lördag 28 februari 2015

Bröstförminskningen är det bästa jag gjort!

Idag fyller C-kupan 6 månader! Jag kan lugnt konstatera att det var mitt livs bästa beslut att ta bort de där tunga E-kuporna. Visst trodde jag att det skulle bli bra, men så här bra kunde jag aldrig drömma om! Jag fattar inte att jag inte tog tag i det tidigare.

Jag hade en TUNG E-kupa. Med mina 156 cm ska man inte ha så stor tyngd på överkroppen, då får man ont lite överallt. Jag har inte fattat förrän efteråt hur tungt det var och hur ont jag faktiskt hade. Är man så kort och har så mycket överkropp kan man inte ha vilka kläder man vill, allt sitter fult, man kan inte ligga som man vill, det gör ont när man tränar osv. Men så länge jag vägde för mycket fick jag gilla läget, en bröstförminskning kommer inte ens på tal om man har mer än 25 i BMI.

Jag hade alltså inget val, ville jag ha mindre bröst så var det bara att gilla läget och gå ner i vikt. Det var bara att sätta igång, målet var ju glasklart. 10 kilo skulle bort och jag går ner väldigt långsamt i vikt, så det tog tre år innan jag var i mål och kunde be om en remiss. Jag hade fått ja ungefär 15 år tidigare, men då hamnade jag mellan stolarna och orkade inte ta tag i det. Att jag skulle få en chans till trodde jag aldrig! Men det fick jag! Det var inte ens några tveksamheter.

I december 2013 fick jag ok och i augusti 2014 var det dax. Operationen tog 3 timmar, allt gick bra och nästan 8 hekto opererades bort. E-kupan blev en liten nätt C-kupa och jag har knappt haft ont alls efter operationen, inte ens dagen efter. Allt har gått superbra och läkt jättefint. 6 månader senare har ärren bleknat, men syns förstås en del. Det struntar jag totalt i! Längst ut på ena sidan syns ärret lite utanför behån, men det stör mej inte alls.

Jag kan röra mej som jag vill, springa, hoppa, träna. Jag sover bättre, har inte ont i varken nacke eller rygg. Jag kan ha vilka kläder jag vill, till och med framknäppta skjortor och jag har samma storlek på alla plagg  - inte 46 på överkroppen och 38 på underkroppen. Jag ser mina fötter! Och kan se att knyta mina skor, jag slipper göra det på känn  :-)

Det här var värt precis allt! Jag har ett helt nytt liv! Efter operationen har jag gått upp några kilo, men kroppen är strarkare och har fått muskler på helt nya stället. Så de kilona kommer att försvinna under våren. Jag har blivit helt klädgalen och ser fram emot en vår och sommar med ett helt nytt utseende. Bara en sån sak som att kunna ha en trekantsbikini eller en sommarklänning utan behå under, med bar rygg! DET ska jag ha i sommar!

Att ha ett mål med sin viktresa kan ibland vara avgörande för att orka hela vägen fram och lyckas. Det här var mitt mål och jag ångrar mej inte. Det är det bästa jag har gjort för mej själv och min kropp. Vill ni veta mer om operationen så finns allt under kategorin "Bröstförminskning", hela vägen dit, operationen, läkningen och bilder. Jag vet att ni är många som drömmer om en sån operation, precis som jag gjorde. Låt inget stoppa er!!!


fredag 27 februari 2015

Jag fick nog!

Mitt hår växer som ogräs! Det gör naglarna iofs också, men det är mer ok. Jag tänkte att jag kanske skulle låta håret växa ut igen, det brukar bara ta något halvår att gå från kort till axellångt. Men igår när jag tittade mej i spegeln fick jag nog och gick ner till min frisör och bad henne ta bort det.

Min frisör får nästan alltid göra precis som hon vill. Ibland har hon varit på kurs och lärt sej något nytt, då testar hon det på mej. Igår klippte hon bara kort och gav mej en frisyr igen. Kort och lättskött! Jätteskönt!

Jag vet inte hur det är med er. Men jag kan tröttna på hela min uppenbarelse lite då och då. Känna mej fel både utanpå och inuti. Å då vill jag göra något åt det NU! Allt går ju inte att fixa på stört, men hos min frisör är det dropin, så den biten går att fixa direkt. Den där insidan är ju en hel annan sak... det går lixom inte att be någon annan fixa. Men nu är jag iaf ny på utsidan och jobbar konstant med insidan.

Idag blir det ingen träning, om man inte räknar mängder med steg på mässan förstås. Imorrn börjar "Båtmässan" som egentligen heter Allt för sjön, å idag är det öppet för media och branschfolk. Så klockan 11 ska jag vara på plats och få veta allt om årets mässan och sedan ska jag gå runt och titta på alla utställare och förmodligen käka alldeles för mycket godis...

Glöm inte att tävla om biljetter till Lakritsfestivalen och kolla in alla nyheter på Du i Fokus. Vi har precis lagt in ett riktigt smaskigt recept som ni kan göra i helgen  :-)

Ha en bra dag everyhopa!


torsdag 26 februari 2015

Några saker stör mej!

Det blir mycket vikt- och träningssnack här just nu, men det är väl för att jag är mitt i det och upptäcker mer och mer nu när jag inte längre jobbar med det. Några saker stör mej när det gäller vikt och träning, saker som jag hör och får frågor om.

1. Varför ska viktnedgången gå så attans snabbt? På olika sidor på nätet ser man hur folk jämför sin viktnedgång med andra och stolt skriver att de gått ner XXX kilo denna vecka, vilket blir XXX kilo totalt på XXX veckor. Det handlar alltså om kilon, inte hekton eller gram. De stackare som inte klarar att gå ner kilon frågar om de gör något fel eftersom de inte går ner lika mycket. Jag säger SKIT I ANDRA!!! Alla minus är bra och de som går ner långsamt har oftast lättare att hålla sin vikt när de är klara. Själv tog jag 10 kilo på tre år, det är alltså inte ens ett halvt kilo i månaden... sug på den! Grejen är inte takten, utan att inte ge upp! Att göra det till sin livsstil och förstå att det inte är nån kur att bli hälsosam.

2. Olika träningsformer är olika status. Just nu är det inne att springa. Jag älskar att springa, men alla gör inte det och ska alltså inte behöva känna sej som sämre än andra bara för att de föredrar en annan träningsform. Många anser att Curves inte är något "riktigt" gym, bara för att det är för kvinnor och inte finns några vikter. Jag säger att det väl är fantastiskt med ett gym dit alla vågar sej, som är helt prestigelöst. Där går kvinnor i alla åldrar, av olika religioner, i olika storlekar och med olika funktionshinder. Det är väl underbart att de äntligen hittat ett gym och en träningsform som passar dem, där de trivs och känner sej välkomna. Alla behöver röra på sej, allltså ska alla former vara accepterade.

3. Kurer! Nu har det gått snart 9 veckor på 2015. Märker ni vad som har hänt på tex gymmen? Nu får man plats igen. Folk har lagt ner sina viktprojekt, det gick för långsamt... det var inte kul... saker kom emellan... det funkade inte... ALLA kurer, dieter, träningsformer funkar om man vill gå ner i vikt! MEN då måste man följa programmet och göra som det står. Det hjälper lixom inte att bara skriva in sej... att fylla i papprena tar inte särskilt många kalorier... Jag fick en kommentar på mitt gym igår "Så många år som jag gick hos er på Vikvtäktarna och inte fick du ner mej i vikt". Que? Om hon tror att det är mej det beror på så förstår jag varför det inte hände något. Så jag sa att det var faktiskt inte mej det hängde på, utan dej! Ska man gå ner i vikt och bli hälsosammare så måste man faktiskt göra jobbet själv! Å det är där jag vill ta bort alla kurer, eftersom de ofta bara ger en snabb viktnedgång som sedan blir en snabb viktuppgång med bonus. Att ändra livsstil är det som gäller om man ska få ett hälsosamt liv! TÅLAMOD!

Det här är saker jag funderat på i dag under mitt träningspass. Nu ska jag ta en sväng med hunden i solen och tänka på roligare saker. Som att våren är på väg, att jag har lyckats hålla i träningen hela vinter. Även om det just nu är lite för stora siffror på vågen så vet jag att detta kommer att rättas till så fort värmen kommit på riktigt. Snart ska jag börja springa ute igen, så härligt!

Ikväll ska jag (!) fixa köttgryta till middag, så det blir en eftermiddag i köket. Inte riktigt min grej, men va sjutton. Smällar man får ta ibland. Bilder kommer på instagram. Vad ska ni äta?


onsdag 25 februari 2015

15 minuter!!!

Äntligen har jag haft tid att kolla igenom Paolo Roberts bok Paolos TräningsBibel. Jag har haft den i snart en månad och bara flyttat runt den, inte mer... men nu har jag mer än tittat - jag har sugit i mej vartenda ord!!! Wow, säger jag bara - vilken härlig bok! Motiverande! Jag känner mej genomtränad bara jag håller i den. Nästan lite svettig faktiskt  :-)

Här finns egentligen inte särskilt mycket text, men det som finns är motiverande och väldigt klokt. Som han säger: har man inte 15 minuter per dag att lägga på sin kropp så är det något fel! 15 minuter? Det är ju faktiskt nästan ingenting. Å med hans tips så behöver man inte ens gå hemifrån. ALLA övningar i boken går att göra hemma, med sej själv som redskap. Oavsett hur tränad man är, oavsett hur stor plats man har. Ger man sej bara 15 minuter, fyra gånger i veckan, så räcker det för att komma i form och sedan hålla sej i form.

Han bjuder tom på färdiga cirkelövningar beroende på vilka kroppsdelar som ska tränas just det passet. Så kör man övningarna så många gånger man hinner under 15 minuter. Så himla bra! VARFÖR har jag inte skaffat den här boken tidigare??? Å varför har jag inte tittat i den tidigare, när jag väl skaffat den???

Nu finns det verkligen inga undanflykter! Jag har Lofsans "lärasejspringa5kilometersprogram", Leilas tränings-DVD och nu Paolos träningsbibel. PLUS mina pass på Curves och Viktväktarnas kostprogram. Det finns faktiskt inga ursäkter kvar, för 15 minuter DET har jag och alla andra också. Har man inte det, så får man ta sej tid att vara sjuk i framtiden. För det säger Paolo  :-)

Jag har  15 minuter att lägga på min kropp varje dag, inte bara fyra gånger i veckan. Har du?


Ska nog starta en mat- och bakblogg!

Min matlagning de senaste dagarna har varit totalt outstanding, så jag tänkte att jag kanske borde starta en mat- och bakblogg  :-)

Nä! Skojar bara! Alla som känner mej vet att det är fullständigt omöjligt. Hur skulle jag kunna hålla mej till ett ämne bara? Trodde ni det var maten som var problemet? Jag? Mat och bak... ni har rätt... hur skulle jag kunna fylla en blogg med mat och bak, möjligtvis misslyckad mat och bak. Jag håller mej nog till min spretiga men hjärtliga blogg. Där ämnena blandas friskt!

