Kan vi inte bara bojkotta Morsdag?

Idag är det Morsdag. Det har nog ingen missat. Det är idag papporna köper presenter till mammorna från barnen... Alternativt ger barnet en slant att köpa något till mamma för. Allt beror lite på ålder, på barnet alltså... Ensamstående mammor med barn utan engagerade pappor, får oftast inga presenter.

Jag tycker att allt är fejk och känns plastigt! Å det beror inte på att jag är en bitter morsa som inte blivit firad under åren, nej, det beror helt enkelt på att jag inte tycker att man ska ha en särskild dag för ett ändamål som nu för tiden enbart handlar om att butikerna ska sälja så mycket som möjligt. Jag är helt med på att att mammorna förr faktiskt fick en dag som bara var deras att slippa göra ett enda handtag hemma, alltid nåt lixom. Men idag? Nä, idag behövs den inte. Inte Farsdag heller för den delen!

När jag var liten var jag mest störd över muggar, tröjor och kort där det stod "Grattis Världens Bästa Mamma". Jag ansåg nämligen redan då att det inte fanns någon bästa mamma eller pappa, var och en gör så gott den kan efter bästa förmåga. Så min mamma fick oftast något jag gjort i slöjden eller en blomma jag plockat någonstans. Senare år har mina föräldrar haft den goda smaken att ofta vara på resa både på mor- och farsdag och jag har på så sätt sluppit "hyckleriet".

Jag tycker nämligen att man kan ge uppskattning lite då och då, när tillfället faller sej naturligt. Bjuda på middag här eller göra nåt skoj där. Inte en särskild dag då vi tvingas att döva dåliga samveten för att vi hälsar på för sällan, hjälper till för lite osv.

Hur mycket uppskattar man egentligen att ens partner går iväg och köper en present från den nyfödda bebisen? Kan inte partnern köpa en present ändå? Vilken dag som helst!  Så kan barnen köpa en present när de är stora nog att fatta varför... För mej var en teckning mer värd när barnen själva gav den till mej än presenten barnets pappa hade köpt när de inte ens var medvetna om varför.

Jag må låta som en bitter bortglömd morsa, men det handlar inte om det! Det handlar om att jag vill bli ihågkommen och firad för den jag är i mina barns ögon och framförallt i deras HJÄRTA! Deras mamma som de förhoppningsvis älskar som hon är med fel och brister som de själva sett under sin uppväxt. En mamma som de uppskattar trots att det varit bråk och gnissel genom åren. En mamma som verkligen gjort allt för dem alla dagara på året, och alltid sett till deras bästa. En mamma de vrålat åt att de hatar... En mamma värd att uppmärksamma lite då och då, inte bara en enda dag på året som andra bestämt.

I år är nog första gången som jag verkligen blir glad åt en kort gratulation från äldste sonen på Facebook. Han fyller snart 22 och för första gången känns det som hans ord verkligen kommer från hjärtat och att han menar dem. Att han äntligen fattat vad vi gått igenom tillsammans och uppskattar det jag faktiskt gjort för honom. Men hade han sagt det igår eller imorrn hade jag nog blivit ännu gladare. Orden är viktigare än gåvan, att de kommer från hjärtat och syns i ögonen. Den där kramen som yngste sonen smyger till sej lite då och då när man väl träffar honom.

Så fira gärna både mamma och pappa, men gör det även andra dagar på året. Då blir det lixom på ett helt annat sätt. Mer äkta!

Godaste Moussakan!

Jag är knappast känd för min matlagning, men man kan ju tipsa om goda maträtter ändå. Det här är en av mina favoriter just nu, som Martin lagar åt oss när vi vill ha något extra gott men lite smalare. Vi gör den med quornfärs, både för att komma undan med ProPoints (kalorier) och för att det är gott.

Till 5 portioner behöver du:

• 600 g nötfärs alt quornfärs
• 1 hackad gul lök
• 1-2 vitlöksklyftor
• 1 hackad liten paprika
• 1 msk tomatpuré
• 1 tetra passerade tomater (eller krossade)
• 2-3 auberginer
• 1 dl riven ost
• 1 msk olja
• 3 dl mjölk
• 1 1/2 msk vetemjöl
• 1 ägg

Gör så här:
Hetta upp en fettsnål stekpanna och bryn lök, paprika och färs tills det blir smuligt och får gyllenbrun färg. Pressa i vitlöken och tillsätt även tomatpuré. Låt det bryna snabbt ihop och häll sedan i tomaterna. Sänk värmen och låt det koka i cirka 30 minuter. Smaka av med salt och svartpeppar. Rör om lite då och då.

Gör detta under tiden:
Skiva auberginen i centimetertjocka skivor. Pensla dem med oljan och stek på båda sidorna. Häll 1 deciliter mjölk i en kastrull, vispa i mjölet tills det löser upp sig. Häll i resten av mjölken och låt det koka upp under omrörning. Låt såsen sjuda några minuter, ta bort den från spisen och vispa ner ost och ägg. Rör om till en fin sås.

Varva aubergine, ostsås och köttfärs i en ugnsfast form. Tillaga i ugn i 30-40 minuter på 200 graders  värme. Servera med en sallad eller tomater. Går jättebra att frysa och ha som matlåda, me like!

Gör man med köttfärs blir det 8 PP per portion, med quorn bara 5 PP.

Fixar inte fet mat längre...

Jag vet att min mage blivit lite känslig mot fet mat de senaste åren. Jag har ju mest ätit sallad och smågodis, istället för feta såser och och gratänger. Jag tycker faktiskt inte ens om gratänger... Men nu verkar det ha blivit värre än någonsin.

Förra fredagen var vi iväg på middagskryssning med Strömma och Cotton Club. Det var buffé med god mat, härliga efterrätter och gott att dricka. Å direkt efter desserten fick jag sån magknip att jag inte kunde röra mej. Det tog en stund och sen var det bara att springa till toaletten och där var där den maten väck.

Igår var vi på Pizza Hut och testade deras avsmakningsmeny. Så mycket gott! Vi åt oss igenom sliders, vitlöksbröd, nachos, pizza och goda efterrätter. Allt var toppengott och är absolut något vi kan rekommendera. Den här gången hann vi hem innan magknipet körde igång och sen var det direkt in på toa och så var även den maten borta. Bara för att kolla så ställde jag mej på vågen imorse och hade gått ner 1 hekto trots total matfrossa.

Alkohol och godis funkar alltså bra för magen (men då pekar vågen uppåt), fet mat däremot är total katastrof. Men det är ju faktiskt ganska bra, inte magknipet förstås - men "dumpingen" är ju helt ok. Så nu får vi se vad vågen säger på måndag, det blir rätt mycket mat på söndag också...

Känner någon av er igen det här? Är det fler än jag som har besvär av fet mat?

En sån dag idag...

Det är väderomslag igen och kroppen värker. Jag är trött och har inte lust med något alls. Just idag skulle jag haft lite tid att sitta i solen, läst ikapp en massa papper och ladda lite energi. Men precis just då väljer solen att gå i moln och det är bara 10 grader "varmt" ute. Det är alltså snart juni och jag har fortfarande strumpbyxor på mej när jag är ute! Nåt är fel!

Hundpromenaden får vänat en stund i hopp om att det ska bli lite varmare. Baileys sover ändå gott, så det är ingen brådska. Jag ska sätta mej och jobba ikapp lite, planera inför nästa helg i Varberg och fixa lite här hemma.

Jag har insett att huset behöver målas om lite snabbare än jag tidigare tyckt. Mina händer håller inte längre för att göra det själv, så jag måste hitta någon som kan göra det åt mej. Så just nu efterlyser jag målarfirmor som gör ett bra jobb, är trevliga och har rimliga priser. Får vi se hur lätt det blir att hitta en sån... å då måste jag bestämma om jag ska ha kvar färgen på huset som nu är vitt nertill och rött upptill, eller om det ska bli helt rött. Det jag däremot ska fixa själv är att skrapa ett fönster och måla det, det klarar jag nog.

Det har trasslat till sej lite med Seniors flytt också... hyresgästen som bor där nu verkar inte vilja flytta ut. Vi hade hoppas på inflytt under helgen, han har iofs egentligen inte tillträde förrän på måndag. Men den nuvarande hyresgästen har öht inte ens börjat packa... idag får vi veta mer. Blir det avhysning kommer han inte in förrän i mitten på nästa vecka. Lite surt nu när han ser fram emot en flytt, men men...

Humöret och kroppen är alltså inte på topp, men det är så det är i mitt liv. Det får bli lite som det blir idag. Jag har bara ett enda måste och det är att hunden ska ut, det fixar jag!

Ha en fin dag everyhopa!

Visa dej vackra människa!!!

Jag gillar människor. Jag gillar kläder. Jag gillar färg. Jag tycker att människor är vackra i alla storlekar och former och att man ska visa upp den vackra människa som man faktiskt är! Därför blir jag lite beklämd när nästan alla går klädda i svart eller andra mörka färger - även nu på sommaren.

