Livet som Guldmedlem

Jag brukar säga att gå ner i vikt är en resa och att sedan hålla vikten är en helt annan. Jag har gjort den ena och håller sedan 10 år på med den andra. Man blir nämligen aldrig klar...

Jag skrev in mej på Viktväktarna för ganska precis 15 år sedan. Jag är en av dem som bara skrivit in mej en enda gång och sedan blivit kvar. Det är lixom ingen idé att byta metod när man hittat en som funkar. Jag vill inte begränsa mej till särskild mat, utan äta av allt, när och om jag vill. Det får man med Viktväktarna!

När jag skrev in mej var jag nitisk och hade på ett drygt halvår gått ner nästan 12 kg, men jag var inte nöjd... jag skulle bara gå ner 8 hekto till. Men det gck inte, kroppen slog bakut och jag gick upp 6 kilo istället på ingen tid alls. Livet kom emellan kan man väl säga, jag blev frustrerad och kom aldrig i mål. Stress, sömnsvårigheter, depression och en massa annat störde och inte förrän 4 år senare kunde jag acceptera att jag inte skulle klara att stanna på 54 - utan valde 60 som målvikt. Det var en vikt jag stått still på och som min kropp tydligen ville ha och där var jag ändå normalviktig. Inte nöjd, men hälsosam.

Eftersom jag hållit 60 så länge så tänkte jag att jag stannar där ett tag då och fortsätter ner senare. Det var inte så enkelt som jag trodde. Det är svårt att hålla vikten! Jag skrev fortfarande checklista och vågade inte sluta med den kontrollen. Å visst höll jag vikten, så länge den kontrollen fanns. Men efter tre år slutade jag att fylla i och kilona kom sakta tillbaka. När man går ner i vikt har man koll på energiintaget, jag kunde inte äta särskilt mycket mer när jag skulle stå still. Det visste jag, ändå släppte jag kontrollen... men jag kom alltid tillbaka till programmet. Särskilt på vårarna, när livet var lite lättare. Så jag höll mej ändå hyfsat i form.

Så kom dagen när jag fick veta att jag skulle granskas för bröstförminskningen och jag visste att just vikten var det avgörande. Under hela den här tiden hade jag jobbat på VV och hjälpa många, många ner i vikt. Jag var bra på att stötta, ge tips och råd. Så det var bara att börja hjälpa mej själv och ge mej en rejäl spark i baken. Nu skulle min dröm uppfyllas och det berodde helt och håller på mej om det skulle bli av eller ej. Max 25 i BMI, betyder 61,1 i mitt liv, jag ville ner till 59 för att vara på den säkra sidan. Dagen jag godkändes vägde jag 58,7 har jag för mej och dagen då jag opererades vägde jag 58,3. Sen gick det upp!

Operationen, konvalecensen, krånglande knän och trassel hemma gjorde att jag gick upp några kilo. Dem började jag jobba bort under våren och nu är jag nästan tillbaka på min målvikt igen. Viktkurvan här uppe är mitt senaste år. Ni ser hur lätt det är att hålla vikten va? Jag har alltså ätit enligt Vktväktarna i 15 år, jobbat där i 13 eller nåt och varit Guldmedlem i 10 år. Jag borde allså kunna detta kan man tycka. Men det är inte så enkelt!

Men jag ser mej inte som någon förlorare eller som misslyckad. Ja, jag har gått upp i omgångar, men jag har alltid kommit tillbaka. Jag vet vad som fungera och kör upp på banan igen titt som tätt när det går lite för långt. Nu är operationerna över, nu har jag iaf en chans att komma i mitt livs form och den chansen tänker jag ta! Jag ska ha på mej en bröllopsklänning om ett år ungefär, då ska jag trivas i den och kunna välja vilken jag vill! Vintern är jobbig, det vet jag... då går jag ofta upp något kilo. Men den här vintern har jag ingen konvalecens att tänka på eller annat trassel runt mej. Den här vintern kan jag fokusera på mej!

Visst är det svårt att gå ner i vikt för väldigt många, men det är minst lika svårt at hålla vikten. Därför vill jag uppmana er att inte sätta er målvikt för lågt, som jag gjorde. Blir det för svårt att hålla vikten känner man sej ofta misslyckad, men det är man inte! Man är inte misslyckad så länge man fortfarande försöker och kämpar. Genom att sätta en hälsosam vikt, kanske bara något kilo under normal BMI istället för undre gränsen ökar man möjligheten att hålla vikten och istället känna sej som en vinnare. Sen kan man ju fortsätta ner lite till när man se hur enkelt det är, om man vill...

Jag har idag 1,5 kg till mål. På måndag ska det stå 3 hg mindre på vågen, då är jag äntligen normalviktig igen enligt BMI som fungerar för mej som måttabell. Sen är önskan 2 kilo till och sen får vi se... Drömmen är de där 55 som jag faktiskt kom ner till då när jag först skrev in mej. Nu är förutsättningen en helt annan, så det kanske går... vi får helt enkelt vänta och se  :-)

Mysförmiddag med Loppi

Någon gång i halvåret bjuder Loppi in till en förmiddag för bloggare där man får träffa spännande företag och ta del av nyheter. Idag var det dax för årets Höstpepp!

Den här gången var platsen Eric Ericssonshallen. Vilket ställe!!! Så otroligt mysigt och en perfekt lokal för stora möten, kanske fest... kanske bröllop... Näää, vi ska inte gifta oss där  :-)

Precis som de senaste 2-3 gångerna så var Lina Hedlund konferencier. Trots sent jobb igår var hon som vanligt pigg, glad och proffsig. Den där discokulan verkar orka hur mycket som helst!

Företagen presenterade sina nyheter, vi fick se modevisning både av stora och små, mingla med företagen och äta en lättare lunch från Panini. Det var inte så mycket folk som det brukar vara, eller också var lokalen större - för den här gången kunde man verkligen prata med de olika representanterna utan problem. Förr har det varit trångt i montrarna och ljudet så högt att man knappt hört sina egna tankar. Den här gången var allt perfekt!

Jag pratade mest med Tallinksiljas representanter, inte så konstigt kanske med tanke på vår utvärdering av kryssningar under sommaren. Jag fick också en liten pratstund med Kristin Kaspersen som släpper en ny bok som jag är nyfiken på. Å precis innan jag gick hann jag säga hej till Lina och berätta att vi kommer och tittar på henne och Alcazars nya show på Hamurger Börs i september.

Under förmiddagen hann jag även umgås med ett gäng trevliga bloggare, de där som jag tror att jag kan lita på... jag vet ju inte helt säkert med någon just nu känns det som. Jag gick iaf tillsammans med fina Jenny därifrån. Vi passade på att gå hela vägen till centralen och njuta av det fina vädret och ett fantastiskt vackert Stockholm.

Loppis event är alltid välarrangerade och trevliga. Har man små barn får man ut mest av dagen, men även jag som har stora barn träffar trevligt folk och spännande företag. Vill du också gå på ett Loppievent så kan du kika in här och anmäla dej. Jag tror att enda kriteriet är att man ska ha mer än 300 besökare i veckan på sin blogg.

Dagens goodiebag var som vanligt full med godsaker som nu ska testas. Skogaholms nya bröd har jag redan tagit en bit av, jag blev inte helt mätt av lunchen...

Här är dagens sponsorer:

Foto: Sandra Rogers Photography

Polarn O. Pyret 

LloydsApotek

Panduro

Acrilex 

Tallink Silja Line

Me&i

Sminkspegel

Smart in the dark®

Pretty pegs

Natural cycles

LipFish 

Itrim

Kristin Kaspersen nya bok ”Good food” (Bonnier)  

Froosh

CLIF Bar 

Panini

Barn i stan

Göteborgskex

Duni 

Softlan

Cederroth

Gunry

Caseapp

Skogaholm

C-kupan fyller 1år!!!

Före, efter 1 vecka och nu.

För ett år sedan låg jag nersövd på ett operationsbord och fick min stora dröm uppfylld! E-kupan skulle bli en C-kupa! Något jag drömt om sedan 1995 ungefär.

3 timmar och 7,4 hekto senare skulle jag väckas. Det gick inget vidare... Jag hade urdåliga värden och reagerade inte när de försökte väcka mej. Det kunde slutat där, men tack o lov vaknade jag efter många om och men och allt slutade väl. Det var tydligen min sömnapné som ställde till det och som gör att jag helst inte ska sövas på ett långt tag framöver.

När jag väl kom till medvetande drog jag undan täcket direkt för att se resultatet. Så små!!! Perfekta!!! Jag var så otroligt lycklig!

Jag kan ärligt säga att det är något av det bästa jag gjort och att jag inte haft ont en enda minut. Förutom när jag sträckte mej lite för långt någon dag efter operationen. Läkningen gick bra och allt har funkat perfekt! 

Jag har alltså gjort en bröstförminskning, inte något lyft. När landstinget godkänner en förminskning får man det och inte något mer. Det syns också på bilderna nu, tyngdlagen har gjort sitt kan man väl säga. Lite häng har jag fått tillbaka, men det gör mej inget alls! 

Uppifrån, det jag ser, är ungefär detsamma som förut. Jag har ungefär samma klyfta, men slipper tyngden. Jag väger ungefär lika mycket på alla bilder, men vart efter brösten mjuknat så ser de också större ut. Ärren har bleknat, visst syns de, men mej stör det inte. Jag har känsel på nästan hela vänster bröst, men nästan ingen alls på höger. Det stör mej inte heller. På vänster sida syns ärret lite i nederkanten på behån, men det är det bara jag som ser - så det spelar ingen roll.

Jag har inte gjort detta som ett skönhetsingrepp, utan som en livsförbättrande åtgärd. Jag har blivit av med tyngden fram och på axlarna, nacke och rygg. Jag sover bättre och kan röra mej som jag vill, det är det som är viktigt! Att det är roligt att köpa kläder och att jag numera kan ha vilka kläder som helst är en bonus. Jag mår tusen gånger bättre i min kropp nu än för ett år sedan, det är det som betyder något. Och det är därför jag kan rekommendera detta till andra.

