För alla som dött...

Imorrn börjar december och den första december uppmärksammans World Aids Day i hela världen. Jag har känt till den, men inte riktigt vetat vad man kan eller borde göra... förrän i år. Och det är tack vare Alexander Erwik och Peter Englund som jag blivit lite klokare.

De här nämligen Alexander som öppnat mina ögon och Peter som står bakom uppmärksammandet i Sverige genom att samla en massa artister, hyra in sej på Rival och dra av värsta showen. World Aids Day Galan!

Men uppmärksammandet började redan igår med en himla fin manifestation på Hötorget. Prick klockan 15 var vi med och släppte upp 1000 hjärtformade ballonger till minne av alla dem som förlorats i aids. Sofia Wistam och Peter Englund berättade lite om sjukdomen och hur det ser ut idag i världen. Att spridningen just nu ökar mest bland heterosexeulla hade jag ingen aning om. Visste du det?

Det är Sofia och Peter som är konferencierer på den stora galan i morgonkväll. Då ska bla Shirley Clamp, Peter Jöback och en massa andra artister uppträda och alla intäkter går direkt till Noaks Ark.  Jag tror att det finns biljetter kvar... Annars kan man ladda ner Shirleys låt och på så sätt bidra.

Att stå i havet av människor som är förenade i en tanke och se alla dessa ballonger stiga mot skyn var faktiskt riktigt häftigt. Syftet är ju förstås mindre häftigt... men det känns iaf bra att människor förenas och tillsammans gör något vettigt. Igår var Hötorget fyllt med kärlek och värme! Alla pratade med alla trots att man inte kände varandra. Barn blandades med äldre och alla var där för samma sak.

Igår var det allvar - imorrn blir det fest, men med baktanke... Jag gör vad jag kan för att sprida information om dagen så kan väl ni uppmana folk att använda kondom. Är det en deal? Å jag återkommer förstås med rapport från galan under nästa vecka.

Hämtar andan

Det har varit lite lugnare ett par dagar, så jag har passat på att hämta andan så gott jag kunnat. Sånt är jag faktiskt ganska bra på och har god hjälp av Martin. När det finns minsta lilla chans så försöker jag verkligen att ta igen mej och ladda batterierna. Det kan vara en stund framför datorn, mys framför tv´n eller ett varmt bad. Martin låter mej vara i min bubbla och ger mej energi genom att massera mina fötter, fixa min frukost, skickar ett sött sms trots att jag sitter brevid honom i soffan osv.

Det är väl det som kallas vardagsromantik tror jag och sånt är vi rätt bra på. Efter snart 7 år tillsammans är vi fortfarande lika larviga som vi var i början. Vi skickar ofta sms när vi är ifrån varandra, även om det bara gått några minuter, vi pussas så fort vi står i en rulltrappa (för då är vi lika långa om jag står ett par steg ovanför), jag får ofta fotmassage, mitt favoritte är alltid klart när jag vaknar, vi ger spontana kramar när vi passerar varandra och ligger ofta och pratar länge när vi gått och lagt oss. Allt sånt som många säger att de saknar, sånt har vi naturligt.

Å det är det som är min räddning just nu. Att kunna vila i känslan av att allt är stabilt iaf när det gäller en sak. Vi har varit igenom mycket i vår familj och även om Martin kom in sent i grabbarnas liv så är han en naturlig del av familjen. Han finns där för oss alla och är klippan vi behöver. Han ger oss alla genuin omtanke och kärlek. Det är en skön känsla av att veta att han finns för mej i alla lägen och skulle göra precis allt för oss.

Många skulle nog behöva bli lite bättre på det där med vardagsromatik. Så passa på att nypa din partner i rumpan när du passerar nästa gång och skicka ett sött sms nästa gång ni skiljs åt eller bara går på toa. Små små grejer, som gör mycket i en relation. Å gör det till barn och vänner också, kanske inte nypa dem i rumpan då... men alla blir glada av ett gulligt sms. Vad har du att förlora?

Vinnare av biljetter till Flashdance är...

Efter att ha suttit fast på t-centralen med totalstopp i tågtrafiken, kommit hem stelfrusen och nu ätit middag ska jag äntligen berätta vilka två som får en extra krydda så här på lördagkvällen.

Vinnare av två biljetter vardera till Flashdance på Chinateatern nästa söndag är:

Daniel  & Monkan

Stor grattis till er! 

Bägge har en bit att åka och jag är helt säker på att dem ni väljer att ta med er blir superglada och att ni alla får en superhärlig kväll. Jag misstänker att ni kommer att sitta brevid varandra, så hälsa vettja!

Ni som inte vunnit har fortfarande chans att se föreställning tom februari på Chinateatern i Stockholm och mellan februari och april i Göteborg. HÄR kan ni beställa biljetter.

Jag kan garantera att det kommer fler spännande tävlingar inom kort  :-)

3 månader sedan bröstförminskningen - nya bilder!

Klicka för större bild

Idag är det precis tre månader sedan E-kupan blev en C-kupa. Sammanlagt 740 gram togs bort under en operation som tog ungefär 3 timmar. Häromdagen var jag tillbaka på återbesök och efterbesiktning.

Så här tre månader senare kan jag konstarera att läkningen går som den ska. Man ser inte så stor skillnad mellan bilderna längre, men ärren bleknar så smått. Läkaren var mycket nöjd med sitt jobb, tog bilder, mätte och ställde massor med frågor. Jag skulle bla uppskatta ryggvärken före och efter operationen, hur nöjd jag var med storleken före och efter, träning före och efter osv. Jag kan väl säga att det mesta lyfte från 2-3 på skalan till 8-9. En rejäl skillnad i mitt liv alltså.

Det som gäller nu är att leva som vanligt och komma tillbaka på återbesök i augusti, då det gått ett år. Jag får inte göra mamografi förrän efter 18 månader, men det gjorde man strax innan operationen så det är lugnt. Å känna efter förändringar kan man ju göra på egen hand. Så nu är allt som det var innan alltså, men ändå inte. Senast idag upptäckte jag att jag kan knyta skorna när jag har tjock vinterjacka på mej OCH andas samtidigt. Förra vintern såg jag till att börja med inte skorna utan fick känna mej fram, jag fick upp brösten under halsen och kvävdes nästan när jag böjde mej ner. Nu går det hur bra som helst  :-)

Jag är så glad att jag vågade be om remiss och orkade genomgå alla frågor, tester och kampen med vikten. Det här var värt hur mycket som helst och jag mår så himla bra i kroppen. Ryggvärken är mycket bättre, i axlarna har jag inte ont alls, jag kan röra mej obehindrat, kläder sitter perfekt och jag sover mycket bättre. En helt nytt liv!

Vill ni läsa alla inlägg om operationen och tiden efter ställer ni er i sökrutan och skriver bröstförminskning eller klickar på kategorin med samma namn. Jag vet att ni är många som vill göra samma sak, som är oroliga, väntar på operationstid och har en miljon frågor. Jag kanske kan ge er svar på några, annars är det bara att fråga!

Vilken hjälp får vi?

Ni är många som frågar vilken hjälp vi får. Jag kan väl säga så här: INGEN!

Man får nämligen ingen hjälp om man inte har problem med missbruk, om man har ett fast jobb och ett socialt nätverk. För då har man nämligen inga problem. Tydligen. Men ofta får man ingen hjälp även om man har de problemen.

Men jag fick ändå en psykolog att ta sej an sonen och den psykologen ringde jag själv till igår. Mest för att ge honom mer kött på benen, men även för att få prata av mej lite. Han fick förstås inte säga något till mej pga sekretessen, men hörde ändå allvaret, fick veta en bakgrund och lovade att göra sitt absolut bästa för oss alla. Eventuellt blir vi även delaktiga i behandlingen, vilket vi självklart sa ok till. Men vill jag ha egen hjälp så är det öppen psykmottagning som gäller eller att lägga in mej på psyk, vilket jag i nuläget inte känner att jag behöver. De skulle nog inte låta mej stanna ändå...