Det har tillkommit lite nya läsare och därför tänkte jag presentera mej igen.
Jag heter Marlene och har precis fyllt 45 år. Männen i mitt liv är Senior, 21 år, Junior, 20 år, Martin 42 år och pälsbollen Baileys, 8 år. Min fina, fullständigt galna och underbara familj. Som ibland trasslar till livet för mej, men på nåt sätt landar vi ändå alltid på fötterna.

Sönerna har fasta jobb och körkort, Junior har köpt ett litet radhus medan Senior väntar på lägenhet. Martin har sadlat om och precis fått sitt första fasta arbete med månadslön, idag kom den första!!!

Vem är jag då? Efter 8-9 år i kassan på Viktväktarna gick jag hem för att bli hemmafru för snart ett år sedan. Jag skulle genomgå några operationer och ta hand om min hälsa (har bla fibromyalgi). Det gjorde jag också... å det var jätteskönt att rå sin egen tid och ta hand om sej. Men så fick jag en idé, jag får det ibland, och berättade om min idé för Martin. Jag hade länge funderat på ett webbmagasin och nu hade jag funderat klart. Martin tyckte idén lät jättebra och två dagar senare hade han byggt en tidning åt mej! Det var bara att börja skriva för glatta livet.

Idag har jag alltså ett livsstilsmagsin på nätet som heter Du i Fokus, där jag skriver om alla guldkanter i livet, tips och idéer. Här finns allt! Recept, restips, mode, inredning, teknik och en massa annat. Det här innebär att jag jobbar jämt, men hemifrån och inte tjänar ett öre, än så länge. Men det hade jag ju inte gjort som hemmafru heller  :-)

Bloggen finns förstås kvar, den är som den är med skiftande ämnen som speglar mitt halvgalna liv. Här finns allt om mina operationer ( bla bröstförminskningen) för att få ett hälsosammare liv, min ständiga viktkamp, min träning och löpningen som jag älskar, familjen galenpannas äventyr, resor och upplevelser. Allt som inte passar in här finns i magasinet och ibland finns det på båda ställena.

Jag är väl medveten om att jag inte är som alla andra, ibland är det bra - ibland är det mindre bra. Det kan hända att näsan sticks ut lite för långt ibland, men oftast håller jag mej inom gränsen för vad man får säga... oftast...

Nu när ni vet lite mer vem ni har att göra med, så hoppas jag att ni tittar in igen och även har koll på magasinet. Det händer saker lite överallt, missa inget! För att vara på den säkra sidan kan ni följa mej på Instgram, bloggen på FB, Du i Fokus på Instagram och Du i Fokus på FB.

Ha en fantastisk onsdag!
/Marlene - fd Ensamma Mamman

MISSA INTE TÄVLINGEN!!!

tisdag 24 februari 2015

Veterinären kom med dåliga besked...

Vi var ju till veterinären md pälsbollen förra måndagen. Hon tog massor med prover och skulle höra av sej inom ett par dagar... Det gjorde hon inte. Så på fredagen ringde jag upp själv och då hade svaren tydligen precis kommit.

Hjärta, njurar och allt annat viktigt är som de ska. MEN Baileys har dåliga värden på sköldkörteln, precis som vi misstänkte. Lägsta normalvärde är 12,9 och han har precis 12,9. Så nu ska man ta ett nytt prov om några veckor för att se om det är stabilt lågt, eller sjunkande. Oavsett vilket så sätter man in medicinering som kommer att bli livslång.

Nu har vi alltså förklaring till varför han inte orkar springa med mej, varför han är slö, fryser och dricker mycket. Vår bebis!!! Med medicin kan han bli ungefär som innan och leva ett normalt liv, men kanske inte lika länge som andra Borderterriers. Han är 8 idag och många blir 14-15 år, så vi får väl hoppas att han iaf blir 10-11. Jag kan inte ens tänka mej ett liv utan honom!

Skönt ändå att det finns en förklaring och att det går att hjälpa honom. Det värsta är ju att se honom må dåligt och inte veta varför. Men nu vet vi och har något att utgå ifrån. Han får hjälp och kommer att må bättre. Slippa sova bort dagarna och slippa frysa.

Tänk ändå va mycket de där pälsbollarna betyder för en. Han är något av det viktigaste för oss alla i familjen, som får oss att slappna av och skratta högt. Han finns där med sina kloka ögon när vi är fundersamma, lägger sin nos i knät när man behöver tröst, muntrar upp oss när vi behöver skratta och skäller på oss när vi behöver motion  :-)

Hur klarade vi oss innan han kom in i familjen?


måndag 23 februari 2015

Det gäller livet!

Det är måndag igen och det betyder vägning. Så himla trevligt det var då! Förra veckans lilla plus blev ett ganska rejält minus den här veckan. Hela 0,7 kg minus faktiskt och för en som vanligtvis snittar 0,1 så är det ju massor  :-)

Det här med vikt, hur tänker ni kring det egentligen? Handlar det bara om att bli smal? Å gärna så snabbt som möjligt? Eller handlar det om något helt annat? Hälsan kanske? I mitt fall handlar det faktiskt om livet! Att må så bra som möjligt och ha en kropp om fungerar så bra som möjligt. Den perfekta kroppen = Kroppen som gör det jag ber den om.

Det är ju egentligen SKIIITTRÅKIGT att gå ner i vikt. Att ha koll på allt man äter, gärna motionera regelbundet och att vara ganska avstängd från sånt som ger livet den där extra guldkanten. I mitt fall GODIS! Jag kan inte vara utan de där guldkanterna och får istället acceptera att viktminskningen går lite upp och ner eftersom jag äter godis lite nu och då. Jag försöker hålla det till helgerna, men problemet när man går på pressvisningar är att det nästan alltid ligger godis i pressmaterialet/goodibagen... då blir det som det blir. Jag har lite svårt att spara godis till helgen, utan tuggar gärna i mej det jag fått samma kväll.

Men nu ser det iaf ut som jag är på väg åt rätt håll igen. Av sju veckor har iaf två varit minus och jag är tillbaka till vikten innan alla födelsedagar började hagla över oss. Så nu är jag nästan tillbaka på min målvikt och behöver bara trimma formen lite. Jag ska nämligen komma i en supertight klänning om knappt två veckor. Hejsan hoppsan lixom! En sån där klänning som visar ALLT, varenda lite volang... å såna finns det ju... så nu är det en timmes promenad som gäller VARJE dag samt övningar med pilatesbollen. Såna där som bränner bra i magen. Åsså 2-3 pass i veckan på Curves. Så hoppas jag att det ska synas mer på formen än på vågen. Den där två magarna och handtagen på ryggen, ska helst bara bli en mage... vi får väl se hur det går.

Jag vet exakt när min kropp mår dåligt, det är när vågen klättrar över 62 (BMI 25.5 typ). Jag är bara 156 cm lång och mår absolut bäst runt 58. Sedan min bröstförminskning kan jag röra mej precis hur jag vill, springa, hoppa - allt kan jag göra utan begränsning och det är ljuvligt! Det som driver mej framåt är att jag vet hur dåligt jag mår när jag är tjock och hur bra jag mår när jag väger som jag ska. Att må bra är livsviktigt för mej. Jag struntar väl egentligen i hur jag ser ut, även om det är trevligt att trivas med det man ser - men det viktigaste är ändå att må bra. Så för mej gäller det livet!

söndag 22 februari 2015

Pulled Chicken var ju himla gott!

Vi har testat en ny kokbok; Smart Skräpmat. Martin är galen i kokböcker men väldigt dålig på att följa recepten. Men den här gången gjorde han det faktiskt... nästan...

Ni har säkert sätt reklamen med Amir från Mästerkocken och Viktväktarna? Han babblar om Pico de gallo och ser så jäkla nöjd ut. Alltså var vi ju tvugna att prova just det receptet när vi fick hem boken. Men det visade sej att det egentligen var två recept; Mexican Pulled Chicken och Pico de gallo. Alltså kyckling som körts länge i ugn med en salsa, för att ta det på svenska.

Vet inte om jag tycker att det klassas som skräpmat... men gott var det! Martin började redan igår med salsan och var uppe med tuppen i morse för att ställa kycklingen i ugnen. Den skulle nämligen stå där i hela tre timmar. Även om det tog tid så var det en enkel rätt, som dessutom räcker till ganska många. Som alternativ till taco skulle jag kunna ha det utan tvekan!

I övrigt så finns det en himla massa bra recept i boken, en jäkla massa smarriga desserter som är superenkla att göra. Vi som är viktväktare pratar ju om PP-värden och det mesta ligger runt 9-11 PP vilket är i mesta laget för mej som bara får äta 26 PP per dag. Men med små korrigeringar går de flesta recepten att fixa till så de blir "billigare".

Jag kan alltså rekommendera den här kokboken utan tvekan! Här finns många rätter som passar bra med ett glas öl eller vin, likväl som med läsk eller vatten. Något för alla åldrar och smaker, både "snäll" och kryddstark mat. Det finns recept med många ingredienser och lättare med få grejer. Det finns lite mer avancerade recept och superenkla för den som knappt kan stava till matlagning, alltså kan även jag använda den  ;-)


Tävling!

Om du gillar godis och särskilt lakrits så ska du titta hit nu!!! En av er har chansen att vinna två inträdesbiljetter till Lakritsfestivalen i Globen 21-22/3. Det är den absolut häftigaste festival jag någonsin varit på, och i särklass den godaste!

För att vinna ska du:
* Gilla bloggen på FB HÄR
* Svara på frågan: vilken är din favoritlakrits? Skriv svaret och din mailadress i en kommentar här under.

Delar du tävlingen på din egen blogg, FB eller instagram får du en stjärna i himlen  :-)

Vill du ha fler chanser att vinna går du in på Du i Fokus FB-sida eller @duifokus på instagram. Där finns också biljetter att vinna.

Tävlingen avslutas 8/3 kl 23.59


lördag 21 februari 2015

Tänk om nån såg mej

I vissa situationer hoppas man verkligen att ingen ser en. Som när man somnat i soffan och riktigt fulsover med saliven rinnande eller som i morse när jag satt på toa.

Jag har en krånglig mage som behöver rejält med tid på sej för att fungera. Det första jag gör på morgonen är därför att ta med mej telefonen in på toa och sen spelar jag Wordfeud för hela slanten i kanske 15-20 minuter. Problemet är att mina ben och fötter domnar efter bara några minuter så ganska snart måste jag vifta rejält med fötterna för att få tillbaka känseln. Och det var när jag satt där och viftade som jag tänkte att det är en jäkla tur att ingen ser mej. De skulle förmodligen tro att jag är hela galen eller nåt.