Det är värt den långa vägen att först gå ner i vikt, få remiss av husläkaren, träffa sköterska som ska godkänna ingreppet, träffa läkare, opereras och sedan läka. Att gå ner i vikt tog sin tid och sedan tog läkarkarusellen ungefär ett år. Gör man det privat går det snabbare, du kan väga vad du vill nästan och man kan få mer gjort efter sina önskemål. Landstinget kräver max bmi25 och tar hälften av storleken, punkt. 

Drömmer du, precis som jag gjorde, om en bröstförminskning så ska du absolut göra det! Under kategorin "bröstförminskning" här vid sidan, kan du läsa allt om allt och se bilder vart efter. Har du fler frågor så är det bara att skriva en kommentar här under eller på min facebooksida så svarar jag så snabbt jag kan.

Det här var min dröm och mitt mål med viktminskningen. Jag lyckades och är mycket lyckligare. Något av det bästa jag gjort! Grattis lilla C-kupa på din ettårsdag :-)

Bättre mat idag

Gårdagens frukost var helt ok, te och äggmacka precis som vanligt. Sen blev det betydligt sämre...

Till både lunch och middag blev det snittar av olika slag. Visst är det gott, men kanske inte jättenyttigt... Och för att bli mätt måste man ju äta ganska många och då är de där pointsen snart puts väck! Men dagen var trevlig, så de fick lixom vara så...

Jag känner väldigt väl när en matdag inte gett tillräckligt med näring. Så var det igår. Kroppen mår lixom inte bra och funkar inte som den ska. Så idag är jag inriktad på lite bättre mat.

Frukosten blev som vanligt te och äggmacka. Det står jag mej på ordentligt. Sen gjorde jag en tortillapizza till lunch som är enkelt, snabbt och gott! Man tar bara ett tortillabröd, stryker på lite ketchup, lägger på skinka och riven ost och kör in i mikron lite snabbt. Perfekt för en som jag som inte gillar att laga mat. Å ikväll blir det Filé med dragon- och senapsås enligt ett recept som vi la ut i magasinet häromdagen som ska vara jättegott.

Bra mat och en schysst promenad kommer göra susen för kroppen  :-)

Behöver din hjälp!

Som ni kanske kommer ihåg så hjälper vi en familj i Gambia. Jag bodde där på 90-talet och lämnade kvar mitt hjärta. När vi var tillbaka för några år sedan lärde vi känna Ismaila, vars familj vi sedan dess hjälpt på olika sätt.

Han och hans bror försörjer 13 personer tillsammans med mammans små odlingar. Övriga barn i familjen går i skolan, vilken man prioriterat. Det är en av anledningarna till att vi vill hjälpa dem. För att barnen ska kunna studera och få arbete i framtiden.

Vi har bla gett Smile, som han kallas, en mobil som han kan fota med och hålla oss uppdaterade. Igår kom det sorgliga bilder... Det är regnperiod just nu och ovädret har förstört familjens hus. De står utan tak och allt i huset är förstört. 

Nu behövs snabb hjälp! 13 personer står utan tak över huvudet och har inget mer än kläderna på kroppen. Jag har startat en insamling på min Facebook som hittills gett 1300 kronor, 500 har jag skickat över direkt.

Men de behövs mer! Så jag ber om hjälp från alla håll. Minsta korvöre är välkommet! Hör av er till mej via meddelande på Facebook eller mail mrinda@swipnet.se så får ni ett nummer att swisha över pengar till eller kontonummer. Vartenda öre går till familjen, inga mellanhänder tar något på vägen. De behöver tak, möbler, skolmaterial, mat och mycket annat.

Du kan göra stor skillnad med minsta lilla bidrag! 

Namnjakten går vidare...

I söndags hade vi varit förlovade i en månad. Fortfarande har vi inga ringar och vi vet inte vad vi ska heta som gifta, men vi har iaf ett vigseldatum!!! Alltid nåt  :-)

Martin köpte fina blommor, jag är väldigt bortskämd med att få blommor. Varje fredag kommer han hem med en ny bukett och nu blev det alltså en till på söndagen. Ett hem blir lixom lite mysigare med färska snittblommor i en vas.

Ringarna är på gång, vilken dag som helst nu... det ska bli så spännande att se dem. Vi har ju bara en bild i huvudet av hur de ska se ut. Den bilden har vi försökt förmedla till guldsmeden och kan bara hoppas att han förstått vad vi menat och att han kan läsa tankar. Jag längtar!

Vigseldatumet är alltså spikat och förmodligen även var detta ska ske. Men det är bara våra föräldrar, mina barn och ett par vänner som vet om när det är. Det kommer inte att gå att smyga sej in ens om man vill faktiskt... Jag har fortfarande väldigt svårt att se mej själv som brud igen, men det kommer väl när jag börjar testa kläder antar jag.

Så var det namnet... vi har fortfarande inte löst den detaljen. Martin kan alltså inte ta mitt namn och vi

vill inte ha hans, men vi vill ha samma. Vi kom på ett väldigt bra, men det kanske blir hinder när PRV ska granska det. Alltså vill vi ha fler alternativ och har smakat på ungefär vartenda svenska ord som finns, betat av engelska ord och till sist även wolof som är ett av språken i Gambia och som har många fina ord. Där ser det ut som vi faktiskt hittat ett par alternativ till.

Att hitta ett helt nytt namn är SVÅRT! Vi vill ha ett kort namn, max 6 bokstäver, inga å ä ö. Enligt PRV får namnet inte redan finnas eller gå att förväxla med ett som redan finns. Det får heller inte finnas som företagsnamn. Man kan alltså inte bara lägga till en bokstav eller ändra stavningen, det hade underlättat. Men nu har vi nog tre namn som vi kommer att be att få prövade, så får vi se om något av dem går igenom. Hoppas på det första som betyder mest för mej.

När man letar namn blir man helt puckad i huvudet! Är man ute med hunden så testar man allt man ser, blommor, byggnader, djur, ljud, färger - allt! Ser man på tv gör man likadant och noterar varenda detalj som skulle kunna bli ett namn. Jag har till och med kollat IKEA-katalogen för förslag... så får vi inte rodning på detta snart så kommer jag att få ett psykbryt på riktigt. Tänk om han bara kunde fått mitt namn, så mycket enklare det hade varit.

Men snart ska ni se att vi både är ringprydda och vet vad vi ska heta. Det mesta brukar ju lösa sej...

Vad är grejen?

Jag gillar att fixa med håret och har nog haft alla tänkbara färger vid det här laget. Men vad är grejen med lila, blått och grönt hår? Det är helt ok när hela håret är färgat och det är snyggt gjort tycker jag, men det verkar som att det ska vara lite halvslarvigt gjort och verkligen se ut som man inte brytt sej. Är det så eller har jag missat nåt?

Jag har en bekant med rosa hår som det är jätteläckert på. Det är snyggt gjort, jämn och fin färg över hela håret och hon passar verkligen skitbra i det. Kom precis på att jag inte ens vet vad hon har för hårfärg, jag har bara sett henne i rosa och lixom inte reagerat över att det är just rosa. Just för att det är så snyggt gjort.

Men det här med ett slarvigt uppsatt hår med lite halvtaskig blågrön färg är inte snyggt! Men alla har det!!! Ska det vara fult? Har min rosahåriga vän, som desutom är frisör, missuppfattat saken kanske och fixat sin frisyr för snyggt? Det kanske ska vara slarvigt färgat och se ojämt ut över hela skallen... vad vet jag? Jag kan i princip inget alls om hårmode, det är därför jag frågar.

Men kolla på tex Molly Sanden. Hon passar i sitt lila hår och det är snyggt gjort! Har hon eller alla andra missuppfattat saken? Är det Molly och min rosahåriga vän som är fel ute eller är det alla andra? Ska det vara snyggt gjort eller ska det faktiskt se ojämt och fult ut eftersom de verkar vara fler som har det så?

Jag färgar gärna håret och jag gör det oftast själv hemma. Men jag skulle snabbt köra en färgning till om det inte blev jämt, då skulle jag inte visa mej ute förrän det var åtgärdat. Jag må vara helt ute, men jag fattar helt enkelt inte grejen... Ni kommer med andra ord inte att se mej i något blått, grönt eller lila hår, men jag vill gärna veta om ni reagerat på detta och vad ni tänker om det  :-)

Vinnare är:

Äntligen har vi utsett fyra vinnare, det tar lite tid ibland...

Vinnare av varsin Sunebok är:

Anna & Johanna

Vinnare av varsin Bertbok är:

Malin S B & Anja  

Grattis alla fyra!

Jag mailar er så snart jag kan, om ni inte hinner före  :-)

Så tar vi detaljerna den vägen.

Klarade målet!

Det är måndag igen, eftet en riktigt helvetesvecka både psykiskt och fysiskt. Måndag betyder vägning och målet var att stå still. Jag har inte haft särskilt stor koll på maten, men gått en jäkla massa. Resultatet? ETT HEKTO NER!!!

Jag är supernöjd och kan nu fortsätta framåt/neråt igen. Den här veckan är betydligt lugnare, bara nåt litet på torsdag och söndag tror jag. Har faktiskt sagt ifrån en massa grejer både pga trötthet och dåligt humör. Det mesta går emot oss här hemma just nu, så humöret är nere vid skorna. Den här veckan ska därför gå åt till att jobba undan, äta bra mat och gå promenader. Jag hoppas få svar på magnetröntgen och få veta vad som är fel på knäna. Nåt litet fel som är enkelt att fixa är önskan, inga krångliga grejer som kräver operation tack! Jag har tagit mina piller i tre veckor nu, men har fortfarande nästan lika ont. Nåt är generaltok!

Planen till nästa måndag är att ta 4 hekto, det är dubbelt mot vad jag brukar ha som snitt... men det kan gå om jag får sova och må hyfsat bra. Å då är jag nästan tillbaka på normalvikt och inte övervikt. Skönt att snart vara tillbaka efter att ha kämpat hårt med vikten hela sommaren, till skillnad mot de flesta andra som släpper allt då. Förra året vid den här tiden vägde jag tre kilo mindre och var på väg mot min drömvikt. Så kom operationsdagen, konvalencens och träningsförbud och nu knäproblem sedan i april. Jag som trodde att jag skulle vara i mitt livs bästa form den här sommaren. Så blev det inte...