Mina vänner är ganska trötta på mej som tjatar om att de ska ha mer färg på kläderna. De flesta går runt i sina mörka kläder, medan jag lyser som en stoppknapp när vi träffas. Så gav en av mina bloggkompisar mej en förklaring som lät ganska klok. Hon menade att hon började klä sej i mörka kläder när hon blev med barn och kände sej tjock. Å medan barnen var små var det praktiskt att ha kläder som fläckar inte syntes på och nu när barnen är stora har det lixom inte kommit tillbaka några ljusa eller färgglada kläder i garderoben.

Just det där med tjock tror jag att många känner igen. Man vill inte synas när man gått upp i vikt, mörkt döljer inte bara fläckar utan även oönskade volanger... Men det är inte bara där problemet är faktiskt. Vi var på ett sk klädparty för ett tag sen och försäljaren visade bara upp ett enda plagg som hade färg, de övriga 10-15 plaggern var mörka. Och det var alltså sommarkollektionen! Om det inte finns något att välja på så har man ju inget val.

Jag har gjort min egen lilla studie. På vinterhalvåret i ett rum fullt med människor har kanske 2 något annat än svart, mörktgrönt, mörkblå eller grått. På sommarhalvåret kanske det är 4 som vågar har något med lite mera färg och då oftast vitt. Det är personerna med färg som oftast plockas upp som medhjälpare på scen, tillfrågas i publiken, får en tv-kamera på sej osv. Det stämmer alltså att om man inte vill synas så ska man klä sej mörkt. Men det är också personer med färgglada kläder som får flest leenden och mest komplimanger och vem vill inte ha det? Det har inte spelat någon roll om personen varit smal eller tjock, komplimangerna har kommit oavsett. Jag har alltid haft kläder med färg (gärna rött, rosa och gult) oavsett vikt och alltid fått höra att det är så trevligt med någon som vågar synas.

Visst kan det vara snyggt med den lilla svarta eller en svart kostym, men inte alltid! Jag hoppas att ni alla kan se det jag ser. Att ni är vackra, var och en. Att ni oavsett storlek kan klä er i en glad färg och bli belönade med ett leende och en komplimang. Våga sticka ut lite! Ni är värda att synas!  

Dessutom presterar man bättre om man har en glad färg på sej, det är faktiskt bevisat  :-)

Vinnare!

Då är tävlingen avgjord och juryn har utsett två vinnare av den
fiffiga p-skivan.

Vinnare är:

Tina Carlström som verkligen verkar vara i behov av något som håller koll på tiden åt henne. Hoppas du slipper sura p-böter i fortsättningen!

Mats Johansson som vi hoppas även i fortsättningen ska våga ifrågasätta folk som står på handikapplatser utan att ha tillstånd. Men vi hoppas också att du ska slippa få en smäll nästa gång... av oss får du en dunk i ryggen för att du vågar  :-)

Vinnarna är (eller ska bli) kontaktade via mail.

Snart kommer en ny tävling, med ett pris som passar bra till sommarens fester... så ha koll!

Ibland måste man våga!!!

För precis ett år sedan hade vi vår sista klass på Viktväktarna. Efter 14 år var det dax att göra något annat och ta ett väldigt läskigt steg ut i något vi inte visste något alls om. Jag skulle bli hemmafru och Martin sökte jobb, ingen av oss hade alltså någon inkomst alls...

Vi hade räknat ut hur länge vi kunde leva på vårt sparande och såg ljust på framtiden. Vi trodde ju att Martin skulle få jobb direkt med den utbildning han nu hade. Men det fick han inte... Det tog hela 7 månader innan han fick napp,  som iofs visade sej vara en riktigt lyckträff och värt att vänta på. Han trivs väldigt bra där!

Under tiden som vi var hemma tillsammans fortsatte Martin att förkovra sig i olika mindre kurser och jag "roade" mej med att opereras några gånger. Jag var alltså väldigt tacksam att Martin faktiskt inte hade något jobb just då utan kunde ta hand om mej när det var som värst. Först fixades mina ögonlock, en operation jag inte alls hade räknat med men som ögonläkaren ville göra bums. Det var inte kul! Jag har aldrig haft så ont i hela mitt liv! Men snyggt blev det och nu ser jag hela världen igen  :-)

Sen var det dax för den STORA operationen, DRÖMMEN! Det jag väntat på i 15 år. Äntligen skulle min E-kupa tas bort och bli något litet och mer behändigt. Vad det skulle bli och hur det skulle se ut visste jag inte. Och jag brydde mej inte heller. Det fick se ut hur det ville, bara det blev mindre! Å det blev det! När jag vaknade upp efter operationen hade jag en nätt liten C-kupa som jag trivs jättebra med. Nu kan jag röra mej precis hur jag vill och mår toppen! Läkningen gick hur bra som helst och jag hade faktiskt inte ont en enda minut. Men jag fick ju inte göra något, så det var tur att Martin fanns där.

Hösten var ganska trist. Vi började bli lite stressade över jobbsituationen, men jobbade på med vikten istället. Det var många, långa promenader tillsammans då vi löste allt från middagsfrågan till världsfreden. På en sån promenad berättade jag om min idé om ett magasin och på bara några dagar hade Martin snickrat ihop en websida åt mej. Så det var bara att börja skriva, ansöka om eget företag och en massa annat. Å sedan dess har jag haft min bebis Du i Fokus som rullar på och ger oss möjlighet att göra och se en massa roliga saker. Jag tjänar fortfarande inte en krona, men jag har kul!

Så kom dagen då vi skulle åka till Gambia och sorgen var stor när resan ställdes in pga ebola i angränsande länder. Så mycket känslor det finns i kroppen och så ledsen man kan bli! Det tog tid att komma över det, men nu är en ny resa bokad så i januari drar vi iväg istället.

7 januari kom äntligen Martins första arbetsdag! Och sen kom första lönen! Äntligen kunde vi täppa till kasshålen som började bli ganska stora. Å några löner senare kunde vi börja spara lite igen. Vilken skön känsla! Nu har vi det inte särskilt fett, men vi klarar oss. Huvudsaken är att vi har så det täcker våra utgifter och att vi mår bra.

Vi tog steget ut i något helt okänt, men landande till slut med bägge fötterna åt rätt håll. Min hemmafrutillvaro blev inte riktigt som det var tänkt, istället blev jag redaktör för ett webbmagasin. Å jag har inte jobbat så här mycket på länge. Men jag har kul! Martin går till jobbet med ett leende på läpparna varje morgon, och trivs jättebra. Med vikten är det just nu lite sisådär... men bara sommaren sätter fart på riktigt så ska även det bli bra.

Ibland måste man våga göra något galet, våga chansa. Man har bara ett liv och det gäller att leva det fullt ut medan man kan. Jag vill inte ångra att jag inte vågade mer eller vara bitter över att jag stannade i något jag inte trivdes med. Livet är för kort för det! Våga följa era drömmar, gå emot strömmen, göra det oförväntade. Våga leva!!!

När barnen flyttar...

Tiden går fort...

Nu är det på riktigt! Den här gången är det för gott! Sonen har fått förstahands kontrakt på en lägenhet i precis det område han önskat. På måndag flyttar han!

Yngste sonen flyttade till eget hus för snart två år sedan, bara 18 år gammal. Äldste sonen flyttade förra våren, men till en kompis - det gick inte så bra... så han kom hem igen några månader senare. Men då ganska tillfälligt eftersom alla hans saker var ihoppackade och han letade fter något eget. Det blev lite längre än vi hade räknat med, men nu verkar det bli helt rätt!

Det tog nästan 4 år att få ett erbjudande från Botkyrka Byggen, då har han sökt varenda lägenhet som varit i de områden han gillar. Varenda 1:a - 3:a alltså under de senaste två åren. Å nu lyckades det! Han har fått en etta på 42 kvm med riktigt kök och stort badrum med plats för tvättmaskin. Lägenheten ligger kanske 100 meter från oss, men vi ser inte till varandra eftersom det ligger ett hus i vägen. Det är bra! Han bor i huset mellan sina farföräldrar och Martins föräldrar och har alltså nära till det mesta. OM han vill! Vi kommer definitivt inte att störa honom mer än nödvändigt, även om det är nära.

Saker börjar falla på plats undan för undan. Han fick direkt en parkeringsplats nästan utanför dörren, vi ska kolla på tvättmaskin i helgen, morfar har fått det ärofyllda uppdraget att kolla hemförsärking och själv försöker han klura ut det här med kabeltv och internet. Bovärden har beställt ny kyl och frys till honom och han ska få nytt golv i köket. Behöver jag säga att han är nöjd? Jag tror att vi alla är nöjda faktiskt. Det blir man när man ser hur glad han är.

Många har stora trauman när barnen flyttar hemifrån. Inte jag! Nu har hag iofs övat först med yngste sonen och sedan även med den stora som kom hem igen... men jag har aldrig haft problem att ens tänka tanken att de ska flytta och bygga sitt eget liv. Det är ju först då man vet att man gett dem en trygg grund att stå på. Att de är så trygga i sej själva att de vågar pröva sina vingar och stå på egna ben. Å det är ju då man själv är tvungen att fundera lite på sitt eget liv, vem man blivit och numera är.

