Turist i sin egen stad

Magasinet ger oss en massa roliga möjligheter att se och göra saker som vi kanske inte hade gjort annars. Igår hade vi träff med pressansvarig på Pop House Hotel som ligger brevid ABBA-museet. Vi skulle få se hotellet och sedan besöka museet, något jag velat göra sedan det öppnade men av flera anledningar har det inte blivit av.

Vi fixade till oss, körde pälsbollen till mina föräldrar och drog in till stan. Vädret var inte toppen, men med några stopp på vägen slapp vi iaf undan skyfallen. Vi började med en stadig sushilunch, så vi skulle stå oss länge. Sen tog vi spårvagnen ut till vackra Djurgården. När vi såg kön till museet var det nästa så vi vände... skulle vi se nånting där inne bland allt folk?

Vi blev visade runt på hotellet och fick se de två utmärkande rummen; Duvemålarummet och ABBA-GOLDrummet. Så fina och läckra! Överallt hänger det guldsskivor och fotografier från ABBA-tiden. Det är smakfullt inrett och allt är precis i min smak, jag är ett STORT ABBA-fan och har altid varit  :-)

Sedan fick vi varsin biljett i handen och fick gå bakvägen in i museet, tack och lov! Vi slapp stå ute i regnet och vänta. Det var bystat med folk men helt ok ändå, vi testade inte alla grejer som man kunde göra som karaoke, vara femte bandmedlemmen, quizer osv men kunde ta bilder och se det vi ville. Behöver vi bättre bilder åker vi helt enkelt dit en annan dag, det är överrenskommet med museechefen.

ABBA-museet var verkligen något för mej och alla andra ABBA-nördar. Jag äskade det! Överallt spelas musiken, det rullar videoklipp på väggarna och hela gruppens historia visas upp. Mängder med kläder, instrument och andra detaljer finns där också att se. Alla skivomslag. Guldskivor i mängder. Ovanpå det en hel del om Svensk musikhistoria och andra stora svenska artister. Jätte kul och intressant! Gå dit!

Vi spenderade ett par timmar inne på museet och sedan tog vi oss till Kulturhuset för att se om det var något intressant där med tanke på att det är Pride-vecka. Vi hamnad högst upp på taket mitt i VM i Dildokubb! Konferencieren var helt suverän, så vi stannade tills det började regna och flydde då in på närmaste Waynes Coffe tills det slutade regna. Sen strövade vi runt lite på stan, tittade på fler ringar och Martin köpte en klocka till sej. Å sen hörde min kusin av sej och vi möttes upp och gick sedan hela vägen från Kulturhuset till Södrastation tillsammans. Då hade solen kommit fram och det var jätteskönt ute.

Vi har blivit ganska bra på att turista i vår egen stad och även i vårt land. Stockholm och Sverige har otroligt mycket att visa upp och vara stolta över. Bara som en sån enkel sak som att promenera på Djurgården. Helt fantastiskt faktiskt!

Nu ska vi packa ihop oss och dra iväg på kryssning (igen). Tredje rederiet ska utvärderas, ikväll är det Vikinglines tur. Ett dygn till havs igen, hoppas på bra väder!!! Sen ska alla tre kryssningarna utvärderas och en "vinnare" koras. Ska bli riktigt kul att skriva den artikeln.

Hur bra är du på att se din stad? Vad skulle du vilja se mer av i Sverige? Ge mej tips!

Inte likt mej!

Hundrastning vid Slottsruinen

Nu är det två dygn sedan jag skrev något senast, det är definitivt inte likt mej! Men jag har faktiskt inte hunnit! Det har varit fullt upp sedan vi kom hem från Öland i tisdags och gått i ett!

Vi gav alltså upp ett par dagar innan vi egentligen tänkt åka hem. En del berodde på vädret, en del på att vi ville hem och kolla på ringar  :-)

Så i tisdags lämnade vi vårt paradis redan strax efter 6 på morgonen. Det var grått och trist precis hela vägen till Tumba. Vi kom hem vid lunch och åkte direkt till vårt favorithak och åt sushi med bästa Å. Hon är en av mina absolut bästa vänner och det har slagit mej mer och mer att Å är en av de viktigaste personerna i mitt liv och att vi ses alldeles för sällan. Och snart flyttar hon ännu längre bort!!!

Efter lunch stoppade vi in pälsbollen i bilen igen och åkte till mina föräldrar i Tullinge. Baileys fick bada och leka i poolen medan vi berättade om våra bröllopsplaner och frågade om mamma och pappa kunde hjälpa oss med några grejer. Å det kunde de! Så nu har vi iaf ramen för hela planen klar. Vi vet vilket datum vigseln ska bli, förmodligen även var den ska äga rum, vart vi ska resa efteråt, när bröllopsfesten ska vara och var. Nu ska bara ringarna göras och dagarna passera...

I går satt jag och jobbade fram till lunch, låg efter som bara den
men fick en hel del gjort. Finaste N kom hit och åt blomkålspizza med oss. Jättegott! Efter lunch åkte vi till Kungens Kurva och Skärholmen och var runt i Guldsmedbutiker och kollade på varenda ring i varenda butik. Jag tror att vi hittade på ett ungefär vad vi ville ha. Det är en bekant som ska göra våra ringar, så nu ska vi maila bilder och förklara hur vi vill att just våra ringar ska se ut. Så hoppas vi att det blir precis som vi vill, om inte ännu bättre. Vi kommer alltså att ha helt unika ringar, designade efter våra önskemål. På så sätt får jag mina rubiner! Det finns inga vigselringar i Sverige med rubiner, svenskar ska bara ha diamanter men det tycker jag är lite tråkigt  *fniss*

Å idag har vi haft en heldag på stan som varit helt fantastisk! Men det berättar jag om imorrn, nu är jag helt slut och ska däcka i soffan. Hoppas ni mår toppen allihopa, precis som vi gör!

Tävling!!! Vinn böcker!!!

Vädret är ju inte så där hejsanhoppsan... så jag tycker att vi piggar upp oss med en tävling! Vad sägs om det? Den här gången har hela fyra stycken av er chansen att vinna varsin bok, Bert och skrynkliga tanten eller Sune Värsta killen, av Anders Jacobsson och Sören Olsson. Signerad förståss! Iaf av Anders  :-)

Tävlingsreglerna är som vanligt enkla:
1. Gilla Fd Ensamma Mamman på FB HÄR.
2. Skriv i en kommentar här nedan vilken av böckerna du vill ha och hur du kom i kontakt med Sune- eller Bertböckerna första gången.
3. I samma kommentar skriver du din mailadress.

4. Du får en stjärna på himlen om du delar på din egen blogg, Facebook, eller gillar mej på Instagram (marlenerinda) och även delar tävlingen där  :-)

Tävlingen pågår till den 16 augusti kl 23.59.

Bästa tiden för viktkampen

Det är på semestern det händer! Jag vet att många av er inte alls håller med, men för oss är det faktiskt just på semestern som det är lättast att få bort kilona och jobba med sej själv och vikten. Det är då vi har tid, ork och lust och det visar sej verkligen på vågen. Mitt snitt ligger vanligtvis på under ett hekto i veckan och mitt mål var 2 hekto, men det blev faktiskt hela 7 hekto som försvann från min lilla kropp! Jag är såååå nöjd!

Detta strålande resultat trots en förlovning med champagne, två kvällar i sträck! God mat och en och annan glass får också plats i programmet och ändå blir det alltså minus. Vi har gått två promenader per dag, vilket blivit ca 12000 steg (ungefär en mil) och vilat däremellan. Snacka om semesterläge va? Kanske inte för de flesta andra, men oss passar det perfekt!

Nu satsar jag på 5 hekto till nästa vägning, vilket är väldigt mycket för mej, men jag ska göra mitt bästa. Då är jag nämligen fri guldmedlem igen om jag klarar det. Men vi ska på kryssning... så vi får väl se om planen håller. Kanske blir det hälften nu och hälften nästa vecka. Vi åker hem från paradiset imorrn, då finns det löpband om regnet blir för ihållande.  Men det finns också en massa jobb som ska göras och godsaker i skåpen...

Bröllopsplaneringen fortsätter. Jag har pratat med en guldsmed om hur jag vill att ringen ska se ut och vår kompis P som är konditor har lovat fixa vår tårta. Vi har lagt Arlanda bakom oss och fundera nu på ett helt annat alternativ.  Det kommer bli sååå bra!!!