Men det är bara att kämpa på. Motgångarna är många, men det är jag van vid. Man kan ju inte bara ge upp! För vad händer om man ger upp? Jo, då står man snart där igen med övervikt och kilona kommer snabbt när man mår dåligt! JAG ska vinna, inte övervikten! Martin och jag kämpar tillsammans. Om 135 dagar är vi tillbaka i Gambias värme på den ljuvliga vita stranden, då ska vi må bra och känna oss i form. I bästa fall är vi bägge på vår målvikt då... häng med så får ni se  :-)

Minikondomer...

Veckna har varit jobbig, minst sagt. Ända sedan förra helgen har det hänt negativa saker som vi varit tvugna att handskas med. Det är tur man lever i en lugn och harmonisk relation med en man som sällan hetsar upp sej för saker. Han är verkligen en stadig klippa att luta sej emot när det blåser.

Jag visste att jag hade ett gäng pressvisningar, Formex och sonens 22-årsdag framför mej och försökte planera för det. Planen var att stå still på vågen, hur det gick får vi återkomma till imorrn. Fuskvägningar under veckan har visat att allt gick ok fram till i fredags... då smakade vi nämligen på godiset jag fått på Formex... och det fortsatte vi med igår... nu är godiset undangömt! Varför ska just jag älska lakrits???

Jag har gått massor under veckan, upp emot 19 000 steg per dag faktiskt - men tyvärr så väger inte det upp för det där godiset. På grund av alla steg så känns knäna helt paj, alltså har pillrena blivit fler och smärtstillande visar sej också ofta på vågen. Jag har alltså några odds emot mej kan man väl säga.

Idag har vi därför kört upp på banan igen, checklistan fylls i och maten är bra. Jag försöker vila benen men vill samtidigt få lite ordning här hemma. Jag har bara varit hemma och vänt under veckan, så dammtussarna har blivit i storleken av flodhästar. Jag ska alltså rasta snabeldraken och plocka undan lite. Å Martin har tagit fram kondomerna! Ja, alltså... minikondomer för fingrarna. Han ska nämligen trimma pälsbollen. Baileys ser ut som en nallebjörn och ser knappt något för luggen som ligger över ögonen. Så jag städar hus och Martin städar hund kan man väl säga. Igår hade vi en härlig dag vi poolen och idag gör vi nytta! Livet behöver avkoppling också  :-)

Imorrn är det måndag igen. Då ska jag se ut vinnaren i Sune- och Berttävlingen, ledsen att det tagit sån tid! Åsså blir det jobb för hela slanten, måste ju ta mej igenom allt pressmaterial från förra veckan. Lite är redan avklarat, men mycket ligger på hög. Åsså är det vägning... spännande värre...

Ha det bäst, så ses vi imorrn igen  :-)

Det svåraste jag gjort!

Idag fyller jag 22 år som mamma! Eller man kanske ska säga att min äldste son fyller 22 år idag. Båda är ju faktiskt rätt, så grattis till oss!

Tänk om man vetat hur svårt det skulle vara. Om man vetat hur smart man måste vara, hur många tårar man skulle fälla, hur arg man skulle bli och hur frustrerad man skulle vara många gånger... tänk om man bara vetat...

Förr tyckte jag att jag var en ganska hyfsad mamma till mina två grabbar, idag vet jag inte om jag var så himla bra egentligen. Mycket kunde gjorts annorlunda. Men jag gjorde så gott jag kunde förstås, det gör vi väl alla?

Min prioritering var att vara närvarande som förälder. Att finnas där för mina grabbar och även för deras kompisar, vet vilka deras komisar är och tycker om. Jag valde därför att vara hemma med mina barn under hela deras uppväxt, i samförstånd med deras pappa förstås. Jag tycker då och tycker än idag, att det är något av det bästa jag gjort och det finaste jag gjort för mina barn. Jag gav dem tid! Jag gav dem lugn! Jag tror att det är det viktigaste man kan ge ett barn.

Men det var svårt. Det svåraste jag gjort. Med alla diagnoser så var läkarbesöken och sjukdagarna många. Ibland kändes det som vi var helt isolerade. Det var lixom vi tre mot resten av världen många gånger. Idag är det inte längre så och jag kan sakna den tiden ibland. Då när vi låg i sängen tillsammans och läste Harry Potter eller var på någon spännande resa.

Idag bor vi på varsitt håll, äntligen fick Senior sin lägenhet! Å alla trivs bra med sina självständiga liv. De har körkort, fast jobb och egen bostad. Precis som det ska vara. De har sina egna liv, även om jag finns där i bakgrunden. Just nu är allt lugnt, men för bara ett år sedan var det kaos. Jag undrar hur det ser ut om 5-10 år. Har jag barnbarn då? Jag undrar det...

Jag gjorde så gott jag kunde och killarna har blivit helt ok. Jag kan klappa mej på axeln och se mitt mamma-jobb som avslutat. Det gick ganska ok ändå.  :-)

Nya trender

Formex är i full gång och även jag har varit där och sett höstens trender. Man blir ganska sjuk faktiskt...

När det gäller färger är det mesta tillåtet, men gärna lite pastelligt utan att vara barnsligt, guld, koppar, silver och mässing funkar överallt och på det mesta, gärna lite murriga färger i vardags- och sovrum. Nu har vi ju ganska nyligen fixat till här hemma och vi är skapligt nöjda, men nog rycker det lite i renoveringstarmen när man ser allt fint.

Man kanske skulle ha klinkers i badrummet? Eller kanske i hallen? Tänk att ha klinkers och värmegolv i hallen, så himla skönt det skulle vara! Å just bland klinkers finns det så himla mycket fint att välja mellan både till badrum och övriga hemmet.

En snygg gång upp till huset kanske? En fin trapp till entrén? Ååå, finns hur mycket som helst läckert ju!  Jaja, drömma går ju... en dag kanske det blir så  :-)

En riktig måbrakväll!

Sedan förra lördagen har det inte varit särskilt mycket att skratta åt här hemma. Så när jag fick möjlighet att åka iväg på en riktig myskväll, tog jag chansen! Jag var inbjuden till Depends höstvisning av deras nyheter och det var inte lite nyheter heller!!!

Som ni vet så är jag en total nagelnörd! Jag älskar nagellack och tycker att naglar ska synas! Jag gillar färg och matchar gärna kläder, smycken och detaljer med nagelfärgen. Att då få veta att det kommer 21 nya färger av mitt favoritlack är ju bara en total höjdare! Till de här 21 kommer det ytterligare nyheter bland minilacken, de där som är så praktiska att ha med på resor. Jag har ingen aning om hur många nya lack detta blir totalt, men någonstans runt 40-50 kanske... vilken härlig start på hösten! Det som är så bra med Depend nagellack är att det står på flaska om de är hel- eller havtäckande. Sånt gillar jag! Jag vill inte behöva prova mej fram!

Eftersom det är Depend som sitter bäst och som jag därför använder mest, så kändes det hur lyxigt som helst att få sätta sej i en stol och få tassarna fixade av ett proffs. Sånt gör jag ju lixom själv hemma framför tv´n. Tjejen som fixade mina naglar fick fria händer, men utgick från örhängena jag hade på mej eftersom jag skulle vidare efteråt. Å det blev så fint!

Men det var inte bara nagellacken som var fantastiska, utan även tjejerna på plats. Jag kände inte en enda person, men jag kände igen några stycken. Sånt gillar jag! Nya spännande bekantskaper, nya blanka blad att bygga på. Å det blev en riktigt fullträff! En av tjejerna, Malin, sa att hon kände igen mej och jag kände igen henne, så började vi bena ut alltsammas. Vi hade aldrig träffats, men hon kände till min blogg och jag hade sett henne på tv. Vi hade hur mycket som helst att prata om, båda vill göra gott för andra genom olika välgörenhetsprojekt mm. Hennes hjärta slår för att samla pengar till Operation Smile, som jag också skrivit om flera gånger. Jag hoppas verkligen att vi ska spinna vidare på några av de trådar vi pratade om. En fantastisk människa helt enkelt!

Men även tjejerna från Depend var fantastiska. Det var ett mycket avslappnat och glatt gäng som man verkligen kände sej välkommen hos. Det skrattades mycket, men vi pratade även om en del allvarliga saker. Det lilla gäng som jag stod med hade alla möjlighet att berätta om sej själva och varför de var där och alla hade lika intressant berättelser och alla lyssnade lika intresserad. Det var en härlig blandning av folk, mediamänniskor, handmodeller, bloggare, artister mm. Ett skönt gäng helt enkelt.

När naglarna var fixade fick vi en liten shoppingkorg och fritt plocka av alla härliga lacken och alla andra  produkter som Depend har för att göra händerna och naglarna så snygg det går. Med deras grejer och lite tålamod, så behöver man faktiskt inte gå till en salong. Med ett bra underarbete så sitter iaf mina lack minst 7 dagar, om jag vill... men jag vill ofta byta färg innan dess. Ni som följer mej på instagram har säkert sitt mina nagelbilder, de är en del  :-)

Jag är så otroligt glad att jag fick chansen att komma på den här träffen. Då främst för alla härliga nya bekantskaper, men också för att jag nu har flera roliga färger som ska testat framöver. Jag har ungefär 11 månader på mej att hitta den perfekta färgen till bröllopet! Det kan gå...

Vackra fönster

Jag gillar fönster. Och dörrar. Å stenmurar... jag gillar väldigt mycket faktiskt. Allt som är fint och som ger något extra åt ögat att titta på. Ett gammalt hus med gamla vindslitna fönster och dörrar kan vara otroligt vackert.