Jag fick lite mer information serverad igår och har upptäckt att jag resignerat. Jag tar in vad som sägs, ställer något motfråga och fortsätter med det jag höll på med. Igår packade jag upp julen och fick iaf ljusstakar, tomtar och även julgranen på plats. Så julen har flyttat in, nu ska bara julkänslan infinna sej. Det skulle inte vara så dumt om lite hopp kunde flytta in också...

Men det har faktiskt hänt en kul grej, återkommer om det senare...

"Ta dej i kragen"

Min stora tröst!

Jag vet att de allra flesta skriver kommentarer i största välmening. Men ibland blir det ändå fel. Sen kommer det även rejält elaka kommentarer, men de väljer jag att ta bort. Man behöver inte sparka på den som redan ligger... Jag tycker inte att man ska skriva något som man inte kan säga direkt till personen det berör. Ska vi säga så?

Jag kan inte skriva ut allt som händer. Därför har jag valt att bara skriva hur jag känner. Det är EN person som trasslat till sitt liv och dragit med mej i fallet. Min unge! Vi tar ett exempel: DIN unge tar livet av någon, sej själv eller råkar ut för en allvarlig olycka med död som utgång. Säger man då "ryck upp dej" eller "du kan inte lägga ansvaret hos henne eller honom". Självklart inte! OBS!!! Min unge har inte gjort något av detta!!! Det var bara ett exempel. Det visar ändå att det inte funkar med alldagliga fraser när något allvarligt inträffat. Säg hellre att du tänker på dem och finns där vid behov. OM du verkligen gör det! Annars är det bättre att inte säga något alls.

INGEN vet allt som någon annan har i ryggsäcken eller hela historien bakom sorgen, ilskan eller frustrationen. INGEN vet hur jag mår! Alla har rätt att tycka och komma med sin åsikter, men gör det gärna lite försiktigt. Just nu behöver jag inte mer tyngd på den börda jag redan bär. Jag har ofta sagt att alla har ett val och det har jag med; pest eller kolera.

Ge mej gärna cyberkramar men sparka inte mer på mej än man redan gjort. Jag väljer att inte svara på några kommentarer i nuläget, eftersom min svar förmodligen också skulle feltolkas. Men skriv gärna något snällt, som faktiskt kan hjälpa mej.

Jag är på väg upp, men det går långsamt. Jag har iaf tagit fram en adventsljusstake och ska ta fram julen helt och hållet idag. Jag är fortfarande skör och vågar fortfarande inte hoppas, men ska försöka skapa någon slags julstämning här hemma. Nu ska jag försöka återgå till det normala så gott det går... ibland slickar man sina sår fort, ibland tar det längre tid... den här gången tar det längre tid. Det får vara så ibland.

En rejäl käftsmäll!

Jag säger som Flinck; jag reser mej igen. Det gör jag alltid. Den här gången tar det bara lite längre tid. Jag klarar smällar, men det här var en rejäl käftsmäll och så blev jag lixom sparkad på när jag låg på backen också. Kroppen orkar och klarar ganska mycket, men ibland tar det stopp. Så var det nu.

Men jag gör så gott jag kan. Kravlar mej ur sängen på morgonen efter en usel nattsömn, går och tränar, försöker jobba lite osv... det är tur att jag inte har ett regelbundet arbete som gör att jag måste träffa folk och vara trevlig. Just nu räcker det med att träffa folk lite ytligt så där, någon gång i veckan...

Men jag kommer igen. Bland folk är jag nästan som vanligt och om några dagar är jag säkert som vanligt igen överallt. Men kommer det en smäll till så kommer jag att gå ner för räkning direkt. Å detta är det bara en enda person som kan stoppa. Eftersom hoppet lämnat mej så räknar jag nästan med att smällen kommer... så illa är det. Då kommer jag inte att resa mej på en väldigt lång tid.

Det är till och med så illa att jag drar mej för att börja julpynta. Jag som älskar julen och brukar ha julgrejer precis överallt! Jag vet nämligen inte i vilket skick jag kommer att vara i senare. Kommer jag orka plocka undan julen när den är över? Vill jag verkligen fira jul i år? Det är sorgligt att tänka så, för det här brukar vara min tid på året. När jag har jultomtar i hela huset, fullt med julklappar under granen och verkligen går "all in". När jag säger att jag inte vet om jag vill fira jul, då är det illa!

Men det kanske ändrar sej. Allt kanske är toppen nästa vecka. Vem vet...?

En obeskrivlig känsla

Att förlora hoppet är den värsta känsla jag känt. Det är en känsla jag inte känner igen och som är svår att beskriva. Hjärtat känns för stort, som det svällt till minst dubbel storlek, och det känns som det ska spränga bröstkorgen varje gång det slår. Lungorna tar också mer plats, ändå är det svårt att få luft. Det känns som om alla organ vill ut, som om de inte längre står ut att bo i min kropp.

Igår fick jag ett löfte. "Allt ska bli bättre, jag förstår nu hur illa jag gjort dej". Men jag kan ändå inte hoppas. Jag vågar inte. Vågar inte bli besviken en gång till. Bli sviken en gång till. Ändå är det inte mej han sviker mest, utan sej själv. Hur ska man få honom att förstå det? Jag tror inte längre på ord. Jag vill se handling.

Det är nu jag är väldigt tacksam för att jag kan smita in i min låssasvärld. In i socialamediervärlden. Att gå på ett event och leende ta för sej av snittar och champagne. Folk man inte känner. Skriva något till nya sidan och lägga ut en bild... vårt magasin är inte vi, det är jobb. Det här är jag, här får jag tömma mitt innersta. Då är det bra att ha ett engagemang som är lite ytligare, ett ställe att hämta andan. Även träningen ger mej en paus. Under den stunden är jag bara jag. Tänka på andningsövningarna som kiropraktorn gav mej, blir frustrerad när det inte funkar. En annan frustration. Skönt.

Men jag vet ärligt talat inte om jag överlever en krasch till. Jag har gett allt. Nu finns det inget kvar att ge. Men att hoppet är borta är det värsta av allt. Det går inte att beskriva.

Har tappat allt hopp...

Jag trampar vatten och famlar i mörkret. Ångesten värker i bröstet, det känns som jag ska explodera. Allt är svart. Till och med hoppet har lämnat mej. Vad gör man när man inte ens har hopp?

Jag har misslyckats. Jag är misslyckad. Å det finns bara en enda människa som kan vända detta rätt igen. Det känns som jag långsamt dör. Inifrån. 

Gobitar från Åhlens

Det blir ett ytligt och kort inlägg idag eftersom jag mår skit!

Här får ni istället frossa i godbitar som finns hos Åhlens till våren.

Hemtex mm...

Förra veckan var det ett gäng pressvisningar igen. Å som vanligt är vi ett halvår fel i tiden, så nu var det alltså våren och sommaren vi bjöds på. Studio St Paul bjöd på en massa fint i sin egen lokal ena dagen och hade en dagen efter med enbart Hemtex grejer. Jag bjuder på bildkavalkad så får ni bilda er en egen uppfattning. Jag gillade iaf många av grejerna och är rejält sugen på några av dem.

 

 

 

Det är segt nu...

Dagarna går i en rasande hastighet! Det är fullt upp hela tiden och den tid som inte är uppbokad går åt till att fundera på texter och samla material. Jag hoppar mellan event, tvättmaskinen, dammsugarem datorn och soffan. Jag är trött! Kroppen känns fel, jag vaknar trött varenda morgon och jag får inte saker ur händerna. Jag borde verkligen städa... men hinner aldrig klart.

