen få sova och vila knopp och kropp. Jag hade kunnat ta hand om mej bättre med lagad mat till mej (ungarna fick ju alltid hemlagat) och rörelse för kroppen. En och annan promenad under de där åren hade förmodligen gjort susen.

Om jag bara tagit hand om mej lika bra som jag tog hand om barnen och sett mej själv som viktig, så hade jag förmodligen haft ett helt annat liv idag. Hade jag gjort klokare val, eller valt överhuvudtaget, så hade jag varit friskare idag. För vi har alla ett val att ta ansvar över vårt liv och vår hälsa. Val. Hela livet består av val. Och ett av dem är att inte välja. Att bara låta tiden ha sin gång, som jag gjorde. Det är ett dåligt val. Att istället ställa krav på sin omgivning att se mej, hjälpa mej och ställa upp för mej är ett val - men det är svårt och kan vara obehagligt att göra. Att förändra sin arbets- eller livsituation är inte heller enkelt eller gjort i en handvändning - men ofta nödvändigt. Att prioritera sej själv! Att säga det till en mamma är som att slå någon på käften, det gör man bara inte! Men det måste göras! Vi måste prioritera oss själv och se oss själva som viktiga! Om vi inte respekterar oss själva, varför ska då andra göra det? Vi måste bli våra egna bästa kompisar och göra vårt allra bästa för att må bra. Hur ska vi annars orka finnas där för någon annan? Vad händer om jag faktiskt stressar ihjäl mej och dör ifrån mina små barn? Borde jag kanske gjort några nödvändiga val...

Jag ber er! Ni som känner att stressen nästan kväver er, att ni nästan drunkar i alla måsten och är så dödströtta att ni inte ens orkar sova. VÄLJ LIVET! Det är inte enkelt och det går inte snabbt, men det är värt både obehaget och tiden att få sitt liv tillbaka. Vill ni däremot hamna i min sits och ha ett liv där ni ha konstant ont, ett minne som sviktar, bedrövlig sömnkvalite och inte ens kunna klara ett jobb - ja, då kan ni fortsätta som ni gör. DET är ett dumt val!

Äntligen kom ringarna!

Imorrn är det 7 veckor sedan Martin ställde den stora frågan som jag svarade JA på. Och idag fick vi äntligen ringarna  :-)

Som vi väntat! Först visste vi inte vad vi ville ha, när vi väl kom på det så skulle ringarna beställas och vi hade dem ju bara i skallen... så vi skulle försöka förklara vad vi önskade och få guldsmeden att förstå vad vi såg framför oss. Sen skulle ringarna tillverkas också och eftersom jag ville ha rubiner, så skulle dessa beställas hem. När de väl vara färdiga var det dax för gravyr, vi körde både förlovnings- och vigseldatum på en gång så är det gjort! Å sen skulle de fraktas från guldsmeden i Halmstad till oss i Tumba, vilket fixades med fina Stoffisen idag!

Så jag åkte snabbt, och i största hemlighet, in till stan runt lunch idag. Träffade Stoffisen över en liten hamburgare och åkte hem igen. Det kändes för en gångs skull helt ok att ha en räkning på en massa tusenlappar i fickan. En av få gånger som det nästan är kul att betala en räkning.

Martin hade inte en aning! Han trodde att vi tidigast skulle få dem imorrn, men mest troligt på fredag. Jag sa inget. När han kom hem låg de på en bricka på köksbordet och väntade. Hans ring ska dock korrigeras lite, silverranden syns inte så mycket som han vill så den ska markeras lite med en svetsad kant. Min ring är helt perfekt! Den ser precis ut som jag tänkt mej. Den är helt och hållet jag!

Så nu är iaf en av alla lösa trådar inte längre lös, nu ska bara efternamnet godkännas och platsen för vigseln bokas. Nu känns det lite bättre. Jag har iaf en jäkla snygg ring  :-)

Tack för påminnelsen...

Ibland behöver man bli påmind om varför man tar vissa beslut och hur livet kan se ut ibland för att uppskatta det totalt. Går man bara runt i samma spår hela tiden med varken toppar eller dalar så ser man ju ingen skillnad på nåt, eller hur? Alltså kanske det är lite bra att må dåligt ibland... eller?