Vi har ägnat två helger åt att tvätta vårt lilla hus, så nu är det återigen vitt och fräscht. Tyvärr följde det med lite färg när vi tvättade, särskilt på ett av fönstren på baksidan. När jag flyttade in 1992 satt det gamla, dragiga fönster i huset. De var så dåliga att gardinerna fladdrade i vinddraget. För sisådär 10-12 år sedan bytte jag två fönster och en alltandörr på baksidan. Säkerhetsdörr, isolerglas och allt vad det heter. Det är ett av de fönstren som nu behöver snyggas till. Varför valde jag träfönster???

När jag bytte resten av husets fönster hade jag förstått bättre och tog aluminiumkarm istället för träkarm... visheten kommer visst med åren. Så nu är det bara att ta fram skrapa, pensel och målarfärg och snygga till lite. Å det snabbt! Annars kanske jag måste skaffa ett nytt fönster igen...

Jaja, bara att bita ihop och fixa!

Drabbad av näthat

Det räcker inte med att det är jobbigt på flera andra sätt, nejdå... det kan alltid bli värre! Idag fick jag se att någon skapat ett konto på Instagram enbart för att sprida lögner om mej. Jippi...

Den här personen har jag tydligen haft som vän på facebook där h'n haft vänligheten att skärmdumpa en status jag skrev igår och förvandla den till något helt annat än det egentligen handlade om. Dessutom har personen taggat mängder med pr-bolag och skrivit en massa dynga som jag verkligen hoppas att de inte tror på. Men tyvärr har nog en och annan gjort det, jag blev nämligen kontaktat av en person som ifrågsatte en grej.

Men det är inte bara mej det drabbar, det här trollet har även dragit in Martin och två av mina vänner. Det var så jag fick veta det. Vännerna var nämligen taggade och såg vad som skrevs och kunde visa detta för mej. Pga formuleringen på några meningar tror vi att vi vet vem det är och den personen är självklart borttagen från min kontaktlista. Men eftersom jag inte är 100 % säker så har även ett gäng andra fått stryka på foten också, plus vänner till dem... jag litar inte på nån just nu! Så ni som haft mej på FB, men inte har det längre men inte gjort mej något kan höra av er - så löser vi det. Jag har rensat hejvilt och kan ha tagit någon för mycket. Så skulle ni också agerat om ni varit i min situation.

Det här ställer också till problem när det gäller Magasinet. Vi har verkligen kämpat för att få till bra texter och få upp läsarantalet och nu när det går bra så händer detta. Direkt när vi såg kontot på instagram skrev vi kommentarer där och anmälde det till instagram. Efter bara någon timme var det raderat. Men jag vet ju inte hur stor skada det gjort. Jag vet bara att minst 20 företag/personer kan ha sett det och kanske tror på vad som stod där. Så nu får vi sätta oss och ta ut information om oss och magasinet och maila alla dessa olika ställen och förklara vad som hänt. En hel del extra jobb alltså.

Men det är inte jobbet som är värst. Det är känslan av att någon jag känner vill mej så illa. Och inte bara mej utan även Martin och två till. Någon jag förmodligen träffade idag och som höll masken för både mej och min kompis. Någon som tycker så illa om mej att de lagt ner tid på att skapa ett fejkat konto på instagram med skärmdumpar från min Facebook. Vem vill mej så illa? Vem i min närhet vill mej så illa? Någon som är beredd att avsätta tid för att skapa en sida enbart för att smutskasta mej. Vem är så sjuk? Hur kan man sjunka så lågt? Har man verkligen inget vettigare att göra av sin tid?

Jag är fullt medveten om att alla inte tycker som jag och att alla inte tycker om mej. Det är helt ok! Men ägna tiden åt någon vettigare än skitsnack, typ sortera hårstrån eller nåt. Å ni som vet vem det är som har gjort så här mot mej (och Martin och två till) får gärna höra av er. Vi vill veta så vi slipper gå runt och vara misstänksamma.

Stress och vikt

Som ni vet så går det troll i vår bröllopsplanering och allt verkar bli annorlunda än vi tänkt oss. Just i lördags blev jag enormt ledsen och när man är ledsen stressas kroppen negativt. De allra flesta påverkas inte särskilt mycket, men jag påverkas väldigt mycket av stress. Min kropp stänger av, jag blir trött och fungerar inte. Så i princip hela lördagen gick åt framför datorn och i soffan. Jag har också väldigt lätt att gå upp i vikt när jag är ledsen/stressad, så vägningen idag kunde visa nästan vad som helst. Dessutom har det varit väldigt varmt här och då samla kroppen på sej vätska, som förstås väger.

Mitt mål var två hekto, då skulle jag kliva under en kilogräns igen och äntligen vara under de förhatliga 62. Det är vid 62 jag känner mej tjock och otymplig. Kanske låter larvigt för er, men jag är bara 156 cm lång och känner direkt när kroppen är för stor. Så första målet är alltid att komma till 61,9 och sen fortsätta mot 59,9. Å jag klarade det!!! Vågen visade exakt 61,9! Inte många som jublar över 2 hekto, men det gör jag! Nästa delmål är 61,1 när jag gå under BMI 25. Kanske blir i mitten på september.

Nu har jag tre ganska hektiska veckor framför mej. Just den här veckan ska vi iväg på en massa pressevent och jag har ingen större koll på maten, men måste äta. Som jag sagt innan så kommer jag att hålla mej till vatten (förutom på onsdagkväll för då ska vi på en visning på NK som är extra spektakulär) och undvika alkohol. Men ofta bjuds det på snittar som är svårt att veta vad de innehåller, härliga bakverk som inte går att identifiera men smakar himelsk. Så jag satsar på att stå still på vågen och hoppas på det bästa.

Eftersom jag kommer att springa mellan eventen och ska gå på Formex på onsdag och eventuellt även torsdag, så kommer det iaf att bli många steg. Det brukar hjälpa till en hel del. Sen är det sömnen som är extra viktigt när jag har mycket att göra, med den blir det lite si och så med när det är tidiga mornar och sena kvällar...

Jag är fortfarande besviken över att Martin inte kan ta mitt namn, eller det kan han, men då måste min exmakes släkt gå med på det och det gör de inte. Så om inte de ändrar sej, måste vi tänka om och det har vi redan gjort eftersom de med största sannorlikhet inte kommer att ändra sej. Så vi har en plan... den är INTE att ta tillbaka mitt flicknamn, jag går inte tillbaka till ett -sson-namn igen. Jag kommer att ha kvar mitt nuvarande namn oavsett vad som händer. Det finns lösningar som inte är som vi önskade, men som får duga.

Ni som kämpar med vikten ska alltså undvika att bli ledsna och stressade. Hur enkelt är det då? Jag menar: vem är inte stressad nu när terminen precis ska sätta igång och man inte kommit in i rutinerna än. Särskilt om det finns barn i familjen och aktiviteter ska köra igång. Men försök att iaf minimera den så gott det går. Hitta några minuter att andas lugnt, ta en promenad, sitt i mörkret på toaletten, blunda några minuter i soffan osv. Hitta andningspauser! För allas skull...

Nästa vecka ska det alltså stå 61,9 på vågen igen, vi får väl se hur det blir med den saken...

Så ledsen...

Det här bröllopet verkar inte alls gå vår väg. Vi ville gifta oss på Arlanda men det kostar en förmögenhet. Så vi får tänka om. Vi har till slut hittat en lösning som vi tror kan funka, men det vet vi inte än... Folk svarar inte på mail och allt hänger i luften.

Vi trodde vi hade löst namnfrågan, genom att Martin till slut bestlutade sej för att ta mitt namn. Jag vill heta detsamma som barnen och hans polska (egentligen ryska) efternamn skapar bara problem när det gäller jobbsökandet och en del annat. Alltså skulle det bli enklast om han tog mitt, så han fick ett helt svenskt namn. Problemet är att mitt namn inte är mitt, det är ett namn jag fick när jag gifte mej förra gången. Men eftersom barnen heter det, vill jag också heta det och Martin vill heta som jag. Dubbelnamn är inte akutellt för någon av oss, särskilt inte som det är hans namn som måste bort pga diskrimineringsrisken. Sverige blir knappast enklare för folk med utlänskt namn och utlänsk bakgrund, så namnet är ett hinder som hade varit lätt avhjälpt om han tagit mitt namn. Men nu går inte det, eftersom namnet inte är mitt från början. Dessutom är det ett släktnamn.

Då ska vi alltså byta till ett helt nytt namn bägge två och jag kommer aldrig mer att föknippas namnmässigt med mina barn. Det gör ont i mej! Jag har med stolthet burit namnet i 23 år, 22 av dem som mamma. Det hade inte spelat någon roll vilket namnet varit, jag vill heta samma sak som mina barn men nu verkar jag inte kunna det.

Vi kan alltså inte gifta oss där vi vill och vi får inte heta det vi önskar och som jag dessutom redan heter. Jag får alltså inte ens behålla mitt namn om jag väljer att gifta mej med Martin och vill ha samma namn som honom. Jag måste välja barnen eller Martin... hur gör man det???

Just nu är jag bara så ledsen och all energi har tagit slut. Att planera ett bröllop ska vara roligt, inte kantas av frustration och tårar.

Sommaren kom i augusti!

Jag älskar sol! Det finns inget som kan få mej att må så bra som solens strålar mot kropp och näsa. Det där att känna hur kroppen tinar upp, blir varm, mjuk och smidigt. Ofta även smärtfri, iaf en liten stund. Det är då jag blir en duracellsupermankanin och tror att jag kan och klarar allt.

För första gången den här sommaren har det varit sol en hel vecka i sträck och jag mår så bra! Jag har jobbat i trädgården i flera dagar, så nu ser det faktiskt helt ok ut där. Det har inte blivit så mycket jobb gjort, men det blir desto mer när höstvädret visar sitt fula tryne igen. Just nu gäller det att ta vara på solstrålarna och ladda upp sej så mycket det går. Knät blir sakta men säkert bättre och jag drömmer om att snart kunna springa opch göra andra benövningar igen. På torsdag ska bägge benen magnetröntgas, så får vi se vad det visar... vet inte om jag vill veta...