Sitta på toa, spela wordfeud och vifta med fötterna som en galning. Jag måste ju se helt sinnesjuk ut! Men det funkar! Får jag bara sitta där i lugn och ro så fungerar magen precis som den ska och hela jag mår bra. Tills skillnad från tidiga mornar som jag inte hinner sitta där... då blir det oftast inget resultat alls den dagen och då mår man inte som man ska. Om ni visste hur man mår när man inte vatit på toa på 4-5 dagar, till slut får man faktiskt panik. Tydligen är det ganska vanligt att magen funkar dåligt när man har fibromyalgi, det hade jag ingen aning om förut.

Så jag sitter där och spelat och viftar och hoppas att ingen ska komma in och ta en bild. Så nu vet ni vad jag gör när ni till slut får svar på era spel  :-)


fredag 20 februari 2015

Mysdagar!

Jag har haft ett par riktiga mysdagar de senaste dagarna. Nadja tog ledig från jobbet för att gå på pressvisning i går och när jag fick veta att hon tagit ledigt idag också, så drog jag iväg henne på en invigning på Lagerhaus nu på morgonen. Men vi tar det från början  :-)

Jag åkte in till stan vid 10 igår och mötte upp Nadja på tåget. Vi tog oss till St Eriksplan, till Jungs Showroom. Här fick vi ta del av en massa nyheter från flera olika företag bla Ica, GB Glace, Arla och Grönstedts. Först tog vi ett varv med kamerorna och när alla bilder var tagna så gick vi runt och pratade med alla representanter och smakade av allt gott.

Arla bjöd på bla mjölkshake och en ny smaksatt kvarg som var himla god. Vi fick smaka vinet Chill Out som har ny flaska i plast, praktiskt om man vill ta med på picknick. Och vid bordet brevid bjöds vi på Grönstedts nya champagne. Jag har tänkt att inte dricka någon alkhol alls på ett tag, för att verkligen ta tag i vikten, men någon mun tog jag iaf och champagnen var riktigt god.

Ica Hemma visade sina vårnyheter och jag fastnade direkt för coola fejkljus. Jag gillar såna där ljus som går på batterier eftersom det kan hända att jag glömmer att släcka dem ibland... det gör ju inget när de inte är äkta vara. De hade också himla fina marschaller som jag nog kommer att köpa hem några stycken. Ica lät oss även provsmaka deras vegetariska utbud av korvar, hamburgare och annat smått och gott. Himla goda grejer som Martin och jag sedan även åt till middag eftersom vi fick med oss lite hem också.

Efter allt gott avslutades varvet med glass i stora lass. Carte d'Or´s nya smaker är inte tokiga alls, särskilt salt kola... eller Marabou Schweizernöt... som glass! Med bitar i! Gott gott!

När vi pratat med alla och smakat av allt, tog vi jackorna över armen och gick upp några trappor i samma hus för att passa på att besöka ett annat pr-bolag när vi ändå var där. Där tog vi mest bilder och kollade igenom deras grejer efter nyheter. Det gick ganska snabbt och snart var vi på väg hem igen. På vägen till centralen smet vi in på Åhlens och hälsade på fina Linn på Bobbi Brown, som vi har en date med om en månad. Då ska hon ha privat makeup-lektion med oss. Det kan vi behöva!!!

Sen åkte vi hem och imorse träffades vi på tåget igen. Idag var jag inbjuden på återinvigning av Lagerhaus nya butik på Drottninggatan. Redan klockan 9 var vi där, tittade runt, åt frukost och kelade med Ellie (Trendstefans gosiga hund). Butiken har 20% rabatt hela helgen, så passa på att gå dit om det är något ni behöver.

När vi gjort det vi skulle tog vi tåget hem igen. Jag drog med Nadja hem till mej och tillsammans tog vi en långpromenad med en lycklig Baileys. Veterinären har inte ring än, så nu börjar det bli lite jobbigt... vi var ute och gick i nästan en timme och efter det satt det fint med sushi. Nu har Nadja åkt hem till sej och jag är strax på väg in till stan igen. Ikväll ska jag få veta allt om John Friedas nyheter.

Det har varit lite mycket den här veckan, men de här två senaste dagarna har faktiskt bara varit mysiga. Vi har lullat på och inte brytt oss om några tider, utan bara tagit allt som det kommit. Nästa vecka är helt blank sånär som på Båtmässan på fredag. Så nästa vecka blir det mest träning på schemat tror jag minsann. Jag har ju några klänningar att komma i och tre galor framför mej...


torsdag 19 februari 2015

Kolla in det här!

Ni vet ju att jag startade ett webbmagasin för ett tag sen och ni vet också att jag jobbar för fullt med att få magasinet fullt med intressanta grejer. Det går himla bra och nu finns det hur mycket spännande som helst att läsa och mängder med artiklar att klicka runt bland. GÖR DET!

Jag är ju ingen hejjare på att laga mat och har inget större intresse av det heller så den biten har jag haft hjälp med. Nadja och Annelie har hittills bidragit med massor med gott, både mat och bakverk. Förra veckan träffade jag Frederik Zäll från rockgruppen Eskobar som både är musiker och väldigt intressarad av matlagning. Idag finns hans första recept i magasinet. Smaskig kyckling, som iaf vi tänker göra i helgen. Kolla in det! Man får inte bara ett recept, utan även veta vad kocken har i glaset medan han lagar mat och även vad han lyssnar på under tiden. Lite annorlunda alltså  :-)

Ett magasin behöver läsare och det är där ni kommer in i bilden! Gå in på Du i Fokus, klicka runt lite och berätta gärna vad ni vill ha mer av. Vad som är bra och vad som är mindre bra. Annars vet vi inte vad som behöver ändras. Ett RSS-flöde är på gång, det vet jag att många efterfrågar. Det är 10 olika kategorier, så något intressant kommer alla garanterat att hitta! 

Det ni gillar får ni gärna dela med er av på er Facebook, twitter, insagram osv, ni kan även gilla vår Facebook-sida och vår Instagram @duifokus. Där lägger vi upp alla nyheter, så man inte missar något. Det kommer även en tävling inom kort på Facebook. Jag pushar gärna andra i sina verksamheter, nu hoppas jag att ni gör detsamma  :-)

Ha en himla fin dag!


onsdag 18 februari 2015

Det får inte vara något allvarligt!!!

Pälsbollen har varit på besiktning. Vi har inte varit iväg med honom på ett bra tag, så det var väldigt mycket dax för en massa vaccinationer mm. Han har ju haft en del små konstigheter för sej under åren och nu ville vi kolla upp varenda millimeter av honom. Så i måndags bar det av till veterinären...

Vetrinären gick igenom honom från nos till svans, klämde igenom honom, kollade öron, nos, hals och ögon. Lyssnade på hjärta och lungor och en massa annat. Jag berättade om hans andnödsattack i fredags, om hans kramper, att han dricker mer än vanligt, är lite slö och till slut att han fryser så han skakar när han är ute. DÅ reagerade hon!

Kramperna är sånt som Borderterriers ofta har, det kan avhjälpas med glutenfri kost och i Baileys fall har det blivit mycket bättre. Hans andnöd var noskvalster och ska behandlas. MEN... att han är slö, dricker mycket och fryser kan tyda på att hans sköldkörtel är paj. Det tyder också hans vikt på, han går helt enkelt inte ner i vikt hur mycket vi än motionerar honom. Och mat är han inte så förtjust i, så han borde inte vara så tung som han är. Så ena benet rakades lite och en massa blodprover togs, idag eller imorrn får vi veta...

2000 kr senare gick vi därifrån. Baileys hade fått ett blått plåster och en ny kompis, veterinären och han stod länge och kelade. Jag körde hem honom, han var helt slut efter besöket och somnade direkt. Å jag gick till centrum och hämtade nosmedicinen, 400 kr till... jaja, vad gör man inte för sina djur. Tur Martin får sin första lön nästa vecka!  Å kvittot kan tydligen skickas till försäkringsbolaget så har vi iaf betalat självrisken om det skulle behövas mer behandling.

Så nu väntar vi på att telefonen ska ringa och att beskedet ska vara lugnande. Är det fel på sköldkörteln så går det att behandla. Så det hoppas jag nästan på... nåt fel är det ju och det här skulle vara ett av de "bättre". Finns inget fel alls är det knepigare... det är bättre att hitta nåt och ha något att utgå ifrån än att inte hitta något alls. Tycker jag.

Vår älskade lilla pälsboll! Vad skulle vi göra utan honom???


tisdag 17 februari 2015

Så här går man ner i vikt!

Viktminskning handlar som vi alla vet om en enda sak; att förbruka mer kalorier än man stoppar i sej. Jätteenkelt i teorin alltså. Men sen då?

Folk får säga vad de vill, men först och främst handlar det alltså om maten. Man kan inte äta mer än man gör av med. Så det är där man måste ha koll först. De allra flesta påstår att de äter bra och kan inte förstå varför de är tjocka eller varför de inte går ner i vikt. Men skriver man upp sitt intag under ett par dagar så ser man rätt snabbt att man äter betydligt mer än man tror. Undersökningar visar att man äter ungefär 25% mer än man tror, det är rätt mycket. Särskilt om man försöker gå ner i vikt.

Sen spelar det inte så stor roll om man räknar kalorier, PP och allt vad det nu heter. Huvudsaken är ATT man har koll! För att hamna på ett energiunderskott så måste nästan alla räkna på nåt sätt, det är svårt att hålla allt i skallen. För mej är det PP som gäller eftersom Viktväktarnas system sitter i ryggen på mej sedan drygt 15 år tillbaka. Dessutom vet jag att det fungerar. Däremot är jag slarvig med den där kollen och då går det förstås långsammare än det skulle kunna göra.

Jag har ingen karaktär just nu och har inte haft på väldigt länge. Så jag måste helt enkelt avstå från att ha saker jag tycker om hemma. Jag kan tom be Martin laga äcklig mat för att jag inte ska äta så mycket. Men ost, mjukt bröd, juice, glass, bullar och olika charkpålägg köper jag helt enkelt inte hem. Finns de hemma så finns det inte hemma så länge... kan man väl säga.

Efter 15 år som coach i viktminskningsbranschen har man inte bara sett vad som funkar utan även
vad som inte funkar. Jag kan precis varenda bortförklaring som finns, jag lovar!!! Medlemmar som skriver in sej för femtioelfte gång och fortfarande inte vill ha någon genomgång av kostprogrammet för att "de varit med så många gånger tidigare och kan det här". Det är då man har lust att svara (och ibland även gjorde det, med glimten i ögat förstås) "Vad gör du då här om du kan det?"...