Jag har haft en dålig helg kan man nog säga. Sömnen har varit helt kass och det har inte berott på snarkofagen, utan på att jag helt enkelt inte kunnat somna. Och när jag väl sovit har jag vaknat nästan 30 ggr per natt. Så blir man inte pigg kan jag berätta. Jag har varit sänkt, smågrinig och orkeslös. Natten till igår frös jag och kom på att jag ju faktiskt hade ont. Det hade jag nog haft de föregående nätterna också, men är så van att jag oftast inte ens noterar det. Nu kunde jag inte ligga på något sätt eftersom minsta väck på lakanet gjorde ont, så det gick lixom inte att tänka bort. Just då lät jag det bara vara, men igår morse inspg jag att det är fibrokärringen som vaknat och då tog jag faktiskt ett par värktabletter. Sånt glömmer jag oftast bort att man kan göra.

Jag var iväg på en snabb grej på förmiddagen, kom hem och somnade och orkade inte så mycket mer. Inatt tog jag en värktablett innan jag skulle sova och låg nog bara vaken ungefär en timme och vaknade sedan bara 18 gånger under natten. Så idag är jag nästan pigg! Jag mår iaf mycket bättre.

Jag är alltså ganska väck i skallen och hade jag varit tvungen att gå och jobba nu så hade jag itne gjort särskilt mycket nytta. Det är när jag tänker på det som jag inser vilket klokt beslut vi tog för ungefär 2 år sedan, när vi bestämde att jag skulle sluta jobba och vara hemma för att ta hand om mej. Nu har jag varit hemma i ungefär 18 månader och haft möjlighet att vila, motionera, njuta av bra dagar osv. Det har gjort under för hela mej! Visst har jag fortfarande dåliga dagar, men de är oftas bara ett par i sträck och nu kan jag som sagt stänga ute världen och ta hand om mej om jag vill.

Firbomyalgi är en jäkla skitsjukdom! Man vet egentligen inte varför vissa får den, även om det finns vissa kopplingar till långvarig stress osv. Det går inte att bota, man får lixom gilla läget och göra det bästa av det. Å ingen fibropatient är den andra lik... vissa mår bra av träning, andra kan inte träna alls. vissa mår bra av värme, andra mår dåligt av värme osv.

Jag mår bäst när jag få röra på mej, det är 25 grader varmt och sol, jag får sova ostört 8 timmar och har en luftig planering i mitt schema. Alla komponenter är inte så lätt att fixa samtidigt i vårt land. Men 3-4 månader om året är allt alltså ganska ok, det är nu det jobbiga kommer. Nu börjar en period där jag fryser inifrån, oavsett hur mycket jag klär på mej. Kroppen täcks av olika stora fält som blir iskalla och stela, oftast högerhand och knäna ner till fötterna. Det värker i hela kroppen, olika mycket olika dagar på olika ställen. Jag är konstant trött, glömmer mycket och kan bli lite grinig. Så ska jag jag alltså ha det fram till april ungefär.

Då är det väldigt skönt att rå sin egen tid och ha en härlig resa att se fram emot. Det är den bästa medicinen av dem alla!

Hur sjutton gick det här till???

Måndag =  vägning. Målet var tre hekto, då skulle jag ligga inom normalt BMI igen. Mitt snitt är under ett hekto när jag sköter mej exemplariskt... tre hekto är alltså ganska mycket i min värld och förra veckan blev det just tre hekto. Skulle jag verkligen klara en vecka till med det resultatet...

Döm om min förvåning när jag kliver upp på vågen och den visar 8 hekto ner!!! Det är ju massor! Och det betyder att jag återigen är normalviktig, nästan smal  :-)

Jag kan inte ens skryta att jag skött mej... så det här beror inte på att jag varit duktig. Men det kan bero på att det är ganska lugnt runt mej, till skillnad från tidigare. Jag har fått helt ok sömn, fram till för ett par dagar sedan och kroppen har känts bra. Sånt är avgörande i min lilla fibrovärld. Det är faktiskt lite av ett bevis på att det man har runt sej påverkar viktminskningen väldigt mycket. Det handlar alltså inte bara om energi in - energi ut.

