45 år idag!

Idag fyller jag år, 45 år, 20 kvar till pension. Jag har inga problem med att bli äldre, inte ens att bli gammal faktiskt. Tycker det är ganska skönt att bli klokare och inte ta så alvarligt på allt. Tycker faktiskt att de rynkor jag har är helt ok de också, det ska väl synas att man levt lite?

Men det är lite knepigt också, man önskar sej ju inget längre. Jag har allt jag vill ha och har svårt att svara när jag blir tillfrågad. Men några grejer funkar alltid; blockljus, lakrits och nagellack  :-)

Dagen började på gymmet och där träffade jag en av våra fd medlemmar som jag har tänkt mycket på. Vi pratade och jag uppdaterades på allt som hänt henne. Nu hoppas jag att vi kan hålla kontakten lite bättre. När jag kom hem tog jag tag i snöskottningen när jag ändå var varm och igång. Blöt, tung snö... inte kul! Idag var vår gamla plogbilsnisse tillbaka, så nu är det fint plogat utan minsta vall.

Medan jag var och tränade hade Martin gjort pannacotta, några med vanilj och några med vanilj och lakrits. Så när jag kom hem röjde jag lite snabbt och sen åt vi lunch innan vi fixade det sista. Klockan 14 kom barnen, mina föräldrar, Martins föräldrar och mina fd svärföräldrar. Kul att alla kan träffas och umgås. Vi fikade och pratade. Mina närmaste vet precis vad jag tycker om, jag fick rosor (inga tulpaner!), salmiakki, en papegojblomma, pengar och smycken.

Ett par timmar senare hade alla gått hem till sitt, så huset blev väldigt tomt. Av Martin fick jag en digital fotoram. Vi hade en sån som ständigt var igång i vardagsrummet i flera år, men som gick sönder för ett tag sedan. Nu fick jag en ny, men den hade sån liten skärm att Martin åkte och bytte den när de andra gick hem. Så nu sitter Baileys och jag och myser i soffan och väntar på att han ska komma hem med den nya skärmen. Det kanske kan tyckas otacksamt, men ska jag ändå ha en skärm så vill jag ha en som jag verkligen kan se bilderna på. Jag vet ju att den kommer att stå på jämt och att jag kommer att titta väldigt mycket på den.

Resten av födelsedagen blir lugn. Vi öppnade en flaska vin när familjen var här, den ska vi dricka upp. Vi ska äta en god middag, vräka oss i tv-soffan och glo på tv, jobba lite... en ganska vanligt kväll hemma hos oss alltså. Åsså ska vi äta upp pannacottan, för den blev riktigt god!

Så har jag alltså blivit ett år äldre. Undrar om jag är halvvägs i livet eller om jag blir lika gammal som min farmor som blir 95 om 2 månader. Man vet ju inte, jag kanske redan har passerat halvlek? Tänk om man visste...

Oavsett hur gammal jag blir så kan jag dö nöjd. Jag har uppfyllt alla mina drömmar och sett alla platser jag vill se. Visst finns det mycket kvar att se, göra och uppleva - men drömmarna är uppfyllda. Allt vi gör nu är guldkanter  :-)

Ha en fin lördag allihopa, det ska vi ha.

Snart är det över!

Imorrn fyller jag år, då är äntligen alla födelsedagar över för den är gången. Sen har vi bara vår 7-årsdag och melodifestivalen kvar innan vi kan lägga alla kalas bakom oss. Skönt!

Idag har jag en obokad dag, då hade jag tänkt att jag skulle träna förstås. Men jag är helt slut och efter lunch somnade jag och sov som en död i två timmar. Fibrokroppen är inte riktigt som den ska just nu. Så nån träning blev det inte, dagen tog lixom slut.

Jag vill ju göra alla måsten innan lunch, så jag kan jobba ostört hela eftermiddagen och kvällen om det behövs. Idag jobbar Martin hemma, så då är kontoret ockuperat av honom och jag får jobba från vardagsrummet istället. Det är inte riktigt lika praktiskt, men funkar. Det är trots allt han som får lön för jobbet, så han får förstås sitta där han jobbar bäst. Fast det där med lön vet vi inte riktigt, det blev ingen i januari... På alla jobb som jag har haft och även ungarna haft så har man fått lön samma månad som man börjat, om man börjat i början på månaden alltså. Men Martin fick ingen. Så även den här månaden är illa för plånboken, vi som hade hoppats att det skulle bli lite påfyllning.

Men men, det är bara att kämpa på och se fram emot den lön som SKA komma i februari istället. Med Martin hemma kunde jag åka och storhandla medan han gick med hunden, ett måste mindre. Han behöver lite luft i skallen när han sitter och stirrar på datorn hela dagarna, så en promenad gör honom bara gott trots att han inte mår helt hundra idag. Å jag kunde glida runt på Maxi i lugn och ro och fylla på allt, för det var verkligen allt som var slut. Numera handlar vi bara en, max två gånger i veckan och jag har tömt alla depåer så mycket jag kunnat. Så det ekade nästan i alla skåp, men nu är det fullt igen och jag hoppas slippa handla så mycket på länge.

Jag passade på att handla lite för morgondagen förstås. Jag vill inte ha tårta, utan bjuder på pannacotta istället. En med vanilj och en med vaniljlakrits och så hallonsås och grädde till. Det är min födelsedag, så jag bestämmer!

Vi åt sushi till lunch, första lunchdaten på länge så det var riktigt mysigt. Efter lunch satte sej Martin och jobbade igen och jag somnade alltså. Å nu känns allt mycket bättre! När jag blir så där trött mår jag nästan illa och får influenskänsla i kroppen. Skallen funkar inte och jag fryser. Nu när jag sovit mår jag helt ok igen. En kopp te bara så får jag nog lite jobb gjort också. Martin sitter och löser nåt problem som han fastnat vid, men är nog färdig snart. Så blir det väl tv resten av kvällen antar jag.

För er kanske detta låter som en riktigt tråkig dag. Jag tycker den har varit ganska behaglig. En mellandag med återhämtning. Min kropp klarar inte det tempot jag hållit senaste veckorna, då behövs en vilodag. Eller iaf några vilotimmar.  Helgen blir lugn, trots födelsedagen, och nästa vecka är det full fart igen med både gala och teater. Mitt röriga liv  :-)

Behöver era bästa tips!

Det har uppstått ett världsproblem hemma hos oss. Våra matlådor är slut!!! Martin tar med matlåda till jobbet och jag tar oftast en matlåda till lunch för att slippa laga mat. Vi har haft mängder i frysen, men nu är de nästan slut. Och fantastin också!!!

Jag kommer bara på köttfärsås och korvstroganoff och behöver nu era bästa recept på mat till matlådor. Typ storkok alltså. Helst billigt både i pengar och kalorier  :-)

Vi tänkte avsätta söndagen till att laga mat, så ös på med bra matlåderecept nu. Blir det riktigt bra kanske just ditt recept kommer med i magasinet  :-)

Jag är helt säker på att ni sitter på riktigt smaskiga recept. Så kom igen nu!
Hjälp!!!

Ingen tonårsmorsa längre!

28/1 1995

Idag fyller min bebis 20 år! Från och med idag är jag alltså ingen tonårsmorsa längre. Nu är barnen vuxna på riktigt :-)

Junior har alltid varit en person med stark vilja. Det har jag med... våra viljor har alltså kolliderat några gånger. Ingen av oss ger oss så lätt heller och som mamma har jag ibland varit stenhård i mina beslut. Vilket resulterat i att Junior suttit under köksbordet och skrikit några gånger. Det har hänt att han skrikit tills han somnat där under.