Medan jag går här och mår gott vet jag andra som mår skit. Barnens farfar får sin första cellgiftsbehandling idag och hur han kommer att må efter det vet man ju inte förrän just efteråt. Vi som hade sett fram emot en fika inom kort och berätta lite nyheter, nu får vi se när han orkar. Cancer är ett jäkla skit! Alldeles för många går omkring med små elaka cancerdrakar i sina kroppar och ingen verkar hitta lösningen på den stora gåtan. Det är dax att hitta ett botmedel nu!

Som jag sagt så många gånger förr; det gäller att leva medan man lever! Man kan inte vänta med allt tills senare eller till en dag som passa bättre. Den dagen kanske inte kommer. Det gäller att passa på och leva medan man kan och orkar. Och ta ut massor med glädje i förskott. Man kan ju lixom aldrig vara glad i onödan.

Jag träffade en bekant häromdagen som jag inte träffat på väldigt länge. Hon är kanske 18-20 år äldre än mej och sa "jag trodde man skulle leva livets glada dagar när man blev pensionär, istället har man svängdörr och frikort hos läkarna" När jag sa att jag slutade jobba förra året, just för att inte jobba bort mitt liv (eftersom jag inte heller är så frisk) sa både hon och mannen som stod brevid henne att det var det klokaste de hört. Så länge man har någon att leva på ja... för man blir ju inte direkt rik på noll i inkomst.

Idag är en trött dag. Det innebär att jag knappt kan hålla ögonen öppna, det kan ju bero på takten jag hållit den senaste veckan. Jag vet också vilken takt jag ska hålla de kommande veckorna med mängder med pressevent. Så nu tar jag min Salmiakki, min juice och en tidning och går ut och lägger mej på mage i solen. Förmodligen blir det en tupplur, jobba får jag göra imorrn eller nåt... Så funkar det i mitt liv, orkar jag inte så orkar jag inte. Det är inget idé att försöka, då blir allt bara fel.

Medan jag sover kan ni ju alltid tävla om Sune och Bertböckerna, vinstchanserna är stora!!!

Kräftor är så gott!!!

Jag skulle nog kunna leva på skaldjur om jag fick. Kräftor, krabba, räkor och hummer är favoriterna, musslor går helt bort. Räkorna äter jag på nåt sätt nästan varje dag, krabba lite mer under vintern, hummer väldigt sällan (typ nyårsafton) och kräftor när vi vill ha något extra. Å det fick vi igår!

Martins bror med familj från Polen är här och hälsar på, så igår var det kräftkalas hemma hos hans föräldrar. Jag struntade i allt vad vikt och PP heter och smaskade glatt i mej av de röda läckerbitarna. Kräfter i sej är ju bra mat när man ska gå ner i vikt, det är tillbehören som är värre... men jag tog bara lite bröd med ost och höll mej till kräftorna. Många kräftor blev det... Jag blir verkligen inte mätt, det finns inget stopp utan jag äter och äter. Kan fortsätta hur länge som helst!

För att förbättra frysta kräftor kan man koka en lag och lägga dem i, då blir de kanongoda. Vi har skrivit om detta i magasinet idag. Kolla in det här!

När vi åkte med Vikingline för ett par veckor sedan beställde paret vid bordet bakom oss in en skaldjursplatå. Jag frågade om jag fick fota den fantastiska tallriken och frågade senare om de var nöjda med kvaliteten på skaldjuren. De sa att de var mer än nöjda, allt hade varit jättegott och fräscht. Vi åt tre-rättersmiddag den här gången, men nästa gång ska jag baske mej också ta den där skaldjursplatån. Frågan är om den räcker till oss båda, som det står att den ska göra...

Jag äter helst mina skaldjur som de är, förutom hummer. Hummer SKA gratineras enligt mej! Räkor, krabba och kräftor är gott som det är, med bara bröd och någon sås till. Det behövs inget mer. Tack och lov så har även mina barn alltid tyckt om skaldjur och önskat detta om det varit något vi ska fira eller bara ha en mysig kväll tillsammans. På kryssningar har de ätit så mycket av räkorna på buffén att personalen till slut bara stått och stirrat på dem.

Igår blev det alltså kräftor och imorrn blir det räkor. Vi har ett vin som ska testat till magasinet, nåt vitt som verkade gott. Recension kommer inom kort i Du i Fokus  :-)

Är jag ensam om att vara så här skaldjurstokig tro? Gillar du skaldjur? Vilken är din favorit och hur ska de tillagas?

Min bästa vän dog ifrån mej

Idag för 15 år sedan fick jag ett av mitt livs värsta besked. På förmiddagen kom L hit och berättade att min bästa vän (hennes svägerska) drunknat kvällen innan. Jag kommer ihåg vartenda ord, men jag kommer inte ihåg min reaktion. Allt blev bara ett tomt hål.

Eva och jag lärde känna varandra 1995, när hennes dotter och min äldste son var ungefär 2 år gamla. Jag drev då en liten secondhandbutik i förrådet och hon kom hit för att handla. Eva hade ringt och förvarnat att hon skulle komma, hon behövde nämligen hjälp att kolla igenom butiken. Lite konstigt tyckte jag, men förklaringen kom så fort hon klev ur bilen. Hon åkte nämligen taxi och hade vit käpp. Eva blev helt blind när hon var 25 år gammal pga medfödd diabetes.

Man kan väl säga att hon kom hit en kväll och sedan skildes vi knappt åt. Vi gjorde det mesta tillsammans med våra barn. För mej var hennes synskada inget hinder, hon klarade att göra nästan allt trots avsaknaden av syn. Så skilde jag mej och något år senare skilde hon sej, och vi blev ännu tightare. Eva var den första personen i Sverige och en av de första i världen att få ny bukspottskörtel tillsammans med en ny njure och sedan lyckas få barn på naturlig väg. Så hon var runt på en massa föreläsningar och jag hängde ibland med som hennes ledsagare.

För Eva var inget omöjligt. När man ser en helt blind person tapetsera med mönsterpassning, då inser man hur mycket småskit man gnäller om. Hon klarade allt! Jag visste ju hela tiden hur hon egentligen mådde och även om diabetesen försvann iom transplantationerna, så fanns det en hel del andra problem orsakade av den och saker hon måste tänka på efter transplantationerna. Men hon beklagade sej aldrig och på så sätt blev jag också tåligare. Eva lärde mej att livet måste levas och att ingen kan leva det åt en.

Hon hade varit med om flera tragedier och ändå aldrig gett upp. Varför skulle då jag göra det som inte ens varit med om hälften så jobbiga saker. När jag frågade henne hur hon orkade så sa hon bara "Det finns alltid någon som har det värre". Å det är ju sant. Hur illa man än mår och hur mycket skit man än går igenom, så finns det alltid någon som har det värre. Här i Sverige har vi ett hem, vi har värme i hemmet, vi har kläder på kroppen och vi har mat. Det är många som inte har något av detta... det finns alltid någon som har det värre...

Men hennes envishet var inte alltid bra, när hennes hjärta började krångla rejält så vägrade hon ta hjälp. Hon var övertygad om att hon skulle bli inlagd men ändå inte få någon hjälp, alltså förbjöd hon oss att kontakta sjukvården. Till slut var det jag som ändå ringde hennes närmaste läkare, som skickade en ambulans direkt. Eva pratade inte med mej på flera dagar, men hon fick hjälp direkt och kom faktiskt hem bara några veckor efter sin bypass-operation lagom så hon kunde gifta sej. När hon förlåtit mej, frågade hon om jag ville vara toastmaster på hennes bröllop. Klart jag ville! Jag har aldrig sett en så lycklig brud, som fick hela familjen att dansa menuett för oss gäster till efterrätt.

Men bara några månader senare kom den där morgonen när L stod i min dörr och berättade vad som hänt. Hjärtat höll inte och hon föll i vattnet och drunkade när hon skulle täcka för inomhuspoolen de hade. Maken stod i dushen och hörde inte vad som hände, utan fann henne livlös i vattnet en stund senare. Hela min värld rasade ihop. Mina barn var då 5 och 6 år gamla och för dem skulle jag förklara att hon inte fanns längre och att deras kompis nu skulle bo hos sin pappa, så henne skulle vi inte heller få träffa. Allt var ett enda kaos. Jag var otröstlig och ville samtidigt vara ett stöd för R som nyss gift sej och nu stod som änkling. Vi var oskiljaktiga den första tiden och han bodde hos mej för att slippa vara ensam.

Vi rensade tillsammans ut alla Evas kläder, saker, mediciner och allt annat som en människa samlar på sej under ett liv. Vi pratade, grät, skrattade och grät ännu mer. Samtidigt skulle en begravning planeras och mitt i allt detta frågade de om jag ville se henne. Jag avböjde. Jag ville komma ihåg henne som hon var, full av liv, med glimten i sina blinda ögon och reda att driva en till vasinne med sina bus och skämt. Gud vad jag saknar henne!

Begravningen var en enda lång plåga. Jag höll tal, men tårarna föll konstant. På minnesstunden kunde jag inte få ner en bit. Det var så mycket folk att det knappt fanns sittplats i det lilla kapellet. Mitt i allt detta började jag fundera på min egen död och begravning. Vem skulle sörja mej? Vem skulle ta sej tiden att gå på min begravning? Jag insåg att det inte var så många. Jag var inte särskilt trevlig och tyckte definitivt inte om mej själv. Det var precis som att Eva sa till mej i den stunden att jag måste skapa det liv jag vill ha. Att det är mitt val.

Eva har nämligen varit med mej ända sedan hon dog. Mitt hem började direkt att bete sej väldigt konstigt. Alla persienner kunde trilla ner på en och samma gång i hela huset. Saker försvann och dök på helt orimliga platser. Jag har hört steg bakom mej flera gånger och även känt att någon varit nära mej. Någon dag efter begravningen började jag min resa mot ett bättre liv. Jag började ta hand om mej på ett helt annat sätt och när jag mådde bättre blev jag en trevligare person. Tack vare Eva kan jag idag säga att jag är en helt ok person att umgås med och att det nog kommer att komma ett par stycken på min begravning.