Så nu kör vi vidare! Morgonens promenad är avklarad trots gråväder och 15 grader varmt, ikväll tar vi nästa. Vi är på gång!

Ps. Imorrn kör jag igång en kanontävling här på bloggen och på Du i Fokus idag har ni recept på en cool Regnbågstårta.

Vägen till drömklänningen har redan börjat!

Test inför bröllop i juni 2013

Under våra 14 år på Viktväktarna har vi hjälp många blivande brudar med vikten för att de ska komma i sin drömklänning. En och annan brudgum har vi också haft äran att jobba med, men de är inte alls lika många och berättar inte lika högt om sitt mål.

Jag vet inte hur många som passerat oss genom åren, men det som slagit mej nästan varje gång är att de kommit för sent. Alltså inte för sent i livet, utan för nära vigseln. De flesta gifter sej på sommaren och inte förrän i januari - februari har de börjat sin viktresa. Ofta har det varit väldigt många kilon, inte några trivselkilon bara... Många har alltså inte hunnit hela vägen fram och därför inte varit helt nöjda när den stora dagen kommit.

Nu står jag alltså här själv. Jag har ingen drömklänning jag ska komma i. Tvärtom faktiskt. Det finns en klänning som jag köpt för 30 kr på Seconhand (den mittersta på bilden) som kan vara ett alternativ men det får vi se. Jag vill gå ner i vikt och försöka nå min drömgräns som är 55 kg, så att jag kan välja precis vilken klänning jag vill! Ingen vit brudklänning alltså, utan bara en snygg klänning som passar för ändamålet och som jag sedan kan ha efteråt. Men jag vill kunna välja precis vad jag vill utan att begränsas av volanger som väller ut på ställen där de inte ska välla ut.

Jag har ungefär ett år på mej, vigseln blir någon gång nästa sommar. Just nu väger jag ungefär 62 kg. Målet har hittills varit 58 eftersom jag inte vägt mindre än det på väldigt länge och det är en vikt jag kan hålla. Men förra gången jag vägde det hade jag ju en E-kupa att bära på, det har jag inte längre. Alltså borde jag kunna ta mej lite lägre ändå... När jag gifte mej förra gången 1992 vägde jag 51 tror jag, 22 år gammal och oförstörd. Jag såg ut som en gräddtårta i alla kjolar och den hellånga slöjan. Det kommer jag inte att göra den här gången.

Det jag lärt mej av alla våra brudar som passerat under åren är att ta itu med vikten tidigt. Långt innan all annan bröllopsplanering. När det närmar sej vigseln är det nämligen alldeles för mycket att fixa med och då försvinner fokuset på bra mat och motion. Stressen tar över och kilo läggs till kilo... så istället för att gå ner de sista veckorna, har många gått upp. Å det vill jag ju inte! Nu blir vårt bröllop litet men det är ändå lite grejer som ska fixas så där precis innan. Så planen är att ta tag i detta direkt, precis som vi gjort och sedan kämpa på så gott det går med alla event som är under året som kommer.

Jag kommer att vara rejält restriktiv med alkohol (en stor bov till snabb viktökning) så ni som går med mej på event får gärna se till att jag inte tar någon champagne om jag glömmer bort den lilla detaljen. Jag har lovat Martin att ta hand om min hälsa bättre och faktiskt vila när jag har ont, lyssna på läkarna och be om hjälp när de är för illa. Mina 10 000 steg om dagen ska jag försöka hålla, om det så ska bli på bandet inne. Och maten skrivs upp i VV-appen, så jag har koll. Inga större ansträngningar eller förändringar alltså. Får jag ok av min läkare så ska jag gå tillbaka till Sussie på Curves och försöka köra där ett par gånger i veckan. Mer orkar inte kroppen upptäckte jag.

Målet är alltså 55, men det är helt ok om jag inte kommer längre än till 58. Då är det så. Jag känner min kropp och vet att den är mer envis än min knopp. Jag blir inte besviken om jag stannar på 58, då är det som det är. Jag är inte 22 längre  :-)

Så nu utmanar jag alla er andra som också ska stå brud sommaren 2016. Oavsett om ni ska ta bort 2 eller 52 kg, så börjar vi nu! Inte i januari... då är det för mycket annat som ska fixas. Nu kör vi mot målet; drömklänningen! Ni som tror att ni ska vara gäster på ett bröllop kan också hänga på, ni vill väl också ha en snygg klänning på er?

Hinder på vägen till altaret...

Jag tror att alla brudar som ska gifta sej har scenariot klart för sej. Man vet på ett ungefär hur man vill att både vigsel, kläder och fest ska vara. Så även jag, förstås. Men det verkar inte alls bli som jag vill  :-(

Min önskan var att gifta mej på Arlanda och sen dra iväg på en resa, meddela vänner och bekanta att vi gjort slag i saken och ha fest vid hemkomsten. I morse kollade Martin hur en vigsel på Arlanda går till och det visade sej att det var mycket mer komplicerat än jag trodde. Jag tänkte att man använder något av fikarummen en liten stund, säger JA och sen är det klart. Icke... Man är i VIP-rummet, får värsta servicen, man får dyr champagne och de fixar incheckningen åt en. För en ringa kostnad av 7500 spänn och då har man inte ens en vigselförrättare! Vill man viga sej i tornet så kostar det betydligt mer... hela Arlandaplanen sprack alltså.

Så kollade vi på resor istället. Vi kollade på allt från en enkel liten vecka i Italien till kryssningar långbortistan. Det är resan som får avgöra vilken dag vi gifter oss, eftersom vi vill åka iväg direkt. Just dagen för vigseln kommer vi inte att basunera ut, även om den inte kommer att vara hemlig. Men jag vill INTE ha någon möhippa och kommer därför inte att ropa ut dagen D. Så lägg ner alla såna planer om ni har några... Just nu ligger nog en kryssning i medelhavet bra till, lite Barcelona, Rom, Venedig... känns som en bra liten tripp.

Sen ska man ju ha en ring! Jösses så svårt! Och dyrt!!! Ringen ska man ju ha resten av livet och då ska den ju vara perfekt. Som ringen jag hade i mitt förra äktenskap, den hade jag designat och den var perfekt. Men jag kan ju inte ha den eller en likadan ju! Å jag vill inte betala 10 000-tals kronor, jag ska ju våga ha den på mej också. Det finns massor med fina ringar, men än så länge har jag inte sett MIN. Jakten går vidare när vi kommer hem och kan titta på riktigt i butiker och inte bara på internet.

Så har vi det här med vigselförättare. Ingen av oss vill gifta sej i kyrkan, det får vi inte heller eftersom vi gått ur. Vi har några vänner som har rätt att viga och ska nu lyckas välja någon av dem utan att de andra tittar snett på oss. Jag tror jag vet vem jag vill ha, frågan är om h*n vill och har tid. Vi får se hur det blir...

Även om man vill ha det enkelt, så blir det alltså ändå en himla massa jobb! Och tydligen kan det inte bli exakt som man vill ha det ändå. Nu ska vi lösa platsen, runt Arlanda blir det på något sätt. Ska kolla om pappa (fd pilot) kan dra i lite trådar. Resa ska bokas, så vi kan bestämma datum, men det ligger så långt fram att resorna inte ens finns. Ringar ska köpas. Vigselförrättare ska väljas, tillfrågas och i bästa fall bokas. Sen ska "bara" kroppar trimmas, min klänning sys om och en kostym fixas till Martin. Just det! Man måste ju beställa papper om hindersprövning och sånt också. Haha, det kanske är det viktigaste av allt  :-)

Herregud! Jag kommer få magsår på kuppen!

Förlovning i solnedgången

Igår hände det! Äntligen fick jag ett perfekt frieri! Det var solnedgång, Martin stod på knä, Baileys var vårt enda vittne och allt var helt perfekt! Självklart svarade jag JA, jag som inte ens ville gifta mej för några år sedan...

När Martin och jag blev ett par för 7,5 år sedan kändes ett giftermål lååångt borta. Jag har varit gift förut och kände att man gott och väl kan leva tillsammans ändå. Men för några år sedan ändrade jag mej och kände att det ändå är ett sätt att visa att man hör ihop och tänker göra det resten av livet. Men det är också en säkerhet rent juridisk, särskilt nu när jag inte längre har något inkomst och är ganska utsatt om något skulle hända honom. Så de senaste 2-3 åren har jag tyckt att vi faktiskt borde göra något åt vår framtid och att göra slag i saken. Men den här gången ville jag ha ett "riktigt" frieri!