Han är inte bara envis utan även en person som älskar att busa och kan driva en till vansinne med sin sjuka humor. Men hans största egenskaper är nog att han är både snäll, hjälpsam och omtänksam. Han ställer upp!

2008

De här 20 år som mamma till världens mest envisa person, har varit... varierande... kan man väl beskriva dem som. Vi har bråkat lite mycket som vi kramats och skrattat. Åren med alla mediciner och läkarbesök ligger bakom oss. Tonåren med tuppkam, spikes och svarta kläder gick ändå ganska snabbt över även om det verkade som en evighet just då. Han var väldigt söt med spikes faktiskt. Men det fick man ju inte säga högt  :-)

Alla simtävlingar vi sett och all tider vi hållit reda på. Alla blöta handukar som legat precis överallt och alla tidiga mornar vi varit iväg till någon simhall. Allt det sköter du sedan länge på egen hand, särskilt sedan du flyttade hemifrån. Det är nästan två år sedan jag fick kuvertet på morsdag, kuvertet med köpekontraktet på huset. Fyllda 18 hade du köpt radhus, du hade inte ens slutat gymnasiet... låter som nån annan jag känner...

Idag fyller min minsting 20 år, bor i eget hus, har fast jobb, både motorcykel och bil. Och en orm, mitt barnbarn  :-)

Jag är en stolt mamma. Två fina ungar har jag lyckats klämma ut, men livet som instats en av gångerna. Två numera vuxna grabbar som lever sina egna liv. Så det är faktiskt lite min dag också. Tänk att jag klarade det! Båda lever, ingen har blivit bandit, de har fast jobb och körkort. Tänk att det gick! Det var en del hinder på vägen, men vi överlevde. Allihop!

Mina ungar är det finaste jag har, inget kan ändra på det! Grattis Junior på din dag!

Lyckades smita...

När Martin avslutade sin praktik i våras fick han ett presentkort från Live It. Igår löste vi in det... En matlagningskurs. Jag?

Hur som helst. Vi hann vara hemma någon timme mellan bion och nästa sväng in till stan. Klockan 17 var vi på plats på Östermalm på Foodlab på Artillerigatan. Där skulle vi laga mat med Rent a chef. 

David Holzmann hälsade oss välkomna med champagne och snittar. Vi delades in oss i matlag och vi valde dessergruppen. Vår uppgift var att fixa en äppelkaka med en massa gottigt till.

Men jag är ju inte så mycket för det där med matlagning, så jag lyckades smita genom att hålla ordning och diska. Vi var minst en för mycket i vår grupp ändå, så det gjorde inget att jag höll mej undan lite. 

På så sätt fick jag också tillfälle att prata med David lite också. Han var en himla trevlig prick, full av energi och kärlek till mat och matlagning. Han berättade en del om sin privata sida och sitt intresse av djur och natur. Särskilt om sina hästar och huset i Dalarna. Å lite om galna ryssar...

Matens lagades iaf på nåt sätt och kom på bordet precis som planerat. Och allt var otroligt gott! Särskilt vår äppeldessert förstås :-)

Vi åt, pratade och skrattade. Vi hade faktiskt jättetrevligt och var förstås kvar sist av alla. Men det var mest för att vi skulle få skjuts. Min bordsgranne visade sej nämligen ha en dotter som gått i Seniors klass!  Hur galet som helst! Så de skjutsade hem oss eftersom de bor i närheten, så himla sköntatt slippa ta tåget. Tack!

Vi var proppmätta när vi kom hem och imorse var det vägning... Inte kul... Men det innebär att det absolut är minus nästa måndag när jag inte har en stor middag i baken, rent bokstavligt... Det måste det bli ett minus!!!

Himla bra barnfilm!!!

Det var lite mycket igår, men allt var himla kul! Redan innan 10 åkte vi in till stan med Gunilla och hennes lilla Mary. Det var dax för gaaaala! Galapremiär på Big Hero 6 närmare bestämt. Subito hade bjudit in till stort galej på Rigoletto.

ALLA var där! Det var lång kö när vi kom fram och i minglet såg vi bla Sofia Wistam, Marika Karlsson, Shirley Clamp, Morgan Alling, Linus Wahlgren och Leif GW Persson! Det blev lite kramkalas, vi tog för oss av allt det goda (ballerinakex, haribos nappar, muffins, donuts, ramlösa och festis) och letade sen efter plats. Det var knökfullt! Undrar om inte några faktiskt fick stå upp...

Big Hero 6 är Disneys nya barnfilm som innehåller precis allt. Där finns spänning, sorg, humor, vänskap och självklart moralkakan som alla barnfilmer ska ha. Den här gick ut på att man ska vara schysst, inte luras, gå i skolan och sköta sej... typ.Vi såg den i 3D och det var himla coola effekter.

Även de minsta barnen verkade tycka att den var helt ok, men jag tror att den passar bäst från kanske 5 år och uppåt. Vi fyra gillade den och vi är från 7 till 45 år  :-)

Filmen har premiär på fredag och de svenska rösterna görs bla av Benjamin Wahlgren, David Lindgren, Morgan Alling och Nour El-Refai.

Johan Rheborg som Ove

Igår hade vi alltså förmånen att se första publikrepet med Johan Rheborg i rollen som Ove i En man som heter Ove på Rival. När man har läst boken och får höra att en enda person ska göra berättelsen, ensam på scen på 90 minuter... då undrar man hur i hela friden detta ska gå till!

Boken har många viktiga karaktärer som måste vara med för att föra handlingen framåt och göra allt begripligt. Hur ska man lösa det men bara en enda person? Jag tänker inte avslöja HUR det löstes, bara avslöja ATT det löstes. Väldigt bra dessutom.

Johan Rheborg är helt brilliant! Han gör en alldeles perfekt Ove, precis så där butter, småilsken och ändå godhjärtad som han är i boken. Ni som läst boken vet att Ove är en pliktens man, som gör som man ska som en god medborgare. Får man inte köra bil i området, så ska man heller inte göra det! Men han är också väldigt ensam och vill egentligen bara vara ifred tillräckligt länge för att hinna ta livet av sej. Men alltid knackar någon på dörren...

Vi hade tagit med oss mina föräldrar som inte hade läst boken, men de kunde tillgodogöra sej hela berättelsen utan problem. Den här föreställningen kan alltså alla se, oavsett om man läst boken eller ej. Men det är ingen ren komedi, det ska man ha klart för sej. Precis som boken så är det en berättelse som berör och som både innehåller skratt och gråt.

Scenen är väldigt enkel, bara ett par kala bänkar. Ändå lyckas Rheborg fylla den totalt. Man följer med på Ove inspektionsrunda utan problem, sitter på bänken utanför sjukhuset, är med vid graven och lagar fläkten på cafét. Allt finns med, sånär som på några detaljer från hans ungdom och lite annat.

Det här är riktigt bra! Känslan när man lämnar teatern är att man vill ha mer. Det kan inte vara slut där, man vill veta mer. Precis som när boken var slut. Fredrik Backman får nog skriva en fortsättning om Parvene, Patrik och alla de andra karaktärerna. Jag vill veta vad som hände sen!