Så idag har jag avstått träningen medvetet för att ta tag i köket och sovrummet. Jag ska röja, byta gardiner och börja julstöka lite. Men självklart hamnar jag ändå framför datorn... jag får en idé som jag bara måste skriva ner eller kommer på ett blogginlägg. Allt som är roligare än att städa alltså  :-)

För städning intresserar inte särskilt mycket... men det är konstigt det där med intressen. Jag gillar att skriva, är intresserad av att resa och lära mer om andra kulturer, jag läser mycket och gillar kläder. Jag har inte varit särskilt intresserad av inredning, smink, teknik eller matlagning. Men nu när jag samlar material i alla ämneskategorier till magasinet har jag upptäckt att man kan bli intresserad av en massa saker om man måste. Nu är ju inredning himla kul faktiskt. Makeup-tips har blivit väldigt intressanta och matbilder himla fina. Tydligen kan man alltså tvinga fram nya intresseområden. Å då blir ju tiden ännu mindre till städning. Så det kan bli...

Men idag SKA jag byta gardinerna i köket och röja köksbordet. Jag ska röja sovrummet och dammsuga under sängen. Sen ska jag snickra ihop en text om ett resmål, vet inte vilket än, och en text om smycken. Tur att vår idé är mycket bilder... det gör saken så mycket enklare. Magasinet tar långsamt form, snart smäller det!

En livsavgörande resa...

Jag har en kusin. Hon är min kusin på riktigt. Varför skriver jag så då, det är väl rätt självklart att det är på riktigt? Inte helt faktiskt... hon är nämligen adopterad. Hon är söt som socker och ljusbrun i hyn. Hon var så otroligt efterlängtad både av sina föräldrar och mej och trots att jag är 10 år äldre så har vi umgåtts mycket sedan dag 1.

Trots att vi inte är biologiska kusiner så är vi väldigt lika och jag bryr mej enormt mycket om henne. Just precis nu är hon i Indien och söker sina rötter. När hon åkte dit visste hon en del om sin bakgrund, nu vet hon betydligt mer! Redan första dagen i Indien besökte hon sitt gamla barnhem och fick läsa sin fil. En fil som inte borde funnits kvar pga flera flyttar mm, men ödet ville nog att hon skulle hitta den. Där fanns många uppgifter som hon inte vetat om förut, bla att hon egentligen skulle kommit till en annan familj i Stockholm. Hemska tanke! Om hon kommit dit hade hon ju inte kommit till mej!

Hon är alltså i Indien just nu och ytterligare tre veckor framåt. Ni kan läsa om hennes livs resa HÄR. Ta del av hennes innersta tankar, uppäckter och upplevelser. Följ hennes blogg helt enkelt, hon har många klokheter att dela med sej av och den här resan hon gör vet jag att många adopterade vill göra.

Att inte veta var man kommer ifrån eller vilken bakgrund man har gör ofta en människa rotlös. Många adopterade har identitetsproblem och mår riktigt dåligt. De allra flesta verkar vilja åka tillbaka till sitt födelseland och hitta mer om sej själva. Kanske det skulle ingå i apotivföräldrarnas åtagande att faktiskt resa tillbaka och hjälpa till med detta? Borde det vara en skyldighet och ingå i adoptivföräldraskapet? Vad tycker ni som är adopterade och vad tycker ni som är adpotivföräldrar?

Jag vet iaf att min kusin gör sitt livs resa och att hon just nu är både förvirrad och lycklig. När hon kommer hem har hon mycket att fundera över och smälta. Många kan tycka att det är ansvarlöst att lämna den ettåriga dottern hemma under så lång tid, men det här var hennes sista chans att få reda på allt. Det är redan alltför många på plats som inte finns längre och de som är kvar och kan hjälpa henne är gamla och snart borta. Självklart var beslutet att åka svårt och självklart blir det svårt att komma hem och vara tvungen att återknyta kontakten med lillan. Men har man bara en chans så har man och lillan har ju en pappa som stödjer sin fru i beslutet.

Jag följer kusinens resa med stor spänning och är så otroligt glad för hennes skull. Det här är något vi pratat om sedan hon var liten och vi har tillsammans sökt till det där tvprogrammet som söker reda på folk. Men där kom hon inte med tyvär. Hade hon gjort det hade den här resan varit gjord för länge sen.

Så häng med på kusinens resa - en resa som förhoppningsvis kommer att göra henne helt hel.

Kan man börja nu?

Funderar på att städa och ta fram alla julgrejer. Jag vet att det inte är första advent förrän nästa söndag, men va sjutton... visst kan man väl tjuvstarta lite?

Jag brukar gå "all in" när det gäller advent och jul. Jag har hundratals med tomtar och alla brukar tas fram. Julgran och hela köret kommer upp redan första advent, varför vänta? Det är mörkt, kallt och trist - advent är kort och det enda som lyser upp mörkret. Alltså packar jag upp rubbet och grottar ner mej totalt.

Men i år tänkte jag vara lite måttlig, fast det säger jag varje år... men i år kommer nog inte riktigt alla tomtar fram och jag funderar på att inte ta fram granen. Vi får väl se hur det blir.

Nästan alla julklappar är färdiga. Så när julgrejerna är uppe ska jag bara slå in julklapparna också. Sen är det bara att sitta där och tindra med ögonen med en glögg i handen och en saffransbulle i munnen. Julstress ägnar jag mej inte åt, däremot lite pengastress och "materialsamlandestress" till magasinet. I december är det release!

Så var säger ni? Kan jag börja pynta nu? När ska ni börja?

Han var inte imponerad...

Igår träffade jag min nya kiropraktor, det var en upplevelse... Både min pappa och äldste son går hos honom och jag har bara hört gott. Nu var det min tur... Jag är av den åsikten att man ska försöka hitta botten till problemen, inte bara fixa dem för stunden. Å det var han också! Me like!

Han frågade varför jag var där och vilka problem jag ville åtgärda. Jag sa att jag ville ha mindre ont i ryggen och övningar för att bli av med min knäppande höft. Åsså sa jag att jag har fibro, men det var nog allt jag sa.

Jag fick klä av mej och han tittade på mej från alla håll. Jag fick göra olika rörelser och rätt var det är så säger han "du har ont i höger knä va?" Ähum, ja... har haft i typ fyra år... Han såg nämligen att min högra höft putade utåt och då roterade knät inåt samtidigt. Klart det gör ont när lederna ställer sej på snedden. Men det skulle han hjälpa mej med lovade han.

Sen fick jag lägga mej på britsen, han böjde, bände och klämde. Smärtan är ju total när någon trycker, jag har konstant värk pga fibron och kan inte säga vilket ont som kommer från vad. Han testar höger sidan, vänster sida och höger sida igen och konstaterar att jag är väldigt svag i hela höger sida av kroppen och knappt har några muskler alls på den sidan, trots att jag tränar. Jag är också väldigt stel på den sidan, trots att jag är överrörlig. Så frågar han "Har du skadat höger fot?". Å det har jag ju. För kanske 9-10 år sedan stukade jag foten riktigt illa och läkarna sa att det nästan var synd att den inte bröts stället för det hade varit lättare att laga. Herr Kiropraktor höll med... han såg alltså sviterna så här långt efter.

Så klämde han lite på magen och sa till mej att andas på ett annat sätt än jag gör idag. Min magmuskel är nämligen delad och glappet är ganska stort, men med hjälp av en annan andning och övningar ska glappet minskas och operation undvikas. Så nu ska jag andas med naveln och ryggen och verkligen blåsa upp magen till en ballong när jag andas, istället för med mellangärdet som jag gör idag. Jag har andats fel i säkert 30 år och har muskler på "fel" ställe i magen och det gör att hela min kropp påverkas negativt. Så jag har fått i läxa att lära mej andas  :-)

Han vred mitt bäcken rätt och gav mej ett gäng nya tider och sa att jag ska ge honom 5-6 besök att fixa en del av mina problem. Han vill inte bara vrida mej rätt någon gång i månaden, utan fixa orsakerna till allt som är vint och skevt. Så nu blir det några spännande veckor att se vad som kan göras. Jag är öppen för förslag. Jag vill ha mindre ont och gärna en snyggare mage. Jag har länge sagt att den inte ser normal ut, men ingen har lyssnat mer än Martin (som hållit med). Nu kanske den med tiden kan bli lite mer normal och samtidigt fungera bättre.