Men snack om tjock benstomme, dålig ämnesomsättning, stress och barn som tar tid - det kan jag allt om. När det gäller benstommen så varierar vikten på vårt skelett med några gram hit eller dit, inte flera kilo som många får det att låta som. Det var en av de saker som Martin skyllde på när han vägde 180 kg. Han har världen tunnaste handleder, men det syntes förstås inte förut. Dålig omsättning kan man förstås ha, men då har man en sjukdom och ska kollas upp. De flesta fungerar omsättningen normalt för. Stress är däremot en jäkla stor bov till mycket! Det ska man ha bort ur sitt liv. Men det bestämmer jag oftast själv faktiskt. Vissa människor stressar av vana och även när de har hur mycket tid som helst, då måste man faktiskt se över sin situation och göra något drastiskt. Stress väljer man till stor del själv, hur konstigt det än låter. Barn... här har ni hur mycket hjälp som helst att hämta. Barn kan vara era PT´s, de kan användas som vikter, vara med och fixa maten och en massa annat. Det finns massor med gemensam tid att hämta här, för hela familjen faktiskt! Och det är även ett sätt att lära barnen bra rutiner runt rörelse och mat.

Jag påstår alltså att nästan allt hänger på maten och det vi stoppar i oss. Självklart sitter motion aldrig fel, men ska vi gå ner i vikt så måste vi i första hand ha koll på maten. Att sedan lägga till motion är förstås en bonus och hjälper viktnedgången på traven. När vi bygger muskler förbränner vi dessutom kalorierna mer effektivt, så visst finns det skäl att träna. Men det spelar ingen roll hur mycket du tränar om du äter som en häst, då går du inte ner i vikt ändå. OCH muskler väger INTE mer än fett, fettet tar däremot mer plats. En kvinna kan bygga som mest 3 kg muskler på ett år, så det är inte det som gör att man går upp i vikt när man börjar träna...

Idag är det 121 dagar kvar till midsommar, 4 månader drygt. Realistiskt sätt kan man alltså gå ner minst 5 kg tills dess, det är en klädstorlek. Utan att göra alltför många förändringar i sitt liv, mer än att ha koll på maten. Mitt mål är att ta 4 kg, om det blir till midsommar eller inte det struntar jag i. 4 kg ska bort, sen får vi se om jag fortsätter lite till. Men jag har ingen större övervikt, ingen alls faktiskt - det är bara trivselkilon som ska bort.

Jag utmanar er nu (ni som vill gå ner i vikt alltså) att skaffa er superkoll på maten, utrusta er med tålamod (det här är ingen quickfix eftersom jag vill att det ska bli bestående resultat) och för er övriga hälsas skull ta en promenad varje dag. Sträckan väljer ni själva, jag vill bara att ni ska få luft i lungorna och sol på nosen. Det kan förresten ni som inte vill gå ner i vikt också göra, sol på nosen behöver vi alla oavsett vikt. Så får vi se vad som händer med era kroppar och vikter.

Oftast behövs det ganska små förändringar för att komma på rätt väg och en liten förändring är lättare att hålla fast vid en flera större. Så vad säger ni? Är ni redo att förändra era liv? Är ni redo att må bättre? Ni kommer inte droppa 10 kg på en vecka, men det är inte meningen heller. Jag är ute efter en förändring som går att leva med resten av livet. Något som jag vet fungerar. Jag går hellre ner 5 kg på ett år som jag sedan håller, än ner 10 på några månader och sedan upp 15 igen.

Jag tänker inte börja jobba som viktcoach igen, jag vill bara visa att man med små medel kan komma väldigt långt. Jag vill ert bästa!!! Jag vill också att ni ska få känna känslan av att lyckas, att må bra och bli friskare. Det är nämligen det som är det viktigaste i livet; att må bra!

måndag 16 februari 2015

Käka lakritssås med sked...

Asså, min viktkurva är värsta bergådalbanan! Efter fyra veckors plus så blev det äntligen minus förra veckan, men tydligen tog jag i lite för mycket... i dag hade jag nämligen gått upp 2 hekto igen. Eller kan det vara så att man helt enkelt inte kan äta lakritssås med sked om man samtidigt vill gå ner i vikt? Trots att man tränar massor! Kan det vara så jäkligt???

Vi var ju på lakritsmiddag i torsdags och fick med oss en massa godsaker hem, bla saltlakritssås. Den ska helst värmas och hällas över glass. Men jag upptäckte rätt snabbt att den var galet god att äta kall också, man stoppar ner en sked i burken och snurrar den några varv så får man som en klubba med lakritssmet. Nästan godare än varm faktiskt. Men inte så toppen för vågen...

Jaja, det var iaf inte flera kilo plus! Några hekto kan man väl överleva även om det känns surt. Pån igen bara! Den här veckan ska väl den obligatoriska semlan ätas, antar jag... det är imorrn det. Jag äter den med varm mjölk, annars kan det va! På Du i Fokus har vi recept idag både på wrapsemla och lite senare minisemlor. Kika in där och ta del av recepten om ni gillar semlor.

Jag ska iväg på olika pressvisningar på torsdag och fredag, men helgen är ledig. Så jag ska nog hinna träna som planerat och ta hundpromenaderma. Problemet är att det blåser så in i bängen bara och då är det inget vidare skönt att gå ut. Så det blir det nödvändigaste i hundpromenadväg och sen får bandet jobba lite istället.

För inte sjutton ger jag upp! Hur skulle jag se ut då? Nä, jag vet vad som fungerar och kör vidare. Koll på maten via Viktväktarnas App, motion som registreras via FitBit och går direkt in i appen, god sömn och mycket skratt. Det går lite upp och ner, men nu kommer våren och då blir allt lättare. Vad gör väl ett litet plus i långa loppet? Nästa vecka blir det minus! Om jag kan hålla tassarna från lakritsburken...  ;-)


söndag 15 februari 2015

Jag vann!!!

I torsdags utlyste Golden Hits en tävling på sin Facebook-sida. Man skulle motivera varför man var värd en kväll på restaurangen med mat och show på Alla Hjärtans Dag. Jag visste precis vad jag skulle skriva och slängde iväg ett svar.

Jag var nämligen där för ungefär 100 år sedan, väldigt snabbt för att jag hade en timme över och inte ville komma hem tidigare än nödvändigt. Då hann jag ta en cider, innan jag slängde på mej jackan igen och åkte hem till barnen som var små då. Att sitta ner och äta en hel middag, se showen och slippa slänga i sej drickat medan de numera vuxna grabbarna är med sin pappa på kryssning skulle ju inte vara helt fel. Jag skrev ihop en motivering och VANN!

Igår lämnade vi alltså hunden (istället för barnen) hos hundvakten och åkte in till stan. Klockan 18 var vi på plats och blev visade till vårt bord av en jättetrevlig rymdvarselse. Senare kom vår servitör för kvällen och presenterade sej, och en stund efter presenterades en extra servitör som även var med i showen. Välkomnandet var alltså både trevligt och proffsigt. Vi fick vår dricka och lutade oss bekvämt tillbaka i vårt lilla bås som vi satt i. Vi hade en nästan perfekt utsikt mot scenen och fick även trevliga bordsgrannar. En väldigt bra start på kvällen alltså.

Vår meny var en Rockmeny, bestående av Crème ninon med Champagnemousse till förrätt, förädiskt gott!!! Pepparstek på oxfilé med sparris, svartrot & chèvrepotatis till varmrätt, så gott att man gärna tagit en portion till... och en blåbärsbrownie med maräng, bär & ananas till efterrätt. Allt galet gott, särskilt soppan till förätten och pepparsteken som var perfekt tillagad! Alla runt om verkade också nöjda med maten.

Maten serverades både av den "vanliga" serveringspersonalen och av artisterna och mellan rätterna var det separata små shower. Alla med samma tema; 80- och 90-tal!!! För oss som växte upp på 70-talet och var tonåringar på 80-talet var det en nostalgitripp utan like. Alla de där låtarna som man skrålat på ungdomsgården, alla engångshits och alla de där låtarna som man hoppades var glömda för länge sen. Min favorit var nog potpuriet med Robert Brobergs låtar, både från shower, skivor och hans barnprogram. Jag älskade hans barnprogram!!!

Vi sjöng med, klappande i takt och njöt! De fyra artisterna var helt suveräna!  Amanda, Stina, Linus och Valle hade inte bara otroliga röster, de var dessuto trevliga och hade en otroligt scennärvaro. De var vältajmade och det viktigaste av allt, de såg ut att ha kul! Jag är helt säker på att vi kommer se en massa mer av dem alla. Linus på trummor var nästan magiskt! När jag sa det till honom så försökte han förringa sin insats med att förklara att 19 års övning gjort sitt. Jag önskar jag sagt till honom att lägga ner förklarlngen och bara suga i sej av berömmet istället. Hoppas han läser detta och faktiskt tar till sej det jag sa  :-)

Det var förstås flera sällskap där som firade olika saker och då brukar ju dessa uppmärksammas på olika sätt. Så även denna kväll. Så vi lutade oss tillbaka för att nyfiket se vad de olika borden firade och blev mycket överraskade när gänget kom fram till vårt bord! Vi fick egen sång och gratulerades som vinnare av facebook-tävlingen. Jag skrattade så jag grät, jag var inte alls beredd. Vilken kupp och så himla kul! Tack Golden Hits, det var en otroligt rolig överraskning. Att bli besjungen av fyra Magnus Ugglor var helt klart en höjdpunkt i livet!

Vi började äta vid 19, ungefär samtidigt började showen. Vi hade ätit upp det sista och fått ett extranummer vid 22.30. En lång middag kan tyckas, men absolut inte tråkig eller innehållslös. Allt flöt på i ett behagligt tempo. Å när sista låten ebbat ut plockades alla bord bort och nattklubben drog igång. Då gick vi på upptäcksfärd i de andra delarna av Golden Hits. Det har blivit lite större sedan jag var där senast... nu finns det karaokebar, flera dansgolv för olika musiksmaker och ett mindre krypin där man inte dansar utan lyssnar på musik och umgås. Alla kan alltså få sitt beroende på vad man gillar.

Det skulle vara väldigt spännande att besöka Wallmans efter det här, ett ställe som jag besökte på 80-talet när jag jobbade på teater. Det har nog ändrats lite kan jag tänka mej.. Men jag gillar konceptet med mat, show och sjungande servitörer. Gillar ni musik och vill ha en rolig kväll med god mat, eller bara bra musik på nattkröken - ja, då kan jag absolut rekommendera Golden Hits på Kungsgatan. Här finns faktiskt allt!

Ibland ska man ha lite tur och det hade jag verkligen den här gången. Jag är så otroligt glad att jag vann. I nuläget hade vi omöjligt kunnat bekosta en sån kväll själva, så det kändes extra lyxigt just därför tror jag. Det här kan jag leva länge på. Tack Golden Hits och alla superduktiga artister för en toppenkväll. Jag önskar er all lycka och framgång i fortsättningen och är helt säker på att ni kommer att synas på ännu större scener inom kort!


lördag 14 februari 2015

Vi gör på vårt sätt!