En sak är iaf säker; man kan inte lita på folk som kör Audi! Å män i vita skjortor är definitivt inte att lita på... Det vet Ove!

Utrökt ur sovrummet...

Tar en liten sovmorgon så här på lördagen när det finns möjlighet. Men det tycker tydligen inte hunden att jag ska för han lägger av världens rökare, som både hörs och doftar... inte hallon! Så det är bara att kliva ur den varma sänghalmen och börja dagen. Skithund! Rent ut sagt. Själv ligger han nöjd kvar i stanken.

Jaja, en dusch senare känns det ganska ok ändå att vara på benen. Dagen har en massa skoj att bjuda på, så det är bara att sätta igång. Magasinet ska uppdateras, idag blir det ett smaskigt recept. Jag ska få tummen ur att dammsuga, det är väldigt mycket hög tid. Nu har vi inte längre dammråttor, utan dammflodhästar. Martin får röja köket när han ska fixa lunch, då sitter jag förmodligen och jobbar. Sen är det dax att dra iväg till stan, vi ska nämligen se publikrepet av En man som heter Ove!

Jag vet att många av er undrar varför vi går så mycket på teater och hur vi kan ha råd med det. Publikrepen är något man blir bjuden till av olika anledning och min anledning är att jag tidigare jobbat på teater och nu har som uppgift att skriva om det jag ser. Både i bloggen och, om jag vill, till magasinet. Jag får inte gå på allt, men ganska mycket och det jag vill se men inte får se publikrepet av köper jag ofta i present till familjen. Jag älskar nämligen ffa musikaler och tycker det är en suverän present. Det har varit en himla bra julklapp under åren, som alla uppskattat.

Så i eftermiddag ska vi alltså se Johan Rehborg i rollen som Ove. En monolog på 90 minuter, första publikrepet. Det ska bli väldigt spännande! Jag älskade boken och ser verkligen fram emot att se föreställningen. Imorrn ska jag berätta för er hur det var. Direkt efter teatern åker vi till Junior som ska fira sin 20-årsdag lite i förväg. Han fyller egentligen på onsdag med vill fira med familjen ikväll och sina kompisar nästa lördag (när jag fyller år). Det blir lite gott att äta och samvaro med närmast sörjande  :-)

Å när vi kommer hem därifrån måste vi nog jobba lite till innan sänggående. Kanske medan vi kollar lite på tv. Det blir nog en bra dag, det känns så! Vad ska ni göra idag?

Riktigt dåligt!

Jag gillar tv-reklam. Man hinner så mycket då  :-)

Egentligen tittar jag inte på reklamen, antingen passar jag på att lägga i tvätten, städa, gå på toa elelr fixa något under de minuterna som reklamen varar eller också spelar vi in programmet och spolar förbi reklamen. Men på dagarna när jag sitter och jobbar har jag ofta tv´n på i bakgrunden och de senaste dagarna har jag reagerat mer och mer över några specifika reklaminslag.

Särskilt reklamen från mat.se. Den har egentligen inte retat mej, utan mer gjort mej illa till mods och det har den gjort förut också. Den har liksom bara varit så himla dum och korkad. Men nu när den tom var hotfull så var jag bara tvungen att kolla om fler hade reagerat och det hade de...

Jag prata om en reklam där en ung tjej levererar en matkasse och passeras av en äldre man. Han ifrågasätter hemleveransen av matkassen och hon svarar vänligt. Då hotar mannen med att ge henne en "snyting". Även föregående filmer från samma företag har haft samma tema, äldre män som sagt eller gjort elaka saker eller uppträtt hotfullt. Jag fattar inte grejen.

Vad vill man säga med sina filmer? Att äldre män är griniga? Att unga tjejer ska behöva stå ut med vad som helst på jobbet? Att det här är den syn mat.se har på män? Jag vet inte. Men jag skulle gärna vilja veta hur man tänkt när man skrivit manus till filmerna. Och jag är glad att ingen av mina vänner som vanligtvis syns i olika reklamsammanhang har varit med här.

Jag blir inte ett dugg sugen på att anlita mat.se och deras tjänster. Blir någon det? Hade jag varit kund där så hade jag blivit ganska förbannad faktiskt. Blir ni lockade av att köpa något av den här reklamen? Jag är väldigt nyfiken på att veta vad ni har att säga om detta "ilands-problem" och om ni retar er på någon annan reklam som går just nu?

Berätta!!!

Nu så...

Tredje veckan avklarad och nu börjar bitarna falla på plats. Martin har alltså jobbat tre veckor och jag har försökt få nya rutiner här hemma lika länge. De första två veckorna var inte alls bra, allt kändes bara rörigt och tiden räckte inte till. Men igår började jag känna lugn i kroppen igen, jag får nästan ihop dagarna.

Planen var att göra allt på förmiddagen så att eftermiddagen kan gå åt till jobb. Hundpromenad, träning och handling ska alltså vara gjort innan lunch. Det går sådär... Oftast sätter jag mej inte och jobbar förrän vid 16-tiden, men då får jag å andra sidan en jäkla massa gjort. Just den här veckan har det varit pressvisningar efter lunch, så då har jobbet fått vänta tills jag komit hem. Men det har funkat och allt har blivit gjort. Förra veckan var jag stressad mest hela tiden för att jag inte fick ihop det, den här veckan känns det ganska lugnt. Rutinerna börjar sitta.

Idag lyckades jag både träna och ta en hyfsat lång promenad med Baileys innan lunch. Nu ska jag handla och sen sätta mej och jobba en stund innan Martin kommer hem. Igår lyckades jag tom ha maten klar när han kom hem! Å han svimmade inte av chocken  :-)

Helgen är knökafull. Imorrn ska vi se första publikrepet av En Man Som Heter Ove och sen ska vi fira sonen som fyller år nästa vecka. Å på söndag ska vi på filmpremiär på förmiddagen och matlagningskurs på kvällen. Så ikväll måste jag få ur mej ett gäng texter som vi kan plocka av under helgen. Vi har fått massor med grejer hemskickade som vi ska testa, det är bla fler olika snacks som ska smakas på. Passar ju bra till allt vin som vi fick förra veckan och läsken vi ska få testa nästa vecka. Det är himla kul med allt som vi får prova, men illa för vågen. Så de där 10 000 stegen om dagen är extra viktiga just nu. Missa inte alla nyheter vi tipsar om, det är en hel del bra grejer!

Men nu känns det som det vänt. Jag börjar återigen trivas med tillvaron och livet. Hoppas bara att katastrofer kan hålla sej borta och att vi kan få vila i detta nu. Men det känns inte helt säkert... det behövs mer tid. Vi måste komma längre bort från skiten för att det ska kännas säkert. Jag behöver fler bevis på att allt är lugnt. Så än är jag inte trygg, men jag är en bit på väg.

Nähä, dax att slåss med alla andra som ska fredagshandla...

Kaos igen...

Snön har kommit och kaoset är ett faktum. Å då har det inte ens kommit särskilt mycket snö... Den här gången beror det inte på bilisterna, utan att snöröjningen brister och olyckor i lokaltrafiken.

Igår snöade det hela dagen och var ca 0,5 grader varmt. Det var alltså tungt, det som la sej på backen. Här i Botkyrka går snöröjningen igång när snödjupet är 5 cm, vilket ju alltså tar längre tid när snön är tung och packas ihop. Trots att jag var ute och kollade, så såg jag inte en enda plogbil förrän sent på kvällen och då runt ishuset! Inte på våra allmänna vägar alltså, utan runt ishuset...  Jag har fortarande inte sett några plogbilar, men väl spåren av dem... tyvärr kanske jag ska säga...