Det här innebär att jag tagit bort nästan 4 kilo sedan början på sommaren och för mej är det både mycket och snabbt. Jag har 7 hekto kvar till min Guldvikt och 2,7 till mitt första stora mål. Drömvikten är ytterligare 3 kilo bort, det är långt ifrån säkert att jag överhuvudtaget når den vikten. Å skulle jag nå den, så ligger det nog ganska långt bort i tiden. Går det så går det  :-)

Just den här veckans mål blir att stå still, just för att jag tappat så mycket på kort tid. Jag ska fylla i checklistan, vilket jag inte gjorde förra veckan, och se till att ta mina promenader. Vi ska på två teaterföreställningar, men det är nästan de enda "hindren" den här veckan. Så maten borde funka bra och även motionen. Imorrn ska jag få nya förhållningorder från min kiropraktor och på onsdag ska jag träffa Sussie på Curves igen och hoppas på att kunna börja träna hos henne igen lite smått. Av träningsuppehållet har jag fått "vingar" på ryggen som jag vill ta itu med.

Jag kan inte säga att jag mår särskilt bra just idag, jag är skittrött och har fibro-ont i kroppen. Men när det gäller vikten är jag supernöjd! På onsdag ska tänkte jag hälsa på våra gamla medlemmar på Viktväktarna i Huddinge och se hur det går för dem. Kom gärna dit och hälsa på mej! Det är öppet hus denna vecka, så alla är välkomna!

Nu kör vi! 7 hekto till ska bort men just den här veckan ska det bli en nolla  :-)

Största reseminnet - kanske det viktigaste...

Min utsikt varje morgon

Tre veckor framåt kommer svenska resebloggar att ha olika ämnen varje dag som man kan skriva om eller lägga upp en bild på instagram om man vill. Jag tänkte haka på de dagar som jag känner att det berör lite extra. Jag är ju trots allt en riktigt resenörd och ser hela jordklotet som en guldgruva av platser att upptäcka, människor att lära känna och kulturer att berikas av.

Dagens ämne var att berätta om sitt största reseminne och det gick jag genast igång på. Det finns lixom bara ett och är så självklart för mej. Självklart handlar det om Afrika, men inte om en särskilt plats utan om det ögonblicket då jag från luften för första gången flög in över mangroveträsken. Vi var på väg mot Gambia, då gick inflygningen över Saharas öknen, in en kort bit i Senegal och där börjar mangroven som sedan flyter in i Gambia och Gambiafloden.

I det ögonblicket kände jag att jag kom hem och ett stort lugn fyllde hela mej. Jag hade inte ens landat, men kände direkt att här skulle jag kunna bo resten av livet. Jag var hemma! Inte kunde jag i mina vildaste drömmar ens föreställa mej att jag bara någon månad senare faktiskt flyttade dit för att jobba där en period. Det fanns lixom inte på världskartan, men så blev det! Å det är det absolut klokaste jag gjort i hela mitt liv. Det förändrade mej som person och gav mej en helt annan syn på mej själv, andra människor och kulturer och faktisk en helt ny livssyn som jag haft med mej sedan dess.

Tänk om jag vid den där första inflygningen vetat vad som väntade mej. 20 år gammal med hela livet framför mej, tog jag ett livsavgörande beslut som jag aldrig någonsin kommer att ångra. Gambia fyllde mitt hjärta och är fortfarande en stor del av mej. Afrikas kontinent är så otroligt stor och det finns så mycket att se och lära sej där. Å jag är så glad att mina barn och Martin också älskar det och gärna åker dit. Nu har vi ju även vår familj där och måste ju åka tilbaka även för deras skull. Om 121 dagar får jag se Saharas öknen breda ut sej igen och mangroven slingra sej fram. Sen får jag sätta fötterna i den varma sanden och bara uppfyllas av dofterna, smakerna och atmosfären.

Vill ni följa med? Gör det då! Det är inte försent att boka. Kolla här uppe, under "Häng med till Gambia" där står alla detaljer. Du är mer än välkommen  :-)

Så gott!

Martin har köpt en ny grill, ja, jag säger att det är Martins eftersom det är han som har matlagningsintresset och fixar det mesta av vår mat. Jag hade inget behov av en grill, det behövs inte för att göra taco eller värma matlådor  :-)

Hur som helst så föll valet på en Landmann med rök och hela kalaset. Vi hade en gasolgrill, men den tyckte han inte om och den var rätt gammal och dålig - så den gav vi bort. Så hela sommaren har vi varit utan och nu när reorna börjat, så hittade han en prisvärd som kom hem häromdagen. Sedan dess har det grillats både på längden och tvären. Idag var jag sugen på hamburgare, så det fick det bli!