Jag vet inte vad ni tycker... men det här med Alla Hjärtans Dag... är inte det lite mysko? Måste man ha en särskild dag för att visa folk att man gillar dem? Är det inte bara ett komersiellt jippo? Jag måste säga att jag tycker lite synd om dem som har en partner som bara visar sin kärlek en gång om året... för att någon annan påmint dem om dagen. Det är väl en sak om partnern brukar uppvakta, men görs det bara en gång om året skulle jag bli fundersam. Å andra sidan kanske man är glad för den enda gången. Jag vet inte...

Här hemma gör vi iaf inget speciellt av dagen. Vi försöker uppvakta varandra och visa omtankte så ofta vi bara kan. Jag får alltid en fredagsbukett av Martin, igår blev det rosor. Den fjärde är vårt datum, dagen då vi "kom överrens" om att testa livet tillsammans. Så den fjärde varje månad brukar vi iaf försöka komma ihåg, Martin är bättre på det är vad jag är. Martin är överhuvudtaget bättre på romantik än vad jag är, så jag brukar döva mitt dåliga samvete med att säga att jag iaf tvättar hans kalsonger med kärlek  :-)

Istället för att uppvakta varandra idag, så har vi tänkt lite extra på vår familj i Gambia. Vi har fört över pengar till dem och chattat med Smile en stund. Han har fått jobb i Senegal några dagar och är både tacksam och skräckslagen. Han ska lyfta timmer, det är ett både farligt och svårt arbete. Brottsligheten är hög där han ska vara, så mobilen lämnar han hemma i byn. Många skadas och dör i arbetet, skulle något hända kan han alltså inte kontakta varken familjen, vänner eller oss. Han bad mej att be för honom, men jag är ju inte troende så jag sa att jag skulle tänka på honom och hoppas att allt går bra. Han vet iaf att när han kommer hem, så kan han hämta mer pengar hos Linda. Med de pengar plus lönen han tjänar på timmerjobbet, kan familjen ladda förråden lite och betala skolavgifterna för resten av terminen.

Vi laddar för att åka dit. Rykten säger att Ving kommer att återuppta sina resor till hösten. Stämmer det så bokar vi in oss till februari nästa år. Då försöker vi få till en ny bloggresa! Så ni som är intresserade har ett år på er att spara pengar. Alla är välkomna att följa med! Smile räknar redan dagarna, han saknar oss alla men killarna mest. Han vet att den dag vi kommer så har vi kläder, småsaker till familjen och förmodligen en ny telefon med till honom. Tror ni att vi alla längtar?

Känner ni precis som vi att den här dagen är lite överskattad, så får ni gärna hjälpa oss att hjälpa familjen i Gambia. De behöver all hjälp de kan få. Släng iväg ett mail till mrinda@swipnet.se så tar vi detaljerna den vägen.


fredag 13 februari 2015

Måttstock för lycka?

Jag vet inte vad ni anser att lycka är. För mej är det likställt med harmoni, att känna ett lugn i hela kroppen. Å den känslan börjar faktiskt infinna sej hos mej igen. Nästan hela 2014 var ett halvt helvete och i vissa stunder var det ett rent helvete. Jag var väldigt lättad över att få byta år och tänkte att det iaf inte kunde bli värre. Jag hade tappat hoppet om att det skulle bli bättre, men jag tänkte att det iaf inte kunde bli värre. Så illa var det.

Men häromdagen kände jag att det pirrade lite i kroppen igen. Ljuset är tillbaka och solen sken och värmde faktiskt så pass att jag kunde sitta ute på trappen och äta frukost. Nu börjar min tid på året! Hundpromenaderna har varit längre och jag bytte tom till vårjackan i onsdags.

Om det finns en måttstock på lycka så är det för min del när jag hinner ta hand om hela mej. Att hinna/ta sej tid/komma ihåg att ta tandtråd på morgonen efter tandborstningen, att smörja in hela kroppen efter badet, att äta en lång frukost utan att känna dåligt samvete. Å allt det här börjar jag faktiskt göra igen.

Martin har jobbat på sitt nya jobb i 6 veckor och nu börjar mina nya rutinera att sätta sej och jag blir nog lycklig av rutiner verkar det som. Jag vill ha ett flyt i vardagen utan överraskningar som tar tid av mej. Senior har också trasslat upp sitt liv, eller om jag trasslat upp det åt honom kanske... vi har iaf koll, han skrattar igen och mår hyfsat bra.

Våren är på gång, det är ljusare och varmare. Dagarna går jättesnabbt och jag hinner inte allt jag vill, men har insett att om jag accepterar att det är så så mår jag bättre. Jag tar mina dagliga hundpromenader, tränar när jag hinner, tar hand om hemmet och mej. Sen ska det klämmas in lite jobb också, det är en hel del pressvisningar som ska hinnas med. Men dessa brukar bjuda på frukost eller lunch, så då sparar man ändå lite tid genom att slippa laga mat.

Jag är numera medveten om vad som inte funkar och är noga med att undvika det. Jag kan helt enkelt inte sova för lite eller gå upp tidigt flera dagar i sträck. Då får jag ont och har svårt att fokusera tankarna. Jag kan heller inte boka upp mej flera dagar i sträck och måste acceptera det.  Jag måste avsätta tid för träning av något slag; promenader, löpbandet eller Curves. Och jag måste äta bra och varierad kost, jag kan helt enkelt inte gå upp i vikt för mycket. Övervikt, stillasittande, trötthet, stress och väderomslag är värsta ingredienserna i mitt liv. Allt det måste jag undvika för att fungera. Å andra sidan ska nog alla undvika det, men för mej är det så otroligt tydligt. Jag ser effekten direkt!

Jag börjar iaf känna harmoni igen, något jag inte ens vågade hoppas på i december. Just idag har jag iofs bara hunnit träna och nu är det snart lunchdax. Men det är som det är. Lite mat i magen nu och sen blir det hundpromenad innan jag sätter mej och jobbar. Tvättkorgarna är iaf tomma och det känns himla bra!

Vi har alla olika måttstock på lycka och kanske är min att det smakar munskölj i munnen och att jag kan dra mej en stund på morgonen utan dåligt samvete. Vad är din?


torsdag 12 februari 2015

Bor jag med en alien???

Ändrar man smak med tiden? Jag menar i munnen alltså... eller inte i munnen, utan kanske med munnen. Guuud va jag svammlar. Så här ligger det till:

Martin har alltid sagt att det enda han inte äter är blomkål och rotmos. Särskilt blomkål har varit bojkott, då han nästan kräkts bara han sett en. Ungarna och jag gillar blomkål så vi har köpt hem och haft med dipp, Martin har bara tittat skeptiskt på oss. Han har knappt klarat doften ens.

Lakrits har han också haft lite emot, söt lakrits har varit nästan ok men inget som lockat honom direkt. Salt lakrits har inte ens fått ligga i samma påse som hans godis. Jag har alltså fått ha den ifred! Stackars mej då som älskar lakrits  :-)

Men nu har det hänt nåt!
När vi var på matlagningskurs med Rent a Chef, så fick vi välkomstbubbel med snittar. På snittarna var det blomkålspuré. Martin fick veta detta strax innan den nådde munnen och jag trodde förstås att den skulle stanna utanför munnen, men det gjorde den inte! Han stoppade in den, tuggade och såg helt normal ut. Det var jag som inte kom mej för att äta min istället. Han åt blomkål. Han kräktes inte. Han spottade inte diskret ut den heller. Han tom gillade det!!! Kors i taket! Jag svimmade nästan. Någon dag senare åt han tillagad blomkål i nån thaigryta och gillade det också!

I tisdags var jag bjuden på lakritsmiddag och fick ta med Martin. Haha, tänkte jag... han kanske kan
övertygas om att det är ätbart iaf. I maten var det inte särskilt tydlig lakritssmak, bara ett litet uns. Men till efterrätt nummer två var det glass och saltlakritssås och den såsen smakade definitivt lakrits. Den var så god att jag till slut åt den direkt från kastrullen med sked... jaja, sån är jag. Men det gjorde Martin också!!! Va hände?

Å när vi kom hem slog han upp saltlakritsboken och tittade igenom de recept som jag varit sugen på och började fundera på vilket han skulle börja med. Hallå? Vem är det som bor hos mej och var är min Martin??? Nåt mysko är det.

Nu är frågan: ändrar man smak med åren? Finns det någon förklaring till detta fenomen? Eller är min Martin bortförd av aliens och någon tagit hans plats? Lever jag numera ihop med en utomjordning kanske? Jag fattar ingenting, bara att jag numera inte kommer att få ha min lakrits ifred. Å andra sidan kanske jag kan få den där lakritspajen som jag suktat efter. Å det är ju inte så dumt...

Idag har jag köpt en Salmiakki åt honom, för jag måste se hur illa det är ställt. Kommer jag att få ha den ifred, DET är den stora frågan!


onsdag 11 februari 2015

Intressant lunch med en rockstjärna!

Jag träffar ofta intressanta människor som jag gärna lyssnar på och lär mej av. Idag hade jag ett sånt möte. Om jag säger Eskobar, vad säger ni då? Kanske är ni som jag och känner igen namnet, men inte så mycket mer. För er som är lika dåligt upplysta som jag så kan jag berätta att det är en svensk rockgrupp som är stora i ffa Schweiz, Frankrike och Tyskland men även i Japan. Idag har jag träffat ena halvan av gruppen, Frederik Zäll, och ätit lunch med honom.

Allt började egentligen i våras när jag var på Haagen Daz pressvisning om deras nya smak. Det var Frederik som varit med och tagit fram smaken. Kaffe... inte riktigt min grej, men glassen är faktiskt helt ok. Redan då tyckte jag att jag kände igen honom, eller så påminde han om någon... Då hade jag ingen aning om Eskobar, jag hade bara hans namn.

För några veckor sedan var vi på en filmpremiär och då stod han bakom oss i kön. Alltså sa jag "tja Glasskungen!" och vi började prata. Då nämde han Eskobar och lite annat som han höll på med och mina kugghjul började snurra. Bla göra han just nu sitt eget öl och det vill jag ju självklart skriva om, så han fick mitt visitkort så han kunde höra av sej vid lanseringen.

Men han väntade inte så länge, han mailade bara några dagar senare och undrade över våra recept på Du i Fokus. Då föll poletten på plats! 2001 träffades vi! Han som artist och jag som medarrangör till Rädda Barnens Bara Barn-gala. Det här är ju hundra år sen ungefär, men det var en så speciell gala att man inte glömmer den i första taget. Barn skrev texterna och etablerade artister skrev musiken. Då var Eskobar alldeles färska och ganska heta.