Det första jag ser när jag vaknar är en stor snövall utanför vårt garageuppfart. Precis framför brevlådan är det värst och jag ser på långt håll att snön är packad och stenhård. Snabbt inser jag också att där kan ingen brevbärare köra sina bil, så om jag inte gör något så får vi ingen post idag och då kan mitt jobb bli lidande. Så på med kläderna och ut och skotta alltså. Arg som ett bi! Hade jag lämnat mitt jobb lika ofärdigt som plogbilsnissen gjorde så hade jag inte fått betalt! Men som plogbilsförare behöver man tydligen inte ha någon yrkestolthet alls.

För jag vet att man kan ploga störa mängder snö utan minsta snövall! Förra året hade vi en suverän plogbilsförare som knappt ens lämnade snösträngar efter sej. En kompis som plogade förr förklarde för mej hur man gjorde; man börjar i kanterna med plogbladet vänt från fastigheterna. Då hamnar allt till slut i en tjock sträng i mitten, den skjuter man sedan framför sej dit den ska. Snön hamnar på ett ställe avsett för detta och ingen vall utanför husen bildas. Det tar några minuter längre tid att göra så, men resultatet blir bra och alla kommer fram. Så här gör de som kan ploga och har yrkesstolthet.

Istället fick jag ta itu med isvallen som var ca 1 meter djup och 40-50 cm hög. Jag som är nästan lika hög... Den här gången gick det bra och kroppen känns ok, nästa gång kan det vara annorlunda. Med min pappa däremot är det värre. Hemma hos mina föräldrar var det bra plogat men inte sandat, så när han skulle hämta morgontidningen drog han på häcken och slog sej rejält. Resultatet blev en blåslagen vänstersida, svullnad på höft och axel, en stukad hand och ihoptryckta revben. Och en anmälan till kommun och försäkringsbolag. Även mamma ramlade...

Senior lyckades ta sej upp för backen till sitt jobb, Martin däremot hamnade illa till vid en olycka i lokaltrafiken. Han åkte hemifrån strax efter 6 och brukar vara på plats i Uppsala vid 8, idag kom han närmare 10... Så ikväll kommer han pga det hem senare för att jobba igen morgonen. Tur han kan jobba lite på tåget, men det kräver ju att man får sitta - inte stå på en perrong och vänta. Visst har det varit problem även i biltafiken, men inte så illa ändå verkar det som. I det fallet kanske folk har tänkt till och stannat hemma om man inte verkligen behövt ge sej ut. För det är verkligen glashalt under snön. Själv ska jag chansa på de där pendeltåget lite senare... vi får väl se hur det går...

Snön fortsätter att trilla ner i stadig takt och fortfarande ha jag inte sett någon plogbil... men jag har sett ett gäng kommunbilar. De kanske är ute och letar efter plogbilarna  :-)

Himmelriket för en lakritsälskare!

Jag ÄLSKAR godis! Särskilt lakrits. Å den får gärna vara tillsammans med choklad. Salmiakki är en av favoriterna, men nästan vad som helst går in i min mun. Därför är det extra trevligt när det kommer en inbjudan från Tuja och Anette som arrangerar Lakritsfestivalen. Då kommer man som ett skott och äter inte innan...

Snart är det dax för Lakritsfestivalen igen (21-22/3) och igår skulle årets lakritsdrink utses, vi skulle få testa nya choklad och dessutom prova en hel meny med rätter innehållande lakrits. En sån kväll ser man väldigt mycket fram emot och nästan springer till!

Vi var inte särskilt många, kanske 15-18 stycken. Först fick vi en liten lektion i lakritsens historia och smaka olika lakritssorter. Sen blev vi serverade fyra smakprover på drinkar och fick rösta fram årets lakritsdrink. Min favorit var den första som smakade både lakrits och hallon, nr 2 smakade mycket lakrits men lite för mycket sprit, nr 3 var lite bubbelgumsaktig i smaken och nr 4 var mest violsmak och det gillar jag inte! Det var nr 2 som vann (den längst till vänster på bilden), drinkreceptet kommer jag att lägga ut inom kort.

Efter drinkarna fick vi smaka lakritsmenyn som kommer att kunna avnjutas för bara 395 kr under festivalveckan på Quality Hotell Globe. Till förrätt var det hjort med lingon och en lakritsgele som var gudomlig! Varmrätten bestod av en sammetslen lax med balsamico och lakritssås och till efterrätt var det en citronkaka med lakritsmaräng (har jag för mej att de sa). Jag njöt verkligen av maten och lyssnade kanske inte så noga till detaljerna, men så fort jag får veta exakt vad jag åt ska jag berätta det för er. Jag kan iaf säga att den menyn definitivt är värd varenda öre! Jag har sällan smakat så god mat!

Efter allt gott rullade vi hemåt mätta och belåtna. Nu ser jag ännu mer fram emot att lakritsfestivalen kör igång. Det är verkligen lakritshimlen för den som gillar lakrits. Och nu kan man alltså även äta en hel meny med smarrig mat och bo på det numera omdöpa Lakritshotellet som ligger i anslutning till Globen. Inte nog med att vi fick en massa gott på plats, vi fick en härlig goodiebag med oss hem också, som jag har snaskat på medan jag jobbat nu på förmiddagen. Snön vräker ner utanför, så nåt måste man ju trösta sej med  :-)

Egen företagare - inget riktigt jobb?

Igår fick jag en kommentar där en anonym person (förstås) menade på att jag var pinsam som snackade om tidsbrist, jag som är hemma och lyxsambo. Jag tror det var länge sedan Anonym läste här... den där tillvaron som lyxsambo föll i samma ögonblick som jag kläckte min ide om vårt magasin för Martin. Sedan dess har jag jobbat dygnet runt känns det som.

Ibland känns det som att den som jobbar hemifrån inte tas på allvar eller anses jobba på "riktigt". Det finns spännande statistik, jag gillar statistik, som säger att män som startar eget ofta börjar med att skaffa en lokal eller kontor utanför hemmet. De investerar snabbt i elektronik och har ofta detta klart långt innan företaget ens har startat. Kvinnor däremot, de startar sin firma och kör småskaligt från köksbordet. Män satsar större och kör igång direkt, kvinnor startar lite smått och vill gärna se att iden bär sej innan de tar ett nytt steg.

Jag sitter iofs inte vid köksbordet, men väl vid min dator på kontoret eller i vardagsrummet. Jag jagar nya idéer ständigt genom att kolla pressreleaser, maila olika företag, gå på pressvisningar osv. I princip allt jag gör är numera jobb, oavsett om jag ser en teaterpjäs, går på mässan eller äter på restaurang. Det allra mesta hamnar nämligen i magasinet nån gång. Iom Formex så har jag nu massor med material, men jag kan ju inte bara ta in design och inredning. Det måste ju bli en bra blandning så alla har något att läsa.

Igår var det "lugnt" då tränade jag, fixade hemma, tog hand om hunden och jobbade nästan hela kvällen från soffan. Idag går delar av dagen åt till jobb, sen ska jag faktiskt ha en lunchdate med min kusin och en av mina närmaste vänner och ikväll åker jag till lakritshimlen. Då ska jag få veta en massa om nyheterna i lakritsvärlden och en del inför lakritsfestivalen kan jag tänka mej. Som självklart kommer i magasinet!