Sedan igår har jag alltså verkligen tänkt på min andning och jösses va svårt det är att ändra ett beteende. Det är ju inte så att man går runt och tänker på hur man andas, men det ska jag alltså göra nu. In med luft genom näsan och fylla hela magen, ända runt ryggen och ut med luften genom munnen. Jag har alltid sträckt mej och gjort mej så smal som möjligt och då har luften bara kommit max ner till revbenen. Nu ska jag tillåta mej att bli tjock vid varje inandning... läskigt! Dessutom får jag träningsvärk i magen... Så här sitter jag med handen på magen för att göra rätt. Jag är 44 år och lär mej andas. Så kan det gå. Fortsättning följer...

Jag är inte årets Mama...

I måndags var jag och Martin på galan Årets Mama. Det är en gala där en massa mammor utses i olika kategorier, och EN papa. Å inte vem som helst förstås, utan kända mamas och papas. Så jag vann inte  ;-)

Vinnare i respektive kategori var:
Årets Mama: Mini Andén

Årets Papa: Farzad Farzaneh

Årets Artistmama: Linda Pira

Årets Sportmama: Therese Alshammar

Årets Matmamas: Ulrika och Carina Brydling

Årets Provokatörmama: Sanna Bråding

Årets Powermama: Carolina Neurath

Årets Hjältemama: Elin Sohl

Årets Barnklädesdesigner: Kristin Nyström, Gardner & The gang

 

Vi fick en massa gott att äta, bla lax både på längden och tvären - som var så otroligt god!!! Minipajer med västerbottenost, purjolök med nån annan ost och pulled pork. Vanliljcupcakes och gott att dricka. Å som grädde på moset fick vi även ett uppträdande av Linda Pira innan kvällen var slut. Gott och trevlig alltså.

Men det är lite faschinerande... när Martin är med så blir alla helt förändrade. Ingen tar kontakt med oss och tar vi kontakt så drar de sej långsamt undan, förmodligen omedvetet. Någon sa att man kanske tror att vi vill vara ifred och bara umgås med varandra. Men herregud! Alla vet ju att vi träffas hela dagarna! När vi går ut vill vi umgås med andra, ha kul och vara sociala med vänner och bekanta. 

Så nu vet ni det alla ni som brukar gå på samma event som vi; vi vill umgås med ER, inte med varandra. Vi kan umgås hemma när vi vill  :-)

Mästare på att älta...

Nu hade jag... så kommer jag att tänka de närmaste två veckorna är jag rädd. Just precis nu hade vi vaknat vår första morgon i Gambia, ätit frukost med papaya och halvtorrt bröd, fixat till oss och gått ner till stranden för att kolla läget och träffa vänner. Första dagen på semestern är alltid bäst!

Men nu är det inte så, resan är inställd och vi är hemma i gråa sverige. Men just precis nu har solen påbörjat sin 3 soltimme under november. Hoppas den fortsätter att skina resten av dagen så man får liiiite energi iaf.

Jag har bett folk att sysselsätta mej de här två veckorna, så jag inte ska kunna eller hinna älta så mycket. Jag är nämligen mästare på att älta... men jag jobbar på att inte göra det, även om det inte märks. Jag har alltså varit värre... fatta?!

Så idag ska jag knäcka ryggen hos kiropraktorn, äta lunch med kontaktpojken, gå på 2-3 pressvisningar och sedan vara med på ett skivsläpp med Becky G på Café Opera. Fullt upp alltså! Som jag vill ha det just nu. Fullt på dagarna, helt slut på nätterna. Bra!

Ni får hänga med på instagram @marlenerinda eller @duifokus så blir ni också lite delaktiga  :-)

Idag är det tungt!

Om någon timme skulle vi landat i ett varmt Gambia, istället är jag snart på väg in till stan på pressvisning. Smile skulle väntat på oss vid hotellet, han sa här om dagen att den 18/11 skulle varit en av hans lyckligaste dagar eftersom vi skulle komma tillbaka då... Vi skulle snart träffa Linda och alla andra som vi känner och vi skulle gått barfota i sanden, njutit av den varma kvällen och somnat gott till ljudet av vågorna. Istället ser jag trettio nyanser av grått utanför fönstret och sitter med filten över axlarna och fryser. Usch, va jag är besviken!

Inte blev det bättre av att jag får nomineringarna inför nästa år och ser att jag inte är med. Jag får alltså inte fortsätta mitt uppdrag i tingsrätten som jag tyckt så otroligt mycket om. Men det var väl nästan väntat, dagen ska väl bli riktigt tråkig innan den är över. Frågan är väl vad som kommer mer...

Jaja, bara att klistra på sej leendet, ge sej iväg och göra det som ska göras. Få ihop texter och bilder till webmagasinet och få den saken att funka. Eftersom uppdraget i tingsrätten försvinner så får vi inga pengar den vägen heller... så nu måste vi få detta att fungera så det iaf finns en tidning att göra reklam för. I bästa fall kan den generera lite inkomst så smånigom, ju förr desto bättre. Nu har vi lixom NOLL i inkomst!

Det är många frågetecken nu: VARFÖR får Martin inget jobb? NÄR ska ha få jobb? Måste jag söka jobb? VAD ska jag söka isf? Kan vi få webmagasinet att funka? Alla säger att vår idé är kanon, säger de bara så för att vara schyssta? Hur länge räcker våra sparpengar? Vad gör vi sen?

Det är lite jobbigt just nu...

Vinn teaterbiljetter till Flashdance!

Jag har fått chansen att ha årets absolut bästa tävling!

Två av er kommer att vinna två biljetter till föreställningen på Chinateratern av Flashdance söndagen den 7/12 kl 15.00. Dagen går inte att ändra!

Reglerna är som vanligt enkla:
* gilla bloggen på FB HÄR!
* svara på frågan: Vem spelar den kvinnliga huvudrollen Alex i filmen från 80-talet?
* fundera på vem du vill ta med dej och varför.
* skriva svaret på frågan, vem du vill ta med, varför och din mailadress i en kommentar här nedan (tror att det bara funkar att kommentera om man sitter vid vanlig dator).

Eftersom det är ett så himla bra pris får du gärna anstränga dej lite extra och dela tävlingen på din egen facebook och/eller instagram. Då ligger du bra till hos mej och får bättre karma  :-)

Tävlingen avslutas fredagen den 28/11 kl 23.59.

Lycka till!

Synbortfall och huvudvärk

Just nu ligger löpningen lite på hyllan eftersom jag inte mår bra av att springa ute nu när det är kallt och löpbandet står inklämt i Seniors rum. Istället är jag på Curves 3-4 ggr i veckan och trivs faktiskt bra där. Jo, lite förvånad är jag faktiskt  :-)

Jag hade fördomar, precis som många andra, att där var mest gamla tanter som använde maskinerna i nån slags slowmotion. Å så är det, i vissa fall... jag blir peppad av dem som står där och bara "fjösar". Jag vill nämligen visa dem att jag orkar mer, jag vet att det är lite patetiskt - men sån är jag. Det motiverar mej att vara liiite bättre. Å jag har märkt att när jag drar på lite extra, gör de andra också det. Så i längden gynnar min galenskap alltså flera andra också.

Jag tar det definitivt inte lugnt i cirkeln. Jag kör på så mycket jag kan under mina två varv och den halvtimme det tar att köra igenom kroppen. Å det brukar alltid kännas bra när jag är färdig, utom förra onsdagen... när jag var i slutet av sista varvet började det flimmra för ena ögat, jag fick synbortfall och ont i skallen. Men jag är som jag är och körde klart passet och åkte hem.