De senaste dagarna har jag förstått att min känsla av ensamhet förmodligen bottnar i att folk har
försvunnit ur mitt liv lite för mycket. De jag fastnat för och umgåtts med har antingen flyttat eller dött. Nu när jag förstått det kanske jag inte kommer att känna mej lika ensam? För jag har ju faktiskt Martin, barnen och våra föräldrar. Det finns ett par nära vänner och ett helt gäng bekanta. Om jag nu bara kan acceptera att vi inte är den sorten man bjuder hem till sej så kanske jag kan lägga den jobbiga ensamhetskänslan bakom mej. För jag har det rätt bra. Jag lever ju!

Det har gått 15 år och ännu lever minnet starkt kvar. Jag tänker inte på henne hela tiden, men när jag är i knipa på något sätt så brukar jag fundera på hur Eva skulle löst situationen. För henne fanns det lixom inga problem för stora att klara av. Jag undrar hur vårt gemensamma liv sett ut idag... Jag saknar henne! Tiden går, men den läker definitivt inte alla sår - kanterna blir bara lite mindre vassa.

Superhemlig filmvisning!

Igår var vi och några andra inbjudna till en superhemlig filmvisning. Vi fick inte säga ett knyst på sociala medier och inte andas ett ord om vad vi skulle göra. Vi visste så klart, men ingen annan...

Efter filmen frågade jag de ansvariga hur mycket man nu fick säga och de gav mej tillåtelse att skriva en blogg om det. Så jag är förmodligen först att berätta för er om filmen "En man som heter Ove"!!! För det var alltså den vi fick se, första testvisningen i ett halvredigerat skick. Det fattades lite här och skulle fixas lite där, men helheten fanns där och det kommer att bli helt fantastiskt!

I rollen som Ove ser vi Rolf Lassgård, som spelar den buttra och lite ledsna gubben så otroligt bra. Han känns lite buttrare än i boken och även i Johan Rehborgs tolkning som var lite mindre surgubbe. Men han är så otroligt bra! Precis som alla de andra rollerna, rollbesättaren har verkligen gjort ett kanonjobb. Flera okända ansikten som nog kommer bli något att tala om framöver.

Precis som alltid när en film blir bok, så är det en del som saknas och en del som är omgjort. Men det gör inget! I nuläget är den 1,50 lång, vilket är min smärtgräns. Jag har väldigt svårt för långa filmer och det börjar krypa i mej när det drar sej mot två timmar. Ha då i minnet alla VÄLDIGT långa filmer på 90-talet som jag var tvungen att se eftersom jag då jobbade med film. Det var faktiskt en plåga ibland. Men den här höll sej inom min gräns  :-)

Jag tror på succé! Kom ihåg var ni läste det först! Berättelsen håller, redan där har den ju varit en succé både som bok och teater. Rollerna, manuset och miljöerna är perfekta! Inget kan lixom gå fel här... MEN och det är ett stor MEN... den ska inte ses av småttingarna i familjen. Även om den inte är läskig eller så, så kommer de inte ha någon behållning av den. Dessutom går ju faktiskt hela berättelsen ut på att Ove försöker ta livet av sej, det är ju ingen hemlighet lixom. Så jag skulle nog säga att från 30 och uppåt passar bra. Med andra ord en perfekt julklapp till ens föräldrar, eftersom den har premiär på juldagen.

Å tillsammans med biljetterna kan ni ju stoppa ner ett gäng näsdukar. För precis som i både boken och teatern så är det känslosamt och tårarna rinner utan att man kan stoppa dem. För sån är han den där Ove... ironisk och med galghumor och man blir sååå berörd. Så när den kommer i december är det bara att köpa biljetter, för den är helt klart sevärd och får säkert ett par Guldbaggar nästa år. Tror jag  :-)

Favoritmaten just nu!

Det är måndag igen och vägning! Ibland känns det extra roligt båda att kliva på och av vågen, som idag. Jag visste att jag skött mej precis hela veckan med både mat och motion och att det bara måste vara minus, men jag visste också att jag börjat med mediciner igen - som jag brukar gå upp av...

Men det blev faktiskt 8 hekto ner! Allt jag gick upp förra veckan och lite till! Himla bra! Vilket betyder ett BMI på 25,35... snart normalviktig igen! För att komma under 25 ska jag ner till 61,2, det klarar jag nog inte till nästa måndag. Jag satsar på mina vanliga 2 hekto och blir det mer jublar jag. Men just nu ser det ut som ett varannanveckas mönster, med stilla eller upp varannan vecka och ner varannan. Åsså har jag alltså mediciner i kroppen... så vi får väl se.

Som ni vet så kämpar vi tillsammans här hemma. Martin har kört fem veckor med "15 minuter med Paolo" och gjort strålande resultat. 8 cm i midjan tror jag det var och 4 kg ner. Det syns på hela honom att han mår bättre nu när han tränar regelbundet. Hans mål är att bära mej över tröskeln när vi gifter oss...

Eftersom vi har vår viktkamp tillsammans, gör vi även veckomatsedel och inhandling tillsammans. Det innebär att jag bestämmer vad vi ska äta och han lagar maten  :-) 

Det gäller att ha färdiga matlådor i frysen till våra luncher (särskilt mina) för att inte spåra ur. Just nu är min favoriträtt Moussaka på Quornfärs, så det fixade Martin dubbla satser av igår. Det är så snuskigt gott! Ni har fått receptet förr, men här kommer det igen:

Moussaka (fyra portioner - 5 PP/portion)

400 g Quornfärs
1 dl hackad lök
1 msk tomatpuré
4 dl krossade tomater
2 stora auberginer
1 msk olivolja
3 dl lättmjölk
1 1/2 msk vetemjöl
1 ägg
1 dl riven ost max 17%

Gör så här:
Hetta upp en fettsnål stekpanna och bryn lök, vitlök och färs tills det blir smuligt och får gyllenbrun färg. Tillsätt tomatpuré och låt det bryna lite snabbt och häll sedan i tomaterna. Sänk värmen och låt det koka i cirka 30 minuter. Smaka av med salt och svartpeppar. Rör om lite då och då.

Gör detta under tiden: Skiva auberginen i centimetertjocka skivor, enklast med mandolin. Pensla dem med oljan och stek på båda sidorna. Häll 1 deciliter mjölk i en kastrull, vispa i mjölet tills det löser upp sig. Häll i resten av mjölken och låt det koka upp under omrörning. Låt såsen sjuda några minuter, ta bort den från spisen och vispa ner ost och ägg. Rör om till en fin sås.

Varva aubergine, ostsås och köttfärs i en ugnsfast form. Tillaga i ugn i 30-40 minuter på 190 graders
värme.

Så nu är frysen full med flera olika rätter, veckans matsedel är planerad, bara två kvällar är uppbokade (en bio och en middag) men de ska nog gå bra och helgen är helt fri. Då blir det ännu mer trädgårdsarbete, tvätta huset och lite annat smått och gott. Så nog sjutton ska jag väl lyckas ta minst 2 hekto? Det är iaf planen, sen börjar pressvisningarna och då blir det knepigare...

Nu är alltså hösten snart här och min plan höll. Det blev minus under sommaren. Precis som det ska vara i min värld  :-)

Helt slut!

Lååångt kvar...

Det bästa som finns när barnen flyttat ut, är när de alldeles frivilligt kommer hem och hälsa på. Särskilt om tanken är att hjälpa mamma med något... som Senior gjorde både igår och idag. Jag är väldigt tacksam över hans hjälp, annars hade vi inte hunnit så långt som vi gjorde.

Jag började röja i trädgården redan i fredags, tanken var att minska både höjd och bredd på vår avenbokshäck. Den är kanske 20-25 meter lång och drygt 2,5 meter hög. Tanken var att den skulle bli runt 1,5 hög och smalare. Vi har en uppladdningsbar häcksax som håller laddningen ganska dåligt, men jag tänkte att om jag börjar enda dagen så borde jag vara färdig nästa dag. Så blev det inte.
Senior kom hit redan vid 9-tiden igår och strax innan 10 körde vi igång. I fredags hade jag hunnit hela insidan, lite på utsidan och lite på höjden. Men det var mycket kvar... Vi städade upp det som låg på marken, jag klippte vidare och Martin och Senior röjde efter mej. Strax innan lunch hade vi 9 säckar med skräp som Martin körde iväg med medan saxen laddades på. Jag fixade lunch och vi åt tillsammans. Medan de andra var iväg och handlade klippte jag vidare, men laddningen tog slut ganska snabbt igen. Jag hade iaf klippt hela utsidan och ett par meter till på höjden. Innan jag gav upp för dagen hade jag klippt ungefär hälften även på höjden och städat upp det mesta. Då fick jag för mej att börja tunna ut häcken och även klippa "lite" på en fläder som var alldeles för stor och hög.

Färdig!!!

Så imorse var det inte städat längre utan låg mängder med nytt skräp på hela baksidan. Senior kom hit igen vid 9 (han har alltid varit morgonpigg) och vi körde igång igen. Senior släpade grenar, Martin packade bilen och jag klippte och svor. Solen sken och det var MYCKET varmare idag. För en liten stund sen var iaf hela häckjäklen klippt! Å nu har vi städat upp allt skräp, Martin kör tredje vändan till sopen och Senior har ätit och åkt iväg för att öppna poolen åt oss. Så nu ska vi bara äta och sen slänga oss i vattnet med Baileys. Armarna är tre meter längre och helt slut.

Tyvärr är inte trädgårdsarbetet färdigt än... jag har en liten bit häck in emot grannen som också ska snyggas till, gräsmattan och allmänningen ska klippa och resten av huset ska tvättas. Martin hann faktiskt två sidor medan jag klippte häcken igår. Så vi vet vad nästa helg går åt till... Som Martin sa "det ska bli skönt att jobba några dagar"...

Börjar på måndag...

Vi som vill gå ner i vikt är värre än Alfons Åbergs pappa faktiskt. Vi ska bara... väldigt mycket... Vi ska bara ha semester först, vi ska bara gå på den där festen, vi ska bara äta upp det som finns hemma... å så ska det ju förstås bli måndag också. Klart man börjar sin viktresa på en måndag, man måste ju få ha helg och "unna" sej lite först. Känner ni igen er?