Martin har inte varit gift förut och han sa tidigt att han hade en plan för hela frieriet, men det hände inget... att han ville ha en massa bitar på plats först med utbildning och jobb kunde ju inte jag veta. Jag tyckte bara att han var så otroligt trög! Inte bara jag, utan hela vår bekantskapskrets tyckte det, visar dagens kommenatarer på Facebook  :-)

Igår lastade vi in hunden och åkte vi ner till Kalmarsund för att se på solnedgången. Kvällen var fantastisk och Baileys lekte i vågorna. Då ställer sej Martin helt plötsligt på knä och frågar om jag vill gifta mej med honom! Det kom faktiskt som en total överraskning! Självklart svarade jag JA!!! Tänk att han faktiskt vill tillbringa resten av livet med en medelålders, småmullig, tvåbarnsmorsa med tusen krämpor! Ganska otroligt faktiskt! För oss betyder förlovning att man ska gifta sej, så vi började genast planera bröllop  :-)

Han hade inte köpt någon ring eftersom han vet att jag är lite kinkig när det gäller smycken. Så när vi kommer hem ska vi runt och kolla lite, jag vet ungefär vad jag vill ha. Jag kommer bara ha en ring, inte två, utan en lite bredare istället. Det räcker så. I guld. Jag gillar guld och passar bäst i det. Å gärna rubiner, men det brukar vara svårt. Ska kolla på Guldfynd, där hittade jag min favoritring.

Å sen blir det alltså bröllop! Nångång. En vigsel där bara våra föräldrar och mina barn är med, förmodligen på Arlanda innan vi drar iväg nånstans. Det blir inte när vi åker till Gambia, men sen vet man inte... Så tar vi festen när vi kommer hem. Vi vill inte ha några presenter, var och en får bidra med valfri summa för att ersätta maten och överskottet går till familjen i Gambia. Vi behöver inget, familjen där behöver allt!

Så nu är jag alltså förlovad! Jag ska gifta mej! Nu gäller det att jobba på bröllopsformen! Det blir inget sagobröllop med vit klänning och rysch pysch, det har jag haft. Jag är inte 22 den här gången. Jag har en rosa klänning som jag är sugen på att ha under vigseln. För att ha den ska man vara smal och ha en snygg rygg. Idag har jag alltså ett helt annat mål än igår men med samma upplägg. Två promenader om dagen... den första är redan avklarad  :-)

Träningsläger a la Smaltjockis

Risotto med kantareller

I år har vi alltså bara två veckors semester, eller rättare sagt; Martin har bara två veckors semester. Egentligen bara sex betalda semesterdagar, eftersom han började jobba i januari. Då kan man ju tycka att de där två veckorna enbart ska gå ut på lyx, flärd, god, mat, goda drycker och att slappa i hängmattan. Så tänker inte vi...

De två veckorna innebär träningsläger a la Smaltjockis! Martin började kalla sej för Smaltjockis när han hade gått ner 60 kilo och var normalviktig. Han menar att han är som en nyker alkoholist ungefär. Även om han gått ner alla de där kilona så kan han aldrig slappna av, nya kilon kommer bara man tittar åt andra hållet... Å så är det nu, nya kilon har smugit sej på och han kämpar med 20 färska kilon som ska väck.

Här på Öland har vi en plan som vi följer i stort sett slaviskt. Vi försöker att få en bra nattsömn och sover för den sakens skull i varsitt sovrum. Jag vill slippa höra hans snarkningar och han slipper gärna min hosta. På så sätt lyckade jag för första gången på jag vet inte hur länge, säkert flera år, få drygt 8 timmars sömn inatt! Inte sammanhängande, men med bara 11 vakna tillfällen vilket är smått fantastiskt för att vara jag.

Frukosten, lunch och middag äts i stort sett samma tider varje dag och räknas ut för att skapa ett energiunderskott. Däremellan blir det frukt som mellanmål, om jag kommer ihåg... jag är skitdålig på sånt. Däremot dricker jag mycket, för här är VARMT! Äntligen har vi sommar, sol och härliga temperaturer. Mellan frukost och lunch tar vi en timmes promenad tillsammans med Baileys och efter middagen tar vi ytterligare en timme. Sen är det klar för min del, medan Martin kör 15 minuter med Paolo också.

Tv tittar vi knappt på, men vi läser massor! Så mellan mat och promenader ligger vi i solen och läser om vädret tillåter. Vi pratar mycket och försöker att peppa varandra i vår viktkamp. För min del handlar det bara om några kilon, Martins resa är lite längre. Men mina kilon är ändå inte att förringa, för min hälsa betyder de massor! När Martin väl sätter igång så brukar det gå snabbt, så han är förmodligen ändå i mål före mej... Det här är också något vi gör helt och hållet för vår egen skull, inte för att vara snygga inför varandra. Jag vill trivas i min kropp helt enkelt och Martin vill få muskler så han orkar mer.

Specsaversgala

Mamagala

På vår semester "unnar" vi oss (usch vad jag avskyr det ordet) alltså att ta hand om oss. Visst kan det bli ett glas vin eller en glass, men inte varje dag och då avstår vi isf från något annat eller rör på oss ännu mer. Vi vet att vi är lite udda när det gäller detta, men vet också att allt fler tänker som vi och faktiskt blir sporrade av att vi lever så här. Kan vi locka och sporra en enda person till ett lite sundare liv så är vi glada för det. För det behöver faktiskt inte vara så komplicerat. Lite planering av maten bara och en promenad istället för att glo på tv.

Det lönar sej när man drar på sej snyggklänningarna i höst, då känns det inget jobbigt alls  :-)

Barn gör som vuxna gör...

Jag har precis sträckläst en bok som jag blev rekommenderad för länge sedan; "Hörselskadad, Åtta års helvete" av Birgitta Eldbrand. Birgitta är ingen slipad författare, utan har bara skrivit ner sin egen berättelse som terapi. Att det blev en bok var inte meningen, men så blev det... en i mina ögon väldigt viktig bok!

Hennes historia visar tydligt att mobbing börjar hos de vuxna. Barn gör som vuxna gör och om en lärare utsätter en elev för orättvis behandling under lektionerna, så kommer eleverna att ta över när lektionen är slut. Birgitta gick i skolan på 60-talet och blev från klass 2 slagen av sin fröken och fick vet att hon inte dög till något. Hon fick byta skola i princip varje läsår för att hon var ett hopplöst fall. För varje år fick hon förstås sämre och sämre självkänsla.

Tyvärr var det inte bara skolan som var en plåga, man tog ifrån henne hunden som var den enda vän hon haft och sålde ett bord hon gjort i slöjden som hon var väldigt stolt över. Redan i andra klass fick hon veta att Polisen tog barn som inte gjorde som de blev tillsagda eller kom för sent, så ända upp i 30-årsåldern var hon livrädd för polisen. Detta resulterade senare i att hon slutade köra bil en period.

Tills slut uppdagades en hörselskada hos Birgitta och ytterligare tre av hennes syskon. Det var förstås en förklaring till inlärningssvårigheterna, men ingen ursäkt för alla de kränkningar hon utsattes för. Att leva med ett funktionshinder man inte känner till och sedan får reda på, brukar vara en lättnad för de flesta. Men inte för Birgitta, hon skämdes och vägrade ha hörapparaten på sej. Inte förrän hon efter många år träffade andra hörselskadade kunde hon acceptera sin hörapparat och faktiskt använda den.

Boken ger insyn i en mobbad flickas hela skolgång. Den visar också att vi vuxna måste föregå med gott exempel, se vad som händer runt oss och våga agera vid orättvisor. Boken visar också hur viktigt det är med föreningar och organisationer där många delar samma intresse. Utan gemenskapen med andra hörselskadade hade Birgitta kanske aldrig kommit ur sin ensamhetsbubbla som hon haft hela sitt liv.

Det här är inte en bok med underbara texter eller korrekt grammatik rätt igenom, det är en bok skriven med ångest direkt ur hjärtat. Man känner den lilla flickans smärta, tonåringens frustration och den vuxna kvinnans besvikelse över att livet blev som det blev. Men man känner också en otrolig kämpaglöd, en person som aldrig ger upp hur orättvist livet än är och hur mycket man än råkar ut för.