Idag träffades vi över en lunch. Jag fick höra hans livshistoria i en mycket komprimerad version och han fick delar av min. Vi är rätt lika och vill gärna hinna göra så mycket som möjligt och verkligen leva medan vi kan. Båda har idéer och chansar gärna, går det så går det! Så nu har vi kommit överrens om att han ska bidra med recept till magasinet, i den mån han hinner mellan turneer, författarskap, ölproduktion och familjeliv.

Jag tror att vi kan glömma traditionella recept... det blir nog mer konstiga, roliga och annorlunda grejer. För Frederik är inte traditionell, han är annorlunda. Precis som jag! Så det ska bli väldigt spännande att se vad som kommer. Jättekul är det och en perfekt kombination med recepten vi får från Nadja och Annelie. Det blir en mix av smalmat, husmanskost, smarriga efterrätter, goda bakverk och konstigt. Perfekt! Något för alla smaker alltså.

I bästa fall lockar detta lite nya läsare. Det är ju faktiskt inte vilket magasin som helst som har en rockstjärna som receptmakare! Men det har vi  :-)

Jag älskar roliga möten som utmynnar i kul grejer. Vi människor finns till för att träffas och lära av varandra. Det inte jag kan, kan du och det inte du kan - det kan jag. Tillsammans kan vi skapa underverk! Man lär av alla man möter, man kanske inte från början vet vad man lärt sej... så det gäller att ta vara på varje möte och spara på godbitarna av det.

Hålla nu kolla på Du i Fokus, så ni inte missar något. Och tack Frederik för en riktigt god och mysig lunch. Det gör vi om! När nästa skiva är släppt, turneen är över, ölet är bryggt och barnen har flyttat hemifrån... typ... tur att vi inte har så mycket runt oss och att dygnet har 30 timmar, eller hur det nu var...


tisdag 10 februari 2015

Se åt andra hållet...

Vi har alla sett dem. Du. Jag. Alla. De rumänska romerska tiggarna. De flesta av oss agerar likadant; vi stirrar ner i telefonen eller åt andra hållet och passerar. Så gör jag och förmodligen du med. Någon enstaka av oss lägger en slant, skänker ett plagg eller bidrar med en kopp kaffe.

Vi gör ungefär likadant, men vi tänker olika. En del är irriterade på dem och tycker de förfular vår stad. Andra tycker synd om dem, men inte tillräckligt för att skänka en slant. En del skänker, kanske av hjärtat eller för att döva sitt samvete. Några få blir så provocerade att de tar till våld.

Jag då? Jag passerar, stirrar oftast ner i mobilen. Men det har hänt att jag hälsat och kostat på mej ett leende. Nån enstaka gång har jag lagt en slant. Inte till den som "bara" skramlar med en burk, utan någon som spelat eller sålt något. Jag är väl en av dem som kanske vill se lite "ansträngning" och företagsamhet. Det kanske är fel att tänka så, men det gör jag ändå.

Jag känner också att det känns fel att bara lägga i en enda av alla skramlande burkar. Man kan omöjligt hjälpa alla och då ska man på nåt sätt välja ut nån. Hur då? Hur blir det rättvist? Hur väljer man ut en enda när de alla säger "hej hej" och på skylten framför dem står det att de har fyra barn i sitt hemland.

Jag försöker döva mitt samvete med vetskapen om att vi faktiskt redan hjälper och att vi stödjer en hel familj. Inte romer, utan Gambier. 12 personer som just nu inte har mer än varandra och en liten odlingslott. Med vår hjälp kan barnen gå i skolan, klä sej, äta och hela familjen hålla sej hyfsat frisk. 

Det här hjälper förstås inte alla de utsatta romerna i Sverige. Å en enda person kan inte hjälpa alla. Men det hjälper iaf mej att inte känna mej usel när jag passerar dem utan att ge något. Jag bidrar iaf lite på mitt sätt.

Hur tänker du? Hur agerar du? 


måndag 9 februari 2015

Äntligen!!!

Efter fyra måndagsvägningar med plus var det äntligen ett minus! Å ett stort ett också! Jag trodde det skulle bli plusminusnoll eller kanske något hekto ner, men det blev 9 hekto ner. Nästan ett kilo! Känns så himla bra!

Så nu är det bara att fortsätta... 2 kg till målvikt, 4 kg till trivselvikt och 7 kg till drömvikten. Vi får väl se hur långt jag kommer... Nu finns det iaf hopp  :-)

Jag har fått hem Viktväktarnas nya kokbok med Amir på framsidan. En kokbok med bra och enkel skräpmat, det borde ju passa mej. Den ska jag kolla lite närmare på den här veckan när det är lite lugnare runt mej.

Den här veckan har jag bara en dag då maten kommer att gå åt skogen och det är imorrn. Då blir det härlig pressfrukost och lakritsmiddag på kvällen. Men det är bara EN dag som är så. Resten av veckan sitter jag hemma och jobbar och i helgen är det lugnt. Så det borde kunna bli ett nytt minus nästa måndag.

Varför går jag ner i vikt då efter en månad med stadiga plus? Jo, det kan jag tala om. Jag är inte stressad! Jag mår faktiskt riktigt bra. Förra veckan kände man vår i luften, barnen mår bra och allt börjar kännas lugnt och harmoniskt igen. Stress är avgörande för mej när det gäller vikten.

Jag har dessutom fått hyfsad ordning på motionen. En långpromenad med Baileys varje dag, Curves så ofta jag hinner gärna 3 ggr i veckan och löpbandet en stund på eftermiddagen. Sen går jag massor mellan eventen och får på så sätt en hel del vardagsmotion också.

Stressen med sonens trassel innan jul och att få till nya rutiner här hemma sedan Martin började jobba har varit knepigt. Men nu har det gått fem veckor och jag börjar få ihop dagarna igen. Nu börjar det flyta på, öven om det kör ihop sej då och då. Jag är numera medveten om att jag behöver ett par obokade dagar, när jag får sova en stund extra och inte behöver åka till stan på olika grejer. Får jag bara de här dagarna och kan sitta hemma och jobba ikapp, då är allt ok. Det har jag lärt mej nu.

Så det är bara att kämpa på. Ha koll på stress, ha koll på maten och ha koll på motionen. Så enkelt och ändå så svårt...


söndag 8 februari 2015

Det kom folk! Till oss!

Som vanligt i melodifestivaltider hade vi gått ut på Facebook och sagt att det är öppet hus hos oss. Som vanligt sa några ja tack och sen blev det förhinder, den här gången var det dock sjukdomsfall och lite annat - så det berodde inte på att vi är tråkiga  :-)

Vi ställde alltså in oss på att kolla på mellon ensamma. Men sen hände nåt... under torsdagen och fredagen hörde folk av sej och frågade om de fick komma. Några som vanligtvis inte säger pip när vi bjuder in, men som vi gillar och gärna kommer närmare. Det slutade med att vi var 9 personer i vårt vardagsrum! Jättekul!

Det var jag och Martin, förstås, och Senior. Även Junior dök upp (vi bjöd ju på taco, då kommer han alltid) och han hade med sej sin nya kärlek B. Min "kontaktpojke" A var faktiskt tid, kors i taket! Det var däremot inte bästa kompisen Å, men hon vet att dörren står öppen när hon än kommer. Åsså var det L och M som vi bara träffat som hastigast under de 15-20 år som vi känt till varandra. Ett prestigelöst gäng som trivdes bra tillsammans.

Vi åt, drack, pratade och kollade på melodifestivalen. Fel låtar gick vidare, vi höll ju på Rickard! Men det kanske ändrar sej, det var återigen nåt fel på omröstningen som gjord att inget funkade förrän vid fjärde låten och de tre första åkte ju ut... så man får väl se hur SVT ska lösa det.

Vanligtvis brukar folk gå hem när melodifestivalen är slut, men den här gången satt de kvar! Ingen var mer förvånad än jag. Å trevligt hade vi! Baileys var i himlen, det fanns ju hur många händer som helst som kunde klappa honom hela kvällen. Till slut somnade han under bordet av utmattning. Inte förrän vid 12 hade alla åkt hem till sitt och vi kunde nöjda röja av och gå och lägga oss.

Ni som är vana vid att ha folk på besök och inte vet något om känslan av ensamhet och att vara utanför har förmodligen ingen aning om vad jag pratar om. Men känslan både Martin och jag har idag är att likna med någon form av lycka. Eller kanske mer acceptans. Det kom folk till oss, de verkade trivas och stannade länge. Vi är inte vana och det känns otroligt härligt att känna att någon form av vänskap kanske kan växa fram ur detta. Det skulle vara väldigt roligt att göra mer tillsammans med L och M. De har också vuxna barn och gör lite som de vill  :-)

Kanske kanske... eller också brakar det den här gången också. Man vet inte. Det är ju inte enbart upp till oss. Men man kan hoppas. Vi hade iaf en riktigt mysig kväll, så får vi se när vi kan göra om det. Kanske till finalen, eller fler delfinaler. Vi får se. Det finns iaf en härlig känsla i magen idag!

Långpromenad i solen är redan avklarat. Nu ska vi äta upp resterna från igår! Ha en himla bra dag!


lördag 7 februari 2015

Det finaste vi har!

Pälsbollen, aka Baileys, fyller 8 år idag! Det firas med dunder och brak och det är därför man börjar melodifestivalen idag  :-)

Konstigt ändå hur en liten figur på 15 kg kan betyda så mycket. Inte bara för mej, utan för hela familjen. Junior som flyttat hemifrån saknar nog Baileys mest... mamma kommer i andra hand. Å när vi är ute och reser eller bara borta över natten, så är det pälsbollen vi saknar mest. Han är helt enkelt ovärderlig!

Baileys är mitt vallöfte. Under valkampanjen 2006 var mitt löfte till killarna att om jag inte kom in i riksdagen så skulle det bli en hund. Jag visste att jag inte skulle komma in och hade redan planerat in en valp i livet. Men det visste ju inte barnen, så under valkampanjen gick de runt och sa "Rösta på mamma, men inte på den gula lappen" Den gula var röstsedeln till riksdagen. Jag kom inte in och en hund blev det. Jag håller alltså mina vallöften, sen la jag politiken på hyllan  :-)

7 februari 2007 föddes pälsbollen som skulle bli vår. Vi träffade honom första gången redan när han vara bara några dagar gammal och hälsade sedan på regelbundet tills vi fick hem honom. 1/4 åkte jag och hämtade honom i allra största hemlighet, killarna trodde det skulle bli först dagen efter. Först jobbade jag, sen hämtade jag valpen och åkte hem. I hallen ropade jag på killarna och sa att de skulle komma men inte springande eller gapande. Då fattade de och jag har nog aldrig sett lyckligare grabbar.