Jag får tillbaka mitt träningsrum och vardagsrummet blir just vardagsrum igen. Jag älskade mitt träningsrum! Där kommer det numera även att bli lite av vinskafferi tillfälligtvis tror jag och lager för lite jobbgrejer. Äntligen slipper vi ha löpbandet i vardagsrummet och det blir lättstädat där igen. Ni hör va? Jag är inte det minsta ledsen! Tvärtom! En vuxen unge med fast jobb
ska ha egen bostad och ett eget liv! Det här är jättespännande!!!

Nästa helg åker vi en snabbis förbi Ullared, då ska vi passa på att köpa lite grejer som han förmodligen behöver. Som städprylar, underlakan och lite annat smått och gott som jag vet fattas för honom. Det kan väl en mamma få göra utan att få höra att hon curlar?

Minus på vågen och god lunch

Måndag igen och vägning. Förra veckan var en riktigt katastrof när det gäller maten... pressvisningar, alkohol och bufféer är verkligen ingen som gör att vågen tar ett glädjeskutt neråt. Men det blev faktiskt ett minus ändå! Hela 2 hekto. Min viktkurva det senaste året ser ut som värsta slalombacken, men det är faktiskt inte mer än knappt 3 kilo. Det ser alltså mycket värre ut än det är  :-)

Den här veckan blir lite bättre, tre olika pressevent men inga större mängder mat som jag har förstått det. På söndag fyller min pappa 70 år och då är det klart att det blir en hel del gott, men det brukar bli helt ok ändå när föräldrarna bjuder på mat. Så jag hoppas på ett minst lika stort minus nästa vecka.

Idag är jag "ledig" och har haft en riktigt produktiv dag. Inte jobb-mässigt, men hemma-mässigt. Baileys har fått en ordentligt promenad och tassvård. Vi har legat på golvet och myst och slipat klorna med dremmeln, så nu är han både färdiggosad och har snygga tassar. Han gillar inte alls att fixa klorna, men med slipmaskinen funkar det helt ok. Mycket bättre än den läskiga klotången.

Jag har kört en tvätt- och en diskmaskin och plockat ur bägge. Flera stora pappershögar har rensats och massor har slängts. Så nu får vi plats att packa ihop Seniors alla glas på köksbordet och ställa grejer som han ska pack ner. Jag har inte sett vårt köksbord på väldigt länge... nu hoppas jag att det ska vara framkomligt ett tag framöver.

Jag fixade en av mina favoritluncher, Quesadillas. Så enkelt och gott! Man tar bara två tortillabröd, lägger 60-70 gram skinka mellan plus några matskedar riven ost och värmer i stekpannan. Det brukar bli ca 10 PP, vilket kan vara lite mycket till lunch - men det är så gott så det får vara värt det  :-)

Nu har jag snabbstädat lilla toaletten och ska sätta mej och jobba resten av dagen. Det känns jättebra att ha hunnit så mycket som jag gjort hittills. De dagar som kroppen fungerar måste jag passa på att göra så mycket som möjligt. De kommer ju ganska många dagar som inte är alls så bra att jag får något alls gjort. Så är livet med kronisk värk, man kan inte alltid planera.

Hoppas ni har en riktigt bra dag allihopa!

Schlagerfinal i Ryssland?

Som många andra såg vi förstås schlagerfinalen igår och blev precis som de flesta andra jätteglada över att Måns tog hem segern. Går finalen i Stockholm så är vi de första som köper biljetter  :-)

Ett tag såg det ju ut som att Ryssland skulle ta hem allt och många såg skräckcenarior framför sej. Skulle det isf bli bojkott av hela tävlingen? Skulle folk med "fel" sexuell läggning (enligt Putin alltså) bli fängslade vid ankomst? Frågorna var många men svaren få kan man väl säga. För egen del så försökte jag se möjligheterna med en final i Ryssland. Skulle det kanske vara en dörröppnare till lagförändringar i landet? Även Putin måste ju förstå att hans diskriminerande inställning till bla hbtq skulle ställa hela finalen på spel och ge honom ett väldigt dåligt anseende. Skulle detta vara en möjlighet att få honom att ändra sej och kanske tom skriva om lagen? Skulle en vinst till Ryssland kanske vara ett sätt att göra historia? Skulle regnbågsflaggorna faktiskt ha vajat i vinden i hela Ryssland? Jag vill gärna tro det. Men Sverige vann och vi får inte veta hur det skulle bli, iaf inte den här gången.

Något annat jag funderade på var alla urringningar. Men asså? Hur lång ner kan en urringning egentligen gå utan att den går för långt? Vissa såg verkligen inte kloka ut! Å inget att visa hade de heller... jag menar: ska man ha en urringning som är snygg så måste man ju ha lite att visa också... eller? En av poänguppläsarna hade verkligen tagit det ett steg längre än alla andra, ni kan se bilden här ovan. Jag vet inte om urringningen går hela vägen ner till skrevet eller om det är en annan färg på nedre delen av kjolen, men snyggt är det iaf inte! Å jag fattar inte grejen...

Nu är jag en av dem som tycker att både V-ringat och urringat är snyggt och har det ofta själv. Men man behöver ju inte dra det hur långt som helst. Lite ska väl lämnas till fantastin? Har jag hört...

Nu verkar jag rätt ensam om att kunna se något positivt med en final i Ryssland, men jag är definitivt inte ensam om att tycka att de där urringningarna var bedrövliga. Vad tycker ni?

Vinn ingen jäkla boll!!!

Vi är på Furuviksparkens säsongsöppning och jag förmanar mina familjemedlemmar att inte vinna nån jäkla anabolabasketboll...

Vi har fått gratiskuponger som självklart ska utnyttjas. Jag är först och kastar iväg min normalstora basketboll lite på måfå och träffar!!! Direkt serveras jag en gigantisk boll som jag alltså precis vunnit... och alltså sagt till de andra  att vi inte skulle vinna... Ops!

Jaja, den kom till användning som sittplats medan grabbsen åkte bergådalbana. Innan vi åker hem ska vi nog hitta någon att ge den till. Men vi har bara en boll att ge bort, de där två med bollkänsla varav en fd basketspelare vann ingen :-)

Uppdatering; Vi gav bollen till en ledsen liten kille i 4-årsåldern som blev jätteglad!

Mitt konstiga liv

Glasstest med GB idag  :-)

Snart är det ett år sedan vi slutade vårt samarbete med viktväktarna och jag gick hem för att bli en utvilad hemmafru. Eller lyxsambo... Vi är ju faktiskt inte gifta.

Men det blev ju inte alls som jag planerat iom att jag fick min ide om vårt magasin Du i Fokus. Efter mina två inplanerade operationer och konvalescensen därefter blev ingenting normalt igen. Det var länge sen jag jobbade så här mycket! 

Men det konstiga är att jag varken känner eller fattar att detta numera är mitt jobb. Jag har ju jättekul nästan hela tiden :-)

Jag får testa nya spännande saker, äta god och annorlunda mat, dricka en massa goda drycker, göra roliga saker, se nya platser och träffa massor med trevliga människor. Och det ingår i mitt jobb! 

Det är ju jättekonstigt och känns inte alls som ett arbet. Därför är det svårt att se det som just jobb och ännu svårare att säga att jag jobbar när jag sitter där på en fin restaurang eller tittar på fina saker. Även svårt att ta sej tiden att faktiskt skriva texter också när man knappt tar sej själv på allvar... Än så länge tjänar jag inte ett öre, så just nu vet jag faktiskt inte vad man ska kalla det... Är det ett jobb fast man inte tjänar något?

Men jag har kul och vi klarar oss ekonomiskt. Å de jag skriver om verkar nöjda och det är ju en fördel. Nu börjar jag bli varm i kläderna och är på väg att hitta ett format på texterna som blir allt mer personliga. Snart ska nog även läsarna se skillnad. En del saker kan man inte skriva särskilt personlig om, men det mesta funkar. Inom kort kommer restips till Åland och där är det verkligen personligt!

Frågan är kanske hur man definierar ordet "jobb" och "jobba"? För mej är begreppet inte solklart. Vad betyder det för dej?

Åk innan det är försent!

När vi var i Tanzania för några år sedan såg vi 17 noshörningar. Idag finns det bara 8 kvar... Detta berättade Nick Brandt om när hans fotoutställning på Fotografiska hade pressvisning i eftermiddags.

Nick Brandt är inte bara en otrolig fotograf utan även engagerad i de frågor som gäller djuren i Afrika. Särskilt Östafrika som Tanzania och Kenya med omgivningar. Det var på en resa till Tanzania för 20 år sedan som han blev överväldigad av savannens fantastiska djurliv och valde att byta ut sin framgångsrika karriär som regissör till att bli fotograf inriktad på att dokumentera savannens djur på bild. När han förstod hur illa det stod till med tjuvjakt och hur snabbt djuren försvinner valde han att engagera sej djupare i frågan genom att bilda organisationen Big Life Foundation.

Hans verk har ställts ut förr och nu återvänder hans fantastiska bilder till Fotografiska. Bilderna berättar om en skrämmande verklighet. Varje år slaktas 30-35 000 elefanter, noshörningar jagas för sina horn och det finns 75 procent färre lejon idag än för tjugo år sedan. Vi hade alltså tur när vi var i Tanzania, som fick se alla djur medan de fortfarande finns kvar.