Jag avskyr all mobbing, utfrysning och utanförskap. Det är illa när det sker bland barn, det är fullständigt vidrigt när det sker bland vuxna som borde veta bättre. Vi måste vara förebilder, vi måste våga se, vi måste våga gå emellan. Det finns inget annat sätt att visa att vi alla är unika, lika mycket värda och ska ha samma respekt. Jag är fullständigt emot mobbing både på nätet och i verkliga livet. Har sett andra bli utsatta och själv delvis varit utsatt. Tillsammans kan vi bekämpa detta vidriga!

Min egen fotbollsnörd

Varje gång det är fotboll på tv så fnyser min käre sambo. Han älskar fotboll! Men det är skillnad på fotboll och fotboll... han tittar inte en sekund på svensk fotboll, men Engelska Ligan, Premier League, däremot följer han så mycket han bara kan. Och det finns bara plats för ett enda lag i hans hjärta; Manchester United!

Själv är jag väl måttligt intresserad. Om någon skulle be mej tippa en vinnare säsongen 15/16 så skulle jag förmodligen kolla in vilket lag som har snyggast tröjor, snyggaste spelarna och schysstaste rumporna. För Speltips Engelsk fotboll är det alltså Martin man ska fråga och inte mej!

Enligt Martin så är det alltså självklart att Manchester United vinner säsongen eftersom de nu spelat in sej med sin nya tränare och slår lite från underläge. Ingen har riktigt koll på hur bra de blivit och de vill ha revansch. Så vi säger väl det... plus att de har några spelare med riktigt snygga rumpor  :-)

Har du nån koll på fotboll? Eller bor du med en fotbollsnörd kanske, som jag...?

Istället för godis!

Jag älskar godis! Det var godis och limpmackor som som gjorde mej tjock kan man nog säga. Åsså lite stress på det så var saken biff. Limpmackor äter jag knappt längre, men godis vill jag ha - även om det inte blir så ofta längre. Passionen är lakrits, det vet ni som följt mej ett tag.

I söndags fick jag en present av sonen, en burk med lakritshonung från Birgittas Matbod här på Öland. Jag funderade lite under gårdagen hur jag skulle avnjuta den dyrbara gåvan på bästa sätt och kom fram till att jag skulle smaksätta varm mjölk med honungen. Men vi hade ingen mjölk, så det projektet fick vänta. När vi var och handlade såg jag en ask vaniljte som är ett av de godaste teer jag vet. Det tillsammans med lakritshonung kan ju inte bli annat än gott. Det bästa av två världar lixom.

Hem, köra igång vattenkokaren, låta tepåsen dra läääänge och sen i med en tesked honung. Asså... det blev så gott att jag nog vill påstå att det var den godaste kopp te jag någonsin druckit. Det blev några koppar under kvällen. Perfekt som ersättning när godissuget smäller till. Visst, det är lite PP i honung, men mindre än godis  :-)

För det är ju så: bara för att man vill gå ner i vikt, bli hälsosammare och försöker att avstå från vissa saker och vara "duktig" så finns iaf mitt behov av att få äta godis och gott kvar. Jag vill inte avstå från allt som i mitt tycke är gott. Att däremot hitta annat som kanske är lite bättre alternativ eller äta mindre av det goda är en bättre väg att gå i mitt fall.

Nu har jag alltså hittat hallonkvarg som man blandar med någon tesked lakritspulver och vaniljte smacksatt med lakritshonung. Två väldigt bra alternativ till godispåsen! Kladdmuggkakan är också ett bra alternativ som används när det finns PP över. Å går bra att hälla en klick lakritssås i, förstås  :-)

Det här är mina knep för att stilla sötsuget och alternativ till godis. Vilka är dina tips?

Inte vågens fel...

Rapport från min Fitbit

Målet var 2 ynka hekto ner... Resultatet blev noll! Jag gick varken upp eller ner, utan stod helt still. Och det är tyvärr inte vågens fel...

Förra helgen började jag hosta och har sedan dess inte sovit särskilt bra. Trots detta har jag tagit mängder ned promenader och maten har varit bra. Men när man är sjuk samlar man ofta vätska och sover man dåligt samlar man också ofta vätska. Kroppen behöver energi för att bli frisk och gör allt för att hålla en så pigg som möjligt. Så jag ska väl nästan vara glad att det inte var värre.

Igår fick jag iaf tummen ur och köpte hem hostmedicin. Så inatt var sömnen bättre, men då har Martin fått ont i halsen och snarkar mer än vanligt. Så jag har vaknat av det istället. Att vaknat 25 ggr per natt är ingen höjdare :-(

Men nu har min föräldrar och min äldste son åkt härifrån, så inatt finns det flera tomma sovrum att välja på. Inatt ska jag sova!!! Hostmedicin, eget rum och öronproppar ska hjälpa mej med den saken. Så hoppas jag på ett bättre resultat nästa vecka. 2 hekto är fortfarande målet. Veckans matsedel är planerad, två promenader om dagen (om vi orkar) och massor med vila. Blir jag bara fri från hostan också så blir allt perfekt!

Är man inte på topp hälsomässigt så är ett plus inget att hänga upp sej över.  Då får man göra det bästa av situationen och bli friskt så fort som möjligt. Precis som vid en skada, då är det läkningen som är viktigast. Visst gör man sitt bästa med maten under tiden, men motionen blir det lite som det blir med. Vikten får man ta itu med på allvar när man är ok igen  :-)

Hoppas det gått bättre för er andra som kämpar!

Road trip

Vi är alltså på Öland just nu. Under de 7,5 år som Martin och jag varit tillsammans har vi åkt hit minst en gång om året, det blir alltså några gånger genom åren... ändå har han bara sett översta delen av ön. Allt under Borgholm har varit osett, och där finns ganska mycket att se.

Eftersom mina föräldrar och min äldste son också är här, så passade vi på att smita iväg. Baileys avskyr att åka bil, men nu hade vi ju hundvakt och kunde ta en dag på egen hand och utfoska södra Öland i lugn och ro. 26 mil blev det  :-)

Vi började med att besöka Sandviks Kvarn, Nordens största väderkvarn faktiskt. Den är inte i bruk, men fungerar fortfarande om jag förstod saken rätt. Solen sken och vi roade oss med att ta massor med bilder. Istället för att köra tillbaka upp på huvudvägen, tog vi kustvägen så långt det gick. Den vägen slutade vid Äleklinta och Ormögas kameler. Massor med vita småkalvar som gick brevid sina mammor, busade med varandra och låg i solen och sov. Vi räknade till 40 kameler sammanlagt, så många har jag inte sett där förut.

Efter kamelerna tog vi sikte på Borgholm där vi skulle till apoteket och passa på att samtidigt äta lunch. Apoteket var stängt, men en god lunch fick vi på Mormor Julias restaurang. Det stället kan vi absolut rekommendera! Vi åt en himla god pasta med strimlad biff och grönpepparsås. Mätta och belåtna men fortfarande med rethosta tog vi kustvägen längst den östra sidan ner till Ottenby. På vägen stannade vi till vid Eketorps Borg och kollade in den.

Jag och killarna var där för säkert 15 år sedan, men det såg ut ungefär som då. Eketorps Borg är ett kanontips för er som besöker Öland med barn eller själva är intresserade av Sveriges historia. Här är ett medeltida samhälle uppbyggt med bostäder, kommers och lajvare som visar hur allt funkade då. Det finns en lite inhängad med djur, olika stationer där man kan göra smycken, testa bågskytte, såpad stock osv och ett museum. Man tillbringar lätt flera timmar här oavsett väder.

Efter Eketorp körde vi vidare mot Ottenby och Långe Jan. När vi kom fram började det duggregna så besöket blev ganska kort. Fyren Långe Jan är 41,6 meter hög och alltså ungefär 10 meter högre än brorsan Långe Erik på norra udden. Vi gick inte upp, utan nöjde oss med några bilder och körde sedan vidare för att träffa en kompis i Färjestaden.

Vår lilla road trip tog ungefär 9 timmar och då rusade vi inte genom något, utan strövade runt bäst vi ville. Vi stannade och fotade små fiskeläger, väderkvarnar och annat som jag tycker är kul att fota. Bilder som "kan vara bra å ha"... till bloggen eller magasinet eller bara för att... Vi har haft en jättemysig dag tillsammans och har verkligen sett allt vi ville se. Nu kan vi verkligen säga att Martin sett hela Öland! Nu är han en äkta Ölandstok  :-)

DEN känslan!