Sedan dess är han vår älskling och det finaste vi har. Han har räddat förståndet på oss många gånger och har mycket snor och tårar samlade i sin päls. Han har testat oss mer än en gång, han är inte alls så lättdresserad som andra borderterriers. Men efter kastreringen lyssnar han iaf ibland... nu märks det att han börjar bli gammal, för nu lyssnar han faktiskt ganska ofta och gör som jag säger.

Självklart är det knepigt att ha hund ibland. Det ska fixas hundvakt, man kan inte vara borta hur som helst, det ska planeras och trixas. Men jag kan ändå inte tänka mej ett liv utan honom. Vi behöver honom! Han ger omedelbar och oförställd, kravlös kärlek, han ger oss frisk luft och motion, skratt och tröst. Bara man vaknar på morgonen blir han lycklig att ses igen. Bästa sättet att vakna är att ha en tass i ansiktet  :-)

Idag fyller han 8 år. Vi har träffat Borderterriers som är 14-15 och fortfarande pigga. Men han är inte helt ok, han får sina kramper, kräks oförklarligt rätt vad det är, fryser så han skakar, matvägrar titt som tätt och är lite grinig stundtals. Men jag hoppas att vi får ha honom några år till. Jag vill inte tänka på livet som kommer sen... vad gör man utan en Baileys? Vad gjorde vi innan vi fick hund? Hur fick vi tröst då?

Ikväll firar vi vår pälsboll, med nya leksaker, champagne till melodifestivalen och en massa gott på tallriken. Baileys finner sej i det mesta, så länge han får vara mittpunkten. Å det är klart han får vara det!!! Det bästa han vet är när det kommer folk på besök och ikväll kommer hans favorit; Junior! Plus 4 till! Många villiga händer som kan klappa honom heeela kvällen. Kan ju inte bli en bättre födelsedag!

Boan är fluffad, champagnen på kylning - här ska firas födelsedag!

Fotomodellat lite på förmiddagen :-)

Lördagen började lite ovanligt kan man väl säga. Visst var det frukost som vanligt men sen...

Träningskläderna togs på, men inte för att åka och träna utan för att fotas. Innan jul blev jag intervjuad av tidningen Tara om hemmaträning och mer specifikt mitt älskade löpband. Hur jag får in träningen i min vardag och att den inte bara står och samlar damm utan faktiskt hjälper mej att hålla igång. Och att löpbandet är ett perfekt komplement till min träning på Curves. Idag skulle bilderna till artikeln tas.

Vid 10.30 kom supertrevliga fotografen Anneli hit. Vi var på precis samma våglängd och hade en himla trevlig stund tillsammans. Hon satte upp sina grejer, ställde in ljus, kameror mm och möblerade om halva vardagsrummet innan hon var nöjd. Pälsbollen och Martin skulle också vara med, så de sattes också på plats medan jag bodde på löpbandet. I mina supersnygga kläder från Röhnisch  :-)

Jag hann alltså inte med någon träning idag, men fick nästan 3 km på löpbandet innan Anneli var nöjd. Så jag tycker nog att det var en extra bra fotografering, nytta med nytta lixom. Martin och jag gjorde som vi blev tillsagda, Baileys gjorde tvärtom. För honom räcker det tydligen med att vara söt...

När bilderna var tagna började vi titta på våra bilder från Indien och Tanzania och fastande i Afrikasnack en lång stund innan vi kunde slita oss. Rykten går att Ving återupptar resorna till Gambia och jag tror att det var en liten fotograf som blev riktigt sugen på att följa med oss. Så vem vet - kanske får vi riktigt trevligt sällskap på resan. Vi ska definitivt hålla kontakten!

En fotografering utmynnade alltså i en intressant vänskap. Kul! Sånt gillar jag! Det är inte ofta man träffar människor som är lika intresserade av resor och fotografering som en själv och som dessutom är öppen för annorlunda grejer. Ska bli intressant att se var detta leder.

När tidningen kommer ut har jag ingen aning om, men om någon månad eller så. Jag hojtar!


fredag 6 februari 2015

Shoppinggalen!

Före- och efter viktminskningen
Jag har varit ganska måttlig med att köpa kläder och tänkt mej för ganska många varv innan jag slagit till. Förut... Läget förändrades ganska mycket i augusti.

Efter min bröstförminskning har jag blivit klädgalen! Jag erkänner att jag köpt mycket mer kläder än jag faktiskt behöver. En hel del behövde jag, allt till överkroppen skulle ju bytas ut, men det blev betydligt mer än nödvändigt...

Å jag shoppar inte bara till mej utan till resten av familjen också. Det är knepigt att hitta kläder till Martin eftersom han är så lång och stor, kort överkropp och låååånga smala ben med benig rumpa. Men nu har jag hittat Spelbutiken.se som har jeans i en mängd olika modeller och prisklasser. OCH storlekar! Flera av mina favoritmärken finns där, som tex Adidas och Nike. Äldste sonen är inte särskilt intresserad, men han låter mej köpa det jag tycker att han passar i och ska ha. Så jag får göra lite som jag vill till de här två herrarna när det gäller kläder och det gör jag!

Man kanske blir shoppinggalen när man en gång haft en kropp som inte funkat med något (övervikt och E-kupa) och sen går ner i vikt och får en C-kupa och kan ha vilka kläder som helst? I Martins fall handlar det ju om hela 60 kg som försvunnit. Det finns en förklaring till allt!

Det låter som nån slags spelsida, men är faktiskt en onlinebutik med massor av olika grejer. Här finns nästan allt och till helt ok priser. Ett ställe att titta ännu närmare på till nästa jul  :-)


Nån som vet?

Synen och ögonen är ett av de viktigaste sinnen man har tycker jag. När ögonen krånglar känner man sej lite utsatt och iaf jag blir mer fundersam än vid andra problem. Jag tycker dessutom att det är lite läskigt med undersökningar av ögonen och det tog lång tid för mej att ta beslutet att göra en ögonlaser. Nu blev det ju inte någon sådan, däremot blev det operation av ögonlocken.

För någon vecka sedan började det flimmra framför höger öga. Det var som en spiral av prismor längst ena sidan av synfältet. Deta begränsade mitt synfält rejält och jag kunde inte läsa det som stod på tex datorn eller fokusera blicken. Hade jag inte tappat det mesta av glaskroppen så hade jag misstänkt det, men kollen inför ögonlaserna konstaterade att nästan hela glaskroppen på bägge ögonen redan släppt. Dessutom blev jag lite illamående av de där snurrande prismorna och det blir man inte vid glaskroppsavlossning.

Idag återkom symptomen. Nu kunde jag konstatera att det var just ena ögat och jag kunde se de där prismorna lite tydligare. Det gör inte ont, vare sej före- under- eller efter. Det var så här när jag vaknade, både förra gången och idag, och försvinner efter någon timme. Sen är allt precis som vanligt igen.

Jag slängde ut frågan på Facebook och många trodde det kunde vara ögonmigrän. Men då ska man tydligen bli väldigt trött efteråt och det är jag inte. Jag är iofs trött jämt... Själv funderade jag på näthinneavlossning och då måste man ju se upp lite. Blir det akut så kan man tydligen bli blind. Så jag ringde till ögonkliniken där jag går och pratade in på deras telefonsvarare, berättade lite vad jag ville och bad om en tid. Jag blev uppringd nästan direkt och man trodde inte att det var akut utan satte upp mej på en tid i början på mars.

Nu vill jag ändå fråga er om ni varit med om något liknande? Det är alltså bara en störning i synfältet på ena ögat som gör att jag inte kan använda ögat alls. Det gör inte ont och det finns inga andra symptom. Vad tror ni att det är?


torsdag 5 februari 2015

Det var inte bra...

Nog för att det varit lite mycket ett tag och nog för att hjärnan inte riktigt funkar när jag går upp tidigt... men jag brukar ändå ha koll på livet. För första gången i mitt 45-åriga liv har jag glömt en läkartid!!!

Igår när jag var helt ledig och bara skulle komma ikapp, skulle jag även ha varit hos min kiropraktor. Men det var jag inte. Jag gick på långpromenad med hunden, storhandlade, jobbade och gjorde en massa annat. Sånt jag låg efter med och var jättenöjd över att ha lyckats fixa. Att jag hade en bokad tid kl 13 fanns överhuvudtaget inte i mitt medvetande. Kl 13 handlade jag som bäst...

Jäkla skit! Jag hade verkligen behövt blir lite utdragen och tillrättad. Ryggen känns inget vidare... jag har gått så otroligt mycket de senaste veckorna att jag känns helt sned. Fasiken också.

Så det blir till att ringa, be om ursäkt och få en ny tid. Han har inte så gott om dem bara. Dessutom får man ju betala för ett besök man inte kommit till... surt och inte så skoj för plånboken som är ganska tom redan innan. Men men, det är mitt eget fel.

Jag fattar inte hur det kunde bli så här. Det har aldrig hänt förut hur stressad jag än varit och då har jag varit stressad tidigare. Mycket mer än nu. Men jag tittade aldrig i almanackan igår, jag hade lixom inte tid... Jag hade ju ändå inget bokat...

Å skäms gör man ju också. Att man  glömde. Att man blivit slarvig. Sån brukar jag inte vara. Men det är väl bara att svälja skammen och inse att även jag är mänsklig. Jag glömde!


Härenstam visar vägen

I tisdags hade Martin och jag förmånen att se Magnus Härenstams föreställning på Intiman. Han ger bara tre föreställningar, så det var extra roligt att få se genrepet. Det kändes faktiskt lite speciellt att vara en av få som får se den. Särskilt som man kunde se bilder från premiären på bla kungaparet. Inte ofta de syns på teatern, så speciell är den tydligen  :-)

Föreställningen heter Morsning och Goodbye och handlar om livet, eller döden kanske... iaf vägen dit och åldrandet. Just nu genomgår Härenstam en cancerbehandling och den pratar han mycket om. Rakt upp och ner, inte ett dugg ledsamt, utan bara konkret. Han berätta bla att hans hår blivit annorlunda, helt vitt och tjockt. Allt pga gifterna som tillförts hans kropp.

För oss som växte upp med Magnus och Brasse känns det lite som att bli tillbaka kastad till barndomen igen. Samtidigt som saknaden efter Eva och Brasse är påtaglig, det var ju så pass nyligen som Brasse dog dessutom. Magnus är sej nämligen ganska lik, förutom det vita håret då... Han är lika elegant, besserwisrig och vitsig som i det älskade barnprogrammet.

Det är två ganska korta akter, där han är helt ensam på scen. Den röda tråden är hans liv och olika händelser raddas upp som pärlor på ett pärlband. Allt blandas med vitsar, några som man hört tidigare - några helt nya. Alla lika roliga. Han pratar om barn, hur barnen är Gudst straff för att Eva och Adam åt av de förbjudna frukten, men hur barnbarnen är den stora belöningen. Hans funderingar på datorer och all ny teknik var klart underhållande och när han berättade att han redan på morgonen brukar ringa upp datasupporten innan han slår på datorn, för då vet han  att han nog kommit ganska långt i telefonkön när datorn börja trassla på eftermiddagen som den brukar göra - då tjöt publiken av skratt.