Men varför tänker vi egentligen så? Helger har vi 52 gånger om året, semestern ska väl om något gå till att ta hand om oss själva och de där festerna kan vi väl gå på ändå? Å en måndag? Varför just en måndag? Varför inte börja på en fredag och göra helgen så sund och bra det går istället?

När jag började på Viktväktarna i för exakt 15 år sedan. Idag faktiskt! Så hade jag aldrig bantat i hela mitt liv. Jag hade kört flygvärdinnemetoden några dagar innan jag skulle gifta mej, men i övrigt hade jag inte testat varken pulver eller dieter. Men efter barnen kom började kilona smyga sej på och min mamma frågade om vi inte skulle besöka Viktväktare där hon sedan länge var Guldmedlem. Men den där Guldvikten höll hon inte längre så hon ville ta tag i vikten igen. Jag sa att hon fick kolla när och var det var och säga till mej när hon visste.

Samma kväll skrev jag in mej på Viktväktarna! På en... måndag! Det visade sej nämligen att det var klass samma dag som hon frågade mej och då var det lixom bara att pallra sej dit. Inte anade jag väl då att jag både skulle jobba där ganska snart och även träffa min blivande man i samma lokal.

Vad jag vill säga med detta är att det bara är att börja! Strunta i vilken dag det är, vad som ligger framför dej och alla de där "ska bara". Som Hristos som vann Biggest Loser säger "Fucking, gör det bara!". Jag gjorde det bara! Och gick verkligen all-in, trots att min bästa kompis dog en vecka senare, trots att jag hade två små barn hemma med 10 diagnoser, trots att jag var ganska nyskild och trots att det skulle visa sej att jag har ganska svårt att gå ner i vikt. Jag gjorde det bara.

Å jag gick ner i vikt. Kilona rasade inte av mej som hos många andra, utan jag fick snällt nöja mej med något hekto i veckan. Men jag höll ut och gick i mål ganska precis 4 år senare, då på en vikt jag inte alls var nöjd med men insåg att jag skulle kunna hålla. Jag gick ner 12 kg på ett år ungefär, men gick upp 5 kg nästan direkt. Jag kunde inte (pga stress mm) hålla min nya vikt, utan gick i mål på en högre som ändå var inom BMI. Ibland vet kroppen bättre än knoppen. Det skulle alltså ta ett par år att fatta det... nu är min målvikt 60 till mina 156,5 cm.

I 11 år har jag alltså varit Guldmedlem, men jag kan inte påstå att jag hållit vikten i alla dessa år. I wish! Men jag har aldrig släppt taget! Jag har bara skrivit in mej en enda gång på Viktväktarna och sedan aug 2000 har jag haft det som livsstil. Mer eller mindre. Jag går upp under vintern och ner på sommaren, men min nyårsvikt är aldrig högre än förra nyårets - så det går lite lite ner hela tiden. Å nu när jag barnen flyttat ut kan jag fokusera på mej själv helt och hållet och sköta mej bättre och ta hand om hela mej. För det är det allt handlar om: att bli sin egen bästa kompis! Och ta hand om sej som den bästa kompisen skulle göra.

Så glöm alla "ska bara" och kör igång NU. Den perfekta dagen kommer ändå aldrig, eller också är den precis just idag. Se viktminskningen långsiktigt och utrusta dej med tålamod. Alla rasar inte kilovis varje vecka. Har man familj, små barn, jobb och stress får man göra så gott man kan. Å lyssna på kroppen, den målvikt du vill ha kanske inte din kropp vill ha. Börja med att sikta på översta BMI (jag vet att alla inte gillar BMI-skalan) och ta sedan kilo för kilo och stanna där du kan hålla vikten långsiktigt. Gör inte viktminskningen till en kur, utan till en livsstil. Å kör du av banan är det bara att stryka ett streck och köra upp på banan igen. Inte banna sej själv eller känna misslyckande. Bara fortsätta framåt. Det var så vi lärde oss gå, cykla, köra bil och en massa andra grejer. Vi övade om och om igen, tills vi kunde. Men ibland glömmer man ändå av sej och trillar, då är det bara att testa igen.

För mej förändrades livet total den dagen jag skrev in mej på VV. Jag fick ett annat förhållningssätt till mat och blev piggare. Bara ett halvår senare frågade min dåvarande konsulent om jag hade lust att hjälpa till vid vågen och jag sa ja.  Då satt Martin i kassan (han har gått ner 60 kg med VV). Han var väl trevlig, men ganska tystlåten och det hände inte så mycket just då. Våra vägar korsades genom åren, jag avancerade till kassan och vi började jobba lite oftare med varandra. 2008 var jag i akut behov av pengar och frågade om han behövde hjälp i sina klasser och någon månad senare flyttade han in hos mej och grabbarna. Å nu ska vi alltså gifta oss!

Så vad väntar ni på! Skriv in er på Viktväktarna nu - livet kan förändras totalt för er  :-)

Vilken kväll!!!

Som ni kanske kommer ihåg, så klädde jag upp mej till tänderna igår för stor fest med EuroGames i Stadshuset. Å vilken kväll det blev!

Jag mötte upp Martin på centralen vid 18.30 och tillsammans gick vi den korta biten till Stadshuset. Vi gick på kajen och tittade på båtarna och fotade lite. Sen gick vi igenom Stadshuset mot vattnet och fotade lite till. När klockan slog 19 gick vi in i Blå Hallen (som inte alls är blå). 

Tillsammans med 700 andra inbjudna njöt vi av god mat, underhållning och trevligt mingel. Vi träffade flera vänner som vi kunde ge lite mer detaljer om vårt bröllop. Jag stötte också ihop med Christer Lindarw som "blingade" mej inför en filminspelning förra sommaren och som nu kunde konstatera att jag lärt mej en hel del. Det enda han möjligtvis kunde hjälpa mej med var att blinga min baksida, som var helt svart. Men vi kom överrens om att den skulle vara så  :-)

Vi fick tillfälle att prata med Fredrik och hans Emil. Emil som strax innan tagit silvermedalj i stafetten och deltagit i flera grenar under dagen och alltså borde varit ganska trött. Men han såg pigg och fräsch ut och var reda för fler tävlingsdagar. Han var dock en av dem som höll sej till vatten under kvällen.

Att vara på fest i Stadshuset är en otroligt förmån. Blå Hallen är ett väldigt speciellt ställe och har man chansen ska man absolut göra ett besök där och gärna även se Gyllene Salen som är helt otrolig! Jag har varit där flera gånger och tröttnar aldrig! Tack för att vi fick komma!

Vi hade ingen lust att åka hem efteråt och fick se på Facebook att G var på väg till Lydmar hotell. Så vi traskade helt enkelt iväg genom stan (jag stundtals barfota pga skavsår) för att chocka henne lite. Å det gjorde vi! Jösses va överraskad hon blev, me like! Men henne sällskap skulle precis beställa mat, så vi gick därifrån igen. Det blev lite mer fotograferande innan vi tog bussen tillbaka till centralen.

Väl hemma kastade jag av mej skorna och slängde mej i soffan. Fötterna är inte vana att gå i klackar och skavsåren var ett par stycken. Jag var törstig som en gris och hällde i mej säkert en liter innan jag gick till sängs. Nu låter det kanske som jag drack massor, men törsten beror förmodligen på salt mat - det var nämligen svenskt smörgåsbord med sillar och en massa andra godsaker. Jag drack bara ett glas vin och sedan vatten resten av kvällen. Jag har ju lovat mej själv att i princip avhålla mej från alkohol för att inte sabba vikten.

Vi hade iaf en himla rolig kväll! Nu är det ett par veckor till nästa stora event, då är det fest på NK  :-)

En bal på slottet...

Kanske inte på slottet, men väl på Stadshuset. Å kanske ingen bal heller, men ett trevligt middagsmingel. Det är iaf vad jag är på väg till just precis nu!

Så igår hade jag en pysslaommejsjälvdag, då jag klippte håret, valde kläder och tittade ut vilka smycken och färg på nagellacket  jag ska ha. Helt otroligt att jag hade bestämt redan igår för vad jag skulle ha på mej, det brukar jag göra en timme innan och då i panik! Men för det här hade jag faktiskt den perfekta klänningen, en i svart och guld.

Jag hämtade också ut alla mediciner jag fått, det var en dejavu-känsla utan like att komma ut från apoteket med en bärkasse mediciner. Så var det ju när killarna var små, nästan samma mediciner dessutom! Jag hivade i mej maxdosen antiinflammatiorisk på en gång, plus en smärtstillande och fick för första gången på flera månader en timme helt utan smärta! Så skönt! Då passade jag på att ta en promenad med hunden och jag riktigt njöt av att det inte gjorde ont nånstans. Det var ju det där med att många går omkring och drömmer om storvinsten och en massa annat, och en del bara har en enda dröm och det är att vara helt frisk.

Innan jag gick och la mej tog jag en rejäl dos till, vilket resulterade i att jag vaknade med ont i magen. Så idag har jag tagit lägsta dosen istället och värken är tillbaka... men men, det ska väl bli bättre med tiden hoppas jag.

Idag har jag fortsatt fixet med mej, men även fått en hel del jobb gjort. Har bla skrivit en text om Trinidad och Tobago, då blir man liiiiite ressjuk. Texten kan ni läsa HÄR. Åsså har jag fixat lite kring Formex och Bokmässa, självklart hoppas vi komma iväg på bägge. Bokmässan blir isf premiär! Då ska vi ta en titt på saker att se och göra i Göteborg också och träffa min kompis från Gambia samt en bloggkompis. Så nu är höstens plaerning igång kan man väl säga.

Å vad är det då jag ska göra på Stadshuset ikväll? Jo, EuroGames har kommit till Stockholm. Ett stort härligt sportevenemang för HBTQ:are. Det är både sport och politik och händer en massa grejer i Stockholm under helgen. Å ikväll är det middagsmingel för 700 inbjudna gäster. Martin har aldrig varit inne i Stadshuset, så det ska bli kul att visa honom det.