Så jo, jag jobbar! Jag var lyxsambo i 6 månader och hade nästan hur mycket tid som helst. Dessutom var även Martin hemma och tog en stor del av lasset. Nu är han borta 6.30 - 18 och när han kommer hem är jag ofta iväg på nåt. Kanske är det extra svårt att hitta nya rutiner när man varit två stycken på heltid hemma och nu inte ens är en. För även om jag är hemma så jobbar jag ju! Det hade varit mer accepterat om jag jobbade lika mycket, men utanför hemmet. Då hade det varit enklare att förstå tror jag. 

Men jag övar vidare, snart har jag nog kommit in i min nya vardag och fått bitarna på plats. Jag gillar rutiner, men lyckas sällan ha dem. Inatt var jag vaken mycket, när jag till slut somnade gott var klockan redan morgon och då blir förmiddagen kortare och allt förskjuts. Då får träningen hoppas över, det är enda sättet att hinna allt. Eftersom jag har min fibromyalgi och sömnapné som ställer till problem för mej ibland så måste jag dessutom ha ett lager texter färdiga att plocka av när jag inte klarar att skriva. Det är lite stressande, men det är som det är. Nu känns det iaf bättre än tidigare, jag börjar hitta lösningar och mår bättre. Magasinet börjar ta fart och får läsare och vi har hört att många gillar vår idé. Jag låter det ta tid, det funkar bäst för mej. Kolla gärna in min bebis Du i Fokus här!

Måndag igen...

Förra veckan sa bara schwosch så var den över. Oj, så mycket som hände och vad mycket jag var med om. Nu är det måndag igen och det är mycket den här veckan också, men mest på kvällstid och till helgen. Måndag innebär också vägning...

Med all lakrits jag åt på Formex och allt annat gott jag blivit bjuden på under veckan, så visste jag att plusset var ett faktum. Jag visste bara inte hur mycket... för steg har det blivit, mång tusen! Bara i onsdags blev det drygt 14 000 och i lördags ännu mer. Men nån träning har inte hunnits med och pga is har hundpromenaderna uteblivit. Resultatet blev 3 hekto upp, jag gissade på MYCKET mer! Men med förra veckan plus är vi nu uppe i nästan ett kilo... på bara två veckor. Trenden måste stoppas!Nu har jag letat fram halkgrejerna till skorna som jag fick för väldigt länge sen. Fult men effektivt!

Martin är inne på sin tredje jobbvecka och trivs med sitt liv. Så han rasar i vikt och tog 1,5 kg den här veckan. Han har kommit in i de nya rutinerna, vilket jag inte har gjort än. Jag tycker det är jättesvårt att hinna med allt som ska göras. Förr delade vi ju på grejerna, nu ska jag göra det mesta själv. Åsså ska jag klämma in jobbet också på nåt sätt. Jag har en plan varenda dag, som faller varenda dag...

Planen är att gå upp ca 8, äta frukost, gå med hunden och träna innan lunch. Behöver vi handla ska det också helst vara fixat innan lunch så hela eftermiddagen kan gå åt till jobb. Idag har jag tränat, gått med hunden, ätit och fixat lite. Klockan är 14,30 och jag har fortfarande inte jobbat nåt, jo jag har kollat mailen och svarat på lite grejer. Jag har ca 200 pressreleaser att skicka... ops!

Men jag tänker som så att det tar lite tid att komma in i nya rutiner och att det får blir lite som det blir. Huvudsaken är att vi mår bra och att ingen blir lidande av att jag inte hinner det jag ska. Hunden är alltså viktigast och sen min träning. Jobbet vete sjutton när jag ska hinna, får väl jobba i skov eller nåt. Kan jag bara få lite ordning nu så ska det nog vara ett minus nästa vecka. Tyngre än så här vill jag inte bli, det trivs jag inte med. Siktet är ju inställt på 58... men jag verkar bara komma längre och längre ifrån just nu.

Jag får helt enkelt ta en dag i taget och göra den så bra jag kan. Motionera det jag hinner och framförallt ha koll på maten. ALLT ska fyllas i VV-appen! VARJE dag! Snart är födelsedagarna förbi och då blir det enklare. Å snart kommer våren! Då lättar allt! Även jag  :-)

Mitt mål är att må så bra som möjligt. Vad är ditt?

Det är skottarnas fel...

Igår hade Martin och jag förmånen att se ett av de första pulikrepen av Svarte Orm på Intiman. Martin har sett varenda minut av tv-serien  och älskar den. Jag har sett kanske fem minuter här och där och känner väl sådär för den sortens humor. Vi hade alltså helt olika förväntningar och det kunde bli lite hur som helst.

Innan vi går in i salongen brukar jag presentera mej och fråga om jag får fota till bloggen, oftast får jag ok - men igår fick jag nej. Då respekterar jag förstås det och då känns det extra surt när folk runt mej fotograferar ändå. Jag tycker det är konstigt att så få respekterar fotoförbudet på teatrarna och särskilt när det är teaterfolk och artister som nonchalerar det. Men men, jag ska få bilder från produktionsbolaget som jag kan använda i magasinet, jag tog en egen bild på affischen utanför och jag hittade en pressbild som jag kan använda här  :-)

Så satt vi alltså där och ridån går upp. Där bakom fanns nog den snyggaste scen som jag någonsin sett. Så läckert! En roterande kuliss med olika rum beroende på vilken scen som utspelade sej. Jag har sett många scener och den här tillhör toppskiktet! Stor elog till den som ritat och de som byggt! Snyggt!

Rollerna var perfekt besatta, alla ungefär som jag förstått att de är i tv-serien. Lika överdrivna och "brittiska" som originalen. Som vanligt strålar Kim Sulocki och sticker ut lite mer än de andra. Anton Lundqvist är förstås väldigt charmig som George, precis som han brukar vara oavsett roll. Grejen är att alla ser ut att ha väldigt roligt ut tillsammans och verkligen gillar varandra. Jag kan tänka mej att de så smångom kommer att jäklas en del och sätta varandra lite på pottan då och då. Jag vet hur det var när jag jobbade med Phantom och killarna försökte träffa varandra med smällare i en scen och vi hade ett scoreboard i köket med träffarna... I Svarte Orm finns många smällare...

Martin älskade varenda minut! Jag hade kul, även om jag inte har följt serien innan. Det spelar alltså ingen roll om man sett tv-serien eller inte. Med tanke på att jag var så trött att jag knappt fattade vad jag såg, så måste det alltså ha varit väldigt bra! Jag höll mej vaken utan problem trots att jag var nästintill svimfärdig av trötthet när jag satte mej. Så det är väl ett bra betyg!

Så jag tycker alltså att den är klart sevärd! Men man måste vara snabb, för den visas bara tom slutet av mars. Så skynda!!! Å när ni sett den fattar ni varför inlägget är döpt som det är...

Många känslor på samma dag

Igår var Senior och jag med och arrangerade Fadimes Minnesgala på Berns. Jag vet inte hur många galor man hittills har haft, det här är den första för oss. Men på Berns har jag varit en del och bla fixa en annan gala för ett par år sedan. Alltså känner jag till lokalerna ganska bra och vet vilka lösningar som är praktiska. Min uppgift blev därför att ta hand om Säpo och de artister som skulle vara med och se till att var och en var på plats när de skulle upp på scen. Sånt kan jag och tycker är kul!