När jag kom hem mådde jag inget vidare, så jag la mej på soffan och tog lite att dricka. Ganska mycket att dricka faktiskt. För det kom jag på att jag glömt... jag är ganska dålig på sånt. Så jag drack en rejäl mängd vatten och efter en stund på soffan mådde jag helt ok igen. Helt klart vätskebrist alltså. Att man kan få ont i huvet av det vet jag förstås, men att man kan få synrubbningar visste jag inte. Det var inte alls kul, riktigt obehagligt faktiskt.

När jag tränade dagen efter drack jag massor och sedan dess har jag varit väldigt noga med vätskan. Jag vill inte känna så någon mer gång, så nu dricker jag innan jag åker upp till Curves, ett glas innan jag kliver in i cirkeln och ett direkt när jag är klar. Jag kommer inte att glömma vätskan innan träningen igen, det var inte kul! Snacka om att lära sej av sina misstag...

Två timmar!!!

Tydligen har Stockholm bara haft två ynka soltimmar hittils under november. Inte konstigt att man känner sej helt ruggig och fel.

Att dessutom vara väl medveten om att vi i detta nu skulle packat det sista, lämnat hunden och snart vara på väg till Afrika svider rejält! Men nu blir det alltså inte så...

Istället överlever jag med hjälp av min gryningslampa som väcker mej varje morgon med sitt behagliga ljus. Det är något jag verkligen kan rekommendera! 

Om en månad ungefär vänder det och dagarna blir längre igen, tills dess får man väl bara stå ut...

Vinnare är...

Å så svårt det va!!!

Martin och jag satt och läste, funderade och sög på era motiveringar och recept. Efter mycket om och men enades vi om inte bara två vinnare, utan TRE!

Första vinnaren är:

Marie-Louise

Andra vinnaren är:

Tjejmorsan

Bonusvinnaren är:

Nadja

Grattis alla tre!

Nu ser jag fram emot att komma på fika hos er  :-)

Skrattar inte vuxna?

Igår satt jag nästan hela dagen och kollade på alla bilder som jag tagit under året. De jag ansåg var ok la jag i en särskild mapp för att använda till Du i Fokus. Jäklar va bilder jag tagit... men nu finns det iaf en hel del användbart.

När jag gått igenom 2014 gick jag vidare med tidigare år, jag letade specifikt efter en bild att använda som hänvisning på websidan tills den är färdig. Jag ville ha en bild som förmedlar lyx, vardag, glädje, avkoppling, kvinnlighet och manlighet... på samma bild... tror ni att det gick? Nope!!! De fick bli en bild från Zanzibar som egentligen bara förmedlar värme och kanske lite lyx. Det får duga så länge.

Sen skulle jag göra visitkort. Då blev det ännu svårare! Det får inte vara puttinuttigt, utan ska vara den där kombinationen jag beskrev ovan - men gärna med betoning på glädje. Jag gör allt reklammaterial på Vistaprint eftersom det blir snyggt, går snabbt och är billigt. Jag söker på "glädje" och får fram några mysko layouter som inte alls passar oss. Några yogamotiv, typ... och sen några tecknade lite barnsliga bilder. Nyfiken som jag är så googlade jag på samma ämne och fick fram samma resultat där, plus några texter med kloka citat. Jag vill ha flera vuxna människor (typ 40+) som skrattar tillsammans! Gör inte vuxna det? Eller fastnar de inte på bild? Det är mitt mål nu: jag ska fota skrattande, vuxna människor! Det ska synas att de verkligen njuter av livet. Det ska bli vår header till magasinet.

Istället blir det ett visitkort i mörklilla med böljande rosa linjer. Enkelt, stilrent och rofyllt. Kanske inte så glatt... men så nära vårt koncept det går att komma tror jag. Här är tydligen skillnaden mellan manligt och kvinnligt företagande. En kvinna som startar ett företag börjar hemma med det hon har, en man som startar ett företag startar däremot med att köpa ny dator, telefon osv. Det är inte jag som säger så, utan finns undersökningar om fenomenet. Här hemma är vi ju både en hona och en hane, men en väldigt praktiskt och ekonomisk hane som lyssnar på sin hona... så vi har än så länge bara investerat i en domän och visitkorten. Går projektet åt skogen, så har vi lagt ut ungefär 1000 kr. Ingen större katastrof alltså...

Men jag inser mer och mer att jag nog ändå måste starta företag igen... å då blev det jobbigt! Men men... Martin har lovat att ta hand om pappersjobbet och det är ju det jag inte orkar ta hand om. För ska det bli en inkomst måste vi ju kunna fakturera å då är ett företag nödvändigt. Frågan är bara om och när den där inkomsten skulle kunna komma? Ska man starta företaget för säkerhets skull så att det finns där när jobben trillar in eller starta det när jobben väl kommer? Lite sånt går vi och funderar på...

I övrigt är allt som vanligt. Martin går någon onlinekurs, funderar på vår sida samtidigt som han lagar min pappas två datorer. Under tiden tvättar och städar jag, samtidigt som jag bloggar, funderar på företaget, kollar alla sociala medier och planerar nästa vecka... vem var det som sa att det är långtråkigt att vara hemma på heltid?

Första uppdraget blev bästa kvällen!

Jag har varit helt och hållet ledig och lyxsambo (hemmafru) i 5 månader. Det var både skönt, välbehövligt och behagligt. Det var rätt många som sa att jag skulle få tråkigt och inte stå ut i längden, men det är inget jag känt av. Det jag däremot upptäckt är att jag saknar att ha ett projekt tillsammans med Martin. Vi har ju jobbat tillsammans så länge vi känt varandra och nu var det faktiskt lite tråkigt att inte ha ett gemesamt mål eller projekt. Så vårt nätmagasin  Du i Fokus gör att vi återigen får jobba tillsammans och igår var vi på vårt första uppdrag  :-)

Det är många som hjälper oss och vill att vår idé ska fungera. Alexander på Finest är en av dem och just igår bjöd han in till invigning på Vendelas Bistro på Sveavägen 64. Så vi svidade om och drog in till stan på kvällen och vad jag inte visste då var att jag skulle få den roligaste kvällen på länge!

Vendelas har egentligen varit igång sedan i maj, men igår var alltså invigningen med pompa och ståt. Alla kanske inte var där, men väldigt många. I vimlet såg vi Inger Nilsson, Lars-Åke Wilhelmsson (vi passade på att prata om hundar, han har också en borderterrier), Naim och en massa andra. Vi fick den obligatoriska välkomstchampagnen, minglade lite och slog oss sedan ner mitt i lokalen. Man har möblerat med snygga och väldigt bekväma soffor, som man kan sitta lääääänge i och bara mysa. Vi var ungefär 200 personer men det kändes ändå inte trångt på något sätt. Perfekt för en större fest alltså.

Av praktiska skäl serverades vi en buffe, i form av smakprover från menyn. Där fanns fisk med potatismos, syrad rödkål, rödbeta med getost, lammrack, småplock som inlagd vitlök, korvar, skinka, ostar och en massa små chokladbitar och efterätter. Allt var så otroligt gott!!! Utan att skämmas tog vi flera gånger och riktigt njöt av maten. Som dryck fick vi välja på vitt eller rött vin, som vanligt tog jag det vita och Martin det röda. En dag kanske även jag lär mej det där med att dricka rödvin...

Vi satt vid vårt bord och satt mest och spanade på folk och minglet runt oss. Det här skulle vi ju faktiskt skriva om och dokumentera. Så alla detaljer las på minnet och mobilen tog minnesbilder åt oss. Å där! Mitt i vimlet dök ett väldigt kärt och bekant ansikte upp, någon jag inte sett på 10 år!!! Jag blev så glad att jag bara kastade mej genom en grupp människor och ett mycket förvånat ansikte tittade på mej... det ansiktet sprack väldigt snabbt upp i ett stort leende. Min fd arbetskompis Lasse stod framför mej och var faktiskt precis lika glad som jag. Vi jobbade tillsammans på SF för typ 25 år sedan och hade så otroligt roligt tillsammans. Men så flyttade han till Paris, jag fick barn och vi tappade kontakten. Vi krockade i en dörr för 10 år sedan, när mitt liv var ganska kaotiskt och återupptog inte kontakten då tyvärr. Men nu! Nu har vi lovat varandra att ses på en lunch och inte tappa bort varandra igen.