Så nu sitter jag här uppklädd till tänderna. Följ med på Instagram (marlenerinda) så får ni bilder från kvällen  :-)

Det kan hända dej!

Tiden går fort, både på gott och ont. Det är två månader sedan den där korkade älgen klev ut på vägen och krockade med vår bil. Det syns inte utanpå, men händelsen har förändrat mej.

Vi kom alltså körandes där i Smålandsskogarna mitt i natten, på väg till Varbergs Kurort. Jag körde, jag har alltid gillat att köra bil, särskilt på kvällen. Plötsligt får jag en känsla av att jag borde sakta ner för att något kommer att hända. Så jag sänker farten från runt hundra till kanske 70-80 och då smäller det! Eller... det gör det egentligen inte. Jag ser hur brun päls trycks emot min fönsterruta och sen exploderar rutan. Jag bromsar inte ens in, utan släpper bara gasen och låter bilen rulla. Jag fattar inte alls vad som hänt, ser bara den där bruna pälsen framför mej.

Vi stannar lite längre fram och sitter bara i bilen och tittar på varandra. Min sidoruta är borta, backspegeln hänger löst, framrutan är krossad med fortfarande "hel". Det stannar en bil bakom oss och frågar hur vi mår och säger att det ligger en älg på vägen bakom oss. Hur gör man nu? Vem ringer man? Jag upptäcker att jag blöder i ansiktet, men kan tacka min glasögon med breda skalmar för att jag klarade ögonen och synen. Ringer pappa, polisen och försäkringsbolaget. En viltvårdare kommer och skjuter älgen, vi hör skottet. Polisen kommer inte till platsen eftersom vi inte är allvarligt skadade. Vi får vänta på bärgare och taxi ett par timmar och kommer fram till Varberg när solen börjar gå upp. Omtumlade, men vid liv.

Vi inser mer och mer vilken tur vi haft. Eller otur kanske? Otur att den där korkade älgen skulle gå ut på vägen just precis där. Vi hade rätt bil för att klara en sån allvarlig krock och alla som efteråt såg bilen fattar inte att vi klarade oss så bra som vi gjorde. Men det hände faktiskt ganska mycket ändå, trots att det på ytan sett helt ok ut. De närmaste dagarna efter olyckan gjorde vi allt det där som vi var tvugna att fixa, som hyrbil, sköta jobbet vi kom dit för, ta oss hem osv. Sen brakade jag. Inuti. De följande två veckorna mådde jag riktigt dåligt, men jag fattade det inte själv.

Jag hade klarade mej levande ur en älgolycka, jag borde faktiskt inte gjort det. Det handlade om millimetrar och sekunder och många OM. Om bilen varit lägre hade jag varit mos. Om jag inte saktat ner utan kört som jag gjorde, så hade vi hunnit förbi innan älgen passerade. Om jag kört långsammare hade vi frontalkrockat med den och då hade alla tre varit mos. De följande två veckorna mådde jag illa så fort jag försökte fylla i papprena från försäkringsbolagen. Jag kräktes nästan när jag såg kläderna jag haft på mej vid olyckan. Jag gjorde otroligt konstiga grejer och fungerande helt enkelt inte normalt. Jag såg konstant den där bruna pälsen som trycktes mot rutan.

Men den största förändringen är att jag inte längre tycker om att köra bil. Jag gör det, men finner inte längre något nöje i det. Och jag skulle ALDRIG köra på natten numera! Jag blir dessutom tokig och håller värsta predikan om någon annan kör sent på kvällen eller lägger upp en bild på Facebook på mörkerkörning. Jag vet vad som kan hända. Jag vet hur jäkla snabbt det kan gå. Jag har hört skottet som dödade den korkade älgen som kunde blivit vår död.

Det har alltså gått två månader, men än är inte allt utrett. Våra personskador, glasögon och annat som gick sönder är reglerat och klart. Men bilen (som otrolight nog reparerades) är inte helt färdig. Jag måste tillbaka till verkstaden minst en gång till för att fixa en del detaljer som inte hann bli helt färdiga innan de stängde för semester. Det har varit många turer och telefonsamtal och kostat mycket tid och även en del pengar att få ordning på allt.

Jag borde alltså varit död. Är jag tacksam för att jag lever? Inte mer nu än jag var innan? Det är femte eller sjätte gången som jag är lite för nära kanten. Jag lärde mej hur värdefullt livet är för 15 år sedan när min bästa kompis dog bara 43 år gammal. Det är alltså inte mina många olyckstillfällen som gjort mej tacksam, utan hennes alldeles för tidiga död. Den lärde mej att man aldrig vet när livet tar slut och att det kan gå väldigt fort. Alltså ska man leva fullt ut medan man har ett liv att leva. Å det har jag gjort!

Däremot har jag lärt mej flera saker om mej själv, som man alltid gör när man råkar ut för något allvarligt. Jag trodde jag var en supermänniska som klarar kriser hur lätt som helst, det har jag ju gjort förr. Jag är ingen supermänniska längre... även jag är ganska liten och behöver tröst ibland. Jag är inte lika glad, positiv och spontan längre - men det kanske kommer tillbaka? Jag känner mej annorlunda helt enkelt.

Till alla er som tror att ni är odödliga vill jag bara säga att ni ska ta hand om er. Se till att ni har försäkringar som täcker allt ni skulle behöva vid en olycka, berätta för någon i er närhet eller skriv ner hur ni ser på organdonation och begravning vs kremering, låtar ni vill ska spelas på er begravning osv. Är ni skilda och har barn, ny partner mm så skriv testamente. Det är inte särskilt svårt, men underlättar för de som är kvar. Planera helt enkelt för er egen död, underlätta för era kära och hoppas att de aldrig behöver öppna dokumenten. De allra flesta vill inte tänka på döden, men det är ju faktiskt det enda vi kan vara säkra på. Vi kommer att dö, frågan är bara när och hur.

Och om ni tänker på att det går ett rattfyllo för varje taxibil ni ser och går runt ca 400 000 älgar med en mankhöjd på knappa 2 meter och ett halvt ton muskler, så kanske ni inser hur stor risken ändå är att det kan hända just er. Redan i år har det varit fler än 2000 olyckor med älg och över 20 000 med rådjur. Vi är med i den statistiken och det är inget jag rekommenderar. Nästa gång kan det vara du. 

Fortsatt träningsförbud

Nån som fattar?

Idag var höstens första behandlingsdag. Date med både min kiropraktor och min läkare... Inte kul men nödvändigt och jag såg faktiskt fram emot bägge. Jag är sååå trött på mina knän och gör snart vad som helst för att slippa värken.

Först blev det en snabb promenad med Baileys med knästödet på. Det gör ont att sträcka knät och med stödet på går inte det full ut och knät får samtidigt avlastning. Snart skulle jag få förklaringen på varför jag inte kan sträcka det utan smärta. Lite otroligt ändå att de knästöd jag fick när jag var typ 14, fortfarande passar  :-)

Sen var det dax för första daten, för en gångs skull var jag ute i god tid. Min kiropraktor vet att jag haft ont på framsidan av knät och gav mej träningsförbud redan i slutet av april. Överkroppsövningar och promenader var ok, inget annat. Nu berättade jag att värken även sitter i knävecket numera och gör för jäkla ont. Han klämde, kände, tryckte och satt till slut ackupunkturnålar i knävecket. 

Jag fick nya förhållningsorder; noll träning! Bara promenader. Muskeln längst in i knät är rejält inflammerad och tre gånger så stor som den andra. Jag måste ta det lugnt, annars blir det som förra gången och inflammationen kan sprida sej. Förra gången blev det nästan hela kroppen, tom munnen tog stryk - det ska inte hända nu. För att underlätta för min läkare fick jag en liten lapp med diagnoserna på knät från Kiropraktorn. Bra bra, så slapp jag förklara och slapp nya tryck och kläm.

Hem, äta lunch och sen iväg till nästa. Jag bor granne med en vårdcentral, men de tog mej inte på allvar när jag var riktigt sjuk så det blev bojkott av dem. Nu åker jag istället 3-4 mil bort, där jag har min kära Doktor Kompis som hjälpt mej med hur mycket som helst och som jag är enormt tacksam för. Jag var tydligen väntad, för dörren öppnades irekt när jag kom.

Jag lämnade fram lappen, han läset och frågade vad Kiropraktorn tyckte skulle göras nu. Magnetröntgen och jäkligt starka antiinflammatoriska tabletter, svarade jag. Ok, sa han och började skriva. Sen ville han ändå känna lite, men inte så mycket, och kunde konstatera att de tyckte samma sak. Han kollade även igenom mina prickar och fastande för ett par som han vill ta bort direkt och jag pekade på dem som jag ville ta bort. Det ska jag komma tillbaka för att fixa om några veckor. Han lyssnade på hjärta, lungor och allt det där andra obligatoriska som ska göras och skrev sedan ut en massa nya mediciner. Under tiden  hann vi avhandla familjernas mående, älgkrocken och allt annat som hänt sedan sist.

Så nu är det alltså en hel del vila som gäller, men promenader får jag alltså ta med stödet på för att avlasta. Knät ska dock stretchas lugnt och fint. Jag ska inte vara rädd att sträcka på det även om det är obehagligt. Sen blir det smärtstillande och antiinflammatoriska tabletter ett tag framöver. Medicin som jag förr har gått upp i vikt av och nu får jag inte träna heller... blir till att ha extra koll på maten alltså. Men ju snabbare knät blir bra desto snabbare är jag igång igen. Hoppas bara att magnetröntgen inte hittar något mer...

Så imorrn blir det en tur till centrum och hämta mediciner och samtidigt ska jag klippa mej. På torsdag väntar en mingelmiddag i Stadshuset med anledning av Eurogames. Dax att ansa manen lite alltså och leta fram en klänning som döljer volangerna. Nu kör med andra ord hösten igång! Roliga inbjudningar börjar trilla in  :-)