Nick har valt att visa sina bilder i svart/vitt och han väntar gärna tills det blir molning och riktigt murrigt. Själv vill jag gärna ha klara färger med afrikas röda jord och klarblå himmel. Ni får avgöra själva vad ni gillar bäst. Jag ger er ett exempel av mina bilder, en i färg och en i svart/vitt.

Det är verkligen fantastiskt att fotografera vilda djur och att få vara på plats på savannen i afrika är som att vara huvudpersonen i en naturfilm. Det är nästan så man väntar sej att David Attenborough ska börja berätta om allt man ser. Men djuren minskar alltså drastiskt i mängd. Så drömmer man om en safari ska man nog skynda sej. Det är verkligen magiskt att se lejonen jaga i skymningen eller att se elefantfamiljen långsamt varndra fram tillsammans. Men allt det här är alltså på väg att ta slut!

Se utställningen, lyssna på det Nick vill berätta med sina bilder och sprid hans budskap. Vi måste hjälpas åt att bevara de djur som finns och öka medvetenheten hos folk om vad som håller på att hända. Och sen säljer ni av alla onödiga saker och samlar ihop till en resa. Att se djuren på sin rätta plats är inget annat än fantastiskt och måste upplevas en gång i livet!

Man måste ha ett mål!

Sommaren 2014

Även om jag slutat jobba på ViktVäktarna så är jag fortfarande engagerad i andras viktnedgång samtidigt som jag kämpar på själv här hemma. Med 14 år på VV har man ju fått en del kunskap som går att använda även i fortsättningen. Både för min egen del och för att hjälpa andra. För det gör jag fortfarande! Både här på bloggen, på olika FB-grupper och även lite privat försöker jag att stötta och pusha.

Vi som jobbar eller har jobbat med viktminskning vet att motivationen håller i sej i ca 6 veckor. Sen tröttnar man av olika anledningar. Många tar tag i sin vikt eller andra förändringar som ska göras i januari och/eller i augusti och efter ett par månader så rinner engagemanget ut i sanden och man säger att motivationen tappats bort. Hur ska man hitta den igen?

Jag påstår att motivation inte är något som kommer av sej själv. Motivation är något man själv skapar och ibland får lura sej till. För mej räcker det oftast med att ställa mej naken framför spegeln... det behövs inte särskilt många sekunder för att konstatera att jag inte gillar det jag ser och att jag faktiskt måste skärpa mej. Problemet är att mitt stora mål är nått och att jag inte har något nytt. Å har man inget konkret mål som är viktigt för en, då vet man inte vad man ska sträva efter eller vart man ska. Då är det svårt att komma dit man vill, eftersom man inte vet var man vill och  varför. Så jag måste hitta ett nytt mål! En viktig anledning att orka vidare. Något som är viktigt för mej.

Mitt stora mål var att nå bmi 25 och bli godkänd för en bröstförminskning. Det gjorde jag och operationen utfördes i augusti förra året. Nu mår jag mycket bättre och har den kropp jag alltid önskat mej. Jag är symetrisk, kan röra mej obehindrat och mår verkligen toppen i min nya kropp. Men vågen går stadigt åt fel håll och jag är lixom nöjd... trots att jag ser och känner att jag väger lite för mycket. Mitt bmi just nu är 25,7 och jag som är normalt byggd och inte tränar särskilt hårt kan numera gå efter bmi-tabellen och kan alltså konstatera att jag är för tjock. Kanske inte tjock, men jag väger för mycket för min hälsas skull.

Så hur får jag tillbaka motivationen? Vad ska bli mitt nya mål? Hmmm... motivationen brukar komma med solen. Men jag måste ju ta tag i mej även om det regnar... nytt mål skulle kunna vara att gilla det jag ser i spegeln. Men kommer jag någonsin att göra det? Jag har en känsla av att jag alltid kommer att se något fel hur "perfekt" jag än blir. Knepigt!!!

Jag har hela tiden haft som mål att bli den piggaste pensionären. Men det är så luddigt. Vaddå piggast? Om alla andra är det minsta krassliga eller småfeta, så blir jag ju piggast nästan oavsett hur jag mår så länge jag ligger kvar på den vikt jag har... nä, det räcker inte! Jag ska väga 58 kg den dag jag fyller 50, för då ska jag glida runt i en ny läcker bikini på stranden på Samoa!!! Så! Nu har jag ett konkret mål! Väger jag inte 58 då, så blir det helt enkelt ingen drömresa!

Jag har 4,5 år på mej. Det ska väl baske mej räcka för att ta bort 5 kg!!! Så kom igen nu alla tappade sugar. Sätt upp ett konkret mål, så ska ni se att motivationen kommer tillbaka. Men ha inte så förbankat bråttom! Hållbar viktminskning tar tid, låt den göra det!

Snopet!

Ni vet ju att jag är solberoende och att jag hittills är väldigt missnöjd med vårvädret. Just nu är jag inte bara missnöjd utan jäkligt snopen!

Har varit på springande fot hela dagen. Började med en pressfrukost 8.30 och efter det har jag varit på ytterligare 5-6 ställen. Allt skulle gå väldigt fort eftersom jag lovat Senior att följa med honom när han skulle skriva på kontraktet för lägenheten kl 15.00. Så jag hade nästan räknat ut i minuter hur länge jag kunde stanna på varje ställe och hur lång tid det fick ta mellan ställena.

Å schemat höll! Jag hann till och med hem för att släppa ut Baileys en pytteliten stund och lämna av alla kassar. Sen var det bara att skynda ner till centrum, möta upp sonen och kliva in på Botkyrka Byggens kontor. Vi fick svar på alla våra frågor, han skrev på alla papper och 15 minuter senare var vi klara. Jag har en väldigt glad son nu  :-)

Ner i centrum och shoppa ny behå, nu vet jag vilken storlek och modell jag vill ha efter att ha testat några olika. Pushup, 80C - fatta va! C!!! Snart ska ni få se nya bilder, ärren syns nästan inte längre och då har det inte ens gått ett år sedan operationen. Jag är så otroligt nöjd!

Hem, av med kläderna och ner i solstolen. Nöjd hund la sej till rätta vid mina fötter och vi suckade högt av välbehag bägge två. Då börjar det REGNA!!! Det öser ner! Droppar stora som elefanter! Så jäkla snopet och så jäkla sur jag blev! Det var bara att packa ihop sej och gå in igen och börjar skriva den här bloggen i rena ilskan. På med kläderna... och nu är det sol igen! Vågar jag ta av mej igen tro? Eller börjar det regna då?

Med 20 000 steg i benen är jag rätt mör. Så jag tror jag tar en stund på soffan istället.

Drömmen om en cykel

Jag vill ha en cykel! Då säger ni "köp en då!" Ja, det kan man ju säga, men det är faktiskt inte så enkelt när man är en Smurf och bara tre äpplen hög. De flesta cyklar är nämligen inte gjorda för oss.

En standardcykel till överkomligt pris för en vuxen är nämligen 28-tum. Å de är för höga för mej. Även om jag trycker ner sadeln så mycket det går så når jag ändå inte ner till marken med mina 156 centimetrar. Jo, det gör jag... med tåspetsen. Med ena foten. Alltså behöver jag en lägre cykel, förmodligen 26 tum, och de är inte så lätta att hitta. De finns inte i det ordinarie sortimentet till ett pris som är överkomligt iaf.

Jag vill ha en helt vanlig "tantcykel". Citybike tror jag de kallas, med vanligt styre och cykelkorg. Gärna 5-7 växlar och fotbroms. Hur svårt kan det va?!

Jag tror att Skeppshult har precis en sån cykel som jag vill (kan) ha. Men jag har inte sett den "live" och alltså inte heller provat en. Så jag vet inte om jag når ner i marken med en sån heller. Men jag är väldigt villig att testa!

Jag har ganska många Smurfkompisar som inte heller har några cyklar. Alla har lika svårt som jag att hitta en cykel som funkar och då har man lixom resignerat och slutat fundera på saken. Men så idag så såg jag en skeppshultscykel på en pressvisning hos Studio St Paul. Å då började jag fundera igen... jag vill verkligen ha en! Jag vill kunna cykla till affären och handla, samtidigt som jag sparar bensin, är miljövänlig och får motion.

Jag har fixat alla defekter på min kropp som går att fixa, det finns bara en kvar och det är just längden. Det enda som faktiskt inte går att göra något åt och någt jag verkligen lidit av under åren. Jag kunde inte få mitt drömjobb pga längden, jag ville ju jobba inom flyget. Å jag kan alltså inte ens hitta en cykel som passar. Kan någon ge mej 10 centimeter till? Jag kan tom nöja mej med 5...

Vägdagar = ångestdagar?

Förra måndagen var det plus... så även denna... men det var ju inte så konstigt, mer väntat kan man väl säga. Frågan var inte om det skulle vara plus, utan hur mycket.

Att vara iväg på en resa som någon annan arrangerat är inte så lätt. Mattiderna var inte de vanliga och maten var totalt utöver det vanliga. Att gå på restaruanger med sk fine-dining hör ju inte till vardagen direkt och då sitter iaf inte jag och petar eller räknar PP. Både Indigo inne i Mariehamn och Smakbyn var just såna restauranger som man sällan besöker och med kända kockar som gjort sej ett namn på sin matlaging. Folk åker långt för att få äta på tex Smakbyn, inte bara för att maten är god utan för att det är en upplevelse.Jag åt av maten, njöt och tar nu konsekvenserna av det.