Vi hade alltså en supermysig miljö, god mat och dryck, himla bra musik och bästa sällskapet. Jag kan lugnt säga att detta var den absolut bästa kvällen på väldigt länge!!! När vi skulle gå började vi prata med en man utanför, som visade sej vara ägaren av Vendelas. Så nu är vi dessutom inbjudna till lunch för att i lugn och ro smaka på "vanlig" lunchmat och kunna ta lite bättre bilder. En riktigt trevlig man som vi gärna håller kontakten med. Maten smakar vi mer än gärna! Är den bara hälften så god som det vi fick på invigningen så är den kanon! Å vi var inte ensamma om att gilla både maten och stället, vårt tjuvlyssnande sa oss att alla runt om oss tyckte detsamma. Så nu vet ni var ni ska äta era luncher, ha en mysig middagsdate eller kanske hyra hela stället för en fest.

Vi kommer iaf att komma tillbaka. Vi hade en kanonkväll och det känns verkligen otroligt bra att få göra saker tillsammans igen, som dessutom är till gagn för fler. Vi testar, utvärderar och rekommenderar (om vi gillar det). På så sätt får ni roliga tips och resturangen (eller vad det nu är vi testat) får i bästa fall lite extra besökare. Alla glada och nöjda. Det är bla sånt vårt magasin kommer att innehålla; tips som sätter lite guldkant på vardagen och tillvaron. Ska bli otroligt roligt att erbjuda er detta! Om det ger någon inkomst får vi se... med tiden kanske? Tills dess är det som det är, vi får leva på kärlek  :-)

Medan webbsidan byggs får ni gärna hänga med oss på FB-sidan och på Instagram @duifokus så länge.

Såååå spännande!!!

Nu har vi släppt vår hemlighet!
Martin och jag ska starta ett webmagasin som mest vänder sej till dem som är förbi småbarnsåren, rår över vår egen tid och vill sätta guldkant på tillvaron. Men självklart får ALLA läsa! Du i Fokus blir namnet på magasinet och sidan kommer live under december. Å det är så spännande!

Alla vi testat idén på tycker att det låter jättebra! Å alla är så himla positiva och hjälper oss med idéer och förbättringar. Sidan kommer att ha ca 10 olika kategorier, bla mat, relationer, teknik, resor, upplevelser, böcker och en massa annat. Här kommer det alltså att finnas något för både män och kvinnor, alla kan hitta sitt. Det blir som en blandning mellan Amelia, Vagabond, Teknikens värld, Må Bra och Sköna rum  :-)

Så medan Martin bygger sidan så samlar jag texter. Vi måste ha minst en text per kategori för att kunna släppa sidan. Å bilder. Massor med bilder. Men jag har hjälp! Gunilla kommer att bidra med bilder och Nadja med recept. Så lite kan jag släppa och det känns jätteskönt. Martin kommer att vara den som skriver om teknik och elektronik, så det slipper jag också. Men resten ska jag knåpa ihop på egen hand till att börja med...

Vill du bidra med en text är du välkommen att maila den plus en bild till info@duifokus.nu Vi kan inte erbjuda något ersättning men du får reklam för ditt namn och länk till eventuell blogg eller hemsida. Vad har du att förlora?

Det är väldigt mycket jobb, men det gör mej ingenting! Nu har jag något annat att fundera på under den här tråkiga årstiden som jag avskyr.  Följ gärna hur det går på vår sida på FB och/eller instagram (@duifokus), där uppdaterar vi under tiden.

Håll nu tummarna för att detta går bra för oss och är precis så intressant som vi tror och tycker att det är  :-)

Ni kan hjälpa till!

Som ni vet så har jag mitt hjärta i Gambia och på tisdag skulle vi åkt dit. Men pga Ebolan så ställdes vår resa in, trots att smittan inte nått dit. Folk är rädda och vågar inte åka till Afrika överhuvudtaget.

Jag blev förstås förkrossad över att inte få åka, men vad jag känner är faktiskt oviktigt. Det som är viktig är att få bukt med ebolan och stoppa smittan, så att turisterna återkommer till hela Afrika. För nu är det kris!

Som jag berättat förut är turister det man lever på i Gambia och när turisterna uteblir, så uteblir också arbetstillfällena och då får man ingen inkomst... ja, ni fattar. Läget börjar bli akut i landet och våra vänner vittnar om stängda hotell och resturanger. Gambia brukar kallas The Smiling Coast, mes ständigt leende och glada människor. Men folk har slutat le... jag kan ärligt säga att jag aldrig sett en gambier som inte är glad... så det gör ont i mej när jag hör att folk tappat hoppet.

Men det finns faktiskt saker vi här i västvärlden kan göra. Flera saker faktiskt och det är väldigt enkelt!

Två killar från Småland har startat ett företag i nötbranschen, Smiling Cashew. Nötterna plockas i Gambia och säljs här i Sverige och när vi köper dem bidrar vi både till att fabrikerna kan hålla öppet genom att fabriksägarna (gambier) får betalt för nötterna. Just nu sysselsätts ungefär 150 personer året runt och det är mycket för ett sånt litet land. Nötterna är både ekologiska och fairtrade och skitgoda!!! Min nya favorit är den med kokos och ingefära  :-)

Så leta efter påsar från Smiling Cashew! De finns på Pressbyrån, Willys, Selectamaskinerna och en massa andra ställen. De finns i olika smaker och är från olika ställen i Västafrika. Köper du en påse så bidrar du alltså till arbetstillfällen runt om i afrika och det är enormt viktigt i nuläget. Självklart kan du hjälpa till genom att sätta in pengar  HÄR, men det är ju inte lika gott...

Jag är värsta sortens mobbare!

Jag har upptäckt att jag är en mobbare, av värsta sorten faktiskt. Det är inte så att jag springer runt och är elak mot alla jag möter. Nej, inte heller mobbar jag någon särskilt utvald som är annorlunda eller så... Inte alls. Jag mobbar mej! Och jag gör det grovt och väldigt elakt. Det värsta är att jag inte fattat det förrän alldeles nyligen, så jag gör det tydligen väldigt rafinerat också...

Det mesta beror nog på min dåliga självkänsla, som jag trodde att jag kommit längre med. Jag är alltså schysst och hjälper andra, men är inte särskilt schysst mot mej själv... Vad gör jag då? Ja, jag kan stå framför spegeln och påpeka för mej själv allt som är fel. Det är fel på håret, magen, fötterna och en massa annat.

Om jag inte blir injuden till någon eller något säger jag direkt till mej själv att det är för att jag är så jäkla jobbig och otrevlig. Tittar någon på mej så är det självklart för att det är något som är fel på mej eller kläderna jag bär. Allt är alltid mitt fel, förstås.

Jag kan dessutom kalla mej för en massa saker i tredje person som inte alls är särskilt smickrande och klanka ner på mina tillkortakommande och saker jag inte ens kan ändra på. Jag småfnittrar dessutom när jag gör det...

Man är ju vad man tänker heter det... om man då bara ser fel på sej själv och dessutom säger dem högt så är man till slut väldigt fel i sina egna ögon. Å den person som är lättast att lura är en själv... jag är alltså grundlurad och mobbad av mej själv sedan sisådär 35 år tillbaka. Hur sjutton ändrar man på det???

Att stå framför spegeln och försöka se och framförallt poängtera mina positiva sidor är himla svårt och känns till och med lite larvigt. Jag tycker ju att inte att det finns så mycket positivt lixom... men jag tänker att även om jag inte ser det positiva så måste jag ju inte framhäva det negativa. Så jag ska försöka att ignorera allt dåligt till att börja med så kanske jag kan hitta något positivt med tiden. Jag ska börja lura mej själv åt det hållet istället...