Jag är hellre bakom scen än framför och jag får röra mycket på mej. Just den här galan var ju inte någon hejsanhoppsangrej med glitter, glamour och glädje. I det här fallet skulle vi minnas Fadime, hur hon försökte uppmärksamma frågan om hedersrelaterat våld och till slut mördades av sin egen pappa. Det var en mängd talare på plats bla Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, Fadimes advokat Leif Erickson och andra som upplevt snarlika situationer. Oerhört känslomässigt och intressant. Tyvärr hade jag inte möjlighet att lyssna särskilt mycket eftersom jag skulle ta hand om allt som hände bakom scen, men jag lyssnade på några repetitioner och kunde på så sätt ändå vara med lite. Och jag hade förmånen att få prata med alla dessa människor i lugn och ro innan de skulle göra sitt framträdande.

Min första uppgift för dagen var att visa Säpo runt och berätta om allt. Säpo kommer alltid och kollar läget en god stund innan gästerna dyker upp, i det här fallet två olika Säpo-grupper. Sen tog jag emot Malou, jättekul att ses igen! Vi åt lunch tillsammans och hann prata ordentligt till skillnad från sist. Vi hann ta en bild också, det missade vi förra gången. Sen var jag tvungen att springa och Malou skulle få mikrofon och presenteras för en massa människor. Hon var nämligen konferencier för dagen.

Efter att en massa frågetecken rätats ut var det dax för Löfven och Kinberg Batra att komma. Jag väntade utanför med en av Säpo-killarna. Först kom Kinberg Batra och jag hann precis få in henne genom dörrarna innan Löfven dök upp. Media blev halvgalna eftersom detta är en sak de gör gemensamt och det var Kinbergs Batras första officiella uppdrag som partiledare. Löfven blev inte riktigt lika attackerad, så han fick börja med att skriva i minnesboken medan jag försökte bända loss Kinberg Batra ut journalisternas klor. Det tog en stund, men sen så kunde även hon skriva i boken. Den här sekvensen visades tydligen på nyheterna i Tv4, men det har jag inte sett.

Vi gick igenom var de skulle sitta, när de skulle vara på scen och en massa praktiskt. Sen fick de mingla runt bäst de ville medan jag försökte få ordning på en massa andra detaljer. Klockan 15 startade allt och då var det bara att se till att folk var där de skulle så jag kunde fånga dem och se till att de stod på scen när de skulle. Tyvärr var många ganska dåliga på att hålla tiden inne på scen, så allt blev väldigt försenat och utdraget. Detta måste bli bättre nästa år! Allt flöt iaf på som det skulle utan några större incidenter och föreningen GAPF verkade nöjda både med galan och min instats. De till iaf att jag är med nästa år igen. Och sonen! För han var också till stor hjälp som nån slags fixarfrasse där det behövdes.

7 timmar och 11 000 steg senare nästan sprang jag iväg för att hinna äta innan det var dax att sitta på Intiman och se publikrepet av Svarte Orm. Lite kul faktiskt; jag tog hand om Fru Batra på dagen och tittade på Herr Batra på kvällen :-)

Statsministrar och partiledare i all ära, men det roligaste var ändå att få träffa Gunilla Backman! Gunilla jobbade på Cirkus när jag jobbade på Oscars i slutet på 80-talet. Den tiden var väldigt speciellt och vi umgick mycket mellan teatrarna. Vår enda spellediga dag i veckan tillbringade vi ofta tillsammans genom att äta picknick och spela brännboll på Djurgården. Att träffa någon från den tiden är lika roligt varje gång och nu har vi tänkt hålla kontakten även framåt i tiden. Gunilla ska bla sjunga Streisand-låtar inom kort och det vill jag verkligen höra!

Jag träffade massor med folk igår, bloggkollegor, gamla arbetskamrater, politikerkollegor mm. Jag ber om ursäkt att jag inte hann prata mer med er alla, men så blir det när skallen är full av minutrar och namn. Så är jag när jag jobbar, fokuserad! Trots att ämnet var väldigt allvarligt hade jag en jätterolig dag. Många härliga människor som tillsammans kämpar för något viktigt, oavsett bakgrund, politiskt syn osv. Så många människor som enas i en enda fråga, som kämpar tillsammans sida vid sida. Det är nästan magiskt att få vara med om något sånt. En otrolig förmån och upplevelse. Och jag är gärna med nästa år igen, om de vill ha mej och jag har tid. Fadime startade kampen, vi måste avluta den för hennes skull. Rätten att älska den man själv väljer måste vara självklar!

Trots att jag var helt slut, så var dagen alltså inte slut... nu skulle ju Herr Batra och hans kompisar visa upp sej. Men det berättar jag om senare :-)

Idag snackar vi mingel!!!

Det får bli några bilder så länge, återkommer imorrn med ett mer utförligt inlägg.

Det har varit en lång men rolig och intressant dag i gott sällskap :-)

Så trött så fötterna vibrerade

Hela onsdagen och halva torsdagen var jag på Formex. Jag kom dit kl 8 på onsdagmorgonen och gick ända tills de stängde kl 19, ändå hade jag inte hunnit igenom allt utan åkte dit ett några timmar dagen efter också. Drygt 800 utställare i tre olika hallar gör man inte i en handvändning precis.

Allt började med en gemensam frukost för ca 300 journalister och bloggare. Jag var där i egenskap av redaktör och skribent för vårt magasin Du i Fokus. Jag var mest intresserad av att hitta spännande grejer att skriva om och skapa lite nya kontakter. OM jag gjorde!!!

Av de dryga 800 utställarna pratade jag med säkert 150 av dem och gav bort mängder med visitkort och fick ännu fler idéer. Jag fick flera olika produkter att testa, bla en helt ny uppfinning som jag skrev om redan samma kväll. Nu har vi varit först att skriva om två olika grejer, två dagar i rad  :-)

Det är första gången jag besöker Formex och nu förstår jag vad folk pratar om. Det är faktiskt riktigt häftigt! Utställare precis överallt, alla är glada och förväntansfulla och man vill verkligen se varenda liten grej. Allt är intressant! Nästan så man önskar man hade en butik att fylla, men det är inte så illa att få skriva om grejerna heller.

Några riktiga pärlor hittade jag. Det fanns några utställare med nagellack... jorå, jag fick med mej några hem att testa. Ett från Sansanity har jag redan målat på, chokladfärgat med chokladdoft. Baileys har suttit och nosat och försökt slicka på mina naglar halva dagen. Jag har fått med mej en mängd doftljus hem, så får vi se vilka om åkte ut pga för stark doft och vilka som får stanna. Det jag tände i förmiddags självslocknade nästan direkt... ingen vidare höjdare. 

 Det fanns hur mycket som helst att se och det är omöjligt att räkna upp allt. Så ni får titta på bilderna och bedömma själva. Ett litet urval av flera hundra bilder. Mer kommer på magasinet vart efter  :-)

Nästa Formexmässa är i augusti och jag hoppas verkligen att jag får gå då med. Man får hur mycket som helst att skriva om och det är verkligen supertrevligt! Men jag var så trött att fötterna vibrerade när jag gick och la mej  :-)

Hur blir man omtyckt på riktigt?

Veckan har varit intensiv och jag är trött. Då kommer de negativa tankarna och jag ifrågasätter mej själv och min person. Vem är jag egentligen? VAD är jag? Är det någon förutom Martin, som faktiskt gillar mej för den jag är? Hur vet man om man är omtyckt och inte bara accepterad?