De måltider vi kunnat bestämma över själva har varit helt ok, då har vi plockat ihop vår egen sallad i butikerna salladsbuffé eller köpt bröd och pålägg. Sen har vi ju gått en massa också och det hjälpte nog till att inte göra pluset värre. För nu blev det "bara" 0,5 kg upp, trots alls. Å det ser tyvärr inte bättre ut den här veckan... av sju dagar är det fyra som andra lagar min mat. Det är pressvecka vilket innebär provsmakningar av bla glass två gånger och smirnoff en gång. Men det innebär också ca 15000 steg per dag och det väger iaf upp lite. Veckan avslutas med en hel dag på Furuvik och Melodifestival. Ett plus är alltså att vänta igen.

Sen blir det lugnare och då återupptar jag min viktkamp. Jag hoppas att min önskan om sol och värme uppfylls, då blir allt så mycket lättare. Då blir promenaderna längre och maten bättre planerad. Min viktkurva är väldigt väderberoende, å det beror förstås på min fibro. Jag fungerar inte när det är kallt, blir smådeppig och får ont. Får jag bara sol på näsan så blir allt bättre och viktkurvan dyker neråt!

Jag tror att nyckeln till en lyckad viktminskning är att man accepterar att livet inte är spikrakt. Att det går upp och ner och att man måste vara snäll mot sej själv. Visst kan man bli sur över ett plus som man inte förstår, men då är det bara att inse att kroppen är ett mysterium och fortsätta kämpa. När livet kör ihop sej blir det förmodligen ett plus och då är det så. Stressar man upp sej för mycket över det så blir det bara ännu värre och ännu svårare att komma tillbaka på banan. Förr var vägdagarna ångestdagar, nu tar jag det för vad det är. Går jag upp så är det så, så länge jag vet varför och har en viss kontroll även över pluset.

Mitt stora viktmål är ju avklarat och jag har inget nytt. Det är ett problem, jag har nämligen inget som lockar. Jag var tvungen att gå ner i vikt för att få min bröstförminskning, nu är den gjord. Visst vill jag vara smal, snygg och ha vilka kläder som helst. Men det är inget exakt mål som jag kan sträva efter. Jag måste komma på något nytt som jag verkligen vill. När det bara handlar om ett fåtal kilo är det svårt att bibehålla motivationen. Man duger lixom som man är...

Jag har heller ingen brådska längre, utan det blir lite som det blir. Jag vet ju att om jag bara ger mej katten på det, så trillar kilona av. Å så blir det i sommar. Särskilt när Martin är ledig. Då är det bra mat och långa promenader som gäller. Men för mej är ändå skrattet och tiden i solstolen det viktigaste. Det är där kilona försvinner. När jag får vila och göra som jag vill. Då mår jag bra och då går jag ner i vikt. Sen är det klart att jag måste hålla koll på maten och det gör jag med Viktväktarnas app, den är suverän!

Jag vet vad min kropp kräver och det är god sömn, värme och vila. Vad kräver din kropp? När mår du som bäst? När du kommer på det, då kommer kilona försvinna.

Error...

Hjärnan är helt slut. Det är "overload" totalt av allt vi sett, gjort och fått information om under helgen. Ingen kan förvänta sej ett intelligent svar av mej förrän imorrn. Typ...

I förmiddags stannade vi till vid de sista grejerna som turistbyrån tipsat om, men det ena var inget kul alls och det andra var stängt. Istället gick vi runt i ett litet fiskläge, tog bilder, frös och fördrev tiden tills båten skulle gå.

Väl på båten (som vi gick in i med rejält avstånd från väggen) mötte vi indententen direkt som tittade på jackan och konstaterade att den inte blivit ren. Så det är bara att köpa en ny och skicka kvittot. Vi gick upp till restaurangen för att äta buffé och när vi sitter där kommer intendenten dit och ger oss en kasse med vin och choklad "som lite plåster på såren". Rederiet har verkligen tagit mitt klagmål på allvar och försökt att hjälpa till så gott de kunnat, ingen skugga alls på dem!

Självklart hade vi räknat med köer på hemvägen och vi hade räknat helt rätt... istället för knappt två timmar blev det nästan 2,5 timme innan vi fick pussa på pälsbollen. Vi landade i mina föräldrars soffa och orkade inte lyfta på häcken på en lång stund utan blev kvar där ett tag. Men sen pallrade vi oss iaf hem och träffa faktiskt bägge sönerna! Ibland är det extra kul att komma hem  :-)

Nu har jag bytt om till onepiece och landat i soffan. Baileys har kollapsat på golvet och Martin halvligger brevid mej i soffan. Vi har kört igång en film och jag sitter med datorn i knät och försöker jobba lite. Vet inte om det går, men jag ska försöka samla ihop tankarna lite och se vilka texter som kan komma ur den här helgen. En har vi redan gjort och lagt ut, känns bra!

Imorrn är det måndag och... vägning... jabba...

Strumpbyxor i maj!

Efter gårdagens solsken blev det regn igen idag. Jag blir snart galen på det här vädret! Varför kan det inte vara sol två dagar i sträck? Det är 17 maj och jag har strumpbyxor för att inte frysa!!! När ska det bli varmt på riktigt?

Idag är det dax för hemfärd och det ska faktiskt bli skönt. Det här har definitivt inte varit någon semester och vi är trötta. Så nu ska vi packa ihop oss och dra iväg till sista anhalten innan båten, ytterligare ett museum ska besökas innan vi åker på båten.

På båten hem ska vi träffa intendenten angående min jacka. Jag skickade bilder till henne igår och beskrev hur illa bilarna var parkerade och hur nära de stod dörren in till båten och var det borde finnas olja som alltså numera sitter både på min jacka, ryggsäck och byxor. Hon skulle skicka bilderna till kaptenen och förmodligen får killarnas på bildäck lite skit. Vilket är befogat.

Vi ska äta buffén ombord och sedan rulla hem och hämta pälsbollen. Ikväll blir det bara lugnt. Pälbollen kommer få mycket kärlek  ;-)

Hör senare!

Dyraste middagen jag ätit!

Jag drog på mej min prickiga jacka i morse åsså åkte vi iväg på dagens äventyr. Om jag inte står still och man står precis bakom mej, så syns inte prickarna så mycket. Så jackan fick duga idag.

Dagen har varit helt fullspäckad, jag kommer knappt ihåg allt vi gjort. Då är det väldigt bra med en mobilkamera som kan visa i vilken ordning man gjort vad.

Vi började med att åka så långt norr ut man kan och hamnade på Havsvidden och de fantastiska klipphusen. Det är ett flertal hus byggda högt upp på klipporna. Till husen hör en större byggnad som både är reception och konferensanläggning. Härifrån går en gång ner till havet där det självklart finns en bastu, badvik och båtbrygga. På hela området finns det även wi-fi vilket gjorde att vi både kunde kolla mail och lägga ut några bilder på instagram. Här skulle jag gärna bo några dagar när det är varmare, vilket ställe!!!

 Sen tog vi oss österut för att ta del av lite rysk/brittisk/fransk/ålänsk historia genom att titta på Bomarsunds fästning och Notvikstornet. Otroligt intressant men kallt! Det blåste rejält och händerna var stelfrusna av allt fotande. De föregående dagarnas regnande gjorde också att marken var väldigt blöt, så vi var ganska frusna när vi kom tillbaka till bilen. Tack o lov att solen iaf sken, annars hade det varit riktigt jobbigt.

Vi konstaterade på vägen till Kastelholms slott att Åland verkligen har hur mycket historia som helst att bjuda på. Det finns lämningar precis överallt! Vårt nästa mål var alltså Kastelholms slott och omgivningarna där. Vi började med slottet, som varit uppbyggt, ombyggt och restaurerat i omgångar. Jag fick lite "Borgholmsslottsvibbar" och kände mej ganska hemma där med all sten, tjocka väggar och fängelsehålorna. Kastelholms slott är ganska litet och högt, till skillnad från Borgholm som är stort och lågt. Här fick vi ännu mer av Ålands historia och även en hel del av vår svenska. Här fanns också fritt wifi så vi kunde kolla mail och lägga ut mera bilder.

Strax bortom slottet finns fängelset Vita Björn som var aktivt fram till 1975. Det är ett slags fängelsemuseum som visar hur familjen som skötte fångarna bodde, hur fångarna hade det och ännu mer historia om Åland. Precis brevid fanns friluftsmuseumet Jan Karlsgården som vi också passade på att besöka. Vi tittade på byggnaderna, ååååade över gulliga små lamm och hittade ett perfekt ställe i lä i solen där vi la oss och bara njöt en liten stund. Vi är bra trötta efter de här dagarna, så de där minuterna i solen var guld värda!

17.30 var vi inbokade på Smakbyn där Mikael Björklund lagar maten. Björklund vann årets kock 2000 i Sverige och har även vunnit för Finland 1997. Nu finns han på Smakbyn som ligger kanske 200 meter från Kastelholms slott. Här har han en stor restaurang med ett litet destilleri som även visar tillverkningen och en liten butik där man kan köpa det mesta runt matlagning.