Ni vet den där känslan när man reser iväg på semester och flygplansdörrarna öppnar. Den känslan när värmen slår emot en och man vet att man har flera veckors ledighet framför sej i värmen. Så känner jag nu! Fast i mitt fall var det inte flygplansdörr utan en bildörr.

Klockan 7 i morse vinkade vi farväl av ett regnigt Tumba utan någon större ångest. Å strax innan 13 svängde vi in på vår uppfart i ett hyfsat soligt Löttorp. Baileys var helt galen bak i bilen och kunde inte komma ut snabbt nog. Martin och jag pustade mest ut och konstaterade att nu börjar 12 lediga dagar i paradiset. Mer än så blir det tyvärr inte, eftersom han är nyanställd och inte jobbat in mer än 2 veckor. Fast för mej är det ju egentligen ingen semester alls... jag har ju inget jobb lixom... å både Du i Fokus och bloggen ska uppdateras varje dag. För att få texter till magasinet måste man leta uppslag och skriva dem, så ett par timmar om dagen går åt. Just ikväll går jobbet ut på att smaka ett vin som jag fick hembudat igår, jobbigt värre  :-)

När vi kom fram packade vi ur bilen, skönt att slippa åk buss som vi gjorde sist. Sen slet jag av mej kläderna och parkerade på vår uteplats med en tidning. Det är nämligen det jag gör på semestern; läser! Och går. Två promenader om dagen brukar det bli, då löser vi världsproblemen och lite till. Efter bara knappt 4 timmars sömn, så försökte jag sova middag också men det gick inget vidare. Jag hostar och Martin snarkar... det är kört och har varit i en vecka nu. Jag börjar bli ganska mör av sömnbristen.

Ikväll blir det alltså tidigt i säng för att försöka ta igen lite sömn, men också för att vi ska ut på en liten roadtrip imorrn. Bäst att passa på när man har hundvakt. Vi ska ta oss ner på södra Öland, där Martin knappt varit. Ett och annat uppslag till magasinet blir det nog, det finns mycket att uppleva på vår fina ö. Men om det får ni veta mer imorrn!

Ha det bäst och kika in på magasinet imorrn! Onsdag och söndag brukar vi bjuda på härliga recept. Vad det blir imorrn får ni se då  :-)

Gör faktiskt vad jag vill!

Jag har valt att ha en öppen profil på Instagram, vara ganska personlig på bloggen och då och då sticka ut näsan på Twitter. På Facebook däremot är jag mer privat, har inte särskilt många kontakter och släpper inte in någon som jag inte känner eller träffat.

Men bara för att jag är ganska öppen av mej och låter folk ta del av mitt liv betyder det inte att vem som helst har rätt att säga vad som helst! Det ger ingen rätten att kränka varken mej eller någon annan! Det jag inte förstår är varför läsare/följare som enbart kritiserar kommer tillbaka... varför det? Varför går man inte vidare till någon man tycker om istället och har mer utbyte av? Eller har de här människorna så tråkiga liv att de måste ha någon att gnälla på? Sorgligt isf...

För min egen skull har jag börjat spärra och blockera dem som bara kritiserar och spyr galla. Förr har jag försökt resonera med dem, men det gör jag inte längre. Efter 2-3 negativa inlägg så blockeras de utan minsta förvarning. Jag vill inte ha dem i mitt liv och behöver dem inte. Självklart kan jag ta till mej negativ kritik, men när det bara handlar om saker som jag inte borde göra pga moraliska frågor, saker jag borde göra av samma skäl, ifrågasättanden om mina personliga egenskaper och en massa annat så orkar jag inte längre. Det räcker med att man säger detta till mej en gång, så fattar jag budskapet.

Just nu är det ganska lugnt på nättrollen, det har varit betydligt värre. Särskilt när jag bloggade på Expressen, DÄR fanns det knäppskallar!!! Då fick man verkligen veta att man var värsta sortens lögnare, hycklare och gud vet allt. Det har funnits såna här med, men inte alls lika knäppa. Här har jag bara fått veta att jag fuskat med sjukpenningar (som jag inte ens haft), lurat landstinget och lite annat smått och gott. Saker som fabulerats fram av knäppskallar helt enkelt.

Jag tar inte särskilt illa vid mej, men ibland kan ju undra vilka det är som sitter där bakom skärmarna och skriver till såna som mej. Tänk om det egentligen är någon som jag känner och träffar titt som tätt... någon som utger sej för att vara vän, men som faktiskt tycker väldigt illa om en. Alla som skriver elakt kommenterar förstås anonymt, men ibland har man en viss aning om vem det är ändå. Det mest patetiska är när den man blockat försöker starta smutskastning på en annan plattform, som att twittra om att jag blockerat vederbörande från tex instagram. Vem gör man bort mest då?

Kan vi inte bara bestämma att man ska hålla en god ton till varandra? Istället för att bara kritisera kanske man ska sluta följa någon som man tycker gör fel hela tiden. Kom gärna med en åsikt, men gör det med en god ton och konstruktivt. Men skriv hellre något bra, peppa och kom med tips. Följ Stampes mammas råd "Håll tyst om du inte har något snällt att säga". Svårare än så är det ju egentligen inte.

Men de allra, allra flesta av er skriver fina saker och tycker ni inte som jag så skriver ni även det på ett snällt sätt. Så vill jag ha det. Men jag tar mej faktiskt friheten att blockera er om ni blir för negativa, elaka eller spårar ur. För det har jag rätt till. Det är nämligen min blogg och min Instagram och där gör jag preciiiiis som jag vill  :-)

En riktigt god kolasås!

Bara för att man försöker gå ner i vikt behöver man inte avstå från allt som är gott. Man får bara ha lite extra koll på vad man äter och att det inte blir för mycket av det goda. Så är det med mej och glass!

Jag äter inte glass särskilt ofta och det beror inte på att jag inte tycker om det, utan på att jag vill ha en massa gott till glassen. När jag äter glass MÅSTE jag ha grädde och någon sås till. Då blir det rätt många kalorier (ProPoints) och därför blir det bara någon gpng i månaden. Gör man såsen själv har man iaf koll på innehållet, så här bjuder jag på ett recept på en otroligt god kolasås. Just den här är det havtorn i, men det är förstås valfritt.

Havtornskolasås

50 gr smör

½ dl ljus sirap

½ dl strösocker

2 dl vispgrädde

2-3 msk havtornspuré

Blanda alla ingredienser utom havtornspurén i en kastrull. Koka upp och låda sjuda på svag värme i ca 20 minuter. Rör om då och då. Smaka av den färdiga såsen med havtornspurén och ringla över glassen. Strö gärna lite grovt havssalt över alltsammans, så får du pricken över i.

Bara kolasåsen blir 44 PP, havtornspurén hittar jag inget värde på. Det blir 4-5 dl och man tar ju inte mer än någon matsked över glassen, så även om allt är mycket PP - så blir det kanske 1-2 PP per matsked. Det är det värt! Jag lovar!!!

Jäkla knän!

Mina knän har varit ett återkommande kapitel så länge jag kan komma ihåg. Jag har haft ont så länge att jag vant mej vid värken och fått en högre smärttröskel än normalt. Då känner man att det gör ont på ett nytt ställe, men bryr sej inte så mycket. Jag tänker mest att det väl går över snart. Om inte smärta sitter i väldigt länge eller är överjävlig förstås.

Högerknät gjorde ont i flera månader innan jag gick till läkare. Då hade jag gått med en inflammation i benet så länge att den spridit sej i hela kroppen och tog lång tid att bota. Eller bota... jag känner fortfarande av det ibland. I april smällde det till på framsidan av knäskålen på vänster ben när jag tränade, och det sa jag faktiskt till min kiropraktor bara någon dag senare. Han sa att jag formodligen haft en retning i knät som nu tagit ut sin rätt och att jag skulle vila. Det gjorde jag, och visst har det blivit bättre. Jag har kunnat gå mina promenader och häromdagen testade jag att springa lite och knät höll faktiskt.

Så förra veckan fick jag helt plötsligt ont i knäväcket på vänster ben. Började smörja med voltaren morgon och kväll och igår kändes allt nästan bra. Igårkväll träffade vi en bekant på hundpromenaden och gick lite längre än vanligt. De sista stegen hem var tunga, jag hade så ont att jag inte visste vad jag skulle göra när jag kom hem. Värktablett, inflammationsdämpande och smörja med voltaren. Idag är smärtan total! Sitter jag still är det ok. Går jag inne på platt underlag är det ok. Men så fort jag måste böja knät det minsta lilla och belastar det så gör det skitont.