Jag är den jag är. Jag försöker inte låssas som jag är någon annan när jag träffar folk. Oavsett om det är en lunch med drottningen eller en promenad med hunden så är jag alltid jag. Visst klistrar jag på ett leende när jag ska träffa folk och tycker livet är tungt, men frågar man mej så säger jag som det är. Det kanske är fel?

De här två dagarna på mässan har varit ganska ensamma. Vid frukosten i onsdags hade jag sällskap en liten stund, sen gled alla iväg åt sitt håll. Jag hade sällskap av Jessica en liten stund och det var jättekul att gå runt tillsammans och titta på alla fina grejer. Strax innan stängning kom Martin och vi gick tillsammans de två sista timmarna. I övrigt har jag gått runt ensam och pratat med mängder av utställare och företag. Det var säkert en fördel i många fall att vara ensam och presentera sej, men ganska tråkigt i längden. Det innebar också att det inte blev någon lunch eller vila under dagarna, jag trampade på bäst jag kunde för att hinna se allt.

Jag tycker väldigt mycket om att gå runt på mässor, men det känns som jag är nästan osynlig när jag går där. Ganska många utställare nonchalerar en och sitter mest med näsan i en mobil eller platta. Undrar hur de får kunder och om deras företag går bra? De få som jag träffar som jag känner sen förut hälsar ofta med en kram, men kramen känns ganska platt och kall. Kramar de mej för att de tycker om mej och är glada att se mej eller är det bara så det ska vara? I ögonen ser jag ingen värme alls och känner att de nog helst hade velat slippa att hälsa på mej. Några ser mej och går åt andra hållet, eller? Är det jag som inbillar mej eller är det verkligen så? Män är bättre än kvinnor på att ge "äkta" kramar, med dem känns det helt annorlunda.

Är jag kanske bara paranoid? Eller känner alla så här? De som behöver min hjälp höjer mej till skyarna tillfälligt och när jobbet är gjort hörs man inte mer. Som imorrn med minnesgalan, alla är sååå glada över att jag kommer och hjälper till, de har hört sååå mycket gott om mej. Men sen då? Det är ju jättebra att jag är bra på det jag gör, men är JAG en bra människa? Är jag bara värd något när jag presterar, inte som person? Hur vet man skillnaden på respekterad, accepterad och omtyckt?

Jag försöker visa min uppskattning till de jag tycker om genom att skriva små meddelanden på FB eller skicka ett sms. Föreslå en lunch eller fika när jag är i stan, ge komplimanger osv. Jag kanske gör fel? Man kanske inte närmar sej folk på det sättet? Ändå har jag hört att folk gör så och faktiskt umgås över en lunch eller en fika. Ja, jag är inne på ämnet ensamhet igen - jag känner mej ensam. Dessutom känner jag mej som ett besvär och att man helst vill slippa mej. Det är en jobbig känsla, särskilt som jag inte vet om det är inbillning eller inte.

Galor, frukostar och andra trevligheter i all ära. Det är jättekul grejer som förmodligen räddar mitt förstånd. En låssasvärld som lurar mej att känna mej omtyckt en liten stund. Få en gemenskap för några timmar., men det är ju inte på riktigt. Man umgås ytligt ett par timmar och går sedan åt varsitt håll. De flesta både kommer och går med sällskap... det gör jag också ibland, då är det roligare. Känner de andra som jag? Känner de sej också som de lever i nånslags lögn och snart ska avslöjas? Sitter de också ensamma resten av tiden och hoppas på ett meddelande på FB eller ett sms? Å hoppar högt av glädje när telefonen ringer.

Ja, jag har ett späckat schema med aktiviteter och det är jag tacksam för. Idag är en dålig dag, då jag känner mej osynlig, bortglömd och fullständigt värdelös. Imorrn ska jag vara med och arrangera en gala och ha ansvaret för bla vår stadsminister och efter det är jag inbjuden att se Svarte Orm för att skriva om det. Glamor en hel lördag. Jag gör det jag ska och vet att jag gör det bra. Men är jag bra? Hur blir man omtyckt och inte bara accepterad? Har jag för höga krav kanske? Jag orkar inte känna så här. Det är så många som jag tycker så mycket om, tänk om bara en av dem kunde tycka lika mycket om mej...

Lagen om livets jävlighet...

Varför kan inget vara enkelt och går rätt vid första försöket? Varför ska det alltid strula när jag försöker att göra något? Det är verkligen Murphys lag som gäller mej, jämt!!!

I början av december registrerade vi Du i Fokus både på bolagsverket och Skatteverket. Från Bolagsverket gick allt snabbt och vi fick registreringspapper på bara några dagar. Skatteverket tog tid på sej... 19 december fick jag besked om att jag skulle komplettera med vissa upppgifter. Man ville bla veta om WEBBmagasinet hade nån hemsida... va? Så smarta är de alltså där...

10 frågor skulle jag svara utförligt på. Vilket jag också gjorde direkt och skickade med vändande post. Tyvärr var vår skrivare/kopieringsmaskin sönder så jag kunde inte kopiera det jag skrev, men ville skicka det snabbt och tänkte inte mer på det. Jag hörde inget på hela julen men det var ju inte så konstigt - alla var ju lediga. Nyår och trettonhelg passerade och igår fick jag ett nytt brev. Nu säger man att ärendet avskrivs eftersom jag inte kompletterat uppgifterna de ville ha!!!

Brevet har alltså inte kommit fram! Det är helt tydligt att posten inte funkar längre! Man ska maila allt och begära kvitto för att vara säker. Men det slutar inte där... det första jag gör nu på morgonen är att ringa handläggare, för att få veta att han är sjuk. Jamen det är väl självklart!!!

Jag kopplades till växeln och bad att få prata med någon annan för nu vill jag ha detta ur världen! Jag fick prata med en dam som iofs var vänlig men ganska oförstående. Hon skulle iaf se till att någon ringde upp mej under dagen, så nu vågar jag inte duscha eller göra nåt alls knappt. För om jag gör nåt så kommer det ju att ringa, Murphy...

Jag fattar inte varför det alltid blir så här när det gäller mej! Det spelar ingen roll om det är läkartider, kallelser eller annat - det blir alltid strul och mitt ärende tappas bort eller hamnar mellan stolarna. Murphys lag, lagen om livet jävlighet. Allt som kan gå fel går fel och kan inget gå fel så gör det de ändå... mitt liv på en pinne.

Så nu sitter jag här och väntar. Ska jag våga duscha? Jo, jag får väl ta med mej telefonen in i duschen... jag avskyr myndigheter, papper och POSTEN!!!


Uppdatering: jag var tvungen att gå på toaletten och självklart ringer telefonen då. Murphy... men handläggaren var trevlig och tyckte att den första handläggare bara hade krånglat till allt och inte alls fattat vad vi pysslar med. Han kollade in magasinet direkt och sa att det här var himla intressant och registerade min firma på studs. Magasinet skulle han kolla in mer senare. Så svårt var det alltså...

NU ska jag duscha!

Våga leka med tulpaner

Imorgon är det Tulpanens dag, för 25 gången! Tulpanens dag fyller alltså 25 år!