Vill man äta så måste man beställa bord och då väljer man om man vill äta två rätter för 40 Euro, 3 rätter för 50 Euro eller en rätt från "Backfickan" för 17 Euro. Vi valde varsin 3-rätters, vilket nog är det dyraste jag ätit... men det är en av få gånger som vi är på ett riktigt "fine-dining"-ställe och man vet inte när nästa gång blir så det fick väl kosta då  :-)

Å visst var det gott! Värt 500 kr? Jag uppskattar kanske inte mat på rätt sätt för att svara på den frågan. Men jag tror det... jag valde Sikrom med svärmors limpa, Abborre med kräftemulsion och Gammaldags vaniljglass med en massa gott till. En heeeelt ok middag kan man väl säga. Det gick jättesnabbt att få förrätt och varmrätt, men sen fick vi vänta läääänge på att få efterrätten och ännu längre på att få notan. Trots att de frågade flera gånger om vi var nöjda och vi förklarade vad vi väntade på... Det kändes lite som att de ville att man skulle gå så snabbt man ätit upp varmrätten och det gillar jag inte. Maten var god och personalen trevlig, men det blev lite fel där på slutet.

Mätta rullade vi hem till hotellet igen helt slut! De senaste dagarna har bjudit på en mängd intryck och upplevelser. Det ska faktiskt bli riktigt skönt att komma hem imorrn. Men innan båten går ska vi besöka Eckerö Post- och Tullhus och ev ett ställe till. Vi har verkligen inte slappat den här resan, utan jobbat häcken av oss. Inom kort kommer en mängd tips i magasinet om vad man kan se, göra, äta och sova när man besöker Åland. Vi hoppas att det ska locka någon till ett besök.

Gäsp...
Nu är det gonatt från oss!

Solen skiner på Åland!

Igår var det riktigt kallt och tråkigt att vara turist här på Åland, men idag skiner solen från en nästan klarblå himmel och allt känns mycket bättre.

Alldeles strax ska vi åka iväg till norra delen av ön och titta klipphus. Sen blir det torn och försvarsverk, Kastellsholms slottsruin och i kväll ska vi äta hos Mikael Björklund på Smakbyn. Vi somnar nog ovaggade ikväll med  :-)

Om ni vill kan ni gå in på magasinet och läsa om gårdagens besök på Pommern och Sjöfartsmuseet. Himla intressant stället och jättebra även för barn som har sina egna små uppdrag inne på museet. Ett tips till er alla som ska åka hit alltså.

Ha en fin dag allihopa, ikväll får ni veta hur vår dag varit.

Det gick inte...

Imorse när vi kom ner för att äta frukost hade jackan åkt iväg till kemtvätten. Jag fick löfte att den skulle vara tillbaka senast klockan ett och därför fick vi även behålla rummet tills dess. Så vi åt en god frukost och knallade sen iväg till Sjöfartsmuseet och Pommern. I regnet.

Det är inte jättekul att vara turist i regn och 4-5 graders "värme". Men museet var ju inomhus, så vi hoppades att det skulle sluta regna lagom tills vi var färdiga inne och skulle ut och titta på båten. Jag är ingen fan av museum, men det här var faktiskt jätteintressant! Både Martin och jag gillade det och gick länge och tittade.

Sjöfartsmuseet i Mariehamn visar upp sjöfarten och sjötrafiken till och från Åland sedan hundratlas år tillbaka. Vilka fartyg somn använts, vilka vägar de gått, vilka varor som skeppats, hur folk ombord haft det, hur det såg ut ombord osv. Både historiskt och fram tills idag. Det nästan vändes sej i magen när väggen med berättelsen om Estonia dök upp... och utanför finns ett monument med namn på alla dem som dött i sjöolyckor. Jobbigt!

När vi lärt oss allt om allt var det dax att gå ut och titta på Pommern. Och det hade inte slutat regna... nu blåste det också... men men bara att gilla läget. Vilket skepp! Å vilket grej att de lyckats bevara det så fint som de gjort. Här fick man verkligen se hur livet ombord varit, hur de bott och vilket hårt jobb det var ombord. Man fick gå runt precis över allt och titta på vartenda utrymme. Lastrummen var gigantiska! Rummen ja, det var i två våningar och fick säkerligen plats med mängder med varor.

När vi sett allt frös vi rejält och gick tillbaka till rummet. Medan vi packade ihop oss ringde de från receptionen och sa att jacka kommit tillbaka. Hon sa också att den inte blev ren, vilket jag ju redan antagit från början. Fläckarna var mycket riktigt kvar och nu när vi känner på ryggsäcken så är den helt kladdig av olja. Det går alltså inte bort, utan sitter som berget. Så nu börjar etappen "ersättning", så får vi se hur Eckerölinjen ställer sej till att betala en ny jacka åt mej. Spännande.

Vi checkade ut, åt lunch och drog iväg till nästa hotell. Nu ska vi bo inne i skogen på Eckerö på Björnhufvud Bed & Breakfast. Ett mysigt och fint ställe, men tyvärr med wi-fi bara i huvudbyggnaden. Så ni kommer inte att höra av oss lika tätt och vi kan inte jobba lika enkelt. Något vi ska komma ihåg att påminna om nästa gång vi åker iväg för att faktiskt jobba. Men de som äger stället har en jättefin hund som kompensation  :-)

Imorrn ska vi besöka ett slott, äta middag på Smakbyn och en massa annat. Hänger ni med på instagram så får ni fler bilder från vår upptäcksresa är på Åland.
Hörs imorrn!

Handdukarna växer!

Jag upptäcker nya saker hela tiden när det gäller min nya kropp. Idag upptäckte jag att hotellhanddukarna blivit större!

Asså... Kanske inte större, men före min viktminskning och bröstförminskning så nådde de inte alls om utan blev en rätt stor glipa. I morse var det första gången jag använde en hotellhandduk efter operationen och den gick med råge runt mej! 

Att gå ner i vikt och få min operation var livsviktigt för mej och gav mej en livskvalitet som jag inte var möjlig. Såna här små upptäckter kanske verkar lite larviga i era ögon, men för mej är det jättestort! 

Så ni som kämpar med er vikt eller andra stora projekt. Sikta på ett rejält mål, något som är viktigt för er, så kommer ni fram, förr eller senare. Det är värt allt jobb, jag lovar!

Härlig matupplevelse!

Förmiddagens tråkigheter är kanske inte glömda, men undanstoppade längst bak i skallen. Jackan fanns kvar, så en ny är beställd ifall att...

När vi klev av båten körde vi direkt till Mariehamn och checkade in på Park Alandia Hotell. Ett litet hotell med väldigt trevlig personal. Rummet är som hotellrum brukar vara, badrummet fräscht och det viktigaste av allt: fritt Wi-Fi på rummet! Överhuvudtaget så har Åland visat upp sina finaste sidor när det gäller människor och service. Alla är verkligen supertrevliga!

Vi packade ur bilen och gav oss direkt ut på "stan" för att hitta något att äta. Klockan var närmare 14.30, så lunchtiden var passerad md råge kan man väl säga. Men vi ville hinna till bla Pommern för att ta lite bilder, eftersom det ska regna imorrn. Åsså tänkte vi att de säkert skulle ha en liten restaurang eller café... så fel man kan ha... Vi tog våra bilder och konstaterade snabbt att där inte fanns något att äta alls. Det fick bli en promenad till närmaste supermarket istället och varsin macka på rummet. Det går bra det med!

Middag däremot blev en heeelt annat grej! Då var vi inbokade på Restaurang Indigo som ligger nära hotellet. Vi blev mycket väl mottagna och fick ett bord vid fönstret. Restaurangen var jättemysig och hade en intressant historia som gick att läsa i menyn. Där stod också händelser på ön genom åren, sånt där nördigt onödigt vetande som är himla kul  :-)

Menyn var inte särskilt omfattande, men där fanns det viktigaste som fisk, nöt, vegetariskt och lamm. Det behöver ju inte vara mängder av rätter, det blir bara svårare att välja då. Vi valde skaldjursrisotto till förrätt bägge två, sen valde jag oxfilé och Martin tog hängmörad biff till varmrätt. Bägge serverades med husets egen pommes. Till maten lät vi den otroligt trevliga servitrisen välja vin åt oss och det gjorde hon riktigt bra. Vinet och maten passade väl ihop och blev en perfekt kombination.

Risotton var riktigt god, möjligen hade jag hellre haft parmesanen i rätten istället för stora hyvelflagor ovanpå. Köttet var perfekt tillagat, precis medium som jag vill ha det - varken mer eller mindre. Jag är ju såsälskare, så enligt mej är det alltid för lite sås på tallriken. Haha, sån är jag! Dessert tog vi ingen, bara en kopp te resp kaffe och till det ett trevlig samtal med servitrisen som gav oss lite nya tips att kolla upp här på ön. Vilken service! Mysigt stället och härlig personal, sånt gillar vi!

Mätta och belåtna gick vi ner mot Österhamn och Ångbåtsbryggan. Det fanns inte så många båtar att titta på än, men solen sken och det var fint att gå där och mysa efter maten. Imorrn ska vädret bli sämre, så vi planerar inomhusaktivteter så mycket det går. Ett och annat museum och lite bilåka antar jag. Allt vi egentligen vet är att vi ska byta hotell och förflytta oss öster- och norrut för att slutligen hamna lite västerut där vi ska bo nästkommande två nätter. Att denna lilla ö har så mycket att bjuda på hade jag ingen aning om!