Igår när allt var bra slaktade jag två syrener. Så planen idag var att få in alla kvistar i bilen och köra dem till sopen. För att få dem till bilen måste man passera en trapp, med två steg upp och två steg ner. Ont med andra ord... Jag ville självklart ha detta gjort innan regnet skulle komma och efterlyste hjälp på facebook utan någon större framgång. Så det var bara att köra igång. Jag hann halva högen innan himlen öppnade sej. Nu öser det ner och jag får en chans att vila knät en stund. Men det är väl sjutton att när man tror att allt är bra, så får man ont igen. Jag trodde jag skulle ha ont i överkroppen efter buskslakten, men inte då.

Jaja, nu får vi se när regnet slutar. Jag sväljer en värktablett till, kör iväg skräpet jag har och tar sen itu med resten senare. Knät får hänga med bäst det kan.

Så svårt!

På bilden här brevid ser ni hur jag ser ut just precis idag. En ganska liten figur, ett par kilo för mycket, men man kan välja att kalla det för kurvig. Inte särskilt vältränad, men hyfsat i form.Osminkad och håret ofixat. Varken snygg eller ful. Tycker jag alltså. Det är vad jag ser.

Martin ser något helt annat än det jag ser i spegeln. Han säger nästan varje dag att jag är det finaste som finns och att jag är perfekt. Å jag övar och övar på att ta emot allt fint han säger. Det är svårt. Men när han säger det är det iaf lite enklare än när någon okänd ger en komplimang.

Idag var jag i centrum. Jag träffar på en bekant som sitter på en bänk, vi pratar lite och rätt vad det är börjar mannen brevid att prata med oss. Mannen är ganska mörk, jag gissar att han kommer från Väst- eller Nordafrika. Han pekar på mej och frågar varför jag ser ut så, kommer jag från afrika? Va? Jaha... han menar att jag är brun, sååå brun är jag väl inte? Jo, han tycker att jag är lika brun som man är i hans land som är Nigeria. Jag berättade att jag iofs bott i Gambia, men mycket mer afrikansk är så är jag tyvärr inte.

Jag gör mina ärenden och när jag går förbi bänken igen vinkar han åt mej att komma närmare. Han säger att jag har precis allt som en kvinna ska ha. Den atletiska kroppen (QUE??), formerna, utstrålningen - ja, jag är allt en kvinna ska ha i hans ögon. Han fullkomligen öser komplimanger över mej och jag vet till en början inte vad jag ska säga. Men finner mej faktiskt och helt osvensk säger jag TACK! Det var väldigt snällt av dej att säga så. Han fortsätter och till slut skyller jag på att jag har frysvaror i kassen och måste hem. Det blir lixom för mycket. Hade jag stått kvar hade han väl friat...

Varför är det så svårt att ta emot en komplimang? Han tyckte ju uppenbarligen att jag var fin och ville att jag skulle veta det. Då kan man ju inte bara vifta bort det, det är oförskämt. Att tacka är ju det enda rätta, men så svårt. Då är det lättare att ge komplimanger, vilket jag gärna gör. Många har väldigt svårt att ta emot det och blir nästan misstänkssamma när man säger något snällt. Ofta kommer också ett äsch... och det är ju att förringa budskapet. Man nonchalerar ju faktiskt en annan persons åsikter genom att börja prata om något annat, vifta bort det eller inte svara alls...

Hur gör ni? Hur tar ni emot en komplimang? Ger ni komplimanger själva och hur tas dessa emot? Det här är spännande tycker jag, så berätta gärna  :-)

Så var det min tur...

Kände redan förra veckan att halsen krånglade lite, men trodde det berodde på att jag tänt ett doftljus som jag inte tålde. Halsen blev bättre, men inte helt bra - men jag är ju sån att jag tror att om jag inte låsas om det så finns det inte. Så kom det lite hosta, men inte mer än att det var hanterbart.  Och igår var jag helt ok! Faran över tänkte jag förstås. Icke...

Inatt har jag sovit sittande och hostat nästan hela natten trots Bisolvon, astmamedicin och en massa andra åtgärder. Vaknade med en rejält täppt näsa och rinnande ögon. Jahapp... det är alltså min tur nu. Tycker alla människor är förkylda, men trodde förstås att jag skulle klara mej. Martin sover i vårt gästrum, så hoppas vi att han ska klara sej. Om inte annat slipper han mina hostningar.

Jag är alltså inte så jättepigg idag... men har ändå tagit en längre promenad än vanligt med Baileys. Tvätta och hängt en rejäl maskin tvätt och fixat lunch. Nu skulle jag bara skriva ett par texter och sedan lägga mej i solen och sova lite. Vad händer då? Solen går i moln förstås! Den där j-a Murphy!!! Han finns där precis hela tiden!

Så jag knacka ihop den här bloggen och se om solen kommit tillbaka när den är färdig. Det ser inte särskilt lovande ut... men sova ska jag, det måste jag. Det får väl bli i sängen istället.

Just det! Skölj inte munnen med munskölj när ni är täppta i näsan. Jag gjorde det och dog nästan!

Nya tag gav schyssta resultat!

I måndags var siffrorna på vågen oförtjänt höga, på två veckor hade jag gått upp 1,4 kg. En del kunde jag förklara, men det mesta hade jag faktiskt ingen förklaring till. Men både Martin och jag har känt att det varit jobbigt efter olyckan med både det ena och det andra så mycket berodde nog på psykisk stress. Förra söndagen bestämde vi oss för att vara extra duktiga några veckor. Martin anmälde sej till Paolo Robertos 15-minutersutmaning och jag började skriva min checklista igen. Vi körde igång på allvar på måndagen efter den bedrövliga vägningen.

Veckan har gått bra. Martin har kört sina 15 minuter med Paolo varje dag, plus lite tid på löpbandet. Jag har haft koll på maten och gått lite mer än vanligt. Men vi har ändå haft en champagnekväll, ätit taco och smaskat i oss glass. Inte varit stenhårda alltså, bara haft koll. Mitt mål för den här veckan var att ta bort ett halvt kilo, en hög siffra för att vara mej, men fullt rimlig med tanke på hur mycket jag gick upp snabbt. Snabbt upp brukar vara snabbt ner.

Det blev 1,2 kilo!!! Jag höll på att trilla av vågen! Mitt snitt under viktminskningen var mindre än 0,1 i veckan så att klämma till med över ett kilo är ju helt galet! Ett mindre mirakel faktiskt och en siffra jag inte lyckats med särskilt många gånger. Å Martin var ju inte sämre han... men hans resultat får ni se på hans blogg. Där kan ni också följa hans tid med Paolo, kanske är något för fler att testa?

Idag är det alltså måndag igen och veckan har kört. Veckans mål är 2 hekto, så jag kommer ner under 63. Målet är 60, det är min målvikt och sen vill jag ner till 58 om det går. Jag vägde 58,3 innan operationen i augusti och sedan dess har det bara gått uppåt. Nu äter jag värktabletter igen, så vi får se hur det blir med den där 58:an... Går det så går det.

Hur gör jag då? Jag äter efter Viktväktarnas program och skriver upp allt jag äter. Jag har 26 ProPoints om dagen som jag fördelar som jag tycker bäst. En del äter enligt mättande dag, men det passar inte mej. Jag väger och mäter och skriver upp allt i appen som har koll åt mej. Sen tar jag en halvlång promenad med hunden på förmiddagen och en tur på bandet under dagen och/eller en kvällspromenad tillsammans med Martin. Det blir allt mellan 5 000 och 15000 steg per dag. Jag äter allt men inte alltid och heller inte i stora mängder. Men jag avstår inte från varken godis, bröd eller pasta. Då skulle jag inte klara det. Jag stirrar mej heller inte blind på siffror, alla minus är bra oavsett hur stort det är. OCH jag ser det inte som någon quickfix. Jag har levt så här i 15 år nu och det är inget större problem, ibland trillar man av banan lite bara. Men då är det ju bara att köra upp igen, värre än så är det inte.

Man kan väl säga att vi lever som genuina Viktväktare 42 veckor om året och ligger i diket 10 veckor. På så sätt har vi under åren hållit vår målvikt mer eller mindre i en herrans massa år. Man måste inte vara stenhård, offra en massa eller straffa sej när det går åt skogen. Det funkar faktiskt ändå. Så nu kör vi en vecka till. På måndag får vi se om jag klarade målet på 2 hekto  :-)

Vinden vänder...