Jag har inte varit nåt större fan av tulpaner, förrän i fredags då jag fick träffa odlare och en mycket passionerad florist. Innan har det varit en blomma som jag alltid fått när jag fyller år eftersom ingen verkar känna mej tillräckligt för att verkligen veta vilken blomma jag gillar. Fyller man år i januari får man tulpaner oavsett vad man tycker verkar det som. Jag har mest tyckt att de vissnar snabbt och tappar bladet och är ganska tråkiga. Tills i fredags alltså...

De flesta tycker om tulpaner och ser dem som ett tecken på att våren är på väg. Men vet ni nåt om dem egentligen? Att det bara är de största knölarna som får komma från Holland till de svenska odlarnas drivbänkar? Att man faktiskt granskar varenda knöl för att se att de håller måttet. Å faktum är att svenskodlade tulpaner står länge! De tulpaner som jag fick i fredags är fortfarande jättefina!

Vi fick inte bara träffa odlare, utan även den passionerade floristen Anna Gouteva. Hon älskar verkligen sitt jobb och blommor och kunde nog visat oss hur länge som helst allt man kan göra med tulpaner. De flesta av oss trycker nog bara ner buketten i en passande vas och häller på lite vatten. Anna visade oss att det finns en mängd andra saker man kan göra. Som att sätta solitärer i höga vaser, att lägga några tulpaner lite nonchalant över kanten på en skål eller blanda mängder med färger i riktigt stora vaser. Men hon visade också att man inte ska vara rädd att blanda i andra blommor som tex ranunkel, kvistar av olika slag eller blommor från vanliga krukväxter.

Vi fick med oss en bunt med 15 tulpaner hem och av en händelse så kom Martin hem med en bukett nejlikor till mej. Jag fick alltid en fredagsbukett av honom när vi jobbade i stan, nu får vi se om han börjar med det igen. Det började ju bra! Så jag tog hälften av tulpanerna och blandade i nejlikorna och det blev en helt annan bukett. I lördags fick Martin blommor eftersom han fyllde år, även då nejlikor med i andra färger och med lite kvistar. Jag delade på hans bukett och fördelade den mellan de två tulpanknippena och det blev jättefina arrangemang som nu står och förgyller vår vardag.

Så köp gärna en bukett tulpaner imorgon på Tulpanens dag, och köp gärna blommor från våra svenska odlare. Men gör inte som ni brukar och bara tryck ner dem i en vas, utan våga leka lite. Köp andra blommor, dela på buketterna, ställ en enstaka blomma i en udda vas eller ett snyggt glas, ställ blommor på toaletten... tänk fritt och experimentera lite. Det är faktiskt himla kul och buketterna blir helt annorlunda. Så pass att jag faktiskt tycker att tulpaner är helt ok  numera :-)

Vill ni veta mer om tulpaner och få fler tips och inspiration kan ni läsa med på Tulpanguiden. Där finns precis allt man behöver veta och svar på alla dina frågor.

Vem stoppar polisen?

Jag har två söner, 20 resp 21 år gamla, men det vet ni redan  :-)

Bägge har körkort sedan många år tillbaka, först för moppe sedan för bil. Junior tog även för motorcykel så fort han fick. Senior kör runt i morfars gamla Merca och Junior en gammal Toyota. Ingen större skillnad alltså, ändå en gigantiskt skillnad i polisens ögon.

Jag tror inte att Junior har blivit stoppad en enda gång, medan Senior blir det titt som tätt. Häromdagen var jag med när han blev stoppad och var då tvungen att fråga poliserna vad de tittar på och varför de stoppar just Senior så ofta. Svaret var kanske inte särskilt överraskande, men fick mej att fundera.

De tittar mycket på bilmärke och årsmodell. En äldre bil av märket BMW eller Mercedes med en yngre förare kollas upp så ofta de går. Det har nämligen visat sej att just de förarna ofta inte har något körkort... i just det här fallet tyckte de också att Senior tittade lite för länge på dem när han passerade dem. Då skulle de ta in mej varenda gång, eftersom jag alltid kollar om det är en polis jag känner. Men jag blir väldigt sällan stoppad...

Poliserna som vi pratade med hade gott om tid och svarade snällt på alla våra frågor och sa sen att Senior kan förbereda sej på att bli stoppad oftare än andra även i fortsättningen. Just pga bilens märke och årsmodell och hans eget utseende som ung förare. En 20-årig lintott i en gammal Merca ska alltså köra väldigt lagligt eftersom han med största sannolikhet har en jäkla koll på sej. Hur är det då om man istället är väldigt mörkhårig och har ett utländskt utseende? Förmodligen ännu värre.

Nu har han iaf fått en förklaring till varför han har en date med polisen oftare än vi andra. Inte mycket att göra något åt, mer än att hålla sej till trafikreglerna. Han har ju dessutom uppgett att han har adhd mm när han ansökte om körkortstillstånd och måste därmed lämna in läkarintyg om lämplighet vartannat år. Han riskerar alltså mer än någon annan att förlora sitt körkort om polisen anmärker på något. Utan körkort skulle hans liv bli väldigt fattigt, han älskar att köra bil!

Å nu är det dax att skicka in det där intyget igen och den här gången har vi bifogat en skrivelse med önskan om en omprövning för att slippa skicka in de där intygen. Han har haft körkort sedan han var 15 år och inte visat sej olämplig hittills. Så nu håller vi tummarna för att det är sista gången han behöver skicka in de där intyget som både är krångligt att få och är lite av en kränkning att be om. Hade han misskött sej eller hade ett missbruk skulle det vara en helt annan sak, men nu har han ju inte det.

Men så enkelt är det väl inte, det är ju trots allt en myndighet vi ska stångas emot...

Lite knepigt...

Min utsikt just nu

Första riktiga veckan i år. Jag övade på mitt nya liv tre dagar förra veckan, men inte fick jag nån kläm på det inte. Förra veckan var en enda röra av måsten och för lite tid. Nu har jag försökt att planera... det går sådär...

Det är några saker jag måste göra varje dag, det är att äta frukost, gå med hunden, äta lunch och jobba (skriva en blogg och minst en artikel till magasinet). Sen finns det saker som jag vill hinna göra och dessa är att träna, vara ikapp med tvätt och disk och gärna iaf börja med maten innan Martin kommer hem. Sen tillkommer det där som alla andra har som att handla, städa, skotta och sånt.

I mitt liv tillkommer även saker som rör sonen, läkarbesök, event, trasslande elektronik och råttor. Sånt som ger en extra krydda på tillvaron alltså  :-)

Nu är planen att gå upp senast 8 varje morgon om natten varit bra och försöka hinna de flesta måstena innan lunch, så jag kan jobba hela eftermiddagarna. Idag funkade den planen ganska bra faktiskt. Jag hade duschat, ätit frukost, gått med Baileys, pantat flaskor, handlat, tvättat, hängt tvätt, skottat och fixat lunch innan klockan var 12! Så nu ska jag sätta mej och jobba resten av eftermiddagen, med ett avbrott för en stund på löpbandet så jag iaf får mina 7000 steg som jag siktar på varje dag.

Idag ser planen alltså ut att gå i lås, imorrn skiter det sej igen. Då har jag bara förmiddagen att hinna allt på, sen ska jag till kiropraktorn, Aticimex kommer hit och på kvällen ska jag på Stora Trenddagen. Alltså måste jag göra morgondagens jobb idag... och även onsdagens eftersom jag ska vara på Formex hela dagen då. Så nu ska jag göra tre dagaras jobb på en eftermiddag, jabba!

Bara att sätta igång alltså! Ha en bra dag och vecka everyhopa!