Nu säger vi god natt. Imorrn är en fullpackad dag - häng med! 

Började inte så bra...

Vi körde alltså ombord på båten i förmiddags. Inget konstigt alls... Bilarna packades ganska tätt, vilket är helt förståeligt för att få plats med så många som möjligt. Men han som packade våra bilar missade att man faktiskt inte får vara kvar på bildäck under färd och därför måste komma åt dörren som leder upp i båten. Det var så trångt att vi fick pressa oss mellan bilarna och väggen för att komma åt den

Väl inne på båten tog jag av min jacka och såg att den var helt svartfläckig. Det kanske inte syns så bra på bilden, men det är svarta fläckar runt om hela jackan, klicka på bilden så blir den större - då syns det tydligare. Jag blev faktiskt ganska ledsen... även om det bara är en sak. Jag har nämligen letata efter en jacka sedan i höstas och nu äntligen hittade en jag tycker om. Jag hade bara haft den sedan i måndags och nu är den förmodligen förstörd.

Jag tog direkt kontakt med receptionen som var mycket förstående och trevliga. Intendenten lovade att fixa kemtvätt, men problemet är att vi inte är kvar i Mariehamn hela helgen utan ska åka runt. Det fanns heller inga jackor att köpa ombord, annars hade jag fått en ny direkt. Nu kommer hotellet att fixa med tvätt av jackan imorrn, eftersom det är röd dag idag, och sen får vi åka tillbaka och hämta den imorrn eftermiddag. Det blir alltså en massa merjobb för oss, helt i onödan. Å jag tror tyvärr inte att jackan går att rädda... Det är tunnt tyg, som suger åt sej av allt och nåt slags (fusk)dun inuti. Jag har en fläck även på mina byxor och ryggsäcken är också förstörd, men det struntar jag i.

Det här tog alltså udden av alltsammans redan från början. Jag vet att det bara är materiella ting, men det tar onödig tid och energi från oss och det vi verkligen är här för. Dessutom kommer jag förmodligen att behöva leta efter en ny jacka. Den här fanns på rean, så den finns nog inte kvar. Men jag ska kolla och då ska jag baske mej köpa två på en gång!

Jaja, nu får vi hoppas att resten av helgen blir bättre.

Mot Åland! Häng med :-)

Då är vi till slut packade och klara och har precis kört ombord på båten som ska ta oss till Åland. 

Häng med här och på instagram och upptäck Åland med oss! 

Ska bli så kul!

Jag är trött som en gnu efter att ha gått upp 6.15 imorse för att åka iväg på en pressfrukost. Men sånt är kul, så jag gnäller inte - bara konstaterar... å lika tidigt blir det imorrn och då är det ännu roligare!

Imorrn kl 9.30 rullar vi nämligen på båten i Grisslehamn för att sedan upptäcka Åland i nästan fyra dagar (vi har både larm och husvakt, så tänk inte ens tanken på inbrott). Martin som inte varit norr om Uppsala får alltså komma ända till Grisslehamn imorrn och kan sedan se fram emot att åka till Gävle nästa helg. Hans Sverige blir allt större  :-)

Ingen av oss har varit på Åland mer än någon halvtimme när man stannat till på kryssning. Så det enda jag vet och känner till är hur en av bänkarna i hamnen ser ut och känns att sitta på. Inte mycket att skryta med alltså. Imorrn vet vi betydligt mer!

Men det är inte semester vi ska på, det är faktiskt jobb. Det är Ålands turistbyrå som ordnat allt och gjort vårt program. Å det är ett program som heter duga!!! Ett par museum, något bryggeri, olika småbyar värda besök och en massa annat är inplanerat. Så någon dötid blir det inte! Den tid som eventuellt blir över går nog åt till att sova.

Tyvärr ska vädret bli ganska tråkigt. Imorrn ser det hyfsat ut, men är ganska kallt. Å sen blir det regn... så för att få så bra bilder som möjligt har jag varit iväg och köpt nytt minneskort till kameran. Det blir ju inte riktigt lika bra bilder med mobilen, även om det är bekvämt att bara ha den. Minneskortet som satt i kameran var fullt och jag orkade inte sitta och radera en bild i taget. Så jag åkte iväg och köpte ett nytt, stort, minneskort som nog ska räcka länge.

Så nu har vi allt vi behöver; kamera med nytt minneskort och bekväma skor! Självklart är datorn med, jag ska både blogga och jobba. Så jag hoppas att även ni ska få en bättre bild av Åland, ni som inte heller varit där, och sedan lockas att åka dit. Å ni som redan känner ön, får gärna tipsa om saker att se och göra  :-)

Nu måste jag jobba lite till, packa och fixa en massa grejer. Ha det bäst, så hörs vi imorrn - från Åland!

Grubblardag

Jag har mina dagar då jag tänker mycket och grubblar över saker som jag inte riktigt förstår. Idag är en sån dag... Jag funderar på mobbing, men inte bland barn utan bland vuxna. Hur ska vi nånsin få bukt med mobbingen bland barn om vi inte visar vägen som vuxna? För i mina ögon så är det nästan så att vuxenmobbingen är värre...

När jag var i 8-9-årsåldern var det 2-3 tjejer i klassen som blev rejält retade av egentligen bara en annan tjej, men den här tjejen fick uppbackning av ett gäng andra som förmodligen var med för att själva slippa bli utsatta. Jag var inte i någon av grupperna, utan nånstans i mitten och försökte så gott det gick att förhindra den grövsta mobbingen genom att ibland handgripligen gå emellan och själv ta emot slagen. Jag var inte mobbad och jag mobbade inte själv - jag var ingen folk direkt såg.

Det här fortsatte i mellan- och högstadiet, på gymnasiet hängde jag mest i musiksalen med andra musikintresserade och brydde mej inte så mycket om vad som hände utanför. Som 14-åring kom jag in i arbetslivet och blev nog ganska förvånad när jag såg att mobbingen fanns även där och när jag började på ett nytt jobb som 16-17-åring blev jag själv utsatt. Så illa att jag faktiskt blev tvungen att skaffa advokat. Den mobbingen som fanns där, bland vuxna människor, trodde jag faktiskt inte fanns. Men baktalande och skitsnack som tydligen folk trodde på, så pass att jag skulle bli omplacerad! Men det inte var mej det var fel på, utan ett par andra som sedan faktiskt ombads att lämna sina tjänster pga vad de gjort mot mej och några till.

När min äldste son blev utsatt för bla mobbing på sitt förra jobb, väntade jag därför inte med att agera. Han skulle inte behöva stå ut med samma behandling som jag. Men tyvärr hade det pågått för länge och gått så långt att han redan var förstörd och behövde sjukskrivas och byta jobb. Här handlade det om folk i 20-årsåldern som gjorde precis som mina plågoandar... baktalade och snackade skit så pass att cheferna trodde dem och även de gav sej på min son. Det kunde slutat riktigt illa. Min son mådde väldigt dåligt. Så dåligt att läkaren som sjukskrev honom var rädd att han kunde göra illa sej själv. Det var jag med.

Nu slutade det väl och det är jag förstås tacksam för. Men jag vill ändå ta upp ämnet till ytan och belysa vad som faktiskt händer på våra arbetsplatser. Där vuxna människor jobbar! Vuxna människor som mobbar och driver en del till sjukskrivning och ibland tom självmord. Hur ska vi stoppa mobbingen bland barn, när den är så grov bland vuxna? Om inte ens cheferna ser hur det egentligen är på arbetsplatsen och vem som faktiskt säger vad och om vem? Jag vet inte hur man stoppar det. Jag vet bara ATT det måste stoppas!

Jag ser det i kretsarna där jag rör mej också. Hur man med blickar och gester fryser ut vissa personer. Jag är utsatt för en del, men många är värre utsatta än jag. Jag försöker att inte bry mej, men undrar såklart varför. Vad har jag gjort? Varför duger jag inte som jag är? Å även om både Martin och andra försöker övertyga mej om att jag varken gjort något och duger som jag är så funderar jag ändå... nåt måste det ju vara? Klart det är fel på mej! Å jag var alltså inte mobbad som ung... hur ska då en person som mobbades som liten känna om denne även blir utstött som vuxen? Klart man sjunker till botten!

Jag har som sagt ingen lösning. Vad ska vi göra? Hur får vi slut på det här? Har du blivit eller blir du mobbad just nu?

Det går ner och det går... upp...

Jag hade det på känn, men det är surt ändå... upp 9 hekto!!! Det var några riktiga katastrofdagar, plus den där veckan i månaden då man bara MÅSTE HA GODIS!!! Tråkigt nog så är det så att även om jag inte längre har någon större mens att tala om och knappt några andra pms-symptom heller, så blir sötsuget fortfarande stort. Att bränna bort slemhinnorna i livmodern och slippa mens är något av det bästa jag gjort men tyvärr tog det alltså inte bort sötsuget.