Jag har under en väldigt lång tid känt mej ensam och saknat vänner. Jag har berätta om både ensamheten och saknade här på bloggen och offentligt hos Malou. Idag kom jag på en sak... jag kanske inte saknat vänner i stort, utan mina gamla vänner? De där som visste exakt vem jag var och ställde upp för mej i vått och torrt precis som jag gjorde för dem. Nu har nämligen några av dem kommit tillbaka och allt känns så otroligt mycket bättre!

Sen har det tillkommit några nya också, det där som är så himla svårt när man kommit upp en bit i åren. Folk släpper inte in en på sina gamla revir och det är svårt att få nya vänner i vuxen ålder. Men några har jag fått bla Annelie, Gunilla och någon till. Och Stoffisen! En yngre bloggkompis som jag tycker väldigt mycket om och kan vara mej sjävl med. Han är precis som jag väldigt prestigelös, jobbar hemfrån, bryr sej inte särskilt mycket om pengar osv. I torsdags lyckades vi äntligen få till en date efter att ha försökt i flera år faktiskt. Nästan sorgligt när man tänker på det... att det ska krävas så mycket för att hinna ses en timme. Det måste vi ändra på!

Vi tog varsin macka från Subway, gick till Humlegården och satt där och snacka en dryg timme innan jag skulle iväg på Finest förhandsvisning av Self/Less. Stoffisen är en människa totalt utan tabun eller hämningar. Vi kan prata om allt! Trots att vi bara träffats en gång tidigare (vi har chattat massor), det är stor ålderskillnad och vi är väldigt olika så är det som vi känt varandra hur länge som helst.

Jag har alltså fått tillbaka A, min vän sedan tonåren. Insett att Stoffisen är en himla bra och kul kompis. Vännerna Dodo och Abdu från Gambiatiden är upphittade, Phantom-gänget är återsamlat, gamla bästa kompisen Å finns alltid där och några nya bekantskaper i bloggvärlden har dykt upp. Sen har jag ju Martin och världens bästa familj runt mej. Kanske kan jag klara nästa nyårsafton/midsommarafton utan att känna mej bortvald även om vi inte blir inbjudna till någon. Jag vet inte - men kanske...

Jag hoppas att jag kan mota bort den där känslan av ensamhet nu när det faktiskt återkommit några gamla vänner. Personer som faktiskt VILL umgås med mej även om de bort väldigt långt bort. Kanske kan vi åka till Finland och hälsa på? OM vi är välkomna förstås...

Den ofrivilliga ensamheten är förgörande och bedövande. Frivillig ensamhet är underbar! NU kanske jag äntligen kan få bägge  :-)

Att ses igen efter 23 år...

Igår fick jag äntligen träffa A igen, en av mina absolut bästa vänner under tonåren. A och jag hängde jämt! Ålderskillnaden på 5 år gjorde att vi då inte kom längre än till vänner, väldigt, väldigt goda såna. Han var nog mer som en storebror än kompis. Jag var 13 och han 18, en stor skillnad i den ålder. Men nog hände det att vi pussade lite på varandra och nog har jag undrat vad som hade hänt om vi hållit kontakten.

För två år sedan återfick vi kontakten via Facebook, då hade både jag och andra gamla vänner letat hur mycket som helst efter honom. Å rätt vad det var en dag när jag slögooglade, så hittade jag honom! Vilken lycka! Från båda håll, tack och lov. Han svarade direkt på mitt meddelande och sedan dess har kontakten varit tät.

Igår fick vi äntligen ses igen! Eller egentligen hann vi ses lite kort redan i torsdagskväll i stan, men igår kom han och hans 10-årige son hit. De kom redan på eftermiddagen, åt mat hos oss och stannade över natten - vi hade alltså gott om tid att prata och komma ikapp. Det var som ingen tid alls gått, samtidigt som massor hänt. Vi tog lixom vid där vi slutade sist. Jag mindes fel, han var bara på mitt bröllop, inte på äldste sonens dop. Det var alltså redan 1992 som vi tappade kontakten, 23 långa år.

Mycket var precis som förr, samtidigt som han förändrats massor! Till sättet var han densamme, samma humor och röst. Men efter 10 år i Finland bröt den här supersöderkisen på finska!!! Vi pratar alltså om en person som var värsta juppien på 90-talen, glassade runt i senaste kostymerna, jobbade på bank och snackade värsta södersnacket. När han skrev på Facebook att han numera är väktare och tränar på gym höll jag på att dö i en skrattattack. Det var väldigt svårt att se den där slickade juppien i ett gym... men när han stod framför mej var det inte alls svårt att förstå. Herregud! Bengeten hade ju faktiskt muskler, var vältränad och i väldigt fin form! Av kostymen fanns inte ett spår.

Fysiskt hade han alltså förändrats väldigt mycket, både kroppen och språket var ett annat. Men kramen var densamma, ögonen, minnena och insidan. Vi har bägge varit med om väldigt mycket under de här åren. Vi har bägge haft svårt sjuka barn, hans son har precis gått igenom en tuff cancerbehandling. Vi har skilt oss, träffat nya partners, men nog har tankarna funnits där... var är han/hon nu? Här satt vi tillsammans igen! Båda äldre och klokare. Ålderskillnaden finns inte längre. Men vänskapen finns kvar. Han vet nästan allt om mej och hur jag var mellan 12 och 22 års ålder.

Nu kan jag tydligt se att även om vi hade testat någon slags relation efter våra skilsmässor, så hade det varit fel. Vi ska bara vara vänner - inget annat. Vi behöver varandra som vänner, ingen av oss har särskilt många kvar sedan de åren. Trots att vi varit ifrån varandra så har vi varit igenom samma saker och kan på många sätt känna igen oss i varandras liv. Det behövs inte några ord, vi förstår varandra ändå. Vi fyller i varandras minnen och minnesluckor från 80-talet och bygger på så sätt ihop våra liv igen. Det var väldigt synd att vi tappade bort varandra, eller rättare sagt; det var väldigt synd att han valde att inte ha kontakt med sitt gamla liv och inte tänkte på vilka han tappade på vägen.

Jag vet inte om vi någonsin hade återfått kontakten om jag inte fortsatt att leta efter honom? Kanske hade han tagit mod till sej att leta upp mej så småningom? Det får vi aldrig veta antar jag. Längtade jag mer efter honom än han efter mej? Kanske, eller på olika sätt. Vi är iaf väldigt glada att vi återfått kontakten och att allt känns precis som då. Man behöver inga blodsband för att vara syskon, han är min storebror! Å nu har han fått tillbaka sin lillasyster.

Efter 23 år har vi äntligen återfått kontakten. Vi har redan setts 2 gånger och ska ses igen på måndag innan de åker tillbaka till Finland. Sen ska det baske mej inte dröja 23 år tills vi ses igen! Nästa gång hoppas jag att andra gamla "bröder" kan vara med också. Jag hade några stycken  :-)

Hallonlakritskvarg!

Var toksugen på godis igår när jag och fixade naglarna men hade inget godis hemma. Men jag hade kvarg med hallonsmak och lakritspulver... Kunde man blanda dessa tro?

Tänk att det kunde man! En tesked lakritspulver blandade jag ner i hallonkvargen och det blev faktiskt jättegott! En nödlösning och räddningsplanka vid godissug :-)

4 PP för en hel burk!

Firade med champagne!

Allt man kan fira, ska man fira! Eller hur? Alltså tar vi varje tillfälle att fira när det händer något skoj. Igår hade Martin varit på sitt jobb i 6 månader och hans provanställning övergick i en fast anställning. Självklart är vi superglada och lättade över att vi numera har en fast inkomst som kommer med samma belopp varje månad. Efter alla dessa år med provision och knappt någon lön alls på sommaren är man inte direkt bortskämd med sånt. Klart det ska firas!

Martin har letat efter en badanka, en helt vanlig sån där gul. Det har något med programmering att göra och är någon slags symbol för programmerare. Jag fattade inte riktigt när han förklarade för mej, fattade bara att han skulle ha en sån vid arbetsdatorn. Men hur han än kollat runt så har han inte hittat någon. Så det blev mitt första uppdrag igår, och jag hittade en i första bästa leksaksaffär  :-)

I kylen låg champagnen och jordgubbsplantorna rensades på solmogna bär. Strax innan 18 dukade jag upp på alltan med champagne och jordgubbar och den lilla ankan. Sen satte jag mej och väntade. Inte riktigt... först gick jag loss med kameran och tog en massa bilder. Att ta fina bilder av glas med dryck i är kul. Jag vill ha fina bakgrunder så det ser extra lockande ut och några blev faktiskt riktigt bra. Sen satte jag mej och väntade.