Det är underhållande, småputtrigt och en perfekt föreställning för kanske 65+, men även Martin och jag gillade det. Min pappa hade nog älskat det! Hade den gått senare i vår och det funnits biljetter så hade det varit en självklart present till hans födelsedag. Men nu är det bara tre föreställningar, de är nu och det är dessutom redan fulla. Så man får väl hoppas på några extraföreställningar, för det är den perfekta presenten till hans 70-årsdag  :-)

 

onsdag 4 februari 2015

Alla var på Årets Rum!

I måndags var Martin och jag, eller rättare sagt Du i Fokus, inbjudna till prisutdelningen av Årets Rum. De nominerade bidragen visades upp under en vecka i november, vi var på en av dagarna. Vår kväll visade man nomineringarna till Årets möbel. Nu skulle vi få se alla andra nominerade och vinnarna.

Klockan 20 var vi på plats på Grand Hotell, i den otroligt fina Vinterträdgården. ALLA var där! Å den här gången var det verkligen alla! I vimlet syntes en glad Arne Weise, Jonas Wahlström, LaGaylia Frazer, Nina Gunke, Hasse Aro, Lars-Åke Wilhelmsson, typ varenda programledare från varenda kanal OCH Christer Fuglesang. Han är en av få som faktiskt imponerar på mej. Snacka om att han gjort något helt fantastiskt! Tänk att få åka en riktig rymdfarkost och att få titta ner på lilla planeten jorden. Så häftigt!!!

Vi åt supergod mat från ett buffébord som dignade av härligheter. Å andra sidan så blir nog allt gott i den miljön. När maten var uppäten och kockan slog 21 klev Lotta Lundgren upp på scenen och skulle på nåt sätt få ordning på alla priser och gubbar som skulle ha dem. Årets inredningsdetalj vanns av Olivia Herms–Pallina–Skultuna, Årets nykomling var Iina Vuorivirta, Årets möbel var en superläcker stol av Mattias Stenberg–Bistro (- Olby Design) och Årets arkitektur vanns av BIG–Museet för sjöfart. Mellan de olika kategorierna var det uppträdanden, bla en av artisterna från årets melodifestival... Isa tror jag hon hette... Hon var himla bra!

När alla priser var utdelade fortsatte festen och minglet. Vi pratade bla med Lars-Åke W, Hasse Aro och några andra, stämde av lite detaljer med Marita och Daniel som är arrangörer och drack lite vin. Men ganska snart började folk gå därifrån och det gjorde vi också. Vi skulle ju upp tidig dagen därpå...

Kvällen var otroligt härlig och välarrangerad. Trevliga människor, bra underhållning, god mat och mysig stämning. En riktigt bra fest helt enkelt. Hoppas vi får komma nästa år också  :-)


7 år borde ge bragdguld!

Jag ska berätta både om galan Årets Rum och föreställningen med Magnus Härenstam, men vi tar det viktigaste först; idag firar Martin och jag 7 år tillsammans!

Vi träffades första gången i januari 2001 tror jag det var, eller kanske 2000... iaf så hade vi känt varandra länge innan det helt plötsligt började slå gnistor i februari 2008. Båda hade gett upp tanken på att träffa någon och ställt in oss på att vara ensamma resten av livet. På nåt sätt hade vi accepterat den tanken. Vi skulle bli gamla och dö ensamma. Sorgligt kanske men det var så det var.

Så började vi jobba tätare ihop och på bara några veckor hade vi gått från bekanta till nära vänner, förälskade och sambos. Snabbt gick det och ingen var mer chockad/överraskad/förvånad än vad vi var. Det här är sju år sedan. 4/2 2008 kom vi nämligen överrens om att testa, och detta gjorde vi när vi chattade... vi pratade alltså inte med varandra utan skrev... inte förrän dagen efter pratade vi öga mot öga om saken och sedan dess har vi suttit ihop.

Martin och jag är totalt olika! Han är lugn som en filbunke med tålamod som gör mej galen ibland. Jag är väl inte riktigt så lugn och tålmodig... Han funderar och tänker på konekvenser medan jag får en idé och kör igång direkt. Han står stadigt och tar emot mej när allt brakar och jag tar slut. Å det har hänt lite för ofta. Men han har aldrig backat eller tvekat, utan har hela tiden funnits för oss alla när världens gungat lite för mycket. Att komma in i en väl sammansvetsad tonårsfamilj är varken självklart eller enkelt. Så han tog sej en rejäl funderare innan han gav sej in i leken och killarna (då 12 och 13,5) fick också säga sitt. Men allt gick otroligt bra och vi är nog alla väldigt tacksamma för att han kom till oss och vågade stanna. För nog sjutton har det gungat stundstals...

I sju år har han alltså stått ut med mina mer eller mindre genomtänka infall och ideer. Han är faktiskt värd ett bragdguld! Efter 6 år tätt tillsammans med både arbetsliv och privatliv sida vid sida, så har vi precis börjat vårt nya liv där vi knappt träffas alls. Från 24/7 till 2/7, typ... Men det ska nog gå bra det med. Så länge han står ut med att min planering aldrig håller, att jag aldrig hinner det jag tänkt, mina frustrationsutbrott och dagarna då jag inte orkar något alls pga trötthet och värk - så länge han står ut med allt detta och lite till så klarar vi nog både 7 och 77 år till. Nä, inte 77... så länge tänker jag inte leva! Men så länge döden skiljer oss åt låter som en bra plan, och då hoppas jag dö först!

Att älska en person är underbart! Att bli älskad är också underbart. Att bli älskad av den person man älskar är magiskt!


tisdag 3 februari 2015

Så trött!

Sitter på tåget på väg in till stan för ytterligare ett publikrep. Idag är det Magnus Härenstams "Morsning & Goodbye" som står på tur.

Igår satt jag och jobbade hela dagen och sen var vi på gala på kvällen. Fyra designers skulle få pris på Årets Rum. Så det var fin middag på Grand Hotell minsann. Å sent blev det... 

Å imorse var det upp med tuppen för att åka till mässan och titta på fina möbler. Inte många timmar sömn där inte... Så jag är väldigt trött! Men får förstås skylla mej själv.

Det är förklaringen till att det är långt mellan inläggen. Men imorrn ska jag skriva ikapp. Då ska ni få veta allt om både gala och teater. 

Så titta in imorrn igen :-)


måndag 2 februari 2015

Helvetet på jorden

Vi lämnade Auschwitz med blandade känslor. Man kan omöjligt förstå vad som hänt där, även om man sett platsen på riktigt. Bland besökarna såg vi äldre människor, som fick hjälp att lägga blommor på olika platser. Några grät, några såg ut som de skulle tuppa av när som helst. Ingen av dem var ensam, alla var där med ganska stora sällskap. Kanske hade de varit fångar här? 

Det var nog först när vi såg avrättningsplatserna och de gamla människorna som man förstod att något hänt. Men omfattningen går helt enkelt inte att förstå. Det var en kort bussresa till Birkenau, den skedde under tystnad. Det första man ser när man närmar sej är det långa stationshuset som finns i alla filmer. Den tegelfärgade byggnaden som tågen kör igenom. Bakom den byggnaden fanns helvetet på jorden!

Vi kom dit efter lunch, då var det väldigt varmt och solen sken. En så vacker dag är det ännu svårare att förstå vad det är man ser. Om man inte tänkte på vad man såg så var det mest en massa ruiner från något som såg ut som häststallar. Det var grönt och lummigt och väldigt vackert... ända tills man bröjade tänka. De där stallarna hade ju inte rymt hästar utan människor. Hundratals människor i varje barack som var byggda för max 20 hästar.

Sen var det det där tåget... Tåget fanns inte där, men "perrongen" fanns ju. Platsen där framtiden avgjordes för dem alla; livet eller döden. Gaskammaren eller arbete. Att står där i gassande sol och försöka se alla människor framför sej går förstås inte, men man kan ändå förstå att situationen var kaosartad. Platsen är nämligen ganska liten. Inte alls anpassad för särskilt många människor samtidigt. Att hålla ihop en familj eller hålla fast ett litet barn måste ha varit helt omöjligt.

Det man ser på platsen är en mängd skorstenar från barackerna på ena sidan (männens sida), några få baracker står kvar på andra sidan (kvinnornas sida). En uppställd vagn står vid en av barackerna, vagnen drogs förmodligen av fångar och transporterade döda. Man ser också resterna av gaskamrarna... vid nergången till av en dem låg blommor och ljus. I slutet av tågrälsen låg en stor blomkrans. Det är som sagt ett vackert och lummigt området och det beror tydligen på att askan från de döda ströddes ut runt om i marken och var god näring till grönskan. Mitt i grönskan finns en liten naturlig damm, full med små färggranna grodor.

Det vilar en viss frid över hela området, men också ett vemod och en sorg. Förstås. Man går långsamt när man är där och viskar när man pratar. Alla gör det. Här såg vi också äldre människor som tillsammans med anhöriga la blommor här och var. Jag blundade och försökte föreställa mej platsen under kriget, men det går förstås inte. Det är så obegripligt och ofattbart att det helt enkelt inte går att förstå. Men jag är glad att jag varit där och att jag varit där med personerna som betyder mest i mitt liv. Att visa detta för barnen är viktigt för mej. Även om det inte är en del av deras personliga historia, så är det en del av männsklighetens historia som alla bör känna till.

Det är 70 år sedan fångarna i Auschwitz och Birkenau släpptes fria, men minnet av förintelsen måste leva vidare och berättas om och om igen. Några säger att det inte kan hända igen, men det kan det. Det gör det. Människor särbehandlas och diskrimineras dagligen än idag för sin tro, sexualitet, handikapp eller ras. Detta måste vi alla vara med och bekämpa. Rasismen får inte ta fäste eller få näring att växa. Det enda vi kan bekämpa rasismen med är kärlek, vänlighet och omtanke. Det goda kommer alltid att segra mot det onda. Och vi måste göra det tillsammans!

Alla borde se både Auschwitz och Birkenau. Alla! Det ger en helt annan syn på livet, på väsentligheter och på vad som verkligen är viktigt. Att leva är det viktiga, att ha hälsan. Allt annat är bonus. Jag förstår inte hur man överlevde Birkenau och jag förstår heller inte hur man klarade att leva vidare efter kriget med såna erfarenheter. Allt man sett och upplevt. Jag kommer aldrig att förstå. Men en sak förstår jag och det är att vi alla ha samma värde. Och att många av oss gnäller över småsaker istället för att se det som verkligen är viktigt.

Förintelsen har ägt rum. Den som säger något annat ljuger! Berättelserna måste fortsätta att berättas. Vi får aldrig glömma!