Vi har köpt en sån där fiffig form som man gör hamburgare i, så den har Martin använt. Han blandade ihop en smet, formade hamburgarna, grillade dem och de blev sååå goda!!! Kanske inte det mest PP-vänliga jag ätit, typ 7 PP per burgare plus bröd... ops! Men vi åt sallad till lunch och ska ta en promenad nu i den fantastiska kvällen. Så det ordnar sej nog med vägningen på måndag. Det ser lovande ut just nu i allafall.

Dagen har varit behaglig, Vi har varit iväg till sopen med skräp, pantat flaskor och handlat. Efter lunch sov vi middag ett par timmar och medan Martin tränade och fixade maten satt jag och jobbade. Imorrn ska det tydligen regna hela dagen, då kanske jag kan hinna ikapp lite med jobb och städning. Nästa vecka börja alla teatrar, då finns ingen tid för nåt! Men jag kommer att ha mycket att berätta för er  :-)

Ha en fin lördagkväll everyhopa!

I smyckeshimlen!

Jag älskar smycken! De får gärna glittra och synas ordentligt, eller vara lite diskreta - allt beror på tillfället och vad som är lämpligast. Tillsammans med snygga naglar förhöjer man verkligen sitt utseende med snygga ringar, armband, örhängen och halsband. Alltså var jag i himlen idag när jag gick runt på Preciousfair hela dagen.

Precious är en mässan med alla möjliga olika märken, som går av stapeln en gång om året. Det här var min debut, men det var absolut inte den sista gången jag var där! Jag har träffat så otroligt mycket trevligt folk, sett mängder med fina smycken och etablerat en massa bra kontakter som nog kan bli skojiga samarbete inom kort.

Jag började med att besöka Carina och Anders på Yggdrasil och tacka för det fina halsbandet jag fick med posten igår och som jag självklart hade på mej. De är så otroligt mysiga och har en väldigt generös arbetsfilosofi som bygger på att de skänker en del av sin vinst till att plantera nya träd på bla Borneo. Sånt gillar jag!

Sen träffade jag fina Caroline Svedbom och hennes mamma i montern med de absolut blingigaste smyckena på hela mässan. Caroline tyckte nog att jag glittrade lite dåligt, för jag hade snart ett par nya örhängen som ingen kunde missa! ALLT är så otroligt läckert! Så läckert att bla vår nyaste prinsessa Sofia och även La Pirelli bar smyckena på sina bröllop. Å det kommer jag nog också att göra! Enkla smycken som glittrar mycket - me like! Å de finns i alla möjliga färger som passar allt!

Sen blev det förstås en stund i Sahara Silvers monter och ett mysigt snack med Lovisa som visade alla nyheter sedan sist. Sahara har finaste silversmyckena på marknaden! Perfekta presenter till bla studenter upptäckte vi i våras.

Jag täckte alltså in mina favoritdesigners direkt, så hade jag lixom gjort det. Guld och välgörenhet, bling och färg, silver och stilrent. Allt efter detta var bara en otroligt bonus! Å vilken bonus sen! Jag var förbi Bering som har ringar som man "bygger" ihop själv. Jätteläckra och som enkelt går att anpassa efter klädsel och humör. Snygga klockor från Deevotion som faktiskt fick mej att fundera på om man inte skulle ha klocka igen. Det har jag inte haft sedan jag bodde i Gambia 1990 typ...

Jag gick med Annelie större delen av dagen och vi har verkligen haft en riktigt mysig dag. En sån dag som man kan leva på ett tag. Det behövde jag efter gårdagens besked, återkommer till det i ett annat inlägg...

Precious är en alldeles lagom stor mässa, men ca 350 utställare. Man hinner allt på en och samma dag, behöver inte ens avsätta en hel dag. Även om jag var helt slut när jag kom hem, så var det ändå en ganska behaglig trötthet. Trevliga människor har den inverkan på mej. Så jag hoppas jag får gå nästa år igen!