Han blev jätteglad för den lilla badankan, den var faktiskt jättesöt. Vi åt jordgubbar och skålade för vårt liv och hans jobb. Solen sken och det var jätteskönt att sitta ute. Så middagen åt vi också ute i solen, men champagnen ställde vi undan en stund. Martin skulle ju bränna av sina 15 minuter med Paolo och med alkohol i kroppen blir det betydligt jobbigare. Martin har kört igång med sin blogg igen, så ni kan följa hans resa HÄR.

Sen var det Morden i Midsomer, då drack vi upp resten.  Kanske inte det bästa man kan göra när man försöker att komma i form, men va sjutton! Just champagne dricker vi så sällan att man får ta chansen när den ges. Man kan inte bli fanatisk, man måste ju leva också. Just det där att fira det som firas kan, är något vi har tagit fasta på. Man vet ju inte vad som händer imorrn... då gäller det att glädjas så mycket man kan åt både små och stora saker. En fast tjänst är ju inte fy skam. Särskilt inte när man omskolat sej och pluggat hårt några år. Vi har ett himla bra liv just nu och det är värt hur mycket som helst! Så grattis till oss  :-)

Vi tar det ett varv till... tabuämnen...

Jag berättar om mina ingrepp lite då och då för att alla ni underbara kvinnor därute ska få upp ögonen för vilka möjligheter som finns för att få ett friskare, bättre och rikare liv. Nu var det ett tag sedan jag berättade om de två viktigaste ingreppen, som faktiskt var helt livsförändrande och livsförbättrande. Eftersom det återigen kommit en hel del frågor så tar vi det ett varv till  :-)

För några år sedan gjorde jag två operationer med ett års mellanrum, operationer i de nedre regionerna. Så har du svårt att läsa om tabuämnen ska du sluta nu. Ni andra som är lite mer öppna, som kanske har problem eller som är allmänt intresserad ska nu få veta hur mitt liv blivit 200% bättre av två enkla operationer. Å självklart är det helt ok att skicka frågor både som kommentar här nedan eller på mailen mrinda@swipnet.se Ni som fått hjälp får gärna berätta det också  :-)

Det är nu ca 5 år sedan jag började min kroppsliga renovering. Jag hade ett antal punkter på sånt som störde mej och faktiskt handikappade mej i min vardag. Men det handlade ju om mens och urin... sånt man inte pratar om... Men det första är ju inte riktigt lika pinsamt som det andra, så jag började där.

Då hade jag rikliga blödningar drygt en vecka per månad. Så mycket att jag ibland inte vågade gå hemifrån. Jag har bla suttit på en konferens och känt hur det bara exploderar mellan benen och blodet forsar. Jag låste in mej på toaletten medan Martin fick komma med nya kläder. Sånt vill man inte vara med om. Å det blev bara värre och värre... Det finns inget som heter Happy Period!!! Så fick jag höra talas om att man kunde bränna slemhinnorna i livmodern och i princip bli av med blödningarna helt. Det lät ju för bra för att vara sant, men efter lite googlande hittade jag ingreppet Novasure och insåg att det faktiskt inte var för bra för att vara sant. Det här var på riktigt! Det skulle jag göra!!!

Så jag kontaktade min husläkare som också fick googla. Han hade inte heller hört talas om det men konstaterade att om detta var så enkelt som det verkade så skulle det öppna dörren för många kvinnor. Så han skrev villigt en remiss och bollen var i rullning. Jag fick först komma till en gynekolog som försökte övertala mej att sätta in hormonspiral, det skulle lösa alla mina problem enligt henne. Jag sa "Jag vill inte ha hormoner eller läskiga saker i min kropp och min man är steriliserad, så varför ska jag då ha preventivmedel och hormonspiral?" Hon hade inget bra svar på det utan skickade mej vidare till kvinnokliniken.

Jag fick tid för konsultation omgående och var glasklar kandidat för ingreppet OM jag lovade att berätta för alla jag känner om det! Min läkare på kvinnokliniken var enormt frustrerad över att så få känner till det här enkla ingreppet som förändrar livet helt för många kvinnor och skulle kunna förändra livet för många fler om de bara visste. Så självklart lovade jag att sprida informationen, jag har ju en blogg  :-)

Bara tre veckor senare låg jag på operationsbordet. Vid ingreppet Novasure för man in ett instrument i livmodern som man hettar upp och fäller ut som ett paraply. Det värms upp och bränner av alla slemhinnor vilket gör att ägget inte kan fästa. Man blir inte steril men rent tekniskt kan man inte bli med barn och skulle man ändå bli det så blir det ofta utomhavandeskap. Man ska alltså vara helt färdig med barn och man kan även sterilisera sej under ingreppet. Man är sövd och det tar ca 5 minuter, sen är det klart!

Från Stockholms blodbad till ca en teskeds blödning var resultatet direkt efter och som fortfarande efter drygt 4 år är lika befriande. Läkningen tog ett par veckor, men jag kunde jobba som vanligt dagen efter. Detta motiverade mej självklart att ta tag även i nästa problem... nu hade jag ju dessutom en bra kontakt på rätt ställe. Så något halvår senare försökte jag kontakta läkaren på samma kvinnoklinik igen, hon hade slutat!!! Men jag tänkte att det fick bära eller brista, så jag sa vad saken gällde och fick träffa ytterligare en trevlig och förstående läkare. Tänk att det fanns två!!!

Jag berättade att jag läcker urin när jag hostar, nyser, bär, springer, tränar osv och att jag är konstant kissnödig och alltid måste ha en toalett nära till hands. Jag hade redan innan fyllt i ett schema och där syntes problemen tydligt. Så fick jag genomgå en väldigt mysko undersökning där man fyllde min blåsa med vätska och sedan skulle jag hosta, skratta och en massa annat. Även här var jag en glasklar kandidat för ingreppet som heter TVT. Det visade sej nämligen att mitt urinrör hade lossnat, förmodligen under min första förlossning. Det spelade alltså ingen roll hur duktiga jag än var med knipövningarna, det hjälpte ju inte eftersom allt satt löst.

Även här gick det snabbt från undersökning till operation. Det är nämligen alldeles för få kvinnor som vågar be om hjälp när det gäller bägge ingreppen så det är ingen kö alls för operation. I första fallet vet man inte om det och i andra är det för pinsamt. Alltså är jag helt öppen med allt för att ge andra en chans till ett helt nytt liv! Operationen tog kanske 30 minuter och innebär att man hänger tillbaka urinröret genom att lägga ett band under det. Man har lite ont efter och ska hålla sej rejält lugn 2-4 veckor, men jag jobbade dagen efter och var som vanligt efter 6 veckor och kunde springa Vårruset då. Bandet kändes lite grann under några månader, men nu känns det inte alls. Å när jag nyste direkt efter operationen behövs jag inte ens korsa benen!

Sedan dess har jag både fixat ögonlocken och förminskat brösten, men jag kan säga att de här två var de viktigaste för mej. Att slippa planera aktiviteter efter tid i månaden och alltid veta var toaletterna finns är inget roligt liv. Om jag bara hade vetat om de här två ingreppen tidigare hade mina problem varit ur världen långt tidigare. Men sånt här pratar man ju inte om! Trots att var och varannan kvinna har problemen. Visst är det konstigt? Om alla bara visste och förstod att man med små ingrepp kan få ett helt nytt liv... Tänk så många fler glada kvinnor det skulle finnas!

Så jag gör vad jag kan för att upplysa alla där ute som går omkring och faktiskt är rejält olyckliga, precis som jag var. Jag är en mycket gladare och mer aktiv människa nu än förut och jag vet att mina erfarenheter fått flera att söka hjälpen. Det är jag riktigt stolt över! Men det finns ju fortfarande många som inte vet att hjälpen finns. Så jag fortsätter att skriva och ni som tröttnat kan ju bara hoppa över inläggen... 

Det här är viktigt! Det handlar om kvinnors livskvalitet! Att våga ta plats! Att våga be om hjälp! Att respektera sej själv, sitt liv och se sej själv som viktig!