Man kan väl inte påstå att jag hade särskilt bra förutsättningar för ett minus heller... Pressfrukostar, luncher och middagar... och i onsdags var jag på pressevent med drycken Baileys. Vi fick smaka en massa bakverk och olika drycker/drinkar med Baileys i. Det var VÄLDIGT gott! Dessutom fick vi med oss några bakverk hem också... vad sägs om en sockermunk med en Baileyskola i... asså man dog nästan!

Helgen blev iofs bra men det räckte inte för att ta igen det jag sabbat dagarna innan. Men pluset kunde förstås varit mycket större med tanke på hur förra veckan såg ut med gott både på längden och tvären. Den här veckan blir bättre, tror jag... Två pressfukostar och en pressresa till Åland! Hjälp!

På torsdag kliver vi på båten till Åland för att uppleva ön och se allt man ska se där. Vi ska vara tvättäkta turister, med den skillnaden att någon annan talat om för oss vad vi ska se och göra. Och till viss del äta... Självklart är bloggen med! Ni ska få veta allt som är värt att veta om Åland, så blir ni kanske också lockade av att åka dit lite senare i sommar.

Men fram tills dess (och även över helgen) ska jag försöka sköta mej. Idag skiner solen och då blir det förstås långpromenad med Pälsbollen Baileys. Ni fattar varför han är döpt till det va? Japp, jag tycker att drycken är väldigt god!!! Å Pälsbollen passar alldeles förträffligt i sitt namn  :-)

Idag ska dessutom bli veckans enda dag med sol och värme, så jag kommer att jobba undan det jag kan snabbt som ögat så jag kan sitta i solstolen resten av dagen. Ikväll ska vi provbaka med Amarulla som är nästan samma sak som Baileys fast lite "nötigare" i smaken. Vi har fått en flaska för att testa olika recept till Morsdag som ska ut i magasinet. Så det kanske inte börjar så bra ändå...

Min viktkurva ser ut som mitt liv; det går upp och det går ner. Livet är en jäkla slalombacke faktiskt! Eller en bergådalbana kanske? Visst blir jag irriterad, men vad gör egentligen ett plus? Det var gott medan jag åt och jag njöt faktiskt, det får plusset vara värt. Jag vet ju att när sommaren kommer på riktigt och presseventen blir färre, så rasar vikten och snart är jag under 60 igen och nära mitt mål. I augusti väger jag som jag ska igen. Ingen idé att hetsa upp sej lixom, livet är som det är.

Vem har egentligen ett helt rakt liv? Jo, den som är död! Fast den har ju å andra sidan inget liv alls... Det har jag  :-)

En ljuvlig dag!

I fredags jobbade jag häcken av mej här hemma för att vara heeelt ledig igår. Jag röjde i trädgården, körde skräp, klippte gräset för första gången i år och en massa annat. Strategin funkade! Igår njöt vi av solen precis hela dagen!

Martin och jag började med en lång frukost tillsammans ute i trädgården. Vi satt i bara underkläderna, pratade, åt och hade verkligen kvalitetstid tillsammans. Sen drog vi på oss kläderna och tog med Baileys ut på långpromenad. Det hade precis varit kosläpp så det var en hel del människor i rörelse. Baileys fick hälsa på kavlarna i hagen och fotas med en miljon tusenskönor. En riktigt skön, avkopplande och välgörande promenad.

Efter lunch satte jag mej i solstolen, i bikini och läste. Jag har massor att läsa ikapp, bland annat sisådär 10-12 nummer av Allas och ett gäng böcker som ska resenceras. Två tidningar lyckades jag läsa igenom innan jag somnade en kort stund, men då hade jag iaf lagt mej på altangolvet på en filt. Där låg Baileys och jag och riktigt fulsov, sådär så man drägglar... gött var det iaf  :-)

Motvilligt gick jag in vid 18-tiden för att äta middag - då sken solen fortfarande för fullt. Jag gav mej själv hela gårdagen ledigt i solen eftersom jag visste att det skulle bli rgen idag. Å visst blev det det. Jag vaknade till en grå himmel och direkt känns allt mycket tråkigare. Det ska tydligen bli fint imorrn igen, men sen verkar hela veckan styras av regn... blä! Det är inte bara det att det är tråkigt, jag får ont av väderomslag och fryser så det gör ont inne i skellettet. Jag trivs bäst i sol!

Så idag sitter jag och försöker få så mycket som möjligt gjort, så jag ska kunna sitta i solen imorrn igen. Så får det väl bli en vecka framför datorn om vädret blir som utlovat. Tills på torsdag det vill säga, då åker vi nämligen på upptäcksresa till Åland! En helg då vi ska se vad ön har att erbjuda och sedan skriva om alltsammans. Då får vi verkligen hoppas på bra väder!!!

Har ni några tips på vad vi borde se eller göra där? Eller något ni själva är nyfikna på och vill veta mer om? Ge oss tips!

Chiapudding vs Chiagröt

Jag är intresserad av olika sorters mat, hur maten påverkar oss och vad som är bra för både oss och miljön. Däremot tycker jag inte särskilt mycket om att laga mat, men det vet ni ju redan. Så när vi blev inbjudna att träffa Rawfood-gurun Viktor Ingemarsson här om dagen och testa hans mat, tackade vi förstås ja direkt!

Det amerikanska begreppet Rawfood har ett liknande äldre svenskt begrepp, levande föda, som etablerades i Sverige på 1970-talet. Vad som förenar begreppen råkost (raw food) och levande föda är att de båda innebär en typ av kosthållning där råvarorna inte får bli upphettade över 47 °C (118 °F) vid tillagningen. En skillnad är att tillämpare av Levande föda ofta blötlägger och fermenterar det som ska ätas, medan raw food handlar om färska råvaror och att välja det som är bäst för stunden/årstiden.

Jag hade turen att få smaka Viktors lunch, drycker, smoothies, bakverk och desserter. Allt var otroligt gott! Särskilt hans lasagne på bla morötter och spenat som alltså var kall.

Med oss hem fick vi bla Chiafrön från Superfruit som jag nu experimenterat lite med. Till att börja med ville jag veta skillnaden mellan Chiagröt och Chiapudding. De som går ner i vikt äter gärna chiagröt till frukost medan de som tränar äter chiapudding. Vad är skillnaden? Ingen alls faktiskt! Enligt Viktor är det samma sak, enda skillnaden kan eventuellt vara om fröna är hela eller malda. När jag letat efter recept så är det olika namn med samma innehåll - alltså är det samma sak!

Å då var jag ju tvungen testa det också. Så nu har jag gjort en pudding på följande recept:

Chiapudding
1 portion

• 2 msk Chiafrön
• 1,5 dl minimjölk
• 1/2 mogen banan mosad
• 1,5 msk vaniljpulver

 Blandningen fick stå ett par timmar i kylen och gotta till sej.

Jag gillade det! Det är lite slemmigt, men med hela chiafrön blir det lite tuggmotstånd. Att fixa en portion på kvällen och sen bara ta fram direkt ur kylen på morgonen är ju både praktiskt och tidsbesparande. Att det är bra för kroppen och man tydligen ska hålla sej mätt på det ganska länge är ju ett stort plus. Så jag ska nog testa att äta det till frukost under en tid framöver och se om jag känner någon skillnad.

Testa ni med så kan vi jämföra :-)

50 dagar senare

Kommer ni ihåg att vår pälsboll Baileys blev mysko och vi fick veta att hans sköldkörtel inte var helt ok? Nu har det gått 50 dagar med medicin, men vi tar det från början...

Förra sommaren tog jag med mej pälsbollen när jag skulle ut och springa och fick i princip bära runt honom. Skitsur på hundskrället blev jag förstås, eftersom han sabbade min löptur. Inte kunde väl jag vet att han var sjuk! Under hösten sov han mer och mer, när vintern kom fröst han så han skakade så fort han var ute, han gick upp i vikt, blev klumpig, lättskrämd och allmänt mysko.

Värdena på sköldkörteln ska ligga mellan 12 och 50, hans låg på 12 vid första blodprovet och 16 på nästa. Alltså inte i botten, men ett gränsfall som gjorde att vi tog beslut om medicinering med en låg dos av Levaxin. Redan efter ett par veckor var han piggare och drog iväg efter ett par änder som bara skrattade åt honom eftersom han var så klumpig. Någon vecka senare låg han harmoniskt och gnagde på ett ben, vilket han inte gjort på flera månader kom vi på när vi tänkte efter. Och här om dagen hoppade han enkelt upp i solstolen och in i bilen, som han inte klarat utan hjälp de senaste månaderna. Han är piggare och verkar gladare.

I tisdags var vi på återbesök hos veterinären och tog nya prover. Idag ringde veterinären och berättade att hans värde nu låg på 28 vilket är perfekt! Så det är bara att fortsätta med medcinen och komma tillbaka om ett halvår för nya prover. Så skönt att det inte var värre eller svårare! Medicin resten av hans liv kan vi absolut ta, två tabletter om dagen. En enkel åtgärd för att han ska må bra.

Nu får vi se om han orkar springa med mej snart igen. Nu är det mina knän som ska bli bättre bara... sen ska vi testa! Lilla fina älskade pälsbollen! Vad gör man inte för sin älskling? Det finns lixom ingen gräns. Han är värd allt!