Men framför allt ska jag bli snällare mot mej själv. Jag kanske inte är det vackraste som går i ett par skor, men jag är faktiskt en bra människa! Jag kan en massa bra saker som många andra inte kan. De sidorna ska jag försöka tänka mer på och bli min egna bästa kompis. En bästa kompis skulle ju inte poängtera allt dåligt, eller hur?

Jag trodde jag hade kommit längre än så...

Den där magkänslan... Del 4 - sonens egna ord...

Efter 6 månader är krisen alltså över och vi kom ut med nya erfarenheter på andra sidan. Egentligen har livet trasslat för sonen de senaste 2,5-3 åren, men kulmen var alltså nu i somras. Då rasade allt. Det har varit kaos, hårda ord, tårar, frustration och en massa annat. Det finns inga facit för såna situationer, man får helt enkelt agera efter sin magkänsla. Är barnen dessutom vuxna finns en massa regler och lagar att förhålla sej till, då får man ta till alla knep man kan - ibland ganska fula såna...

Men nu är vi igenom och vi mår allihop ganska ok igen. Jag tar fortfarande hand om Seniors ekonomi och har större koll på hans välmående än jag har när det gäller Junior. Han har fortfarande sina mysko stunder, men kommer snabbt ur dem när man säger till honom. Han sköter sin medicinering och verkar omtyckt på nya jobbet, som han själv tycker är toppen!

Vi har många att tacka (Martin, mormor & morfar mfl) och så här skriver sonen själv om allt:

För ett år sen trodde jag inte att mitt liv skulle se ut som det gör idag, då jobbade jag på McDonalds och mådde bra (Trodde jag). Sen hände det som absolut inte fick hända, Johan dog väldigt plötsligt och min Farbror dog. Jag gick in i en depression, försökte att inte visa det utåt. Men så kom sommaren och semestern. Då brast allting för mig, jag mådde sämre än någonsin, jag hade självmordstankar och jag ville bara försvinna.

Idag mår jag bättre än jag någonsin gjort, och det är tackvare nytt jobb, nya möjligheter och inte minst tack vare min underbara mamma! Utan henne hade jag nog inte suttit här idag, Du är bäst!

Trodde inte att en depression skulle vara så länge, men nu vet jag hur det känns, och hur jävla ont det gör. Jag unnar ingen, absolut ingen att hamna där. Men jag är oerhört lycklig att jag klarade mig igenom det.

Jag frågade honom om han ville gästblogga och berätta hela sin historia själv, men det ville han inte - däremot fick jag skriva och berätta allt. Kanske skulle det hjälpa någon. Vi har ju även ett bokprojekt ihop som just nu ligger på is, så han vill att allt ska berättas och litar på mej.

Jag frågade honom vad han skulle ge för tips till någon som är i kris. Han svarade direkt: Våga be om hjälp!  Men be INTE EN KOMPIS!!! En kompis går kanske att lita på när det gäller småsaker, men när det verkligen kniper är det ändå oftast någon äldre som är mer lämpad att hjälpa till. En förälder är att föredra, som känt en länge och vet hur man brukar vara. Någon som dessutom vågar och kan fräsa ifrån och sätta ner foten på riktigt. Ta emot hjälpen som erbjuds! Såna här tunga grejer orkar man inte reda ut själv.

Som förälder till ett barn som trasslat till det för sej (oavsett ålder) måste man ta sin magkänsla på allvar. Känns det fel är det oftast fel! Våga ställa obehagliga frågor och vara beredd på att svaren är lika obehagliga. Våga vara besvärlig! Våga ställa krav! Var en förälder helt enkelt, inte en kompis. Det hjälper inte att stryka medhårs när man ska lösa allvarliga problem, man måste peta bort onda sårskorpor gång på gång på gång. Var beredd på ett jäkla jobb helt enkelt och på en bergådalbana av känslor. Var också beredd på lögner och dubbelkolla varenda uppgift. Var misstänksam...

Mycket kan man inte förutse och saker måste göra direkt! En del är riktigt grisigt men måste köras igenom. Det är ett teamwork där den ena lämnar ut sej själv totalt och den andra plockar upp resterna. När båda är helt blottade och dränerade kan man börja pussla ihop bitarna och bygga upp något nytt. Men gör man det inte ordentlig så faller det snart igen... man måste röja marken först och bygga en stadig grund innan man börjar pussla. Ett jäkla jobb! Å jag vet inte än... men jag hoppas vi gjort rätt och att bygget ska hålla... jag vill verkligen inte gå igenom detta en gång till. Jag orka inte mer! Men måste jag så orkar jag... det är så det måste vara och är... jag är mamma... och en massa annat...

Lyxiga grejer

Ni vet det redan... jag avskyr hösten. Då är det extra mysigt att få spännande grejer med posten. Just det här piggade upp väldigt mycket!!!

Det var ett paket från Living and Room,de har så himla mycket fina grejer och i senaste katalogen finns många nya favoriter. I paketet låg en jättefin kudde som Baileys la beslag på direkt. Där fanns också en jättefin fruktkorg och frukostskålar. Fiiiiina grejer alltså!

Min favoritvas är från samma ställe och en av min mammas fruktfat som hon alltid har framme. Snart ska jag själv ha en liten myskväll när Annelie kommer och visar nyheterna inför jul. Då ska vi ha lite glögg och julmys. Hojta om du är nyfiken och vill komma förbi och titta. Annars finns grejerna på nätet eller så kommer Annelie eller någon av hennes kollegor gärna hem till er för en visning.

Baileys och jag delar på kudden, plockar frukt ur skålen och väntar på att dagarna ska bli längre igen. Om drygt en månad vänder det... Sen är det snart vår igen!

Den där magkänslan... Del 3

Smilet döljer smärtan...

Tiden på Öland var absolut värst! Att se sin älskade unge må så dåligt och inte nå fram är fruktansvärt. Stundtals fräste han bara, andra gånger bröt han ihop bara man frågade något. Känslorna var verkligen all over the place... och det var de även hos oss. Oron tärde rejält på oss, ändå blir jag coollugn när akutsituationer uppstår. Jag går in i nåt slags tillstånd där jag bara pekar med hela handen och agerar. Så var det nu också. Jag var helt säker på att vi skulle reda upp situationen, jag visste bara inte hur lång tid det skulle ta och vad som skulle hända sen.

Sonen fyllde 21 i slutet av Augusti och var ganska uppgiven för att det inte blivit nåt nytt jobb trots alla positiva svar. Han ville ju jobba! Inte gå runt och må dåligt och vara overksam. Han sov mycket och sökte vårt sällskap mer och mer. Medicinering tackade han nej till, bla eftersom han redan medicinerar med Ritalin (som han slarvat med under den kaotiska perioden). Vi valde istället för medicin att prata mycket, sysselsätta honom och vara ute i naturen. Det var en himla tur att jag inte jobbade... all tid gick åt till sonen! Men det tärde en hel del på oss alla, man var orolig precis hela tiden och sov dåligt.

I mitten av september kom det positiva beskedet att en vän till familjen ordnat en anställningsintervju till honom. Han var väldigt nervös när han gick iväg, men hoppet hade tänts ordentligt. Han åkte iväg och kom hem väldigt trött men väldigt glad. Fick han det här jobbet så skulle det innebära att helg- och kvällsarbete var över. Ändå skulle han ha flera tusen mer i lön. Mc Donalds är en väldigt bra arbetsplats för den som är på väg ut i vuxen- och arbetslivet. Men ska du skaffa dej en bostad, så räcker helt enkelt inte lönen oavsett hur mycket man jobbar. Då är det dax att byta jobb och äntligen vågade/orkade/tvingades sonen ta det steget. Ett nytt jobb skulle också innebära vuxna kollegor istället för ungdomar (som kan vara (och var) väldigt elaka)...

Väntan var jobbig och han pendlade mellan hopp och förtvivlan. En vecka senare fick han veta att jobbet var hans!  Nu släppte allt och han var så glad att han bröt ihop, och det gjorde alla vi andra också. Det blev ett enda stort gråtkalas och äntligen kände jag hur hans livsandar började vakna igen och att faran var över. Nu skulle han ha två veckor ledigt innan det nya jobbet började, han drog till Öland direkt! Öland är vårt paradis. Där finns vilan, tystnaden och friden. Det är där vi laddar våra batterier bäst och där Senior alltid haft sin tillflyktsort. Där är han helt trygg.

2 oktober började han sitt nya jobb och kom hem helt slut. Han hade inte jobbat eller umgåtts med folk på nästan två månader. Första två veckorna jobbade och sov han bara. Så kom kallelesen! Äntligen skulle behandlingen börja i form av samtalsterapi. Vi trodde han skulle vägra, men han gick dit och kom faktiskt hem nöjd! Förr har det hetat "Jag tänker inte gå och prata om min barndom med nån gubbe som tar betalt!" Men det var helt ok och nu ska han gå varannan fredag under 18 veckor. Och han har hittills inte behövt pratat något alls om sin barndom... Jag vet att han kommer att ha perioder under terapin då han ifrågasätter allt och förändras en del, men jag är helt säker på att det här är precis det han behöver. Vad vi alla behöver!

Nu har han jobbat på sitt nya jobb en dryg månad. Han har fått arbetskamrater som bryr sej och han samåker med en tjej till jobbet varje morgon. Han trivs och skrattar mycket igen. Det gamla umgänget är så gott som borta. Han har fortfarande inte tagit bort alla från sin Facebook, men jag tjatar på honom. Det är något som måste göras, för att han ska bli helt fri från allt gammalt. Särskilt tjejerna som lurat honom och de som varit taskiga, måste försvinna ur hans liv. De kunde förstört hur mycket som helst och är inte värda hans vänskap. De ska vara glada att jag inte polisanmälde dem, jag hade hur mycket som helst på dem (stöld, utpressning, hot mm)...  men ger dem istället chansen att rätta till sina liv.

Vi har varit till helvetet och tillbaka. Det kanske inte framgår så tydligt eftersom jag inte kommer ihåg alla detaljer eller kan berätta allt, för då blir det för mycket. Men det har verkligen varit ett helvete och jag var faktiskt lite rädd när jag skulle opereras att kroppen inte skulle orka med narkosen. Å jag var ju svår att väcka... om det berodde på detta vet jag inte, jag vet bara att en ny narkos inom närmaste tiden är uteslutet pga riskerna. Kroppen måste få vila lite nu.

Mycket har hänt och tankarna är många. Vad kunde vi gjort annorlunda? Vad kunde hänt? Är det över nu? Kommer det mera...?

I nästa inlägg får ni hans egna ord om hans egna funderingar, mina tankar och tips till andra föräldrar i liknande situation. Det blir sista inlägget i den här långa resan som äntligen är över. Hoppas jag.

Hemligheter....

Jag har länge funderat på ett projekt som jag är sugen på att dra igång. Jag har kollat runt lite och sett att min idé inte finns hos någon annan eller någon annan stans. Och det jag vill göra behövs verkligen!

Igår presenterade jag idén för Martin som direkt såg potentialen och började fundera på hur man kan göra. Det här är en grej på nätet, så det är Martin som ska tillverka själva sidan och sen ska jag lägga dit innehållet. Jag tänker inte berätta än vad det är än, men det är något som många kommer att få mycket glädje och nytta av. Med tiden kanske det tom kan generera nån slags inkomst också. Men tiden alltså...

Just nu håller Martin på med en annan grej som har med hans jobbsökande att göra. Men sen ska han sätta igång och klura på min idé. Under tiden ha jag mängder med grejer som ska fixas, så han kan använda det när han klurar. Så just nu jobbar jag faktiskt mer än heltid, först i tanken - sen på pappret. Jag funderar, ritar och skriver för fullt! Å fotar... för det ska med en massa bilder också...

Jag har ingen aning om när vi kan presentera idén, men i bästa fall innan nyår... fram tills dess är det hemligt... Å jag tycker det är jättesvårt att knipa igen och inte säga något, särskilt när det är nåt som är så här bra!!! Men snart får jag berätta  :-)

Den där magkänslan... Del 2

När Senior kom ner till oss på Öland var han i ett uruselt skick. Han var deprimerad, aggressiv, manisk och jag förbjöd honom att gå tillbaka till jobbet. På nätterna hade han mardrömmar, han skrek och for runt i sängen så saker på sängborden flög iväg. På dagarna var han nästintill apatisk, manisk och väldigt kontrollerande. Vi pratade massor och han bad till slut om min hjälp. Den skulle han förstås få, men då var mitt krav att vi skulle göra det på MITT sätt. Han skulle göra EXAKT som jag sa om jag skulle hjälpa honom, annars kunde han sköta det själv. Han insåg att han var tvungen att lita på mej, annars skulle han inte orka gå vidare.

Så när vi kom hem från Öland gick vi direkt till läkare som bara genom att titta på honom gav en sjukskrivning på sex veckor och order om att söka nytt jobb och nytt umgänge. Där började jakten på ett nytt jobb och utrensningen av gamla sk vänner. Han flyttade hem igen och gick dessutom med på att gå i terapi. Direkt fick han bevis på att de där sk vännerna inte var några vänner - varken jobbet eller några vänner hörde nämligen av sej en enda gång under de första 4-5 veckorna för att kolla hur han mådde. Han ville nog inte ta livet av sej, han visste bara inte hur han skulle göra för att vända allt och bli glad igen. Men jag vågade inte lämna honom ensam särskilt långa stunder i fall att...

Så fort han insåg att han inte skulle behöva gå tillbaka till jobbet släppte en stor del av stressen och han blev kanske inte gladare, men mindre olycklig... han sökte jobb nästan varenda dag genom att åka runt och lämna CV på vartenda ställe han körde förbi. Men är man deprimerad så orkar man bara en liten stund i taget och så var det även med honom... Att hitta jobb var inte det lättaste, men responsen var ändå positiv... Av de första tjugo sökta jobben fick han svar från ungefär hälften att de skulle spara hans uppgifter och två av dem skulle höra av sej inom kort igen.

Jag tog hand om hela hans ekonomi redan i maj. Jag kollade igenom varenda kontouppgift sedan årets början, gjorde en budget och spaltade upp allt så han skulle se exakt hur allt såg ut. När lönen kom in tog jag alla hans pengar förutom de som skulle gå till räkningar. Han fick säga upp sitt träningskort som han ändå aldrig använde och en massa annat, Spotify och mobilen var ungefär det enda han fick ha kvar. Han hade bara tillgång till en begränsad mängd pengar på sitt betalkort och det som fanns på Ica-kortet. Efter 3-4 månader var han faktiskt ikapp igen och kunde överleva på sin lön igen.  Jag hade stenkoll och ifrågasatte varenda uttag. Med hans tillstånd förstås. Jag skötte alla hans vårdkontakter (med hans medgivande funkar det) och var som en hök på allt han gjorde, vem han träffade, vem han pratade, chattade och sms:ade med. Han hade ögonen på sej och kunde inte annat än göra som jag sa och även om han protesterade ibland så tror jag att han tyckte det var ganska skönt att någon annan styrde upp hans tillvaro.

Han blev lugnare och mådde bättre. Han sov lugnare och kunde till och med skratta igen ibland. Men när det gått en månad hade han fortfarande inte fått något jobb och då var han nog uppe i 50-60 ansökningar. Sjukskrivningen började gå mot sitt slut och paniken kom tillbaka, ingen behandling hade heller påbörjats pga sommaruppehållet. Sjukskrivningen var dock inget problem, läkaren såg att han mådde bättre men inte bra och eftersom behandlingen inte påbörjats så förlängde han med ytterligare sex veckor. Å då hände det!!!

Fortsättning följer!